Kapitel 18: Föräldraskap

Stora förändringar kräver ännu större förändringar från sin omgivning. För att fyrlingarna skulle få plats i deras hem så behövde Lance och Argus genast ändra sina planer angående ombyggnaden av huset och göra det ännu större. Tack och lov för alla bonusar och övertidsersättningar som dom tjänat in det senaste året.

Simdaler som räckte till att bygga denna underbara barnkammare.

"Är allt klart?" frågar Argus och tittar sig omkring i barnkammaren. "Det verkar klart."
"Bra," svarar Lances röst. "Då kommer jag in med dom."
Ett svagt gnyende hörs som i protest, men några lugnande ord från Lance får gnyendet att tystna.

In i rummet så kommer Lance med sin och Argus' förstfödda barn och enda dotter, Tekla Barlow. 

Argus följer dom båda med en kärleksfull blick och blir alldeles varm inombords när Lance räcker över Tekla till honom.
"Ta henne du," ler Lance. "Jag måste hämta resten."
"Du fick din dotter, trots allt," säger Argus när han försiktigt tar Tekla i sina armar.
"Och du fick din son... tredubbelt upp," flinar Lance.

Varsamt så lägger Argus ner sin lilla dotter Tekla i spjälsängen som han och Lance valt ut speciellt för henne. 

Samtidigt kommer Lance tillbaka in i rummet med den andra fyrlingen, deras förstfödda son Fenris Barlow. 

Lille Fenris, till skillnad från sin lugna och glada syster, gnyr irriterat och vrider sig lite.

"Är han fortfarande grinig?" undrar Argus. 

"Ja, det går inte att muntra upp honom," säger Lance uppgivet, men ler mot sin son. "Han är lika envis som du är, Argus." 

"Ge honom till mig," säger Argus och sträcker ut armarna. "Jag ska se om jag inte kan lugna honom lite." 

Lance har inget emot det, då han fortfarande har två små varulvsvalpar att bära in. 

Fenris blir lite gladare av Argus' jollrande och lekande, så det är med ett leende på läpparna som han låter sig läggas i sängen. 

I bakgrunden står Lance med deras andra son, Luke Barlow, i armarna som lekfullt försöker nå sin pappas näsa. 

"Lugna dig lite," säger Lance varmt. "Jag måste hämta din bror och du behöver sova lite." 

Luke låter sig läggas ner i sängen utan att protestera, men han börjar istället stirra som en galning på varulvsbjörnen i hans spjälsäng. Han verkar inte rädd, utan snarare otroligt fascinerad. 

"Ska jag hämta Wilbur?" frågar Argus, som märker att Lance har svårt att slita sig från Luke. 

"Nej då, jag tar honom," svarar Lance leendes och går ut i hallen. 

Där väntar den sista fyrlingen, lilla Wilbur Barlow som föddes sist av alla fyra. 

Tillsammans så går Lance och Argus in i barnkammaren med lilla Wilbur och lägger honom i den fjärde spjälsängen. Dom står tillsammans och ser ut över sina fyra bebisar, sina varulvsvalpar, innan dom omfamnar varandra i en lång, hård kram. 

Drömmen som hade verkat omöjlig har slagit in, om än lite till överdrift med hela fyra små barn samtidigt. 

Alla fyra ligger så förnöjt i sina spjälsängar och Tekla håller redan på att slumra till. Det är en lugn och mysig stund, med hela familjen samlad. 

"Så, vad gör vi nu?" undrar Lance tillsist. 

"Nu, min älskade, väntar vi bara på att helvetet bryter lös," säger Argus med ett uppgivet leende.

Vilket inte dröjer länge. Snart ligger fyra små bebisar och skriker efter mat! Argus lyfter upp och matar Wilbur. 

Lance gör sitt bästa med att uthärda skriken, samtidigt som han försöker bestämma sig över vem han ska ta upp och mata.
"Bara välj någon," säger Argus och man märker att han biter ihop genom dom höga vrålen också. "Eller gärna två samtidigt, om du kan lösa det..."
Utan att försöka tänka för mycket på det plockar Lance upp Fenris och matar honom, medan Luke gallskriker i spjällsängen bredvid.

Efter det är det Teklas tur, medan Argus matar Luke med flaska. Lilltjejen ligger så lugnt och fridfullt i pappas armar. 

När alla bebisar är mätta och nöjda så somnar dom och papporna andas ut.
"Det där var stressande," säger Lance.
"Ja, men vi får vänja oss," svarar Argus och ler. "Så här kommer våra liv se ut framöver. Om och om igen, flera gånger om dagen."

Nu när skrikandet har upphört kommer Liona insmygande i barnkammaren för att titta lite på nykomlingarna. 

Det är läskigt och spännande på samma gång. Och det luktar bebis! Lionas mammainstinkter vaknar lite när hon vandrar mellan sängarna. 

Lance håller ett vakande öga på henne för säkerhets skull, men han har ett stort förtroende för sin gamla vän.
"Titta du, men väck dom inte," ber Lance.
Bakom så kommer ytterligare en hund in i barnkammaren, med försiktiga steg. Leon verkar mycket mer skeptiskt än Liona och det tar honom flera minuter att gå fram till Fenris' säng.

Nej, Leon är inte alls säker på vad han tycker om dom små knytena. Han tänker inte röra dom, men han behöver inte gilla dom heller. 

"Leon, gå bort," säger Lance skarpt. "Jag gillar inte blicken du har..."
Leon lyder mer än gärna och går långsamt ut ur barnkammaren, medan han småblänger lite på bebisarna på vägen. Vissa hundar behöver mer tid på sig att hantera förändringar.
"Det är bara att vänja dig," säger Lance vänligt till Leon. "Våra bebisar går ingenstans, killen, men du och Liona är mina bebisar också. Jag..."
Han avbryter sig själv. En otroligt stark och fullständigt avskyvärd stank fyller Lances näsborrar och han vänder sig långsamt mot spjälsängarna.
"Argus...!!"

Argus kommer, skrattandes, och visar Lance hur man byter blöjorna på ett enkelt och effektivt sätt. Tekla är snart skinande ren!

"Hur kan du veta så mycket om bebisar?" frågar Lance.
"Jag jobbade på förlossningskliniken för länge sedan, innan vi träffades," svarar Argus leendes. "Vissa saker sitter kvar."
Lance ler brett och ska precis kommentera det, då ytterligare en våg av stank sköljer över honom. Den här gången är det från Fenris' spjälsäng.
"Jag fixar det," säger Lance med ett uppgivet skratt.

En otroligt grinig och stinkande liten Fenris får blöjan bytt av pappa Lance. 

Fyra bebisar har strax rena, fräscha blöjor och sätter omedelbart igång med att skrika efter uppmärksamhet. Argus och Lance suckar samtidigt, men ler mot varandra. Dom kommer inte att ha något fritid under den kommande tiden, men det gör ingen av dom någonting. För stunden...

Men fullmånen nalkas och trots att både Lance och Argus är kärleksfulla och ansvarsfulla föräldrar så kan det bli svårt att kontrollera den vildsinta vargsidan inuti som vill ut i naturen och härja... 

Kapitel 17: Vargar föder kullar...

Livet leker för lilla Leon, även om Liona tycker att han är ganska så jobbig ibland med all sin energi. 

Men dom glada valpdagarna är snart förbi och Leons födelsedag närmar sig. Lance kan inte låta bli att känna sig lite ledsen, samtidigt som han ser fram emot en till vuxen hundkamrat att dela livet med.
"Se bara till att kastrera honom," säger Argus välmenande. "Det finns alldeles för många hemlösa hundar som det är."
"Skulle det bli valpar mellan Liona och Leon så behåller vi allihopa!" säger Lance glatt. "Och får en stor, fin flock ihop!"
"Det värsta är att jag vet att du inte skojar..." säger Argus och suckar lite.

Argus har däremot en liten extra födelsedagspresent till Lance. 

Förvånat så tar Lance emot den och öppnar. Därinne ligger ett vackert Flott Festivalägg.
"Jag hittade det när vi letade ägg på Kärleksdagen," ler Argus. "Eller, din födelsedag, kanske jag ska säga. Det kändes självklart att ge den till dig."

En rodnande Lance placerar Festivalägget på en synlig plats, där dom alltid kan se det. 

Sorgen som Lance kände över att Leon snart lämnar valpstadiet och växer upp försvann ganska snabbt. Han blev påmind om hur jobbigt det är med en liten, skällig valp som väcker en när man försöker vila efter ett långt pass på sjukhuset...

Vadå väcka husse? Leon måste ju kolla så att han fortfarande kommer ihåg hur man skäller! 

Men i det stora hela fortsätter vardagen som den alltid gjort. Killarna jobbar på sjukhuset, umgås med varandra och hundarna hemma och kallas då och då in för nödsituationer på sjukhuset. Lance har nu blivit befordrad till Genterapeut och även om han inte jobbar med Argus längre så är arbetstiderna bättre och han tjänar mer. 

Dagarna går vidare, Lance kallas in till ett nytt akutfall. Det enda som inte riktigt är normalt är Lances plötsliga illamåendeattacker... 

På vägen hem från akutfallet så får Lance en rejäl överraskning! Han får ett telefonsamtal från någon i stadshuset och kallas dit för att motta en tjänstebelöning för sitt hårda och hängivna arbete. Chockat så tackar Lance och beger sig till stadshuset direkt. 

Vad kan Lance ha gjort för att förtjäna en tjänstebelöning? 

Det får han strax veta! Borgmästaren är överlycklig och nöjd över Lances hårda arbete med att hålla alla invånarna i staden vaccinerade, friska och krya så att dom kan vara produktiva och betala skatt. Kluvet så tar Lance emot trofén och säger till borgmästaren att han helt enkelt bara gjort sitt jobb. 

Det var ingen liten trofé Lance fick! Han och Argus ställde den på byrån bredvid Festivalägget. 

Argus är så stolt över sin Lance, som i sin tur skulle ha varit mycket gladare om det här konstiga illamåendet ville ge med sig. Han är inte magsjuk, men... vad sjutton kan vara fel? 

"Vill du att jag undersöker dig?" frågar Argus oroligt. 

"Ja, om det inte har gett med sig tills imorgon så," svarar Lance matt. "Jag känner inte igen mina symtom alls på en man i min ålder..." 

Liona ligger med pappa husse på sängen. Det är ganska ovanligt att se. Hon måste märka att något är fel. 

Som både Lance och Argus misstänkte så mådde Lance inte bättre nästa morgon, så det blev en grundlig undersökning hos Argus. Efter att ha undersökt Lance från topp till tå så står Argus handfallen. Han vet vad som är fel, men vad han inte förstår är hur det ens kunde ha gått till. 

Lance gillar inte det nervösa och oroliga ansiktsuttrycket som Argus har... 

"Argus, jag är också läkare," säger Lance lugnt. "Ut med det, bara. Vad det än är så kan jag hantera det." 

"Lance... älskade... på något sätt... är du gravid," lyckas Argus  få fram. 

Det blir en lång tystnad. Ingen av dom säger något. Allting faller på plats i Lances huvud och han inser precis vad förhäxningen från häxan egentligen gjorde. Han bleknar lite, men är osäker över hur upprörd han verkligen är. 

"Hur... är det möjligt?" frågar Lance chockat. "Biologiskt, så att säga...?" 

Argus börjar genast komma med en massa olika teorier och tankar relaterade till häxans förtrollning. 

Mitt i pratet så inser Argus att dom båda har missat samåkningsbilen sedan länge och tystnar. Båda två står bara och stirrar, osäkra på hur sjutton dom egentligen ska reagera. 

"Följer du med till sjukhuset ändå?" frågar Argus oroligt. "Jag vill kolla dina värden och... 

"Jag kommer," nickar Lance och går för att ta på sig ytterkläderna. 

Först när Lance var fullständigt undersökt med allt som sjukhuset hade att erbjuda kunde både han och Argus slappna av lite. Allting verkade fullständigt naturligt... med undantaget att det inte var naturligt alls. 

Väl tillbaka hemma så känner sig Argus ändå lite orolig för Lance. 

"Hur är det?" undrar han. 

"Min rygg värker," suckar Lance. "I övrigt mår jag väl så bra som en gravid man kan må..." 

Måendet kan Argus inte hjälpa med, men ryggvärken... 

Plötsligt så märker Argus att Lance ler lite svagt. 

"Vi ska bli föräldrar, Argus," säger han och låter glad på rösten. "Du och jag, båda två. Det känns... overkligt." 

"Det ÄR overkligt," säger Argus och skrattar lite. "Din galna häxkompis kunde väl åtminstone ha gett en liten förvarning!?" 

"Kanske han gjorde det", svarar Lance. "Det kanske bara var jag som inte förstod?" 

Den närmaste tiden tänker killarna spendera med att läsa på om småbarn och bebisar, samt planera för barnrum. 

Den värsta chocken har lagt sig för dom båda, men trots nyheten om deras kommande barn så har dom inte glömt bort lilla Leon och hans stora dag. 

Leon växer upp och blir en stor och ståtlig Schipperkekille. Inte en dag för tidigt, anser Liona. Nu kan hon få lite lugn och ro. 

Tyvärr blev inte Leons beteende bättre med åldern, snarare tvärtom. Han och Liona kommer fortfarande överens och trivs bra ihop och han älskar att leka med Lance och gör allt som husse ber honom. Men han är också otroligt vaktig, ljudlig och älskar att väcka både Lance och Argus mitt i natten utan skäl. Ibland är det svårt att älska sina familjemedlemmar... 

Svårt, men långt ifrån omöjligt. 

Ett till par som börjat komma varandra närmare är Argus och Liona. Det tog henne tid, men hon har äntligen accepterat in honom i familjen. 

Lances mage växer i raketfart! Tur att alla som ser honom bara tror att han har gått upp lite i vikt. 

Dagarna går långsamt förbi och Lances mage blir bara större och större. Han lider oftare av ryggvärk och föredrar att ligga i sängen och smågrymta. Argus gjorde misstaget att jämföra honom med en tjurig, dräktig varghona och blev utkastad till hundarna. 

Sommaren har börjat komma och den stigande värmen gör inte graviditeten lättare för Lance. Men som läkare anade han och även Argus att det inte kunde vara långt kvar nu. 

Dom gissade rätt. Närmare midnatt den sommarkvällen satte värkarna igång! 

"Argus, det är dags!" pressar Lance fram mellan värkarna. 

"Okej, ta det bara lugnt!" utbrister Argus stressat. "Jag kör dig till sjukhuset och ser till att allt är redo för ingreppet! Ingen fara, allt är under kontroll!" 

Argus flyger upp ur soffan, rusar ut i hallen och snubblar på hundarnas ena tuggben, kliver på Liona och ramlar med huvudet före in i ytterdörren. 

"Min hjälte..." suckar Lance och grimaserar sedan av smärta över ännu en värk. 

Trots kaoset så lyckas Argus ta både sig själv och Lance till sjukhuset. 

Nu måste Argus fokusera rejält för att hjälpa till med födseln. Han tvivlar på att bebisarna bara kommer att dyka upp magiskt i famnen på dom, så han förbereder för ett kejsarsnitt och har sina mest pålitliga kollegor på plats. 

När natten nåt sitt slut så inser Lance vilken tur hans föräldrar måste ha haft som fick bara honom... Trots allt, varulvar härstammar från vargen. Vargar får kullar, inte bara enstaka ungar. Så det är bara för en utmattad Lance att åka hem med Argus och deras fyra små varulvsvalpar. 

Lance är förvirrad, chockad och utmattad efter nattens händelser och kan inte riktigt avgöra om han är förtvivlad eller överlycklig. 

Kapitel 16: Födelsedagsbarn på Kärleksdagen

Livet fortsätter som vanligt hos familjen Barlow. 

Varje ledig stund spenderas tillsammans med varandra och vovvarna, eller ute på jakt i staden för att förfina sina varulvsfärdigheter. Lance och Argus har inte märkt någonting direkt ovanligt med Lance efter besöket och häxan förtrollning, men Lance känner förtroende för den mystiska häxan och vill ge det lite tid.

Däremot har det kommit ett flertal bröllopspresenter från Argus' vänner. Ordentligt som han är så skriver Lance tackkort till dom alla. 

Det som förvirrade Lance mest av alla prylar som fanns i brevlådan var en Elfenbenstrollstav, täckt av hunddreggel. Liona, som stod bredvid honom när han hämtade alla bröllopspresenter, viftade glatt på svansen och såg otroligt nöjd ut. Hur sjutton hade den lilla dvärgschnauzern kunna nå upp till brevlådan?
"Om du har stulit den här från någon så blir pappa riktigt arg," säger Lance till henne.
Men Liona fortsatte att se glad ut och vifta på svansen. Han visste inte vad han riktigt skulle göra, så han lät saken helt enkelt bero.

Det är tur att varulvar har lika dåligt bordsskick... 

Våren gjorde en tvärvändning och det började snöa i samband med den första fullmånen den här årstiden. Killarna klagade inte, då den vita snön gjorde deras nattliga fullmånsjakt ännu mysigare.

Efter att ha levt civiliserade läkarroller under lång tid så är det skönt att släppa lös odjuret inombords. 

Något som Argus definitivt håller med om. 

Innan dom båda vet ordet av så är det dags för vårens stora högtid, Kärleksdagen. Återigen så är det Argus som får lära Lance om traditionen, men den här gången blir det lite extra speciellt.
"Vad passande att du fyller år på Kärleksdagen," säger Argus och kan inte låta bli att le brett. "Så, vad sägs om en hel dag på Vårfestivalen, följt av ett mysigt, privat födelsedagsfirande för bara dig och mig?"
"Det låter perfekt," svarar Lance och ger sin make en lång kyss.

Eftersom att det är Lances födelsedag så låter Argus honom köra hans älskade bil för en gångs skull. 

Det var fullt med både folk och husdjur i parken idag och Lance har aldrig tidigare sett den Kusliga parken så festklädd, ljus och munter.

Kärleksdagen verkar vara en favorithögtid i Moonlight Falls. 

"Så, vad gör man på den här festivalen då?" frågar Lance och vänder sig om mot Argus, som han tror är precis bakom honom .
Men Argus är inte där. Lance ser sig lite om i parken och upptäcker Argus en bit ifrån, med en korg på armen i full fart med att plocka upp något som liknar ett ägg från marken!

Vad i hela världen? Argus då! 

"Äggjakt!" hojtar Argus och viftar med det färgglada ägget åt Lances håll.
"Är inte det en aktivitet arrangerad för barnen i staden?" undrar Lance, som vagt tycker sig minnas en liknande lek som ordnas just för barn.
"Det finns inga regler som förbjuder vuxna, tråkmåns!" flinar Argus.

Tja, finns det inga regler emot det så... 

Killarnas äggletande varar inte länge. Snart hittar dom något annat som drar till sig deras uppmärksamhet. Hästskokastning.
"Ha, det här minns jag!" säger Lance glatt. "Min pappa och jag brukade kasta hästskor på somrarna när jag var yngre. Inte för att skryta, men jag var riktigt duktig."
"Sluta babbla och kasta istället," flinar Argus och tar upp en hästsko. "Har du tur så kanske jag är snäll och låter dig vinna, eftersom det är din födelsedag."

Argus koncentrerar sig rejält. Hästskokastning är allvarliga saker! 

Efter tre misslyckade kast, som inte var i närheten av att träffa, så är det Lances tur.

Det går inte så mycket bättre för Lance heller... 

"Jag måste vara lite ringrostig," säger Lance och sträcker lite på armen.
"Kan du inte ens vinna när jag låter dig vinna?!" utbrister Argus med ett skratt. "Flytta på dig, det är min tur!"
Strax inser båda två hur fullständigt usla dom är på hästskokastning, men efter många ronder så lyckas Argus få in en enda fullträff, vilket gör honom till vinnaren.
"Jag var tvungen," säger Argus. "Så som du kastar skulle vi bli stående hela dagen."

Lance ska precis svara honom, då en välbekant avskydd doft fyller hans näsborrar... 

På nolltid, innan Argus ens har uppfattat vad som hänt, så har Lance skiftat till varulvsform och rusat bort till älvan några meter ifrån!

Lukten av älvstoft blockerar verkligen allt sunt förnuft i Lances huvud. 

En livrädd pappa som trots det försöker skydda sin lilla son från den hotfulla varulven...! 

"Lance, vad håller du på mig!?" ryter Argus och skiftar till varulvsform själv. "Det är ett litet barn där, för sjutton!"
Argus' röst verkar få Lance att vakna upp lite och han backar ner från sin aggressiva hållning. Tack och lov så är älvor sällan ensamma. Den lilla älvpojkens mamma är snabb på plats och plockar upp sin lilla son, samtidigt som Argus rusar fram för att försöka lugna Lance.

Den här situationen kunde ha urartat rejält! 

Det bästa sättet att lugna en ilsken varulv på? Tja...

Det enda sättet som Argus känner till, som dessutom är mest effektivt, är genom slagsmål! 

För första gången så är det Argus som vinner emot Lance! Kanske var det stundens allvar som gjorde det? 

Älvorna är snabba på att försvinna därifrån tillsammans, men faran är över för stunden. Lance har lugnat ner sig.
"För tusan, Lance," säger Argus. "Jag vet att du hatar älvor med brinnande passion, men har du inga gränser? Du kunde ha råkat skada ett barn!"
"Var det ett barn där?" frågar Lance förvirrat. "Har... dom där... börjat föröka sig?!"
"Ja, det var en liten älvpojke där," svarar Argus kort. "Vad tänker du göra åt det, hade du tänkt?"
"... gå hem och gråta en stund, tror jag..." säger Lance efter lite funderande.

Det får bara Argus att skratta.
"Tja, antingen det eller så fortsätter vi att njuta av det sista av Kärleksdagen och din födelsedag," säger han.

Argus' förslag lät bra, så Lance försöker glömma bort mötet med älvorna. Istället testar dom den roliga kärlekskontrollanten. 

Killarna får resultatet: "Stekhet" med texten: Jisses! - Kärlekskontrollanten har inte sett såna här gnistor flyga sen någon spillde läsk över hela kärlekskontrollanten! 
Ett resultat som får dom båda att le brett. Nu finns det bara en sak till som killarna vill göra på festivalen.

Ta ett gratulationskort! I varulvsform den här gången. 

Det börjar dra ihop sig till kvällen, så Lance och Argus drar sig tillbaka till Barlow "Mansion" för att avsluta kvällen på Lances födelsedag tillsammans i en lite mer intimare miljö. Bara dom två, hundarna och en smarrig födelsedagstårta.

Lance visste precis vad han skulle önska sig när han blåste ut ljusen... 

... och innan han visste ordet av det så var han Vuxen! Och både kände sig och såg likadan ut som innan. 

"Välkommen till vuxenvärlden," säger Argus och flinar brett. "Hur känns det?"
"Inte ett dugg annorlunda från innan," svarar Lance uppriktigt.
"Precis!" skrattar Argus och tar fram en kniv. "Nu käkar vi tårta!"
"Du har aldrig växt upp," säger Lance och skrattar också. "Du blev barnsim, sen växte du bara i storlek, Argus!"

Så slutar den bästa födelsedag som Lance någonsin haft och hans Ungdomstid är förbi. 

Men för Lance och Argus så har livet bara börjat...