torsdag 6 juni 2013

Kapitel 37: Den största av utmaningar

Snabbt försöker Tekla förklara läget för Lance, men hon har så bråttom att hon snavar på orden och pratar osammanhängande. 
Ford iakttar dom båda lite nervöst genom taxins fönster då taxichauffören plötsligt harklar sig lite.
"Du, jag är ledsen grabben, men jag måste iväg på en ny körning," säger han. "Du behöver kliva ut."
"Men... jag skulle..." börjar Ford men ser taxichaufförens bistra blick. "Jaha, okej..."
Han öppnar dörren så tyst han kan och smyger ut på trottoaren. Taxibilen kör iväg, vilket får Tekla att snabbt vända sig om samtidigt som Lances nos fångar upp Fords doft...

... och han får sin vanliga reaktion vid älvdoft. 
"Ford, nej!" utbrister Tekla förskräckt.
"Jag kunde inte stanna kvar i bilen, taxichauffören skulle..." börjar Ford, men avbryter sig av Lances skräckinjagande ylande.
Tekla gör ett försök att blockera sin pappa från att nå fram till Ford, men Lance kastar sig snabbt och enkelt åt sidan och runt henne. Hon öppnar munnen för att vråla efter Argus, men ytterdörren öppnas innan hon hinner yttra ett ord.

I samma stund som Lance dyker på Ford... 
... så dyker Argus på Lance och tacklar till honom med full
styrka! 
Snabbt som ögat griper Tekla tag i den chockade Fords hand och drar in honom i hallen, smäller igen dörren och låser den efter dom.
"Puh, det var nära ögat," pustar Tekla ut. "Vilken tur att pappa Argus var i närheten... är du okej, Ford?"
Hon tittar på den skärrade älvan som står framför henne. Han verkar inte ha några synliga skador i alla fall.
"Vem är det där?"
Den plötsliga okända rösten får Ford att haja till och vända sig om.

Fenris står i hallen med Leon bredvid sig och sin vanliga, bistra uppsyn. 
"Det här är Ford, utbytesstudenten," svarar Tekla. "Och... varför är du hemma så tidigt för?"
Fenris svarar inte utan tittar på Ford, drar in hans doft och fäster blicken på älvvingarna. Sen så sprider sig ett litet leende över hans läppar.
"Då vet jag vad oväsendet utanför är," säger han och skadeglädjen på hans röst går inte att missa. "Det här kan bli ganska underhållande... kom nu, Leon."
Han klappar i sidan och Leon skyndar genast upp vid hans sida och bägge två går förbi Ford och Tekla och ut genom dörren.

"Ja, nu har du träffat min bror Fenris också," säger Tekla och ler lite ursäktande. "Han är sådär mot alla."
Ford försöker samla sig och greppa hela situationen. Att ha svårt för älvor kan han förstå och acceptera, men att gå fullständig bärsärkagång och attackera honom på det viset...
"Okej, det här går inte alls som jag tänkt mig," erkänner Tekla. "Du har fått se dom absolut värsta sidorna av vår familj på en gång...om du bara kan..."
Dörren som plötsligt öppnar bakom dom avbryter Tekla och både hon och Ford snurrar hastigt runt.

In genom ytterdörren kommer Argus gående, med ett uppgivet litet leende och en beklagande blick. 
"Sådär, Lance har lugnat ner sig lite," säger Argus till Tekla, som lättat pustar ut. "Du måste vara Ford, inte sant? Jag är hemskt ledsen för det... livliga välkomnandet du fick. Det är jag som är Argus, Teklas pappa."
Han räcker vänligt fram handen och Ford tar den artigt, men hans leende är lite osäkert. Argus ler vänligt mot Ford, men vänder sig sedan mot Tekla med lite hårdare blick.
"Varför ringde du inte hem och förvarnade om att han var en älva?" frågar han allvarligt. "Vi hade kunnat undvika det här kaoset då."
"Förlåt, pappa, men... jag blev så överraskad själv så jag tänkte nog inte klart.," svarar Tekla och sänker huvudet lite.

Hon förklarar allt som hände och blir lättad när hon ser att Argus inte är arg över det som hände. 
"Lance är som han är," säger Argus "Någon form av kaos hade det nog blivit oavsett hur vi hade gjort."
Ford står i bakgrunden och ser sig lite om i hallen. Den är fint dekorerad och av det lilla han kan ge genom dörrvalvet ut till vardagsrummet så verkar huset stort, rymlig och fint. Trots att han inte riktigt hade vetat vad som väntade honom i hans nya boende så hade han inte räknat med det här. Att familjen Barlow inte var älvor blev en liten besvikelse, men det kunde Ford leva med. Det finns trots allt andra älvor som man kan träffa i staden.

Men nu verkar han ha hamnat i en farlig, kanske rentav dödlig situation helt plötsligt. Aggressiva varulvar som attackerar bara för att man råkar vara en älva? Det var inte alls den uppfattningen som Ford hade fått av Moonlight Falls när han läste om staden innan han åkte...
"Ford?"
Ford hajar till och märker att både Tekla och Argus tittar på honom.
"Eh... ja?"
"Jag förstår hur du måste tänka om oss och särskilt min kära make," säger Argus. "Men om du är villig att ge oss en andra chans till ett första intryck så kan jag förklara och reda ut allting."

Ford har väntat länge på att få komma till Moonlight Falls och han tänker inte ge sig av i första taget. 
"Självklart," svarar Ford. "Alla kan ha en dålig dag, inte sant? Det hela verkar nästan vara ett enda stort missförstånd ändå."
"På sätt och vis," säger Argus och sneglar mot dörren. "Jag ska hämta in Lance så får han be om ursäkt och presentera sig ordentligt... så bra som han kan..."
"Är det verkligen en så bra idé?" undrar Tekla.
Hon kan inte låta bli att känna sig lite orolig, en känsla som även Ford delar.
"Hur ska vi annars göra?" frågar Argus. "Vi ska trots allt bo ihop."
Argus öppnar dörren och ropar in Lance, som skamset lunkar fram till dörren.

Men så fort han kommer in igen förvrids hela ansiktet av ilska och han vänder sig genast mot Ford. 
Reaktionen är inte lika kraftig, men illa nog. Ford ångrar genast sina ord, men hinner inte riktigt agera... 
... förrän Argus kliver emellan med en tidning i högsta hugg! 
En otroligt förvånad och paff Lance får en tidning rätt över ansiktet så att han chockat backar bort lite från Ford, följt av ett par slag till. Instinktivt så hukar han sig lite och gnyr till förskräckt!
"Lance, nej!" säger Argus skarpt, i samma tonfall som han använder för att tillrättavisa någon av hundarna. "Jag är ledsen, älskling, men när du inte lyssnar på annat så krävs det desperata metoder..."
Tekla och Ford stirrar fånigt på scenen framför sig och Tekla är på vippen att brista ut i skratt.

Lance tittar upp på Argus med stora, förvirrade ögon och han känns mycket lugnare. Argus lägger undan tidningen.
"Så, förvandla tillbaka dig till människoform," säger Argus med lite mjukare tonfall. "Sen kan vi prata som folk."
Ford flyttar sig lite närmare Tekla och viskar tyst:
"Borde jag också skaffa mig en tidning och bära med mig?"
"Det tror jag inte är en så bra idé," viskar Tekla tillbaka och kastar en blick åt sina föräldrars håll. "Du bör nog veta att varulvar har väldigt, väldigt bra hörsel..."
Lance blänger surt åt Fords håll medan Argus ler brett.



Alla fyra går ut i matsalen för att prata. Lance är betydligt lugnare, även om han inte gillar närvaron av en älva i huset. 
Med hjälp av Tekla och Argus så försöker Lance berätta om sitt förflutna med älvor så gott han kan, men det är tydligt att Lance inte är det minsta road av att prata med Ford. Han rynkar på näsan lite då och då och ser ut att vilja lämna bordet och rummet så snabbt som möjligt. Så fort som Argus spänner ögonen i Lance så skärper han sig dock och ser lite småskamsen ut.
"Kort sagt, när Lance var i er ålder mötte han några riktigt otrevliga älvor och det har satt djupa spår," säger Argus. "Det förklarar Lances beteende, men ursäktar det inte."
"Oj..." säger Ford och känner sig alldeles mållös. "Jag... jag visste inte att det... fanns såna fruktansvärda älvor..."
"Älvor är inte annorlunda än människor och varulvar," säger Argus och Lance fnyser högljutt åt den sista delen. "Det finns elaka och snälla älvor precis som med andra varelser."

Ford lyssnar och känner nu en ännu starkare iver att ta reda på mer om älvor än innan. 
"Tekla, kan inte du ta och visa Ford runt huset och även visa honom tills hans rum?" frågar Argus. "Det har varit en lång och rörig eftermiddag och han vill säkert varva ner lite efter resan också."
"Gärna, inga problem," ler Tekla och reser sig upp.
Ford följer hennes exempel och ger en artig nick till både Lance och Argus innan han följer efter Tekla ut i hallen. Lance tittar ogillande efter honom hela vägen tills han är utom synhåll.
"Lance..."
"Jag vet, jag är ledsen," säger Lance uppriktigt till Argus. "En av anledningarna till att jag gick med på att ta in en utbytesstudent från första början var för att gottgöra mitt beteende mot förra älvan som barnen tog med sig hem... så blir det en älva till och historien upprepar sig... jag trodde verkligen att jag gjort framsteg på sistone, men så fort jag kände doften så..."

Lance lutar huvudet i handen med en djup suck. 
"Jag tror att det här är precis vad du behöver, Lance," säger Argus och Lance ger honom en blick som tydligt frågar om han inte är riktigt klok. "En älva i huset kan hjälpa dig, tro det eller ej. Rom byggdes inte på en dag. Om du behöver lite extra motivation så... jaa, vårt inflytande kommer inte hjälpa till att skydda dina handlingar så länge till."
Lance suckar ännu en gång, men han inser att Argus har rätt. Han har fått några ogillande blickar från både patienter och kollegor på sjukhuset och han misstänker att det pratas en del om hans upptåg i staden.
"Jag fattar," säger Lance. "Att ha älvdoft i huset hela tiden... det kan nog hjälpa som du säger. Vänjer jag mig vid doften så kanske mina reaktioner inte blir så... explosiva."

"Ge inte upp, älskling," säger Argus och stryker honom över pannan. "Förändringar tar tid."
"Be mig bara inte att tycka om dom," säger Lance med uppgiven röst och ger Argus ett litet leende.
"Det skulle aldrig falla mig in!" skrattar Argus. "Bara du inte försöker döda eller skada Ford och dom andra älvorna i Moonlight Falls så är jag mer än nöjd."
Han stryker Lance över håret och ger honom en djup kyss. Det får Lance att le, men leendet bleknar när han hör Fords röst från vardagsrummet.
"Jag känner redan för att krypa ner i sängen och sova tills älvan åker hem..." gnäller han och Argus ger honom en lekfull knuff så han faller av stolen.