torsdag 27 mars 2014

Kapitel 44: Man kan inte mer än försöka

"Doktor Barlow. Lance, inte sant? Kom in, sätt dig ner."
Nervöst så kliver Lance in på sjukhuschefens kontor. Det känns lite annorlunda för honom att ha en chef som är så pass ung. Han är van vid att det är Argus som i stort sett styr över sjukhuset. Argus är den som har jobbat längst på sjukhuset och hans ord väger tungt när det gäller resten av läkarna, men hans arbete som kirurg ger honom inte tid att agera som sjukhuschef. Det var där Ivan Nix, en ung men mycket begåvad och kunnig läkare, kom in i bilden och tog på sig den rollen.

Det är alltid lite läskigt att oväntat bli inkallad på chefens kontor. 
Så mycket har förändrats med sjukvården i Moonlight Falls under åren som Lance har jobbat där, hela tiden till det bättre. Nu har dom en ansvarsfull sjukhuschef, en världsberömd kirurg och flera hängivna läkare. Deras utrustning har förnyats, välutbildade och duktiga läkare har sökt till Moonlight Falls och sjukhuset har dessutom fått en extra våning. Det är stor skillnad på hur det är nu och hur det var när Lance började jobba där, men han tänker ibland tillbaka med ett leende till tiden då han, Argus och en handfull personer till kämpade med att hålla sjukhuset på fötter och hjälpa befolkningen i Moonlight Falls.

Det känns som så fruktansvärt länge sen nu...

Lance går fram och sätter sig ner och försöker se så lugn ut som möjligt. 
Ivan drar ett djupt andetag, knäpper händerna och lutar sig fram över skrivbordet.
"Så, Lance," börjar han. "Du har jobbat här i många år nu..."
"Jag får sparken, eller hur?"
Det plötsliga avbrottet gör att Ivan kommer av sig lite.
"Vad... får dig att tro att du ska få sparken?" frågar Ivan till sist.
"Svara bara på frågan," svarar Lance allvarligt och hans gyllene ögon bränner in i Ivans.
"Okej, vi går rakt på sak då," säger Ivan. "Ja, du får sparken."
Hjärtat sjunker i bröstet på Lance. Han kände det på sig när han såg hur nervös och obehaglig till mods Ivan verkade över deras samtal, men...

"Du måste väl ändå ha förväntat dig det här?" frågar Ivan osäkert. "Eller åtminstone haft en tanke på det med tanke på omständigheterna?"
"Både ja och nej," svarar Lance lågt.
"Vi har ingen läkarbrist i staden längre," säger Ivan. "När saker och ting var som värst i Moonlight Falls behövde vi alla som kunde tänka sig hjälpa till och du gjorde ditt yttersta för att studera och läsa in allt som behövdes medan du hjälpte till. Din utbildning kan kallas för grundläggande som bäst."
"Min brist på utbildning? Är det bara därför jag får sparken?"
Det känns lite hoppfullt. Han kan fortfarande studera, kanske ta ett par kurser på universitetet och läsa upp vad han saknar. Hur han nu ska hinna med det med fem barn, en inneboende, fyra hundvalpar och tre hundar att ta hand om...

Men det lilla hoppet krossas när han ser Ivans reaktion. 
"Nej, det är inte bara därför," svarar Ivan. "Det har kommit in massa klagomål på dig från både patienter på sjukhuset och från folk i staden angående din... älvproblematik. Många älvor vågar inte söka sig till sjukhuset när dom är i behov av vård av rädsla för dig."
"Sagt med all respekt, men... är inte det älvornas problem?" tycker Lance. "På jobbet så sköter jag mig oftast, så om..."
"Ah, där har vi ordet," bryter Ivan in. "Oftast. Jag har flera incidenter här..."
Han plockar fram en mapp ur sin ena skrivbordslåda och öppnar den.
"... som rapporterar om händelser och beteenden som absolut inte är acceptabelt från en läkare," avslutar han. "Så för att svara på din fråga: nej, det är inte älvornas problem."

"Men... jag jobbar på att bli bättre på det," säger Lance. ""Vi har en utbytesstudent som bor hemma hos oss som är älva och..."
"Stackars pojke."
"... ja, haha, men... jag har hanterat mitt problem bättre och bättre sen han flyttade in," säger Lance. "Det går självklart inte på en dag, men..."
Ivan bläddrar lite bland alla papper i mappen.
"Hur länge har han bott hos er?" undrar Ivan.
"En dryg vecka måste det vara nu."
"Den senaste anmälda incidenten utspelade sig i förrgår..."

Nu ser det mörkt ut. Hur mycket Lance än försöker så blir man inte av med sina brister över en natt... 
"Så, det är bestämt?" frågar Lance. "Det finns inget jag kan göra?"
"Nej. På grund av omständigheterna så har styrelsen bestämt sig för att avsluta din tjänst omgående."
Bara sådär är det över. En konstig känsla fyller Lance. Han hade aldrig trott att hans jobb betytt så mycket för honom. Ivan är inte helt utan sympati.
"Jag är ledsen att det behövde bli så här," säger han och lägger undan mappen. "Men jag är säker på att du förstår varför, även om det inte är så lätt för stunden. Om du kan undvika några fler otrevliga incidenter med älvor här på sjukhuset så kan du få jobba kvar månaden ut."
"... nej, det är lika bra att avsluta på en gång," svarar Lance. "Jag ser ingen mening med att dra ut på det."

Han anstränger sig för att ge Ivan ett svagt leende för att visa att han uppskattade gesten likväl. Det finns inte så mycket mer att säga, så Lance ställer sig upp och nickar kort åt Ivan. Men när han vänder ryggen mot sin före detta chef så försvinner leendet omedelbart och det är med tunga steg som han lämnar kontoret.






Älvfientliga varulvar är bara en av många saker man behöver vänja sig vid hos familjen Barlow.
Spökhundar, både stora och små, har en tendens att dyka upp när som helst från alla möjliga tänkbara och otänkbara platser. Ford flämtar förskräckt till när den lilla spökvalpen kommer farande från ingenstans precis när han var på väg ned för trappen.
"Herrejösses," pustar han när valpen, Ikaros, flyger förbi honom som ingenting. "Undrar om det går att sätta bjällror på dom på något sätt...?"
Dessa plötsliga, chockerande uppdykanden kan inte vara bra för hans hjärta. Han funderar på om övriga familjen har samma problem med spökhundarna eller om deras varulvssinnen är mycket skarpare så att dom kan känna av deras närvaro och därmed slipper bli skrämda.

Något stort stryker sig plötsligt mot Fords ben och han hoppar skrämt till ännu en gång! Snabbt kollar han ner och stirrar på ett hav av päls som rusar förbi honom och skyndar vidare ned för trappen. Spore. Alla dessa hundar...
"Det är bara att vänja sig," tänker Ford. "Men nu när jag bor i ett hus fullt med hundar så borde jag försöka spendera lite tid med dom. Jag har aldrig umgåtts med hundar förut, så jag borde väl ta tillfället i akt."
Han går ner och möts av ytterligare en hund. Leon sitter vid foten av trappan och gäspar slött, utan att ge Ford så mycket som en blick.
"Hej... Leon, eller hur?" säger Ford försiktigt och försöker låta så vänlig han kan.
Långsamt höjer Schipperken huvudet och tittar på honom. Leon verkar både förvånad och förbryllad över att Ford pratar med honom.

Vad kan främlingen som varken husse eller lillhusse gillar vilja honom? 
Reaktionen och stirrandet gör Ford ännu mer osäker. Hur var det man skulle bemöta främmande hundar nu igen? Leon lutar huvudet på sned lite och försöker förstå vad det är den här konstiga filuren vill. Han luktar inte aggressiv och han verkar inte hotfull heller, men han ser ut att vara obekväm. Leon överväger att backa undan och gå iväg för att ge Ford mer utrymme...

... då Ford plötsligt böjer sig ner och sträcker fram handen mot Leon. 
Något som gör Leon uppriktigt förvirrad. 
Vad håller han på med? Har han godis i handen? Leon böjer sig lite närmare och sniffar hoppfullt mot handen, men känner inte doften av något ätbart och drar sig tillbaka. Det verkar göra Ford nöjd däremot och den obekväma känslan från honom ersätts av lättnad istället. Vilken underlig person...
"Jag är inte van vid hundar," säger Ford med ett svagt leende. "Så... snälla, bit mig inte nu..."
Långsamt så höjer han han handen och den osäkra känslan kommer tillbaka igen. Försiktigt lägger han sin hand på Leons huvud och klappar den lilla hunden. Där förstår Leon vad det är frågan om! Filuren är rädd och orolig över något och söker tröst hos honom!

Leon gör sitt bästa för att försöka visa Ford att allt är bra och att han inte behöver vara orolig.
Det verkar fungera, för ännu en gång försvinner den osäkra känslan från Ford och ersätts av lättnad. Ford ler bredare och pustar ut lite. Det här gick bättre än förväntat!
"Vad håller du på med...?"
Fenris står ute i hallen och blänger ogillande på Ford. Leon ger ifrån sig ett par glada skall och skyndar bort till sin lillhusses sida.
"Jag försökte bara lära känna hundarna lite," säger Ford och reser sig upp.
"Håll dig till dom andra hundarna," säger Fenris kort. "Med min hund är det lika stor risk att han biter dig som att han låter dig klappa honom."

En berättigad varning med tanke på hur Leon varit förr i tiden, men dom senaste åren har Leon lugnat ner sig väldigt mycket och är inte alls lika fientlig av sig som han en gång var.
"Han... verkade inte ett dugg ilsken," tycker Ford och sneglar på Leon.
"Som du vill, lär dig den hårda vägen," säger Fenris med obehagligt lugn röst och går fram till Ford. "Men om något händer med Leon på grund av dig så kommer du få ångra dig bittert."
Trots det lugna tonfallet så går det inte att missa allvaret bakom orden.

Instinktivt så backar Ford lite, men han känner sig inte rädd. 
Han känner sig irriterad på det konstant otrevliga bemötandet som han får av Fenris varje gång dom två hamnar i samma rum. Att bråka ligger inte riktigt i Fords natur, men någonstans måste man dra en gräns.
"Har du också något emot älvor...?" undrar Ford, samtidigt som talesättet att äpplet inte faller långt ifrån trädet ekar i hans huvud.
"Nej," svarar Fenris med samma lugna tonfall som innan. "Jag gillar bara inte dig."
"Jag börjar tröttna på din attityd," säger Ford irriterat.
"Och vad börjar tröttna på dig överlag," svarar Fenris. "Så jag fattar mig kort. Rör du min hund en gång till så klöser jag ögonen ur dig, älvpojken…!"
Ford är tyst ett kort ögonblick och ser ut att fundera.
"Okej, som du vill," säger han till sist. "Men nästa gång, använd ordet ”river” istället, så låter det både mer hotfullt och mindre… fjantigt."

Till Fords förvåning så ser Fenris ganska ställd ut över hans kommentar. Fenris vet inte hur han ska reagera på det där. Han är van vid att andra bara ignorerar honom eller blir arga på honom, speciellt syskonen, men det här känns nytt. Hur svarar man på något sånt?
"Säg om det där," säger Fenris och hans ögon smalnar. "Speciellt det sista..."
"Fenris, där är du!"
Wilbur kommer ut från hallen och går emot dom. Avbrottet kommer lägligt, men Fenris kväver en frustrerad morrning.
"Jag har letat efter dig hela morgonen," säger han. "Undviker du mig, eller?"

Det var precis vad Fenris gjorde, tills han stötte på Ford. 
När Wilbur känner av den spända stämningen så sneglar han lite på Ford.
"Vad pratar ni två om?" undrar han. "Är något fel?"
"Nej då, jag... var på väg ut i trädgården för att hälsa lite på hundarna," svarar Ford och är snabb på att ta chansen att komma bort från Fenris. "Prata på ni, så ses vi lite senare."
Innan Fenris hinner öppna munnen så har Ford hunnit runda trappan och försvinna bort mot dörren som leder ut till trädgården. Irriterat knyter han nävarna hårt innan han vänder blicken mot Wilbur.
"Okej, vad vill du då?" frågar han kort.
"Jag tänkte fråga om du ville hänga med ut och fiska," svarar Wilbur. "Du ska väl ändå ut med Leon, så vad sägs om att göra mig sällskap vid udden ett tag?"

"Det beror på," säger Fenris. "Måste jag vara tyst?"
"Tyst behöver du inte vara, men du kan väl åtminstone låta bli att föra oväsen..."
"Räknas gitarren som oväsen?"
Wilbur suckar uppgivet och skakar lite på huvudet. Det ser ut som att han försöker säga något, men inte riktigt vet hur. Typiskt, hur länge kommer den här konversationen att pågå nu?
".... jag hade hoppats att vi skulle få tid att prata lite," säger Wilbur. "Du är typ aldrig hemma när jag är hemma."
"Vi har absolut ingenting gemensamt," säger Fenris, men han ser förvånad ut. "Vad ska vi prata om?"
"Ja, vad som helst egentligen," svarar Wilbur och rycker på axlarna. "Hur skolan går... om du träffat någon tjej."
"Jag har träffat fyra tjejer, vad har det med dig att göra?"
"Nu ska vi definitivt till sjön och prata...!"

Till sist så ger Fenris med sig och följer med Wilbur ut för att fiska. 

Förbi kyrkogården och ut mot havet, inte långt ifrån Barlow Mansion, ligger Månljusudden. En populär samlingsplats för friluftsälskande simmar, men även för stadens ungdomar. Den avskiljda stranden med utsikt över havet är en idyllisk plats för en romantisk, nattligt utflykt och ett perfekt ställe att bekänna sina känslor för den där speciella personen på.

Eller för en fisketur med sin bror.

Saker och ting går inte riktigt som Wilbur hade hoppats. 
Han vet hur osocial Fenris är, men han hoppades på att han skulle öppna upp sig lite mer nu när det bara är dom två. Tydligen så hoppades Wilbur förgäves. Den ena brorsan står och fiskar medan den andra brorsan sitter med sin hund och antingen spelar en oerhört kass melodi eller stämmer sin gitarr. Inte ens Leons närvaro lättar upp den konstiga stämningen mellan dom.
"Så... vad var det där med fyra tjejer?" frågar Wilbur efter ännu en stunds obekväm tystnad.
"Varför så intresserad av det?"
"Du är min bror! Jag bryr mig om vad som händer med dig i ditt liv."

Fenris ger ifrån sig en tyst suck och skakar lite på huvudet.
"Det finns inget att berätta," säger han. "En tjej hänger efter mig i skolan mer än vad jag är okej med och så finns det ett par tjejer som jag alltid stöter på ute med Leon."
"Tjejen i skolan, är det Madde du pratar om?" undrar Wilbur och Fenris nickar. "Hon är riktigt schysst. Vad tycker du om henne?"
"Irriterande och trögfattad. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt åt henne att lämna mig ifred. Hon lyssnar aldrig."
"Så... du gillar inte tjejer?"
"Inte dom tjejerna i alla fall..."
Därefter blir det tyst igen.

Wilbur biter ihop av frustration och försöker komma på något mer att säga. 
Att hålla igång en konversation med Fenris är visst inte så enkelt. Efter ytterligare några minuters tystnad, som endast avbryts då och då av några toner från gitarren, så sneglar Wilbur lite på sin bror.
"Jag antar att du inte har någon flickvän då heller?" frågar han. "Eller något alls i den stilen?"
Det får Fenris att höja ögonbrynen lite, men när Wilbur fortsätter titta på honom i väntan på ett svar så skakar han bara på huvudet.
"Så vem tänker du gå med på vårbalen?" undrar Wilbur då.
Långsamt sänker Fenris gitarren och stirrar nästan misstänksamt på honom.
"Om du vill ha en dejt till vårbalen så gör du nog bäst i att fråga Jake," säger Fenris kort. "Han lär inte säga nej. Dessutom behöver han garanterat någon som eskorterar honom och förklarar vad som händer..."

Wilbur blir så upprörd att han nästan tappar fiskespöet i vattnet!
"Vadå...!? Jag... menade inte... jag har en dejt! Det jag undrade över var om du hade en!"
"Jasså, har du?" säger Fenris ointresserat. "Med vem?"
Han får inget svar. Ett ögonblick funderar han på att ge igen på Wilbur lite genom att börja ställa honom en massa frågor, men ärligt talat så bryr sig inte Fenris tillräckligt mycket för att göra det.
"Du och Leon verkar riktigt tighta nu för tiden," säger Wilbur plötsligt med ett litet leende. "Måste vara skönt att ha en så bra kompis att falla tillbaka på, eller hur?"

Nu börjar det här kännas lite väl... konstigt för Fenris' smak. 
"Wilbur... är det något du behöver prata om?"
För andra gången håller Wilbur på att tappa fiskespöet i vattnet och han vänder sig om mot Fenris med uppspärrade ögon.
"Jag?" säger han förvånat. "Nej, vi kom ut hit för att prata om dig, eller hur? Hur du mår, vad du har för dig... Varför tror du att jag behöver prata?"
"Tja, huvudsakligen för att du aldrig har intresserat dig för mitt liv förut och du slutar inte snacka om tjejer. Jag tvivlar på att du helt plötsligt bryr dig om vad som händer med mig, så vad är det? Tjejproblem? Killproblem?"

Det här var en dålig idé känner Wilbur. Kanske syns det på honom för Fenris sänker gitarren och riktar sin fulla uppmärksamhet mot honom.
"Nå?" frågar Fenris. "Du ville ju prata, eller hur?"
"Inte om... jag ville mest veta hur du hade det," svarar Wilbur.
"Skitsnack," säger Fenris och lutar armarna på gitarren i sitt knä. "Kom igen nu, jag svarade på dina dumma frågor."
"... äh, vet du, bara glöm det!" utbrister Wilbur argt.
Han drar in fiskelinan, slänger metspöet över axeln och går iväg därifrån med raska steg. Det var ett misstag att försöka prata om saker och ting med Fenris. Förvånat så tittar Leon efter Wilbur ett ögonblick, innan han gäspar högljutt och lägger ner huvudet igen. Fenris tittar efter sin bror i ögonvrån med blandade känslor. Han blev faktiskt lite nyfiken på vad Wilbur verkligen ville prata om, men samtidigt känns det rätt skönt att ha lyckats reta upp honom lite.

Utan att ägna många fler tankar åt sin bror så tar Fenris upp gitarren och börjar spela, med blicken fäst ut mot havet.

Ikaros Barlow

Ikaros som valp
Namn: Ikaros Barlow
Kön: Hane
Ras: Byracka (Schipperke/Dvärgschnauzer/Spöke)
Ursprung: Son till Liona och Leon


Personlighetsdrag: 
Aggressiv
Lekfull






Om Ikaros: 
Kommer snart...

Biografi: 
Kommer snart...

Pisces Barlow

Pisces som valp
Namn: Pisces Barlow
Kön: Tik
Ras: Byracka (Schipperke/Dvärgschnauzer/Spöke)
Ursprung: Dotter till Liona och Leon


Personlighetsdrag: 
Icke-destruktiv
Äventyrlig






Om Pisces: 
Kommer snart...

Biografi: 
Kommer snart...

Nimmel Barlow

Nimmel som valp
Namn: Nimmel Barlow
Kön: Tik
Ras: Byracka (Schipperke/Dvärgschnauzer/Spöke)
Ursprung: Dotter till Liona och Leon


Personlighetsdrag: 
Ljudlig
Korkad






Om Nimmel: 
Kommer snart...

Biografi: 
Kommer snart...

Styx Barlow

Styx som valp
Namn: Styx Barlow
Kön: Hane
Ras: Byracka (Schipperke/Dvärgschnauzer/Spöke)
Ursprung: Son till Liona och Leon


Personlighetsdrag: 
Lekfull
Äventyrlig






Om Styx: 
Kommer snart...

Biografi: 
Kommer snart...

Spore Barlow

Spore som Vuxen
Namn: Spore Barlow
Kön: Tik
Ras: Byracka (blandras)
Ursprung: Okänt, adopterades från härbärge


Personlighetsdrag:
Korkad
Icke-destruktiv
(Dresserad)









Om Spore:
Spore var en julklapp till Lance från hans älskade Argus julen efter att Liona gått bort. Hon är inte den klipskaste av hundar, men hennes hjärta är stort och hon gör allt i sin makt för att göra folk omkring henne glada.

Hennes största idol är Leon, som hon ser upp till och under sin valptid följde vart han än gick. När Spore växte upp så blev hon större än vad någon i familjen hade förväntat sig. Tyvärr har hon själv svårt att inse hur stor hon faktiskt är, vilket lätt leder till olyckor.


Biografi:
Spore föddes som gatuhund tillsammans med sina sju syskon. Hennes mamma var en herrelös byracka vars ursprung är okänt, men hon födde sin kull med valpar en gränd bakom ett stort varuhus med bara en sliten skokartong som bolåda. Där levde den lilla familjen i några veckors tid innan Moonlight Falls härbärge fick nys om familjen och lyckades fångade in dom.

Alla valparna och mamman var tacksamt nog i väldigt bra skick för att ha levt ute så länge, men det krävdes en del jobb för att vinna deras förtroende. När valparna var gamla nog och tillräckligt mogna för det så placerades dom ut i egna hem. Spore valdes ut av Argus till att bli Lances julklapp och det var så hon kom till familjen Barlow.


Foton på Spore:


Spore som valp
Nykommen hem med Argus

Lycklig med favoritleksaken
Sovande liten
Djup snö för liten valp

Leon Barlow

Leon som Vuxen.
Namn: Leon Barlow
Kön: Hane
Ras: Schipperke
Ursprung: Okänt, adopterades från härbärge


Personlighetsdrag:
Icke-destruktiv
(Dresserad)
Lekfull
(Dresserad)
Äventyrlig
(Dresserad)







Om Leon:
Leon är den andra hunden som Lance skaffade under sitt liv i Moonlight Falls. I första hand så ville Lance ha fler fyrbenta vänner i sin familj, men Leon var också tänkt som sällskap åt Liona. I början var det lite osäkert, men Leon fick snabbt Liona att öppna upp sig lite och båda två blev nära vänner.

Leon hade ruskigt svårt med fyrlingarna i början, men har nu blivit bästa vän med Fenris och följer honom hack i häl när han inte är i skolan. Det tog lite tid och arbete, men Leons aggressiva tendenser tonades ner med tiden och han har slutat vara så fientligt inställd till andra. Till brevbärarens lättnad.

Den enda i familjen som Leon har svårt för är Spore. Hennes okontrollerbara glädje och iver kombinerat med hennes storlek har lett till flera olyckor, samt att hon är alldeles för hyper till personligheten anser Leon.


Biografi:
Leon föddes på Moonlight Falls härbärge för hemlösa och vanvårdade husdjur. Hans mamma var en renrasig Schipperke med stamtavla, likaså hans pappa. Bägge föräldrarna hade tillhört en äldre uppfödare, som sorgligt nog gick bort väldigt plötsligt och väldigt oväntat. Det fanns ingen släkting som kunde ta sig an hundarna, så dom hamnade på härbärget.

Hela kullen registrerades som renraser, då härbärget fått med sig stamtavla för båda föräldrarna, och sattes ut för adoption när dom var åtta veckor. Leon blev kvar längst, då han hade en väldigt dålig attityd för en valp. Det var ytterst få som han fattade tycke för och visade mer än gärna tänderna för att få simmar att hålla sig borta från honom.

Dåliga egenskaper för en så pass ung valp, men Lance såg förbi dessa egenskaper när han letade efter sin nästa hund och kunde inte motstå Leon. Dom eventuella problem som kan uppstå i framtiden är både Lance och Argus beredda på och villiga att jobba med. Liona kommer dessutom kunna vara en bra förebild för den unga valpen.

Som vuxen så har Leon kvar större delen av sin personlighet, även om han har blivit otroligt lojal, trofast och beskyddande om sin familj. Särskilt Fenris, som har blivit hans bästa vän och favoritlekkamrat. Brevbäraren är Leons värsta fiende och nemesis i livet, trots att hon inte gör annat än att lämna posten. Utan Liona så har Leon blivit mer nedstämd och tillbakadragen och håller sig gärna nära Fenris när han kan.


Foton på Leon:

Leon som Valp. 
Snön är djup för liten. 










Leon och Liona. 
Pappa Lance håller i Leon.










Liten Schipperke blir stor! 
Fenris var rolig redan som småbarn. 










Leon med sin nemesis. 
Lillhusses hund. 

Liona Barlow

Liona som Spöke
Liona som Åldring. 





Namn: Liona Barlow
Kön: Tik
Ras: Dvärgschnauzer (Spöke)
Ursprung: Okänt, adopterades från härbärge


Personlighetsdrag:
Geni
Ljudlig
Icke-destrukitv
(Dresserad)
Äventyrlig
(Dresserad)
Lekfull
(Dresserad)







Om Liona:
Detta spralliga lilla glädjepaket var den trogna hunden till Lance, grundaren till familjen Barlow. Hon var med honom i stort sett från första början när han kom till Moonlight Falls.

Liona har stått vid Lances sida genom både bra och dåliga tider utan att vika en tum. Trots att hon var mer av en enmanshund så hade hon ändå kunnat (motvilligt) acceptera in nya medlemmar i familjen.

Efter att ha varit död i bara några års tid så kom dvärgschnauzern Liona tillbaka till familjen, mer specifikt Lance. Förutom att hon är lite blåare, genomskinlig och har förmågan att sväva igenom väggar så är hon precis som familjen minns henne.Hur eller varför hon kom tillbaka vet ingen, men familjen är lyckliga över att ha henne hos sig igen.


Biografi:
Som liten valp blev Liona räddad från ett misärhem av socialen och placerades i Moonlight Falls härbärge för hemlösa och vanvårdade husdjur. Det finns inga tillgängliga detaljer om hennes förra hem eller hennes bakgrund före det . Hon återhämtade sig snabbt och öppnade upp sig tidigt för personalen som skötte om henne.

Det dröjde inte länge förrän hon blev adopterad av Lance Barlow, som var i jakt på en trogen kamrat att dela livet med. Båda två fann varandra direkt och Liona fick följa med honom hem samma dag. Liona är en ruskigt lojal hund som älskar sin husse, eller "pappa", över allt på jorden. Men hon är också rätt självständig och har inga problem med att klara sig själv under Lances långa arbetsdagar.

Hon är modig och orädd, vilket har synts under historiens gång. Utforska, spåra rätt på skatter och lära känna nya simmar och djur är något av det bästa som finns. Liona är också väldigt högljudd och pratig och har inga problem med att tala om vad hon vill och känner, oavsett vilken tid på dygnet det är...


Foton på Liona:

Första måltiden hemma. 
Första tuggleksaken. 
Upptäcker vattenpölar... 

... och hur kul det är med såna! 


Från valp... 

... till vuxen hund! 

Spårar för första gången. 

Hittar sin första skatt!
Favvohusse och pappa! 

Andra husse, betjänten. 

På rymmen i snön... 

... ute i stora världen. 
Liona ned favoritleksaken. 
Gamla Liona.