Kapitel 50: Vårbalen Del I

Dörrklockans höga, skarpa signal ekar genom Barlow Mansion. En bindgalen Leon rusar mot dörren, vilt skällandes, med Lance strax bakom. Lance plockar hastigt upp den skällande hunden och rynkar pannan.
"Hur kom du tillbaka in?" frågar Lance. "Jag sa åt Fenris att släppa ut dig i hundgården för flera timmar sen. Ni hundar får inte vara härinne när uppklädda gäster kommer."
Leon skäller glatt på Lance som skakar på huvudet och kikar ut genom ytterdörrens fönster. Han vänder sig om lagom för att se Argus komma in i hallen.
"Är det baldejterna?" frågar Argus.
"Ja, var är ungarna någonstans?" undrar Lance.

Argus går bort till dörrvalvet och ropar ut mot trappen. 

"Hallå, vad håller ni på med däruppe egentligen!? Era dejter är här, pallra er ner eller så öppnar vi dörren och skämmer ut er inför dom!"
"NEJ!" hörs Wilburs röst omedelbart. "Jag kommer på en gång, v-vänta lite bara!"
Argus småskrattar och tittar på Leon i Lances famn.
"Vad har tagit åt dig då?" frågar Argus. "Du brukar inte skälla på annat än brevbäraren."
"Han känner sig bara försummad, tror jag," svarar Lance. "Fenris har inte spenderat lika mycket tid med Leon som han brukar på sistone. Jag tar hand om honom tillsammans med dom andra hundarna, men jag är ju inte Fenris."
"Jag slår vad om att Fenris har träffat någon," flinar Argus. "Garanterat en älva, eftersom han håller sig borta från huset."
Blotta tanken på det får det att rycka i Lances mungipa och han morrar svagt.

Argus skrattar åt hans reaktion, men hinner inte kommentera den förrän snabba fotsteg hörs i trappan. Wilbur flyger in i hallen, springer fram till ytterdörren och öppnar den. Där står två finklädda tjejer och väntar. Den ena ler brett mot Wilbur medan den andra blygt vänder bort huvudet.
"Hej Cindy, förlåt att det dröjde," säger Wilbur ursäktande. "Jag hade lite problem med slipsen.."
"Ingen fara," ler Cindy. "Du ser jättestilig ut, Wilbur."

Nervositeten kommer som ett brev på posten och Wilbur drar ett djupt andetag. 

Nu gäller det, hans pappor och familj ska få träffa hans flickvän. Hans blick faller på den andra tjejen vid dörren som blygt tittar ner i marken. Hennes doft är svagt bekant och han ger henne ett artigt leende.
"Åh, du måste vara.. Rebecca, eller hur?" frågar Wilbur och hon nickar. "Kom in båda två! Luke är på väg, han bara-"
"Jag är här, vi alla är på g!"
Luke och Jake kommer in i hallen tätt följda av Tekla och Ford. Barnen ser så vuxna ut i sina finkläder att det gör Lance alldeles tårögd. Argus märker att antalet barn inte stämmer och ser sig omkring.
"Var är Fenris?" frågar han.
"Han stack för flera timmar sen," svarar Tekla. "Han ville verkligen inte gå på balen och var rädd för att bli tvingad dit om han stannade hemma."

Lance suckar och skakar på huvudet. Ingen hade tvingat Fenris att gå om han verkligen inte velat, även om Lance tycker att det vore en både kul och bra upplevelse för honom. Wilbur harklar sig nervöst och alla riktar sin uppmärksamhet mot honom.
"Pappa, allihopa," säger Wilbur och sneglar osäkert på Tekla innan han gör en gest mot Cindy. "Det här är Cindy, min... min flickvän."
"Trevligt att äntligen få träffa er alla," säger Cindy glatt.

Cindy, till vänster, ser sig nyfiket omkring på familjen medan Rebecca tyst står bredvid henne utan att säga något. 

Flickvän? Det hugger till i Lances bröst och han känner en udda blandning av glädje och sorg. När blev hans små valpar så stora att dom går och skaffar flickvänner? Resten av familjen lyser upp och presenterar sig glatt för Cindy, samtidigt som Tekla ler brett mot Wilbur. Hon är stolt över att han lyckades samla mod till att ta tag i saken, trots att han var så osäker och orolig.
"Flickvän?" säger Jake fundersamt. "Har inte du många flickvänner, Wilbur? Vad gör den här speciell?"
Cindy spärrar upp ögonen och tittar på Wilbur, som förfärat stirrar på Jake.
"Va?!" utbrister Wilbur upprört. "J-Jag har inte många fli-"
"Inte så, Jake," suckar Luke. "Wilbur har många vänner som är tjejer, men en flickvän är en speciell person. Någon man är kär i och vill vara tillsammans med."
"Vad förvirrande," tycker Jake. "Kunde man inte valt ett bättre ord?"
"Många säger partner istället," säger Tekla. "Låter det bättre?"
Jake nickar glatt.

Cindy stirrar fortfarande på Wilbur, men hon har en road glimt i ögonen nu. Wilbur märker det och skrattar generat.
"Jake tar en hel del saker bokstavligt," förklarar han.
"Jag märker det," fnissar Cindy.
"Hallå, ungar, kom hit och ställ upp er parvis!" hojtar Argus och gestikulerar ivrigt. "Här, mot den här väggen! Jag vill ha en bild av er inför er stora kväll. Lance, ta fram kameran!"
Tonåringarna gör som Argus säger med blandad förtjusning medan Lance plockar fram kameran från skåpet. Motvilligt räcker han kameran till Argus och sneglar på tonåringarna i ögonvrån.
"Det här blir ett foto av ett viktigt ögonblick i våra barns liv," säger Lance lågt. "Måste älvpojken vara med på den bilden?"
"Han är Teklas baldejt, Lance," viskar Argus skarpt. "Gilla det eller inte, men han är en del av det ögonblicket och en del av våra barns tonårstid nu. Därför ska han vara med på bilden."
Lance ger ifrån sig en missnöjd morrning, men säger inget mer om det.
"Okej, ungar, är ni beredda? Le nu!"

Sju finklädda, glada tonåringar som ser fram emot en trevlig kväll! 

Rebecca och Luke. 

Cindy och Wilbur. 

Ford och Tekla. 

Och så Jake, givetvis! 

Efteråt är det dags för dom ivriga tonåringarna att ge sig av. Balen ska till att börja och den väntar inte på dom. Gruppen ger sig ut i den ovanligt varma vårkvällen, glatt pratandes och skrattandes. Argus ser efter sina barn med en varm blick och suckar glatt. En snyftning får honom dock att haja till och han tittar förvånat på Lance.
"Gråter du, älskling?" frågar Argus.
"Nej," svarar Lance, men hans röst är ovanligt tjock. "Jag hade bara lite hundhår i näsan.. Men vet du när våra små valpar blev nästan vuxna, Argus? För det missade jag!"
Argus ler brett mot Lance och ska precis gå fram och ge Lance en kram då något slår honom.
"På tal om hundhår och hundar," säger han för sig själv.

Han springer fram till ytterdörren. Tonåringarna står fortfarande kvar utanför och pratar och i samma veva som Argus öppnar dörren så svänger två taxibilar in på gatan. Perfekt, Argus hann.
"Hallå, ungar!" hojtar han i ett försök att överrösta dom. "Kan någon av er dubbelkolla att grinden till hundgården är stängd och låst? Stängd räcker inte, Leon kan öppna den om den inte är låst."
"Vad är vitsen med det när tre av hundarna är spöken och bara kan glida igenom eller flyga över både staket och grind om dom känner för det?" undrar Rebecca.
"Spökhundarna är väldigt väluppfostrade och håller sig oftast till tomten," svarar Argus. "Dom levande är det inte. Kan någon av er kolla grinden?"
"Ja, ja, vi kollar grinden," säger Wilbur distraherat då taxibilarna stannar framför huset och barnens dejter börjar kliva in.
"Bra, tack!" säger Argus med ett leende. "Ha en underbar kväll nu, allihopa. Jag vill höra detaljer sen när ni kommer hem!"
Tonåringarna skrattar och Argus går in och stänger dörren med en glad, liten suck. Det känns bittersött att barnen har blivit så stora och är på väg ut i vuxenlivet, men det ska samtidigt bli skönt för honom och Lance att få ha huset för sig själva för en gångs skull.

Wilbur, Cindy och Jake kliver in i den ena taxin och sätter sig, uppspelta som sjutton inför kvällen.
"Kollade du grinden?" frågar plötsligt Jake och tittar på Wilbur.
"Nej, gjorde du?" undrar Wilbur och Jake skakar på huvudet. "Äh, det är nog ingen fara. Pappa oroar sig bara för mycket."

"Jag är säker på att den är stängd och låst." 

Parken är blygsamt utsmyckad i sann våranda med blommor och ballonger vars ljusa, skarpa färger sticker ut rejält i kvällsmörkret. Flera bord med mat och förfriskningar står uppradade i utkanten av parken och närmare ett dussintal festklädda tonåringar flockas omkring dom. Det är feststämning i luften och tonåringarna Barlow kan känna av det redan innan dom kliver ut ur taxibilarna.

Nästan alla deras klasskamrater är där och verkar ha riktigt trevligt. 

Ford får fjärilar i magen av nervositet och spänning när han öppnar bildörren och lägger knappt ens märke till den kusligt dekorerade scenen rakt framför dom. Han är inte den enda som är nervös. Wilburs hjärta slår vilt när han kliver ut ur taxin med Cindy, strax åtföljd av Jake. Det här är första gången han och Cindy är tillsammans offentligt som ett par och den tanken gör honom både rädd och upprymd på samma gång.

Småpratet på vägen till vårbalen har fått dom värsta spänningarna att släppa och Tekla är på strålande humör. Ford håller upp dörren åt henne med ett artigt leende när hon kliver ut ur taxin och hon ger honom ett förvånat men uppskattande leende.
"Tack så mycket," säger hon blygt och måste sen titta ner i marken.
Det känns konstigt för henne att bli behandlad på det här sättet av Ford. Inte obehagligt på något vis, men konstigt. Luke och Rebecca kommer efter henne med förväntansfulla leenden.
"Då var vi här," säger Rebecca och sneglar försiktigt åt Wilburs håll.
Han ser oerhört stilig ut ikväll, mycket stiligare än Rebecca kommer ihåg honom..
"Ja," säger Luke. "Rätt spännande, eller hur?"
Dom andra nickar och Rebecca vänder sig mot Luke med ett litet leende.

Den lilla, öppna parken är omringad av skog och natur liksom resten av Moonlight Falls och Ford är inte överdrivet road av det. Appaloosa Plains var likadant, natur överallt och han avskydde det. Han drar ett djupt andetag och försöker tänka positivt. Det är bara för en kväll, för att göra Tekla glad. När han ser omkring faller hans blick på scenen och han kommer ihåg allt prat på senaste tiden i skolan om det nya tonårsbandet. Vad var det dom hette nu igen?
"Vet ni när bandet ska börja spela?" undrar Ford.
"Runt åtta," svarar Wilbur och kikar på klockan.
Wilbur kan knappt vänta tills dess. Han längtar efter att få dansa med Cindy för första gången, till balmusik under vårstjärnornas sken... Cindy dyker plötsligt upp mellan Tekla och Rebecca med ett brett leende.
"Kom igen, tjejer," säger Cindy och krokar sina armar i deras. "Vi går och fixar drinkar till oss och killarna, tycker jag."
Både Tekla och Rebecca blir aningen förskräckta över Cindys oväntade agerande, men Tekla lyckas pressa fram ett artigt leende till henne medan Rebecca tittar ner i marken i tystnad.

Cindy får med sig bägge två och lämnar dom fyra killarna själva en kort stund. 

"Är det inte killen som ska hämta dricka åt tjejen?" frågar Ford osäkert.
Luke rycker på axlarna och Wilbur skrattar nervöst.
"Är det?" undrar Wilbur. "Jag tror inte att det spelar så stor roll.. eller?"
Varken Ford eller Luke verkar veta svaret. Wilbur harklar sig och försöker snabbt byta ämne.
"Så, killar, första balen," säger han. "Hur känns det för er?"
"Jag har smuts på mina byxor," säger Jake och försöker borsta bort det.
Det får Luke att fnysa till och skratta lite. Saker och ting har nästan börjat kännas som vanligt igen mellan honom och Jake, till övriga familjens stora lättnad. Även Wilbur ger ifrån sig vad som skulle kunna tolkas som ett skratt, men det låter mer som en nervös hostning. Luke och Ford finner det rätt underhållande att se den vanligtvis lugna och självsäkra Wilbur så nervös. Det är frestande för Luke att retas med honom, men Ford lägger handen på Wilburs axel innan Luke hinner säga någonting.
"Var inte orolig, Wilbur," ler Ford. "Det kommer bli en jättebra kväll ska du se."

Den lilla gesten är uppskattad och Wilbur ger Ford ett tacksamt leende. Han hoppas innerligt att Ford har rätt. Luke bestämmer sig för att vara snäll mot sin bror, hur frestande det än må vara att retas lite och tittar på Jake istället som fortfarande står och försöker få bort smutsen från sina byxor.
"Låt det vara, det är så lite att ingen kommer märka något," säger Luke. "Du ser bra ut."
Jake tittar förvånat upp på Luke och ler glatt.
"Tycker du?" frågar han. "T-Tack!"
Av någon anledning får det där leendet Luke att känna sig konstig till mods. Han tittar bort och nickar svagt.
"Vad hade du tänkt göra när bandet börjar spela och dansen börjar?" undrar Luke. "Dansa själv?"
"Maximillian säger att det är för mainstream att dansa på baler," säger Jake. "Vad nu det betyder.. men jag tänkte skippa det."
Luke suckar och börjar känna sig irriterad. Alltid ska Maximillian dras upp, varenda gång dom pratar och Jake ska alltid göra som Maximillian gör.
"Om Maximillian hoppade från en bro, skulle du hoppa också?" frågar Luke.
"Självklart!" säger Jake och ser förvånad ut. "Alla broar häromkring går över vatten och Maximillian är en dålig simmare. Han kan drunkna om han inte får hjälp."
Irritationen växer hos Luke och han biter sig i tungan för att inte säga något dumt. Han vill inte bråka med Jake längre, speciellt inte nu av alla tillfällen. Ikväll ska han fokusera på Rebecca och att ha kul tillsammans med henne och sina syskon, oavsett vad Jake väljer att göra.

Cindy tar tillfället i akt att prata med Tekla och Rebecca så fort dom är utom hörhåll från killarna. 

"Du anar inte vad skönt det är att slippa hålla allt hemligt," säger Cindy till Tekla. "Ett hemligt förhållande är kul och spännande ett tag, men till sist blir det jobbigt som sjutton och slitsamt också. Ingen blev upprörd över att vi hållit det hemligt så länge, va?"
Tekla försöker le vänligt, men det är svårt för henne. Hon känner knappt Cindy och varje gång hon är runt främlingar eller okända personer får hon svårare för att prata och bete sig som vanligt.
"Nej då.. ingen fara," svarar Tekla. "Vi förstod varför."
"Vad lättad jag blir," säger Cindy glatt. "Ju längre Wilbur drog ut på det, ju mer oroade jag mig för det."
Hon får en förstående nick från Tekla medan Rebecca förblir tyst.
"Jag undrade verkligen varför han drog ut på det," fortsätter Cindy. "Jag ska erkänna, ett tag var jag rädd att ni skulle vara en bunt med galna monster eller nåt, men ni är helt normala och underbara! Jag är så glad för det och att Wilbur faktiskt bara var nervös."
Tekla skrattar nervöst.
"Ja.. helt normala.." säger hon. "Galna monster, haha.. Där är bålen! Jag hämtar glas åt oss!"

Hon försvinner iväg för att hämta bål och lämnar Cindy ensam med Rebecca. Cindy tittar förvånat efter Tekla innan hon vänder sig till Rebecca istället.
"Vad tog det åt henne?" undrar Cindy.
Rebecca rycker på axlarna och tittar ner i marken. Hon avskyr att vara så blyg.
"Så, är du och Luke tillsammans?" frågar Cindy i ett försök att få igång en konversation. "Vi kan gå på en dubbeldejt nu när allt är ute i det öppna!"
Till hennes besvikelse skakar hon på huvudet.
"Vi är bara.. vänner," mumlar Rebecca."I datorklubben."
"Har du funderat på att bjuda ut honom?" frågar Cindy. "Han är jättesöt och jag tycker ni passar bra ihop!"
Diskussionen gör Rebecca extremt obekväm och hon sneglar efter Tekla. Kan hon inte skynda sig tillbaka med bålen?

Tekla har blivit lite distraherad av att se sina klasskompisar och vänner uppklädda och fina. 

Det verkar som om Barlowbarnen och deras dejter var dom sista att anlända. Alla andra verkar redan vara här och Tekla känner knappt igen många av dom. Dom flesta är uppklädda och ser så vuxna ut. Medan hon står där och tittar upptäcker Daniela henne och skyndar fram till henne.
"Åh, Tekla, du ser helt fantastisk ut!" säger hon.
"Oj, du med, Daniela," säger Tekla. "Du ser.. wow.."
Hon känner sig alldeles mållös. Daniela har aldrig sett vackrare ut. Hennes reaktion for Daniela att brista ut i skratt.
"Tack så mycket," säger hon. "Jag såg dig bli utsläppt ur bilen av Ford! Är det något mellan er?"
"Va?" säger Tekla. "Nej, nej, absolut inte. Han är inte intresserad av mig, han gick bara med mig för att jag var ledsen över att inte ha någon att gå med."
"Åh, han bryr sig om dig när du är ledsen!" säger Daniela uppspelt. "Är du säker på att han inte är intresserad av dig?"
"Jättesäker."

"Jag tror du kan ha fel," ler Daniela.
Hon sneglar bort mot grabbarna Barlow där Ford står och tittar åt deras håll. Tekla rycker på axlarna och ler svagt mot Daniela.
"Kan vi prata om något annat?" undrar Tekla.
"Självklart, jag vill inte göra dig illa till mods före dansen börjar," svarar Daniela. "Du och Ford kommer vara jättefina ihop ute på dansgolvet. Dusty och jag får lite konkurrens, tror jag. Kan Ford dansa?"
"Nej, det kan han inte," säger Tekla. "Jag ska försöka lära honom."
"Åh, vad sött," säger Daniela. "Om det inte går så kan Dusty eller jag dansa ett par danser med dig. Bara så du får dansa ordentligt."

Erbjudandet gör Tekla överlycklig, vilket hon försöker hålla tillbaka för att inte göra Daniela misstänksam. 

"Tack!" säger Tekla. "Du är underbar."
Daniela ger Tekla en kram och därefter en varm blick. Hon vet hur mycket Tekla har sett fram emot balen och hur nervös och orolig hon varit över den också.
"Oroa dig inte, det här kommer bli en helt fantastisk kväll," säger Daniela. "Ett minne för livet, jag lovar."
"Jag tror dig," ler Tekla. "Jag kan knappt vänta tills dansen börjar."




Hemma vid Barlow Mansion går en väldigt nedstämt Schipperke ut ur hundkojan och ser sig omkring. Han har väntat och väntat, men Fenris kommer inte.

Det är samma visa, kväll ut och kväll in. Han ser knappt sin älskade husse längre. 

Leon suckar och ser sig omkring. Den enda som är ute i trädgården med honom är Spore. Den stora fluffbollen ligger och sover mitt ute på gräset, helt omedveten om hur ledsen och förtvivlad Leon känner sig. Det var flera timmar sen Fenris försvann, men doften finns kvar, om än svag. Om Leon bestämde sig för det skulle han säkert kunna spåra upp Fenris. Husse skulle säkert bli jätteglad om han dök upp och överraskade honom.

Den lilla hunden går fram till den öppna grinden och ser sig omkring. Det är tyst och stilla ute, gatan är alldeles tom. Spore vaknar när Leon går förbi henne och ser nyfiket efter honom. Vad tänker han hitta på?

Med ett beslutsamt skall springer Leon ut genom grinden och rusar iväg längs gatan, nosen i backen på jakt efter Fenris' doft. Han är trött på att bli lämnad hemma och ignorerad hela tiden, han ska hitta sin husse.

Spore hakar genast på och springer ivrigt efter sin kompis ut ur trädgården och iväg i natten. 

Bonuskapitel: Hälsningar från Moonlight Falls

Ford skriver brev hem till sin familj, familjen McMillan, med jämna mellanrum. Här är en inblick i det allra första av många brev han skickat. 

Hälsningar från Moonlight Falls! 

Jag hoppas att ni alla har det bra därhemma i vårvärmen. Här är det fortfarande rätt kallt, speciellt om nätterna, men snön har äntligen smält bort från bergen och insekterna har börjat vakna till liv ordentligt så våren är nog bara runt hörnet. 

Ni undrar säkert hur jag har haft det och vad som har hänt här borta. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja och om ni ens kommer att tro mig, men... 

Familjen Barlow som jag skulle bo hos visade sig vara en flock med varulvar. Ja, ni läste rätt, varulvar. Men förutom några små egenheter så är dom nästan som vilken annan familj som helst."

För det mesta, i alla fall... 

Lance och Argus, papporna i familjen, har båda två arbetat som läkare i många års tid och det är riktigt kul att sitta och lyssna på allt som dom har att berätta om sitt jobb.
Dom har fem barn i min ålder och fyra av dom är fyrlingar, precis som gänget därhemma. (PS, så att jag inte glömmer, hälsa och krama Frost, Ethel, Marvin och Evert rejält från mig!)
Tekla är den enda tjejen i familjen och den jag umgås mest med. Hon är riktigt trevlig att vara med och vi har en hel del gemensamt. Sen har vi Luke, han är snäll, men lite tillbakadragen och Wilbur, som är trevlig och välmenande men ganska intensiv ibland. Sist har vi Fenris som är trevlig på sitt sätt.

Samt en bonusson, Jake, som jag tror är adopterad? Det är den korta versionen enligt familjen, i alla fall. Den långa versionen är... lite för komplicerad för att kunna ta i ett brev, men han är den enda förutom jag som inte är en varulv. Han är dock inte mänsklig heller. Jag vet inte om ni skulle tro mig om jag skrev vad han är... eller var... det är en rörig historia, som jag skrev ovan.

Men oftast så kommer alla överens, även om det kräver lite ansträngning ibland. 

Hann jag nämna att familjen Barlow har hundar innan jag åkte? När jag först kom hit så hade dom tre hundar, en stor, en liten och en spökhund. Spökhunden är tydligen deras gamla hund som dog för många år sedan och som dök upp igen för inte så länge sedan.
För inte så länge sedan så fick deras spökhund valpar ihop med den andra lilla hunden i familjen, så nu är det sju hundar som springer runt i huset. Fyra levande och tre spöken. Fråga mig inte hur hon lyckades få valpar, för det vet ingen av oss.

Det är lite klurigt att försöka lista ut hur den här lilla familjen blev till. 

Det har varit en rejäl omställning för mig att gå från vår familj till familjen Barlow, måste jag säga. Våra familjer är som natt och dag. Här händer det alltid någonting och trots att huset vi bor i är så stort så krockar vi alltid i varandra.
Jag har tappat räkningen på alla gånger som jag gått iväg för att ta ett glas vatten eller gå på toa och istället hamnat mitt i en hetsig diskussion, ett bråk, ett slagsmål som ser ut att vara på liv och död, en vildsint jaktlek med hundarna eller en basketmatch...

Som ni säkert kan gissa är det väldigt svårt att få en lugn stund här borta. Bara medan jag skriver det här brevet så har jag fått bära ut en väldigt tugg-glad spökvalp ur rummet tre gånger och fått be Wilbur att be Fenris sänka musiken han spelar i sitt rum en... rättelse, två gånger. Men jämfört med hur det kan vara strax innan och under fullmånenätter så klagar jag inte.
Jag önskar dock att dom kunde vara lite bättre på att respektera andras och varandras privatliv. Men det kanske är en del av flockmentaliteten hos varulvar att dela med sig och ta del av oerhört mycket av varandras liv, vad vet jag?

"Jag struntar i om du är inspirerad eller inte, skriv klart meningen och spara så att jag kan få använda MIN laptop någon gång, älvpojken...!" 

Livet i Moonlight Falls skiljer sig rejält från livet i Appaloosa Plains och då menar jag inte enbart för att jag bor hos en familj varulvar med deras spökhundar. Hela staden är som en samlingsplats för övernaturliga väsen!
Förutom varulvar och spöken så finns det älvor, vampyrer, häxor och alla möjliga varelser ni kan föreställa er här. Inklusive vanliga människor, givetvis. Alla lever sida vid sida här som om det vore det naturligaste i världen och det är riktigt fascinerande att se.

Ni skulle se min nya klass i den här skolan. Jag trodde att jag skulle vara den enda älvan där, men jag hade fel. Det går en till älva i klassen vid namn Lowell som tillsammans med Teklas vän Dusty, en vampyr som har lite svårt för att... *utsuddad oläsbar text*
Jag ska inte gå in för mycket på detaljer, men jag trivs i klassen och nästan alla är jättetrevliga. Om vi tar ett klassfoto senare i år så lovar jag att skicka en kopia till er.

Så länge man trivs är det ingen fara om man utelämnar några, eller en hel del, detaljer. 

Det tror jag sammanfattar saker och ting ganska bra här borta i Moonlight Falls. Såvida jag inte ska gå in på fler detaljer, men då lär brevet bli ett tiotal sidor långt och jag får sitta uppe och skriva hela natten. Vilket jag inte kan för jag ska tydligen med Wilbur och Jake ut och fiska ikväll, hur nu det gick till.
Jag ska försöka skriva igen så snart jag kan, men det är mycket jobb i skolan just nu. Prov, ett projektarbete som ska in och så en vårbal om ett par veckor. Jag hade inte tänkt gå på balen, men Tekla frågade så nu är det lite förberedelser för det också.

Ha det bra tills vi hörs igen!

Kramar och varma hälsningar
Ford

Kapitel 49: Inte riktigt en dans på rosor

Dagarna passerar långsamt förbi och våren anländer på riktigt till Moonlight Falls. Värmen kommer, växterna börjar blomma och det ligger en trevlig vårstämning över hela staden. Med knappt två veckor kvar till vårbalen är det i stort sett allt som barnen Barlow tänker på just nu. Något som dom är långt ifrån ensamma om.

Annorlunda musik än vanligt spelas ur högtalarna i Fenris' rum. 

"Det här är den värsta dagen i mitt liv..."
"Tro mig, det är ingen rolig dag för mig heller, Fenris."
Det hörs på Fords röst att han menar det. Han är i ärlighetens namn ganska förvånad över att Fenris faktiskt höll det han lovade. Ytterst motvilligt räcker Fenris ut sin hand och det är med lika stor motvilja som Ford tar den.
"Har du någonsin dansat förr?" frågar Fenris. "Alls?"
"Nej," svarar Ford.
"Okej, jag för och du följer," suckar Fenris. "Försök att följa med i mina rörelser och hålla takten till musiken."

Deras röster hörs tydligt över musiken, som Fenris inte vill ha på för högt av rädsla att någon av syskonens känsliga hörsel ska lyckas uppfatta den. Efter bara några ynka danssteg har Fenris redan börjat ledsna.
"Om din hand glider längre ner på min midja en gång till då sliter jag vingarna av dig, älvpojken...!" morrar Fenris argt.
"F-förlåt," säger Ford generat. "Jag försöker bara titta ner och se vart jag sätter fötterna!"
"Dessutom är det jag som för," säger Fenris irriterat och flyttar på Fords hand. "Din hand ska vara på min axel!"

Utanför Fenris' stängda och låsta sovrumsdörr sitter Wilbur, Jake och Luke och lyssnar på danslektionen.  Ingen har mycket till privatliv i den här familjen. 

Alla tre har ruskigt svårt att hålla sig för skratt.
"Jag visste inte att Fenris kunde dansa," viskar Jake.
"Inte jag heller," svarar Wilbur lågt. "Vet ni vad som gör det här ännu roligare att lyssna på?"
"Vadå?" undrar Luke.
"Glöm bort att dom dansar och försök föreställa er att dom gör något helt annat..." flinar Wilbur.
Luke måste slå båda händerna för munnen för att inte brista ut i skratt och kämpar för att kväva sitt skrattanfall. Jake förstår inte riktigt det roliga och hinner inte fråga om det heller förrän Fenris' röst hörs från andra sidan dörren igen.
 "Snälla, titta mig inte i ögonen... Det här är jobbigt nog som det är...!"

Nu måste Wilbur också hålla för munnen hårt och både han och Luke verkar förgås av kvävda skrattanfall. Jake ler åt deras reaktion, även om han inte helt förstår det roliga bakom det.
"Jag får inte titta ner, jag får inte titta på dig, vart ska jag titta då?" frågar Ford irriterat.
"Vart som helst förutom på mig," svarar Fenris.
"Du är en usel lärare..." mumlar Ford.
"Och du är en kass elev!" fräser Fenris. "Titta i spegeln så ser du hur du rör dig och vad du gör för fel."

Leon ligger i sängen och tittar slött på Fenris och Ford i den uppenbart obekväma situationen dom befinner sig i. 

Varför går dom inte ifrån varandra eller ger några blidkande signaler till varandra om saker och ting nu är så jobbiga? Tvåbenta varelser kan vara riktigt konstiga ibland...

Ford och Fenris fortsätter att dansa en liten stund och Ford tycker att han börjar få kläm på det hela. Fenris säger dock ingenting och tittar inte ens åt Fords håll. Det är en aning frustrerande och tystnaden som varit dom senaste minuterna börjar bli outhärdlig.
"Ska inte jag prova på att föra också?" frågar Ford.
"Nej," svarar Fenris kort.
Av den korta, skarpa tonen att döma verkar det vara färdigdiskuterat enligt Fenris.
"Men är inte det något jag borde-" försöker Ford säga.
"Tekla kan dansa, så hon kan föra," avbryter Fenris. "Det enda du behöver fokusera på är att följa takten till musiken och inte snubbla över henne."
"Kan jag inte bara få prova på det?"
"Inte med mig."

Återigen verkar det vara färdigdiskuterat. Ford vill inte provocera Fenris för mycket så han låter det vara den här gången. Fenris kastar en snabb blick på Ford och hans ögon smalnar.
"Sluta le," säger Fenris irriterat.
Det rycker lite i läppen på Fenris och han lyckas nätt och jämnt kväva en morrning.
"Jag ler inte..." svarar Ford.

Men jo då, Ford ler och det driver Fenris till vansinne. 

"Men för i helv...!" börjar Fenris argt, men avbryter sig själv. "Sluta le! Vad ler du för egentligen!?"
"J-jag tycker bara det är ganska fint av dig," svarar Ford. "Att lära mig dansa för att göra din syster glad, menar jag."
Fenris ögon smalnar igen och hans blick mörknar.
"Det här är ett straff," morrar han. "Det var antingen det här eller utegångsförbud, så jag gör det endast för att jag måste. Förstått?"
Ford nickar, men Fenris ser fortfarande arg ut.
"Så varför ler du fortfarande då!?"

Tacksamt nog ringer Fords smartphone strax efter Fenris' lilla utbrott och dom har en bra anledning till att avbryta dansen.
"Det är min pappa," säger Ford och tittar på skärmen till sin telefon. "Jag borde-"
"Försvinn härifrån," avbryter Fenris. "Vi är klara för den här gången. Helst för alltid..."
Ford skyndar ut ur rummet med telefonen i handen och snubblar nästan över Jake och Luke som sitter utanför dörren.
"Vad i!?" utbrister Ford förskräckt och lyckas med nöd och näppe undvika att kliva på dom. "Vad gör ni här ute?"
Wilbur och Luke utbyter snabba blickar, osäkra på vad dom ska svara.
"Vi sitter och lyssnar på er danslektion;" svarar Jake glatt, innan Luke hinner hejda honom. "Det är jättekul!"

Fenris dyker upp i dörröppningen och Ford skyndar sig in i sitt rum för att komma undan det oundvikliga bråket som kommer uppstå.

Trots den stängda dörren så hörs dom bråkande bröderna väldigt väl och Ford gör sitt bästa för att försöka stänga ute ljuden. 

"Hallå, pappa!" svarar Ford och hoppas att Mikail inte hör oväsendet i bakgrunden.
"Hej, Ford," hörs Mikails röst.
Han pratar något dämpat och låter trött. Ford rör sig bort från dörren för att komma undan oljuden utifrån så han kan höra sin pappa bättre. Det dämpade tonfallet gör honom lite orolig.
"Är något fel?" undrar Ford. "Du låter så nedstämd."
Mikail ger ifrån sig en djup suck innan han svarar.
"Din morfar.. Han gick bort inatt."
För ett kort ögonblick känns det som om världen stannar upp. Ford hör Mikails ord tydligt, men han verkar ha svårt att ta in dom. Det känns så overkligt, så avlägset, så...

Långsamt sjunker Ford ner på sängen medan innebörden av orden sjunker in.
"Ford? Är du kvar?"
"... ja, jag är kvar. Hur... vad var det som...?"
"Han gick bort i sömnen. Det var väldigt fridfullt. Jag önskar att jag kunnat berätta det för dig öga mot öga, men... du behövde få veta."
"Det-det är ingen fara," får Ford fram.
"Vill du komma på begravningen?" undrar Mik. "Den blir nog om ett par veckor, jag vet inte exakt i nuläget, men vill du så ordnar jag en tågbiljett och pratar med skolan."

Ford sitter tyst ett ögonblick. Han vill hemskt gärna gå på begravningen, men han har jättemycket skolarbete nu. Prov på gång, projektarbeten, läxor, för att inte tala om vårbalen. Det är dessutom en bra bit mellan Moonlight Falls och Appaloosa Plains, ingen resa man bara gör i en handvändning.
"J-Jag kan inte," svarar Ford och han känner gråten i halsen. "Det är så mycket i skolan nu och..."
"Jag förstår, Ford. Det är ingen-"
Någon bankar hårt på Fords dörr flera gånger och Mik tystnar.
"Ford!" ryter Fenris' röst irriterat.
"Jag måste gå, pappa," säger Ford och sväljer hårt. "Jag-jag ringer upp dig senare."
Han lägger på utan att vänta på svar från Mik och i samma ögonblick slår Fenris upp dörren och kliver in i rummet.

Fenris ger inte Ford en blick. Istället ser han sig omkring. 

"Där är den!" utbrister Fenris argt och stampar bort till Fords skrivbord. "När du är klar med min laptop lägger du den utanför mitt rum! Är det verkligen så förbannat mycket begärt!?"
Han får inget svar och lägger då märke till Ford på sängen. Ett kort ögonblick känner sig Fenris ganska ställd innan hans vanliga griniga humör hinner ikapp honom.
"Är du seriös?" frågar han irriterat. "Tog du verkligen så fruktansvärt illa upp över att du inte kan dansa?"
Ford drar ett djupt, skälvande andetag, håller tillbaka gråten så gott han kan och försöker ignorera Fenris. Han önskar helhjärtat att Fenris bara kunde dra åt skogen.
"Tjurar du över att du inte fick föra?" undrar Fenris kort. "Herregud, är alla älvor så känsliga och fjolliga? Inte undra på att pappa inte står ut med dom... Okej, okej, slutar du lipa om-"

Längre hinner han inte. Ford flyger upp från sängen, skakande av ilska och med tårarna rinnandes. Det får Fenris att ta ett steg tillbaka. Han har aldrig sett älvan så arg förut.
"Min morfar har precis dött, din... din... din okänsliga skitstövel!" utbrister Ford och Fenris spärrar upp ögonen. "Jag orkar inte med dig nu! F-Försvinn ur mitt rum!"
Därefter sjunker han ner på sängen igen och begraver ansiktet i händerna. Fenris står orörlig och bara tittar på honom i ett par minuter. Utan ett ord drar Fenris sedan ut skrivbordsstolen och slår sig ner mitt emot Ford.

Det här är en ny situation för Fenris, men han känner med Ford i den här stunden. 

Även om Fenris aldrig har förlorat någon i hela sitt liv kan han relatera till hur det måste kännas att förlora någon ur sin flock. En medlem av sin familj. Den enda som har dött i familjen Barlow är Liona och Fenris vet inte om det riktigt räknas då hon kom tillbaka.
"Jag... är ledsen," säger Fenris. "För din förlust. Hur dog han?"
Det dröjer en stund innan Ford svarar.
"I sömnen. Han var... han var gammal..."
"Hur gammal?"
"... 81 år."
"Det är en bra ålder. Bodde han nära er?"
"Han bodde hos oss, både han och mormor. Det var deras hus från början. Mamma föddes och växte upp där, precis som jag, mina syskon och..."

Ford blir tyst, vänder bort huvudet och sväljer ner gråten som är på väg tillbaka.
"Jag förstår," säger Fenris. "Så du växte upp med din morfar i familjen?"
Ford kan inte svara utan nickar bara.
"Var ni nära?" undrar Fenris.
Än en gång nickar Ford.
"Hur var det? Att växa upp med en morfar och mormor?"
Ford tittar undrande på Fenris. Vad håller han på med? Varför ställer han alla dessa frågor helt plötsligt? Varför nu?
"Jag kände aldrig mina farföräldrar," fortsätter Fenris när Ford förblir tyst. "Inte från någon av mina pappors sida. Äh, jag vet inte... Vill du vara ifred?"

Ford sitter tyst en stund och tittar på Fenris i ögonvrån. 

Precis när Fenris tänker resa sig upp och lämna rummet säger Ford något.
"Morfar var... han var alltid så lugn och avslappnad. Hur kaotiskt och rörigt allt än var runtomkring. Han hade alltid tid att lyssna på ens problem och... fanns alltid där för en, trots att vi var så många."
Han tar en kort paus och sväljer ner gråten. Fenris sätter sig tillrätta i stolen igen och väntar i tystnad på att Ford ska bli redo att fortsätta.

Tekla sneglar nyfiket på Wilbur medan dom vandrar längsmed floden. 

"Vad är det du vill prata om?" frågar hon.
Frågan gör Wilbur osäker och han ser sig omkring för att se om det finns några andra i närheten.
"Kan det... kan det vänta tills vi kommer till vattenfallet?" undrar han.
"Självklart," ler Tekla. "Jag är bara nyfiken, det är allt."
Wilbur försöker le, men han lyckas inte. Sist han försökte prata med någon av sina syskon så gick det inte särskilt bra. Fast vad hade han väntat sig med Fenris? Eller ja, Fenris gjorde väl inte något fel eller så, men... förhoppningsvis är Tekla lite enklare att prata med.

Från toppen av vattenfallet har man full utsikt över stränderna i Moonlight Falls och även havet. 

Det är en av Teklas absoluta favoritplatser. Hon står nöjt lutad mot staketet och spejar ut över floden och vattenfallet. Wilbur tittar också på floden, men med långt ifrån samma fridfullhet och lugn över sig som Tekla har.
"Vill du prata nu?" undrar hon.
"Ja, jo..." mumlar Wilbur. "Jag hörde att du ska...att du och Ford ska gå på vårbalen ihop."
Tekla nickar utan att ta blicken från vattnet.
"Så betyder det att... du och Ford är... du vet... är ni...?"
"Va?" frågar Tekla och ser på sin bror. "Nej, herre... vi är inte tillsammans eller något alls i den stilen. Vi går bara dit som vänner, inget annat.
"Åh," säger Wilbur snopet. "Jag trodde nästan att..."
"Han går med mig för att han tyckte synd om mig," avbryter Tekla med ett leende. "Jag var riktigt nere över att dom jag frågat sa nej... jag vill så gärna gå dit och ha någon att dansa med."

Wilbur kommenterar att han inte hade en aning om att Tekla gillade att dansa så mycket och hon berättar om hur hon och Daniela sett fram emot balen ihop och även dansat tillsammans för att öva. Därför är hon väldigt tacksam för att Ford vill gå med henne trots att han inte kan dansa. Det sista får Wilbur att le och han får bita sig i tungan för att inte avslöja vad han tjuvlyssnat på tidigare under dagen.
"Men du, vad har det här med dig att göra?" frågar Tekla.
"Jag... jag hoppades bara... att kanske... någon annan också..." börjar Wilbur, men avbryter sig själv med en suck.

Tekla väntar tålmodigt på att han ska våga säga vad han har på hjärtat, men det är svårt då hon känner sig ruskigt nyfiken. 

"Jag har en flickvän," säger han plötsligt och Tekla spärrar upp ögonen. "Det... har jag haft rätt länge. Vi har varit tillsammans i drygt två månader nu."
Tekla var inte beredd på det här av alla saker. Hon tittar förvånat på Wilbur, som ser gravallvarlig ut.
"Har du en flickvän?" frågar hon och han nickar. "Men varför har du inte sagt... Är-är hon en älva?"
"Nej, hon är en vanlig människa," svarar Wilbur. "Jag tror du vet vem hon är. Cindy, ringer det någon klocka?"
Det gör det och Tekla nickar svagt.
"Men... då förstår jag verkligen inte," säger hon. "Varför har du inte sagt något till oss i familjen? Eller tagit med henne hem och presenterat henne?"

Där blir Wilbur tyst. Cindy har ställt honom samma fråga ett flertal gånger och han har alltid svarat att han inte känt sig redo för det. Det gör han fortfarande inte, men...
"Jag... visste inte hur ni skulle reagera," säger Wilbur efter en stunds funderande. "Varken du, Luke eller Fenris har pratat något om några flickvänner eller pojkvänner eller ens några som ni varit intresserade av..."
"Ville du inte vara först ut, eller?"
"Det också, men..."

Det är svårt för Wilbur att få fram det han vill säga, bland annat för att han känner sig lite fånig över det. 

"Men hur tror du våra pappor kommer reagera?" frågar han.
"På att du dejtar?" undrar Tekla. "Det förväntar dom sig säkert. Vi är tonåringar nu, trots allt."
"Njae... inte precis på det där med dejtar, men..."
Han ser mer och mer osäker ut över det hela.
"Jag menar, hur tror du att dom kommer reagera på... att jag dejtar en tjej?"
"... Ä-är det var du oroar dig över?" frågar Tekla och Wilbur nickar.
Hon måste slå handen för munnen för att inte brista ut i skratt, något som Wilbur märker och inte uppskattar.
"Förlåt!" fnissar Tekla. "Det känns bara... udda. Att se dig oroa dig över en sån sak som att ta hem en tjej till familjen, menar jag. Vad tror du kan hända? Tror du våra pappor kastar ut dig för att du gillar tjejer?"
"Det är inte bara det," säger Wilbur irriterat. "Jag ville... jag ville bara inte vara den första av oss som kom ut med min läggning. Jag hade helst sett att någon annan hade..."

Wilbur blänger ogillande på Tekla och hon tvingar sig själv att sluta fnittra.
"Förlåt!" upprepar hon. "Men jag tror verkligen inte att du har något att oroa dig för, Wilbur. Så länge som det inte är en älva tvivlar jag på att någon av våra pappor kommer säga någonting alls. Jag har svårt att tro att dom skulle bry sig om könet på den du dejtar så länge som du gillar personen och hon eller han får dig att må bra."
Trots hennes tidigare skrattanfall får det faktiskt Wilbur att känna sig bättre till mods. Dom står tysta en stund och tittar ut över vattenfallet.
"Nu när det är ute i det öppna," säger Wilbur försiktigt. "Är det verkligen ingenting mellan dig och Ford?"
"Inget alls," svarar Tekla. "Jag frågade faktiskt två andra först, men..."

Hon vill inte dra upp det igen. Det är jobbigt nog att tänka på... 

Nu är det Wilburs tur att be om ursäkt.
"Jag är ledsen, jag menade inte att göra dig nedstämd," säger han. "Jag bara... alltså..."
"Svårt att prata med en fot i munnen, eller?" frågar Tekla.
Hon ger honom ett litet leende och han nickar generat. Visserligen kände inte Wilbur till historien bakom varför Ford och Tekla ska gå på balen ihop, men han fortsätter att dra upp det. Tekla gillar inte stämningen som har uppstått mellan dom och försöker föra konversationen vidare.
"Luke ska också ta med en vän på balen," berättar Tekla. "Så det är inte alla som går dit med dejter. Även om jag måste säga att Luke och Rebecca är ett ursött par."

"Rebecca?" upprepar Wilbur fundersamt. "Varför låter det bekant...?"
"Bra att du är uppmärksam på dina syskons vänner," säger Tekla sarkastiskt. "Lukes bästa vän i datorklubben, som varit hemma hos oss flera gånger och spelat spel?"
"Åh, vänta, jag minns henne!" utbrister han. "Den rödhåriga tjejen som inte sa så mycket, eller hur? Jag märkte knappt ens att hon var där först, annat än att jag uppfattade hennes doft."
"Hon är väldigt blyg runt personer hon inte känner," svarar Tekla. "Jag tror hon tycker att du är lite läskig."
"Jag är läskig," flinar Wilbur. "Så... Luke och Rebecca är bara kompisar också? Har du någon aning om vad någon av våra syskon sysslar med? Romantiskt, alltså?"
"Inte direkt, men jag har mina teorier om du nu är så nyfiken..."

Fundersamt kliar sig Jake i huvudet medan han tittar ner på marken. 

"Har du någon orange färg?" frågar han.
"Visst, här," svarar Maximillian och kastar en sprayburk till honom.
Jake lyckas fånga den och Maximillian ger honom tummen upp. Det har tagit sin tid, men Jake har äntligen börjat bli bra på att hantera och måla med sprayfärg. Han har dock långt att gå innan han når Maximillians nivå. Tekniken och skickligheten som Maximillian besitter och visar upp när han verkligen anstränger sig är nästan... för bra för att vara sann.
"Du börjar bli duktig!" berömmer Maximillian. "Snart kan du börja hänga med mig och gänget ut och tagga ställen i stan!"
"Tack," säger Jake stolt. "Jag längtar efter att få träffa dom."

Maximillian iakttar Jakes målande en stund innan han kastar sin nu tomma sprayburk tvärs över gatan och tar fram en ny för att fortsätta med sitt eget verk.
"Du kommer få träffa dom på vårbalen," säger Maximillian. "Hela gänget kommer vara där och jag har sagt till dom att du kommer dit också."
"Häftigt!" utbrister Jake.
Hans ansikte lyser verkligen upp av att höra det och Maximillian skrattar.
"Hoppa inte ur kläderna av iver," flinar Maximillian. "Jag är säker på att dom kommer gilla dig, men... dom är rätt kräsna med sina kompisar så visa dig från din bästa sida. Det vore bra om du kom dit med en dejt, vet du. Jag kan fixa ihop dig med någon, ett par av mina kompisar har ingen att gå med."
"Nej tack," svarar Jake. "Jag ska gå dit med mina syskon."

Jake ser inte riktigt vitsen med en dejt. Syskonen ska gå och han följer med dom.
Det kommer säkert bli en jättekul kväll. 

"Men dom har väl dejter också?" frågar Maximillian och Jake nickar till svar. "Så varför kan inte du ha en dejt och ändå gå med dom?"
"Jag vill inte," svarar Jake uppriktigt.
"Aja, skyll dig själv," säger Maximillian. "Det är du som missar chansen."
Dom fortsätter spraymåla, men Jake börjar få svårt att koncentrera sig. Hans tankar vandrar och vid mer än ett tillfälle råkar han måla över en av Maximillians målningar.
"Hallå, se upp med vad du gör!" utbrister Maximillian irriterat. "Vad sysslar du med egentligen?!"
"Jag... är bara distraherad," svarar Jake skamset. "Luke har gjort något oväntat."
"Har han tjallat på oss?" frågar Maximillan kort. "Du behöver verkligen bli bättre på att undanhålla saker från honom."

"Nej, inget sånt," svarar Jake. "Han bad mig om ursäkt för hur han betett sig."
Efter att ha hört att Luke inte har skvallrat på dom och att dom inte är i någon form av knipa verkar Maximillian helt tappa intresse för diskussionen. Jake väntar på ett svar eller en reaktion, men när han inser att han inte kommer få det så fortsätter han.
"Men saker och ting fortfarande konstigt mellan Luke och mig," säger Jake. "Jag tror inte att det är hos Luke den här gången, jag tror det är jag."
"Du är säkert arg på honom," säger Maximillian ointresserat. "Han var väl taskig mot dig ganska länge?"
"Jag tror inte det," svarar Jake fundersamt. "Jag känner mig inte arg. Det känns... jag vet inte vad det är, men det är något annat."
"Mhm..."

Jake märker inte hur oengagerad Maximillian är. Allt som Jake har i tankarna är den där konstiga känslan mellan honom och Luke och han försöker komma underfund med vad det är för något. Han hade hoppats att Maximillian skulle ha några tankar om det, men är tydligen klurigt även för honom.
"Det känns bara konstigt," säger Jake till sist. "Så jag vill inte umgås för mycket med Luke just nu."
"Bra," säger Maximillian och kastar sin nu tomma sprayburk tvärs över gatan, åt samma håll som han slängde den förra. "Då har du mer tid till att hänga med mig!"
"Det är sant," ler Jake.
Typiskt Maximillian att kunna hitta något positivt med allt. Sprayfärgen är slut och båda två backar undan för att få en bra översikt av sitt arbete.

Tur att burkarna tog slut, dom börjar få slut på plats att måla på. 

"Det ser bra ut," tycker Maximillian.
"Japp," håller Jake med. "Hus ser verkligen bättre ut med lite mer färg på sig."
Familjen kommer verkligen bli överraskade när dom får se det här. Undrar om dom kommer att tycka att det är lika fint som Jake tycker?
"JAKE BARLOW...!"
"Vi ses senare, Jake...!" hojtar Maximillian och rusar iväg längs gatan mot sitt eget hus.

I en annan del av Moonlight Falls... 

"Jag gillar det inte," säger Focalor irriterat. "Spela på en bal... det passar inte vår stil."
"Gilla det eller inte, det är bokat och förberett," säger Aleksander. "Det blir Enigma Paradoxs första riktiga spelning, så se till att visa upp er från er allra bästa sida."
Focalor fnyser irriterat och skakar på huvudet. Han är inte den enda som är missnöjd med situationen.
"Jag antar att det inte är en vanlig bal, annars hade dom aldrig bokat oss för den," säger Heyla.
"Nej, det är ingen typisk bal," svarar Aleksander kort. "Ingenting i den här staden kan kallas för vanligt eller normalt..."
"Det är därför jag gillar den," flinar Heyla belåtet.

Aleksander struntar i dom för stunden och går igenom förberedelserna inför den kommande
spelningen. 

"Får vi välja vad vi ska spela eller har dom önskemål?" frågar Focalor. "Eller borde jag säga krav...?"
Han är fortfarande väldigt missnöjd över det hela.
"Dom har några låtar som dom vill att ni spelar," svarar Aleksander utan att ta blicken från sin smartphone. "Ingenting som ni inte klarar av, Vi repar varje kväll fram tills balen och övar in dom."
"Toppen," säger Heyla sarkastiskt och skrattar. "Precis varför jag gick med i det här bandet, för att spela balmusik..."
"Lite balmusik, några lugna låtar, sen får ni spela som ni vill," säger Aleksander kort. "Visa upp er från er bästa sida, vad era personliga åsikter än är."

Focalor suckar och Heyla rycker på axlarna.
"Ett gig är ett gig," säger hon. "Men jag hoppas verkligen att det här blir en engångsgrej."
"Jag trodde att ni skulle vara mer positiva och uppspelta till er första spelning," säger Aleksander. "Istället för att bara gnälla om den. Vår nyaste bandmedlem är oväntat tyst angående det hela."
Han lägger undan telefonen och tittar mot hörnet av rummet.
"Ja," håller Focalor med och vänder sig om. "Marchosias, du protesterade mest av oss alla när Aleks tog upp den här spelningen första gången. Har du ändrat dig, eller vad?"

Där sitter den mystiska gitarristen, Marchosias, försjunken i sina egna tankar. 

När Focalor tilltalar honom riktar han långsamt sin blick emot dom.
"Heyla sa det bra," säger Marchosias. "Ett jobb är ett jobb, även om jag inte gillar det."
Heyla blänger på honom med smala ögon.
"Ni gick alldeles för långt med ditt utseende," säger hon ogillande. "Du sticker ut alldeles för mycket från mig och Focalor."
"Är du rädd för att jag ska stjäla rampljuset från dig?" frågar Marchosias kort.
"Få mig inte att skratta!" fnyser Heyla. "Sminka och klä upp dig bäst du vill, ingenting du gör kan slå min röst. Men du matchar inte min och Focalors stil."
"Han matchar tillräckligt," tycker Aleksander. "Marchosias har för övrigt redan gjort något av ett namn för sig i den här staden, så det gör inget om han skulle synas lite extra under spelningen."

"Jag gillar hans look," säger Focalor. "Kanske jag borde satsa på en ny look också..?"
"Koncentrera dig på spelningen istället," säger Aleksander argt, som nu börjat ledsna på allt käbbel. "Det är två veckor kvar till er första spelning, det borde vara er huvudfokus just nu! Inte gnälla och bråka om skitsaker!"
Dom tre tonåringarna tystnar och Aleksander börjar diskutera detaljer kring spelningen. Marchosias och Heyla fortsätter dock att blänga på varandra under tiden.

Marchosias hör knappt vad Aleksander säger. Hans tankar har vandrat iväg till deras
första spelning på vårbalen och han oroar sig rejält för hur det kommer att gå... 

Kapitel 48: En trasig vänskap

Luke är den första att lägga märke till att något inte är som det ska hemma... 

Det första han märker när han kliver in i sitt och Jakes rum är hur städat det är runt Jakes skrivbord. Vanligtvis är det fullt av pennor, papper, skisser och andra prylar. Jake är lika dålig på att städa och hålla efter sina saker som Luke är. Av någon anledning så ger synen av det tomma skrivbordet Luke en stark känsla av obehag. Något verkar fel.

I ett kort ögonblick så tvekar Luke över om han ska undersöka det hela lite närmare eller bara släppa det, men till sist går han fram och börjar kika i skrivbordets lådor och skåp. Dom är långtifrån tomma, men flera av Jakes favoritsaker saknas. Luke kollar igenom skrivbordet och tittar sedan runt i rummet. Skissblocken som alltid brukar ligga överallt är spårlöst borta. Det känns inte bra, men Luke försöker intala sig själv att han överreagerar.
"Han är säkert hos Maximillian och tog med sig sakerna," säger Luke för sig själv och hans uppsyn mörknar.
Klockan är dock väldigt mycket och alla saker som är borta... Det känns fortfarande inte bra och Luke kan inte skaka av sig det. Efter en stund så bestämmer han sig för att gå och höra med resten av familjen om dom har sett Jake, bara för att bli kvitt den där jobbiga känslan.

Ute i allrummet på övervåningen så hittar han Wilbur och Tekla mitt uppe i en spännande TV-spelsmatch... 

... och det står klart att det är Tekla som vinner, ganska överlägset. 

"Det här är inte sant!" utbrister Wilbur och skrattar. "Finns det fuskkoder till det här spelet?"
"Tonvis," svarar Tekla med ett brett leende. "Men det lär knappast hjälpa dig."
"Hey, ouch!" skrattar Wilbur. "Så dålig tycker jag inte att jag är!"
Luke står tyst vid sidan av och väntar på att dom ska spela klart. Han vill inte störa och dessutom är det ganska kul att titta på. Matchen är snabbt över och Tekla står som vinnaren.
"Snyggt," ler Luke och Tekla ger honom tummen upp. "Har någon av er... vet ni var Jake är?"
"Varför undrar du?" frågar Tekla.
Hon blir genast misstänksam medan Wilbur tänker efter.
"Jag har bara inte sett honom," svarar Luke lite stött. "Jag undrade bara vart han var."

"Sa han inte något om att gå till Maximillian tidigare?" frågar Wilbur.
Han tittar osäkert på Tekla, som nickar.
"Det gjorde han," svarar hon. "Så jag antar att han fortfarande är där."
Oroskänslorna hos Luke mattas av och han suckar irriterat över sig själv. Precis som han först trodde. Så varför försvinner inte den där lilla, irriterande obehagskänslan?
"Vi kör bäst av tre, vill du möta vinnaren?" frågar Wilbur.
Han ler vänligt mot Luke och Luke kan inte låta bli att besvara leendet. Det känns skönt att trots allt bråk och all osämja som varit på sista tiden så verkar ingen av syskonen hysa några agg mot honom.
"Visst, varför inte?" säger han och slår sig ner bredvid Wilbur.

Ford har väntat hela kvällen på ett bra tillfälle att prata med Argus, men det verkar lättare
sagt än gjort. 

Att störa när Argus sitter och läser medicinska journaler känns som en riktigt dålig idé, men han och Ford är ensamma i vardagsrummet och Lance finns inte i närheten. Det blir nog inget bättre tillfälle än det här. Ford harklar sig lite för att tillkännage sin närvaro och frågar osäkert:
"Stör jag?"
Argus tittar upp från boken med ett vänligt leende.
"Nej då, inte alls," svarar han. "Jag försöker bara ligga före i jobbet. Vi ska på seminarium nästa vecka och jag tänkte läsa på lite... äh, det är inget speciellt."
"Det är tufft att vara läkare, eller hur?" undrar Ford.

"Åja," svarar Argus med en suck och lägger ifrån sig boken. "Speciellt när man börjar bli äldre och hjärnan inte tar in information lika snabbt och enkelt som den gjorde när man var yngre. Men det är vad jag drömt att vara hela livet och så länge som jag orkar med så planerar jag att fortsätta."
Medan Argus pratar så sätter sig Ford i fåtöljen bredvid och lyssnar spänt. När han har pratat klart så börjar Ford ställa honom flera frågor om läkaryrket. Vad som är enklast respektive jobbigast med att vara läkare, Argus' bästa minnen från jobbet, funderingar kring läkarutbildningen och allt som Ford kan komma på.

Argus svarar glatt på frågorna och tycker att det är riktigt trevligt att sitta och diskutera det med Ford. 

"Jag visste inte att du var så intresserad av mitt jobb," säger Argus när Ford tar en paus i frågorna. "Funderar du på att bli läkare själv?"
"Jag ville faktiskt bli det förr," svarar Ford. "Men jag tror inte att jag skulle klara av det."
"Tror du inte?" frågar Argus fundersamt. "Du verkar ganska skärpt. Tvivlar du på din förmåga att klara utbildningen eller är det något annat som du är osäker över?"
"Det... är nog bara inte min grej egentligen, tror jag," säger Ford med ett osäkert leende. "En del av mig har alltid drömt om att bli författare och jag vill försöka satsa på det."
"Författare?" frågar Argus roat. "Ah, då tror jag att jag förstår orsaken till bråket mellan dig, Tekla och Fenris tidigare idag."

När Argus säger Teklas namn så kommer Ford ihåg varför han ville prata med Argus till att börja med.
"Innan jag glömmer bort det igen så var det något jag ville prata om," säger Ford. "Det gällde vårbalen."
Han pausar ett ögonblick i jakt på rätt ord.
"Jag och Tekla ska gå på balen ihop," säger Ford och Argus höjer förvånat ögonbrynen. "Bara som vänner, men jag..."
"Du och Tekla ska göra vad för något ihop...!?"
Både Argus och Ford hoppar skrämt till av den oväntade, arga rösten. Från ingenstans har Lance dykt upp, klädd i ytterkläder och med ett oerhört bistert ansiktsuttryck.

Han är inte glad över det han hörde... 

"Svara gärna," morrar Lance när Ford inte säger någonting.
"Lance..." säger Argus varnande, men Lance ignorerar honom.
Ford känner sig tryggare än vanligt vid ett möte med arga Lance tack vare att Argus sitter där bredvid honom, men trots det börjar Fords hjärta slå snabbare.
"Jag och Tekla ska gå på vårbalen ihop," upprepar Ford. "B-bara som vänner givetvis, men..."
Lances ögon smalnar och hans uppsyn blir mörkare.
"Jasså, det ska ni...?" säger Lance och Ford gillar verkligen inte tonfallet på hans röst.
"Har du inte förstört tillräckligt för barnen med ditt älvhatande redan...?" frågar Argus bittert.

Argus' kommentar hugger till i bröstet på Lance och hans ilska mattas av en aning.
"Det... jag menar inte att..." börjar Lance och ger sedan ifrån sig ett frustrerat rytande. "Jag vill inte att någon av våra barn dejtar en älva! Jag vill inte ha in några älvor i min familj!"
"Oroa dig inte för det, ingen älva vill vara en del av vår familj," svarar Argus kort.
"Tekla var den som frågade mig och jag var hennes sista val," säger Ford, vilket inte känns så bra egentligen när han säger det högt. "Jag ska bara ta henne till dansen för att hon så gärna vill gå dit med någon."
"Ser du?" säger Argus. "Du har ingenting att vara orolig över."
Lance blänger ogillande på Ford, men säger inget mer om saken.
"Så du är den Tekla ska gå på balen med?" frågar en röst. "Desperata tider, antar jag..."

Fenris har kommit insmygande i rummet utan att någon lagt märke till honom. 

Argus ger honom en ogillande blick, både över smygandet och kommentaren, medan Lance försöker låta bli att le för brett åt det.
"Så, du är hemma nu?" frågar Argus.
"Uppenbarligen," svarar Fenris och rycker på axlarna.
"Inte den attityden med mig," säger Argus skarpt. "Har du någon aning om hur mycket klockan är? Du skulle ha varit hemma för nästan en timme sedan!"
"Vad bråkar du med mig för?" undrar Fenris irriterat. "Jag är i alla fall hemma nu. Jake är den som fortfarande är ute!"
Det får Lance att reagera. Han kom precis in själv efter en promenad med hundarna, så han har inte hunnit lägga märke till vilka som är där och inte.
"Är inte Jake hemma?" frågar han.
"Hans skor är inte ute i hallen," säger Fenris. "Inte hans jacka heller."

"Älskling, går du och kollar om resten av barnen har sett Jake?" frågar Argus och tar fram sin smartphone. "Så slår jag en signal till honom för säkerhets skull."
Lance nickar och slänger en sista ogillande blick på Ford innan han går iväg. Ford ser sin chans att komma undan fler otrevligheter från Lance, men Fenris planerar inte att släppa ämnet.
"Nu får jag nästan lust att gå på vårbalen själv," säger Fenris. "Bara för att få se dig skämma ut dig och Tekla totalt."
"Ska inte du..." börjar Ford, men avbryter sig själv. "Vad ska det där betyda?!"
"Jag har iakttagit dig ute på basketplan," svarar Fenris. "Du rör dig och har reflexer som en stupfull buffel när du spelar. Det bådar inte gott för dansen på balen, älvpojken."
"Ja, men om så är fallet så kan väl du hjälpa honom att lära sig dansa?" inflikar Argus plötsligt.
"Va...!?"

För en gångs skull så verkar Fenris och Ford vara överens om vad dom känner och tänker.

Jakes telefon är tydligen avstängd då Argus kom direkt till telefonsvararen och när han hörde Fenris' otrevliga kommentarer passade han på att lägga sig i. Nu sitter han och betraktar båda pojkarnas reaktion med en road min.
"Varför inte?" ler Argus. "Jag har sett att du kan åtminstone lite om dans, Fenris..."
"Jag önskar att jag börjat låsa min rumsdörr tidigare," morrar Fenris lågt.
Ford tittar förvånat på Fenris, som irriterat vänder bort huvudet.
"... så du kan säkert lära Ford åtminstone någonting innan vårbalen," fortsätter Argus.
"Inte en chans!" utbrister Fenris.
"Jag vet inte om det är en så bra idé," tycker Ford. "Tekla vet redan om att jag inte kan dansa, så hon förväntar sig inget från mig på den punkten."
"Vore det inte en kul överraskning för henne då?" undrar Argus.

Där har han faktiskt en poäng. Att se Teklas överraskade min på balen om det visar sig att Ford faktiskt kan dansa trots allt... Argus märker att Ford ser ut att överväga det och det gör även Fenris.
"Glöm det, jag vägrar!" säger Fenris argt och en svag morrning hörs bakom orden.
"Om du hjälper Ford så gott du kan med dansandet så kan du få slippa ha utegångsförbud fram tills vårbalen," säger Argus kort.
"Utegångsförbud!?" utbrister Fenris. "För vad!?"
"För att du var ute en timme längre än vad du hade tillåtelse till och för din fruktansvärda attityd när du väl kom hem."
Fenris ser förfärad och mållös ut.
"Det-det där är utpressning!" får han fram till sist.
"Inte då, du har ett val," svarar Argus. "Sitta av straffet eller samhällstjänst, valet är ditt."

Fenris tycker inte att straff-jämförelsen är ett dugg rolig och lägger ilsket armarna i kors över bröstet och funderar. Av två usla alternativ, vilket är värst och vilket är mest uthärdligt?
"Okej, jag försöker väl lära honom någonting!" fräser Fenris till sist. "Men kom ihåg att jag är en musiker och ingen djurtränare, så förvänta er inga mirakel."
Ford ska precis säga något då Lance kommer inspringande i vardagsrummet. Han är andfådd och ser oroligt på Argus.
"Fick du tag i Jake?" frågar Lance.
"Nej, hans telefon är förmodligen avstängd eller urladdad," svarar Argus och synar Lance fundersamt. "Var har du varit?"
"Tekla och Wilbur sa att Jake var hemma hos Maximillain, så jag gick över dit för att hämta hem honom," säger Lance, som nu ser lite blek ut. "Men ingen öppnade när jag knackade på, huset är nedsläckt och det ser inte ut som att någon är hemma."

Oron griper tag i Argus och han försöker desperat minnas när han sist såg Jake idag.

Ford glömmer bort allt vad Fenris och dans heter och börjar också fundera över sista gången han såg Jake. Även Fenris verkar helt ha släppt allt annat och riktar sin fulla uppmärksamhet mot sina pappor.
"Det här känns inte bra," säger Argus och sneglar på klockan. "Det är nästan midnatt... jag provar att ringa igen."
Precis som förra gången så går inga signaler fram och Argus skickas direkt till telefonsvararen.
"Om vi inte vet var Jake är så får vi väl leta rätt på honom," säger Fenris. "Vi är varulvar för sjutton, det ska inte vara så svårt."
"Du har rätt, speciellt med tanke på vad som hände sist Jake var ute så här sent," suckar Argus. "Bara inget har hänt honom..."
Lance går bort till trappan och hojtar till barnen däruppe.
"Hallå, ungar! Er pappa, Fenris och jag sticker ut och letar efter Jake! Han svarar inte i telefon och vi vet inte var han är!"

Det är tyst i några sekunder innan Tekla, Wilbur och Luke rusar ner för trappan.
"Var han inte hos Maximillian?" frågar Wilbur och Lance skakar på huvudet. "Men... ja, då så, då får vi gå ut och leta efter honom."
Tekla nickar instämmande. Luke säger ingenting, men oron lyser i ansiktet på honom. Hela familjen går ut tillsammans i hallen och börjar diskutera var dom ska börja leta. Ford följer omedelbart efter dom och tar på sig sina ytterskor.
"Följer du med ut och letar?" frågar Tekla.
"Självklart," svarar Ford. "Jag är också orolig för Jake. Tänk om något har hänt?"
Fenris höjer förvånat på ögonbrynen åt Fords svar, men Tekla ger Ford ett varmt, uppskattande leende.

Allihopa skyndar ut ur huset för att leta reda på Jake, vart han än kan tänkas vara. Men dom kommer inte särskilt långt... 

... förrän dom stoppas av en bekant syn...

"JAKE!?" utbrister Lance.
Det är både lättnad och förtvivlan i hans röst. Fyrlingarna och Ford står som förlamade ett ögonblick medan Argus kväver ett stönande. Dom är alltså för sent ute...? Polisen, samma kvinna som körde hem pojkarna förra gången då skolan vandaliserades, ler svagt och nickar till hälsning åt gruppen.
"God kväll igen, herr Barlow, doktor Barlow," säger hon till Lance och Argus. "Jag stötte på någon ute på stan som visst hör hemma här."
"Jake, vad har du gjort nu...?" visar Luke sorgset.
"Vad har hänt?" frågar Argus oroligt.
"Jaa, jag skulle precis börja mitt skift och var på väg ut till bilen när Jake här kom fram till mig med en fullpackad ryggsäck och väldigt sorgsen uppsyn," svarar polisen. "Innan jag hann fråga vad som var fel så berättade han att han hade rymt hemifrån och frågade mig vad han skulle göra härnäst."

Familjen ser förfärad ut när dom får höra det. Alla utom Fenris, som brister ut i gapskratt.
"Är du seriös?!" lyckas Fenris få fram mellan skrattanfallen. "Du rymmer hemifrån och det första du gör är att gå till polisen och tala om det!? Lyckat, Jake, riktigt lyckat!"
Wilbur måste bita sig själv hårt i läppen för att inte börja fnissa själv och det rycker lite i Fords mungipor. Dom förstår mycket väl vad Fenris tycker är så roligt med situationen, men det faktum att Jake faktiskt försökte rymma hemifrån tar bort mycket av det komiska i det. Jake tittar ner i marken och ser både ledsen och skamsen ut.
"Våra pappor har alltid sagt att vi ska gå till polisen eller någon annan ansvarsfull vuxen om vi var ute någonstans ensamma och inte visste vad vi skulle göra," mumlar han lågt.

Chocken släpper äntligen och Lance och Argus går fram till Jake. Lance lägger ena armen om hans axlar och drar honom lite närmare intill sig och Argus ler sorgset mot honom.
"Varför i hela världen vill du rymma hemifrån, Jake?" frågar Argus.
När Jake inte svarar så flikar polisen in.
"Det tror jag inte han vet riktigt själv, om jag ska vara ärlig. Vi satt och pratade en stund innan jag körde hit honom och han verkade inte kunna hitta ett svar på den frågan."
"Jag... hoppades väl att alla bråk skulle sluta om jag inte bodde hemma längre," säger Jake. "Det känns... som att många av bråken beror på mig, så... jag trodde dom skulle upphöra om jag försvann."
Lance och Argus ser förkrossade ut och utbyter ledsna blickar med varandra. Det sista av Fenris' skrattanfall dör ut snabbt av Jakes ord och resten av barnen börjar upprört förklara för Jake att så är det absolut inte!

Den enda som inte säger något är Luke, som står tyst i bakgrunden och tittar bort.

Trots den redan sena timmen så dröjer det ytterligare ett par timmar innan familjen kommer i säng. Jakes huvud känns som ett enda virrvarr efter allt som har hänt ikväll. Han trodde aldrig att resten av familjen skulle bli så upprörda och ledsna över att han gav sig av. Dom satt och pratade så länge allesammans och diskuterade allt som hänt. Lance och Argus såg så ledsna ut att Jake fick dåligt samvete och dom bad Jake att aldrig göra så igen eller tro att han ensam bär skulden över bråken eller osämjan i familjen.

Den enda som inte sa ett ord under hela den här tiden var Luke. Han satt tyst och bara nickade instämmande till allt som dom andra sa utan att titta på Jake. Själv vågade inte Jake prata med Luke av rädsla för att starta ett nytt bråk, så han sa ingenting till honom heller...

Nu ligger båda två vakna och ingen av dom kan sova. 

Jake undrar vad Luke tänker , men törs inte fråga... 

... och Luke ligger  tyst i sin säng, djupt försjunken i sina egna tankar. 

Minuterna tickar långsamt förbi i tystnad utan att någon av dom gör något.
"Jake, är du vaken?" viskar Luke till sist.
"Mm, det är jag..."
Det blir tyst igen i ett par minuter. Luke kämpar med att hitta dom rätta orden, som han har letat efter ända sedan Jake kom hem igen. Men precis som tidigare så vägrar orden komma.
"Jag... f-förlåt, Jake..."
Jake sätter sig förvånat upp i sängen och tittar upp mot Luke.
"Förlåt?" upprepar Jake.
"F-för hur jag b-betett mig," stammar Luke fram och sväljer. "För att jag varit så arg och... otrevlig mot dig. Och för att... jag har bråkat så mycket."

Luke tystnar, men han verkar vilja säga något mer. Jake väntar tålmodigt och strax så
fortsätter han. 

"Jag har bara varit så upprörd över... över många saker. Men jag ville inte att du skulle må så dåligt av det och... det sista jag vill är att du ska lämna familjen. Förlåt... förlåt för allt."
En tyngd som Jake inte ens visste fanns över hans bröst lättar vid Lukes ord.
"Det är okej, Luke," säger han med ett litet leende.
"Hur kan du säga att det är okej bara så där?" undrar Luke.
"För att jag är inte arg på dig," svarar Jake. "Jag är bara så glad över att du inte är arg och upprörd längre."
"Blir du någonsin arg över något?"
"Det händer, men inte så ofta."
Killarna blir tysta en stund igen. Luke för att han skäms över sitt beteende. Hans syskon och pappor förlät hans dåliga beteende, även Jake gjorde det i efterhand, men Luke själv kunde inte förlåta Jake för något...

"Betyder det att vi är vänner igen?" frågar Jake plötsligt.
Luke sneglar ned för sängkanten och möter Jakes blick.
"Det beror väl på," svarar Luke. "Vill du fortfarande vara min vän?"
"Det är klart att jag vill!" ler Jake.
Svaret får det att hugga till i Luke och hans ledsna uppsyn blir ännu dystrare, men han tvingar fram ett leende åt Jake.
"Jag kommer alltid att vara din vän, Jake. Även om jag inte alltid är en särskilt bra vän..."

Det lilla leendet på Jakes läppar försvinner inte. 

Båda två kryper ner under sina täcken för att försöka få lite sömn, men Luke har en sista sak på hjärtat.
"...vill du hitta på något imorgon?" frågar han. "Jag ska inte till datorklubben eller göra något alls, så vi kan göra vad du vill."
"Åh, eh, jag..." börjar Jake osäkert. "Jag ska se vad jag kan göra, men..."
Han skulle jättegärna vilja hitta på något med Luke imorgon, men... Luke anar vartåt konversationen är på väg och kväver en suck.
"Du ska träffa Maximillian imorgon, eller hur...?" frågar Luke och försöker att inte låta för ledsen och besviken.
"Jaa..."
"... en annan gång då..."