måndag 29 januari 2018

Kapitel 50: Vårbalen Del I

Dörrklockans höga, skarpa signal ekar genom Barlow Mansion. En bindgalen Leon rusar mot dörren, vilt skällandes, med Lance strax bakom. Lance plockar hastigt upp den skällande hunden och rynkar pannan.
"Hur kom du tillbaka in?" frågar Lance. "Jag sa åt Fenris att släppa ut dig i hundgården för flera timmar sen. Ni hundar får inte vara härinne när uppklädda gäster kommer."
Leon skäller glatt på Lance som skakar på huvudet och kikar ut genom ytterdörrens fönster. Han vänder sig om lagom för att se Argus komma in i hallen.
"Är det baldejterna?" frågar Argus.
"Ja, var är ungarna någonstans?" undrar Lance.

Argus går bort till dörrvalvet och ropar ut mot trappen. 
"Hallå, vad håller ni på med däruppe egentligen!? Era dejter är här, pallra er ner eller så öppnar vi dörren och skämmer ut er inför dom!"
"NEJ!" hörs Wilburs röst omedelbart. "Jag kommer på en gång, v-vänta lite bara!"
Argus småskrattar och tittar på Leon i Lances famn.
"Vad har tagit åt dig då?" frågar Argus. "Du brukar inte skälla på annat än brevbäraren."
"Han känner sig bara försummad, tror jag," svarar Lance. "Fenris har inte spenderat lika mycket tid med Leon som han brukar på sistone. Jag tar hand om honom tillsammans med dom andra hundarna, men jag är ju inte Fenris."
"Jag slår vad om att Fenris har träffat någon," flinar Argus. "Garanterat en älva, eftersom han håller sig borta från huset."
Blotta tanken på det får det att rycka i Lances mungipa och han morrar svagt.

Argus skrattar åt hans reaktion, men hinner inte kommentera den förrän snabba fotsteg hörs i trappan. Wilbur flyger in i hallen, springer fram till ytterdörren och öppnar den. Där står två finklädda tjejer och väntar. Den ena ler brett mot Wilbur medan den andra blygt vänder bort huvudet.
"Hej Cindy, förlåt att det dröjde," säger Wilbur ursäktande. "Jag hade lite problem med slipsen.."
"Ingen fara," ler Cindy. "Du ser jättestilig ut, Wilbur."

Nervositeten kommer som ett brev på posten och Wilbur drar ett djupt andetag. 
Nu gäller det, hans pappor och familj ska få träffa hans flickvän. Hans blick faller på den andra tjejen vid dörren som blygt tittar ner i marken. Hennes doft är svagt bekant och han ger henne ett artigt leende.
"Åh, du måste vara.. Rebecca, eller hur?" frågar Wilbur och hon nickar. "Kom in båda två! Luke är på väg, han bara-"
"Jag är här, vi alla är på g!"
Luke och Jake kommer in i hallen tätt följda av Tekla och Ford. Barnen ser så vuxna ut i sina finkläder att det gör Lance alldeles tårögd. Argus märker att antalet barn inte stämmer och ser sig omkring.
"Var är Fenris?" frågar han.
"Han stack för flera timmar sen," svarar Tekla. "Han ville verkligen inte gå på balen och var rädd för att bli tvingad dit om han stannade hemma."

Lance suckar och skakar på huvudet. Ingen hade tvingat Fenris att gå om han verkligen inte velat, även om Lance tycker att det vore en både kul och bra upplevelse för honom. Wilbur harklar sig nervöst och alla riktar sin uppmärksamhet mot honom.
"Pappa, allihopa," säger Wilbur och sneglar osäkert på Tekla innan han gör en gest mot Cindy. "Det här är Cindy, min... min flickvän."
"Trevligt att äntligen få träffa er alla," säger Cindy glatt.

Cindy, till vänster, ser sig nyfiket omkring på familjen medan Rebecca tyst står bredvid henne utan att säga något. 
Flickvän? Det hugger till i Lances bröst och han känner en udda blandning av glädje och sorg. När blev hans små valpar så stora att dom går och skaffar flickvänner? Resten av familjen lyser upp och presenterar sig glatt för Cindy, samtidigt som Tekla ler brett mot Wilbur. Hon är stolt över att han lyckades samla mod till att ta tag i saken, trots att han var så osäker och orolig.
"Flickvän?" säger Jake fundersamt. "Har inte du många flickvänner, Wilbur? Vad gör den här speciell?"
Cindy spärrar upp ögonen och tittar på Wilbur, som förfärat stirrar på Jake.
"Va?!" utbrister Wilbur upprört. "J-Jag har inte många fli-"
"Inte så, Jake," suckar Luke. "Wilbur har många vänner som är tjejer, men en flickvän är en speciell person. Någon man är kär i och vill vara tillsammans med."
"Vad förvirrande," tycker Jake. "Kunde man inte valt ett bättre ord?"
"Många säger partner istället," säger Tekla. "Låter det bättre?"
Jake nickar glatt.

Cindy stirrar fortfarande på Wilbur, men hon har en road glimt i ögonen nu. Wilbur märker det och skrattar generat.
"Jake tar en hel del saker bokstavligt," förklarar han.
"Jag märker det," fnissar Cindy.
"Hallå, ungar, kom hit och ställ upp er parvis!" hojtar Argus och gestikulerar ivrigt. "Här, mot den här väggen! Jag vill ha en bild av er inför er stora kväll. Lance, ta fram kameran!"
Tonåringarna gör som Argus säger med blandad förtjusning medan Lance plockar fram kameran från skåpet. Motvilligt räcker han kameran till Argus och sneglar på tonåringarna i ögonvrån.
"Det här blir ett foto av ett viktigt ögonblick i våra barns liv," säger Lance lågt. "Måste älvpojken vara med på den bilden?"
"Han är Teklas baldejt, Lance," viskar Argus skarpt. "Gilla det eller inte, men han är en del av det ögonblicket och en del av våra barns tonårstid nu. Därför ska han vara med på bilden."
Lance ger ifrån sig en missnöjd morrning, men säger inget mer om det.
"Okej, ungar, är ni beredda? Le nu!"

Sju finklädda, glada tonåringar som ser fram emot en trevlig kväll! 
Rebecca och Luke. 
Cindy och Wilbur. 
Ford och Tekla. 
Och så Jake, givetvis! 
Efteråt är det dags för dom ivriga tonåringarna att ge sig av. Balen ska till att börja och den väntar inte på dom. Gruppen ger sig ut i den ovanligt varma vårkvällen, glatt pratandes och skrattandes. Argus ser efter sina barn med en varm blick och suckar glatt. En snyftning får honom dock att haja till och han tittar förvånat på Lance.
"Gråter du, älskling?" frågar Argus.
"Nej," svarar Lance, men hans röst är ovanligt tjock. "Jag hade bara lite hundhår i näsan.. Men vet du när våra små valpar blev nästan vuxna, Argus? För det missade jag!"
Argus ler brett mot Lance och ska precis gå fram och ge Lance en kram då något slår honom.
"På tal om hundhår och hundar," säger han för sig själv.

Han springer fram till ytterdörren. Tonåringarna står fortfarande kvar utanför och pratar och i samma veva som Argus öppnar dörren så svänger två taxibilar in på gatan. Perfekt, Argus hann.
"Hallå, ungar!" hojtar han i ett försök att överrösta dom. "Kan någon av er dubbelkolla att grinden till hundgården är stängd och låst? Stängd räcker inte, Leon kan öppna den om den inte är låst."
"Vad är vitsen med det när tre av hundarna är spöken och bara kan glida igenom eller flyga över både staket och grind om dom känner för det?" undrar Rebecca.
"Spökhundarna är väldigt väluppfostrade och håller sig oftast till tomten," svarar Argus. "Dom levande är det inte. Kan någon av er kolla grinden?"
"Ja, ja, vi kollar grinden," säger Wilbur distraherat då taxibilarna stannar framför huset och barnens dejter börjar kliva in.
"Bra, tack!" säger Argus med ett leende. "Ha en underbar kväll nu, allihopa. Jag vill höra detaljer sen när ni kommer hem!"
Tonåringarna skrattar och Argus går in och stänger dörren med en glad, liten suck. Det känns bittersött att barnen har blivit så stora och är på väg ut i vuxenlivet, men det ska samtidigt bli skönt för honom och Lance att få ha huset för sig själva för en gångs skull.

Wilbur, Cindy och Jake kliver in i den ena taxin och sätter sig, uppspelta som sjutton inför kvällen.
"Kollade du grinden?" frågar plötsligt Jake och tittar på Wilbur.
"Nej, gjorde du?" undrar Wilbur och Jake skakar på huvudet. "Äh, det är nog ingen fara. Pappa oroar sig bara för mycket."

"Jag är säker på att den är stängd och låst." 





Parken är blygsamt utsmyckad i sann våranda med blommor och ballonger vars ljusa, skarpa färger sticker ut rejält i kvällsmörkret. Flera bord med mat och förfriskningar står uppradade i utkanten av parken och närmare ett dussintal festklädda tonåringar flockas omkring dom. Det är feststämning i luften och tonåringarna Barlow kan känna av det redan innan dom kliver ut ur taxibilarna.

Nästan alla deras klasskamrater är där och verkar ha riktigt trevligt. 
Ford får fjärilar i magen av nervositet och spänning när han öppnar bildörren och lägger knappt ens märke till den kusligt dekorerade scenen rakt framför dom. Han är inte den enda som är nervös. Wilburs hjärta slår vilt när han kliver ut ur taxin med Cindy, strax åtföljd av Jake. Det här är första gången han och Cindy är tillsammans offentligt som ett par och den tanken gör honom både rädd och upprymd på samma gång.

Småpratet på vägen till vårbalen har fått dom värsta spänningarna att släppa och Tekla är på strålande humör. Ford håller upp dörren åt henne med ett artigt leende när hon kliver ut ur taxin och hon ger honom ett förvånat men uppskattande leende.
"Tack så mycket," säger hon blygt och måste sen titta ner i marken.
Det känns konstigt för henne att bli behandlad på det här sättet av Ford. Inte obehagligt på något vis, men konstigt. Luke och Rebecca kommer efter henne med förväntansfulla leenden.
"Då var vi här," säger Rebecca och sneglar försiktigt åt Wilburs håll.
Han ser oerhört stilig ut ikväll, mycket stiligare än Rebecca kommer ihåg honom..
"Ja," säger Luke. "Rätt spännande, eller hur?"
Dom andra nickar och Rebecca vänder sig mot Luke med ett litet leende.

Den lilla, öppna parken är omringad av skog och natur liksom resten av Moonlight Falls och Ford är inte överdrivet road av det. Appaloosa Plains var likadant, natur överallt och han avskydde det. Han drar ett djupt andetag och försöker tänka positivt. Det är bara för en kväll, för att göra Tekla glad. När han ser omkring faller hans blick på scenen och han kommer ihåg allt prat på senaste tiden i skolan om det nya tonårsbandet. Vad var det dom hette nu igen?
"Vet ni när bandet ska börja spela?" undrar Ford.
"Runt åtta," svarar Wilbur och kikar på klockan.
Wilbur kan knappt vänta tills dess. Han längtar efter att få dansa med Cindy för första gången, till balmusik under vårstjärnornas sken... Cindy dyker plötsligt upp mellan Tekla och Rebecca med ett brett leende.
"Kom igen, tjejer," säger Cindy och krokar sina armar i deras. "Vi går och fixar drinkar till oss och killarna, tycker jag."
Både Tekla och Rebecca blir aningen förskräckta över Cindys oväntade agerande, men Tekla lyckas pressa fram ett artigt leende till henne medan Rebecca tittar ner i marken i tystnad.

Cindy får med sig bägge två och lämnar dom fyra killarna själva en kort stund. 
"Är det inte killen som ska hämta dricka åt tjejen?" frågar Ford osäkert.
Luke rycker på axlarna och Wilbur skrattar nervöst.
"Är det?" undrar Wilbur. "Jag tror inte att det spelar så stor roll.. eller?"
Varken Ford eller Luke verkar veta svaret. Wilbur harklar sig och försöker snabbt byta ämne.
"Så, killar, första balen," säger han. "Hur känns det för er?"
"Jag har smuts på mina byxor," säger Jake och försöker borsta bort det.
Det får Luke att fnysa till och skratta lite. Saker och ting har nästan börjat kännas som vanligt igen mellan honom och Jake, till övriga familjens stora lättnad. Även Wilbur ger ifrån sig vad som skulle kunna tolkas som ett skratt, men det låter mer som en nervös hostning. Luke och Ford finner det rätt underhållande att se den vanligtvis lugna och självsäkra Wilbur så nervös. Det är frestande för Luke att retas med honom, men Ford lägger handen på Wilburs axel innan Luke hinner säga någonting.
"Var inte orolig, Wilbur," ler Ford. "Det kommer bli en jättebra kväll ska du se."

Den lilla gesten är uppskattad och Wilbur ger Ford ett tacksamt leende. Han hoppas innerligt att Ford har rätt. Luke bestämmer sig för att vara snäll mot sin bror, hur frestande det än må vara att retas lite och tittar på Jake istället som fortfarande står och försöker få bort smutsen från sina byxor.
"Låt det vara, det är så lite att ingen kommer märka något," säger Luke. "Du ser bra ut."
Jake tittar förvånat upp på Luke och ler glatt.
"Tycker du?" frågar han. "T-Tack!"
Av någon anledning får det där leendet Luke att känna sig konstig till mods. Han tittar bort och nickar svagt.
"Vad hade du tänkt göra när bandet börjar spela och dansen börjar?" undrar Luke. "Dansa själv?"
"Maximillian säger att det är för mainstream att dansa på baler," säger Jake. "Vad nu det betyder.. men jag tänkte skippa det."
Luke suckar och börjar känna sig irriterad. Alltid ska Maximillian dras upp, varenda gång dom pratar och Jake ska alltid göra som Maximillian gör.
"Om Maximillian hoppade från en bro, skulle du hoppa också?" frågar Luke.
"Självklart!" säger Jake och ser förvånad ut. "Alla broar häromkring går över vatten och Maximillian är en dålig simmare. Han kan drunkna om han inte får hjälp."
Irritationen växer hos Luke och han biter sig i tungan för att inte säga något dumt. Han vill inte bråka med Jake längre, speciellt inte nu av alla tillfällen. Ikväll ska han fokusera på Rebecca och att ha kul tillsammans med henne och sina syskon, oavsett vad Jake väljer att göra.



Cindy tar tillfället i akt att prata med Tekla och Rebecca så fort dom är utom hörhåll från killarna. 
"Du anar inte vad skönt det är att slippa hålla allt hemligt," säger Cindy till Tekla. "Ett hemligt förhållande är kul och spännande ett tag, men till sist blir det jobbigt som sjutton och slitsamt också. Ingen blev upprörd över att vi hållit det hemligt så länge, va?"
Tekla försöker le vänligt, men det är svårt för henne. Hon känner knappt Cindy och varje gång hon är runt främlingar eller okända personer får hon svårare för att prata och bete sig som vanligt.
"Nej då.. ingen fara," svarar Tekla. "Vi förstod varför."
"Vad lättad jag blir," säger Cindy glatt. "Ju längre Wilbur drog ut på det, ju mer oroade jag mig för det."
Hon får en förstående nick från Tekla medan Rebecca förblir tyst.
"Jag undrade verkligen varför han drog ut på det," fortsätter Cindy. "Jag ska erkänna, ett tag var jag rädd att ni skulle vara en bunt med galna monster eller nåt, men ni är helt normala och underbara! Jag är så glad för det och att Wilbur faktiskt bara var nervös."
Tekla skrattar nervöst.
"Ja.. helt normala.." säger hon. "Galna monster, haha.. Där är bålen! Jag hämtar glas åt oss!"

Hon försvinner iväg för att hämta bål och lämnar Cindy ensam med Rebecca. Cindy tittar förvånat efter Tekla innan hon vänder sig till Rebecca istället.
"Vad tog det åt henne?" undrar Cindy.
Rebecca rycker på axlarna och tittar ner i marken. Hon avskyr att vara så blyg.
"Så, är du och Luke tillsammans?" frågar Cindy i ett försök att få igång en konversation. "Vi kan gå på en dubbeldejt nu när allt är ute i det öppna!"
Till hennes besvikelse skakar hon på huvudet.
"Vi är bara.. vänner," mumlar Rebecca."I datorklubben."
"Har du funderat på att bjuda ut honom?" frågar Cindy. "Han är jättesöt och jag tycker ni passar bra ihop!"
Diskussionen gör Rebecca extremt obekväm och hon sneglar efter Tekla. Kan hon inte skynda sig tillbaka med bålen?

Tekla har blivit lite distraherad av att se sina klasskompisar och vänner uppklädda och fina. 
Det verkar som om Barlowbarnen och deras dejter var dom sista att anlända. Alla andra verkar redan vara här och Tekla känner knappt igen många av dom. Dom flesta är uppklädda och ser så vuxna ut. Medan hon står där och tittar upptäcker Daniela henne och skyndar fram till henne.
"Åh, Tekla, du ser helt fantastisk ut!" säger hon.
"Oj, du med, Daniela," säger Tekla. "Du ser.. wow.."
Hon känner sig alldeles mållös. Daniela har aldrig sett vackrare ut. Hennes reaktion for Daniela att brista ut i skratt.
"Tack så mycket," säger hon. "Jag såg dig bli utsläppt ur bilen av Ford! Är det något mellan er?"
"Va?" säger Tekla. "Nej, nej, absolut inte. Han är inte intresserad av mig, han gick bara med mig för att jag var ledsen över att inte ha någon att gå med."
"Åh, han bryr sig om dig när du är ledsen!" säger Daniela uppspelt. "Är du säker på att han inte är intresserad av dig?"
"Jättesäker."

"Jag tror du kan ha fel," ler Daniela.
Hon sneglar bort mot grabbarna Barlow där Ford står och tittar åt deras håll. Tekla rycker på axlarna och ler svagt mot Daniela.
"Kan vi prata om något annat?" undrar Tekla.
"Självklart, jag vill inte göra dig illa till mods före dansen börjar," svarar Daniela. "Du och Ford kommer vara jättefina ihop ute på dansgolvet. Dusty och jag får lite konkurrens, tror jag. Kan Ford dansa?"
"Nej, det kan han inte," säger Tekla. "Jag ska försöka lära honom."
"Åh, vad sött," säger Daniela. "Om det inte går så kan Dusty eller jag dansa ett par danser med dig. Bara så du får dansa ordentligt."

Erbjudandet gör Tekla överlycklig, vilket hon försöker hålla tillbaka för att inte göra Daniela misstänksam. 
"Tack!" säger Tekla. "Du är underbar."
Daniela ger Tekla en kram och därefter en varm blick. Hon vet hur mycket Tekla har sett fram emot balen och hur nervös och orolig hon varit över den också.
"Oroa dig inte, det här kommer bli en helt fantastisk kväll," säger Daniela. "Ett minne för livet, jag lovar."
"Jag tror dig," ler Tekla. "Jag kan knappt vänta tills dansen börjar."




Hemma vid Barlow Mansion går en väldigt nedstämt Schipperke ut ur hundkojan och ser sig omkring. Han har väntat och väntat, men Fenris kommer inte.

Det är samma visa, kväll ut och kväll in. Han ser knappt sin älskade husse längre. 
Leon suckar och ser sig omkring. Den enda som är ute i trädgården med honom är Spore. Den stora fluffbollen ligger och sover mitt ute på gräset, helt omedveten om hur ledsen och förtvivlad Leon känner sig. Det var flera timmar sen Fenris försvann, men doften finns kvar, om än svag. Om Leon bestämde sig för det skulle han säkert kunna spåra upp Fenris. Husse skulle säkert bli jätteglad om han dök upp och överraskade honom.

Den lilla hunden går fram till den öppna grinden och ser sig omkring. Det är tyst och stilla ute, gatan är alldeles tom. Spore vaknar när Leon går förbi henne och ser nyfiket efter honom. Vad tänker han hitta på?

Med ett beslutsamt skall springer Leon ut genom grinden och rusar iväg längs gatan, nosen i backen på jakt efter Fenris' doft. Han är trött på att bli lämnad hemma och ignorerad hela tiden, han ska hitta sin husse.

Spore hakar genast på och springer ivrigt efter sin kompis ut ur trädgården och iväg i natten. 

Bonuskapitel: Hälsningar från Moonlight Falls

Ford skriver brev hem till sin familj, familjen McMillan, med jämna mellanrum. Här är en inblick i det allra första av många brev han skickat. 




Hälsningar från Moonlight Falls! 

Jag hoppas att ni alla har det bra därhemma i vårvärmen. Här är det fortfarande rätt kallt, speciellt om nätterna, men snön har äntligen smält bort från bergen och insekterna har börjat vakna till liv ordentligt så våren är nog bara runt hörnet. 
Ni undrar säkert hur jag har haft det och vad som har hänt här borta. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja och om ni ens kommer att tro mig, men... 

Familjen Barlow som jag skulle bo hos visade sig vara en flock med varulvar. Ja, ni läste rätt, varulvar. Men förutom några små egenheter så är dom nästan som vilken annan familj som helst."

För det mesta, i alla fall... 
Lance och Argus, papporna i familjen, har båda två arbetat som läkare i många års tid och det är riktigt kul att sitta och lyssna på allt som dom har att berätta om sitt jobb.
Dom har fem barn i min ålder och fyra av dom är fyrlingar, precis som gänget därhemma. (PS, så att jag inte glömmer, hälsa och krama Frost, Ethel, Marvin och Evert rejält från mig!)
Tekla är den enda tjejen i familjen och den jag umgås mest med. Hon är riktigt trevlig att vara med och vi har en hel del gemensamt. Sen har vi Luke, han är snäll, men lite tillbakadragen och Wilbur, som är trevlig och välmenande men ganska intensiv ibland. Sist har vi Fenris som är trevlig på sitt sätt.

Samt en bonusson, Jake, som jag tror är adopterad? Det är den korta versionen enligt familjen, i alla fall. Den långa versionen är... lite för komplicerad för att kunna ta i ett brev, men han är den enda förutom jag som inte är en varulv. Han är dock inte mänsklig heller. Jag vet inte om ni skulle tro mig om jag skrev vad han är... eller var... det är en rörig historia, som jag skrev ovan.

Men oftast så kommer alla överens, även om det kräver lite ansträngning ibland. 
Hann jag nämna att familjen Barlow har hundar innan jag åkte? När jag först kom hit så hade dom tre hundar, en stor, en liten och en spökhund. Spökhunden är tydligen deras gamla hund som dog för många år sedan och som dök upp igen för inte så länge sedan.
För inte så länge sedan så fick deras spökhund valpar ihop med den andra lilla hunden i familjen, så nu är det sju hundar som springer runt i huset. Fyra levande och tre spöken. Fråga mig inte hur hon lyckades få valpar, för det vet ingen av oss.

Det är lite klurigt att försöka lista ut hur den här lilla familjen blev till. 
Det har varit en rejäl omställning för mig att gå från vår familj till familjen Barlow, måste jag säga. Våra familjer är som natt och dag. Här händer det alltid någonting och trots att huset vi bor i är så stort så krockar vi alltid i varandra.
Jag har tappat räkningen på alla gånger som jag gått iväg för att ta ett glas vatten eller gå på toa och istället hamnat mitt i en hetsig diskussion, ett bråk, ett slagsmål som ser ut att vara på liv och död, en vildsint jaktlek med hundarna eller en basketmatch...

Som ni säkert kan gissa är det väldigt svårt att få en lugn stund här borta. Bara medan jag skriver det här brevet så har jag fått bära ut en väldigt tugg-glad spökvalp ur rummet tre gånger och fått be Wilbur att be Fenris sänka musiken han spelar i sitt rum en... rättelse, två gånger. Men jämfört med hur det kan vara strax innan och under fullmånenätter så klagar jag inte.
Jag önskar dock att dom kunde vara lite bättre på att respektera andras och varandras privatliv. Men det kanske är en del av flockmentaliteten hos varulvar att dela med sig och ta del av oerhört mycket av varandras liv, vad vet jag?

"Jag struntar i om du är inspirerad eller inte, skriv klart meningen och spara så att jag kan få använda MIN laptop någon gång, älvpojken...!" 
Livet i Moonlight Falls skiljer sig rejält från livet i Appaloosa Plains och då menar jag inte enbart för att jag bor hos en familj varulvar med deras spökhundar. Hela staden är som en samlingsplats för övernaturliga väsen!
Förutom varulvar och spöken så finns det älvor, vampyrer, häxor och alla möjliga varelser ni kan föreställa er här. Inklusive vanliga människor, givetvis. Alla lever sida vid sida här som om det vore det naturligaste i världen och det är riktigt fascinerande att se.

Ni skulle se min nya klass i den här skolan. Jag trodde att jag skulle vara den enda älvan där, men jag hade fel. Det går en till älva i klassen vid namn Lowell som tillsammans med Teklas vän Dusty, en vampyr som har lite svårt för att... *utsuddad oläsbar text*
Jag ska inte gå in för mycket på detaljer, men jag trivs i klassen och nästan alla är jättetrevliga. Om vi tar ett klassfoto senare i år så lovar jag att skicka en kopia till er.

Så länge man trivs är det ingen fara om man utelämnar några, eller en hel del, detaljer. 
Det tror jag sammanfattar saker och ting ganska bra här borta i Moonlight Falls. Såvida jag inte ska gå in på fler detaljer, men då lär brevet bli ett tiotal sidor långt och jag får sitta uppe och skriva hela natten. Vilket jag inte kan för jag ska tydligen med Wilbur och Jake ut och fiska ikväll, hur nu det gick till.
Jag ska försöka skriva igen så snart jag kan, men det är mycket jobb i skolan just nu. Prov, ett projektarbete som ska in och så en vårbal om ett par veckor. Jag hade inte tänkt gå på balen, men Tekla frågade så nu är det lite förberedelser för det också.

Ha det bra tills vi hörs igen!

Kramar och varma hälsningar
Ford