tisdag 10 september 2013

Kapitel 38: Jag trodde jag kände dig...

Skolan är slut för resten av barnen Barlow och alla tre går ut från skolgården, men ingen av dom planerar att gå hem. 
Jake sackar efter lite och Luke tittar över axeln, lite orolig över att Jake ska känna sig utanför. Dom har inte spenderat mycket tid ihop alls på sistone, men det är inte Lukes fel. Det är Jake som alltid är upptagen. Luke slits lite mellan att bara gå vidare och strunta i Jake på precis samma sätt som Jake har struntat i honom, eller att fråga Jake om han har lust att hänga med honom i eftermiddag.
"Du, Jake?"
Den snälla sidan vinner och både Luke och Jake stannar upp.
"Har du lust att hänga med mig till datorklubben i eftermiddag?" frågar han med ett litet hoppfullt leende. "Vi är några stycken som ska spela ihop och testa på lite nya spel!"

Redan innan Jake har hunnit öppna munnen så kan Luke se svaret i hans ansikte. 
"Jag är jätteledsen, Luke, men jag lovade Maximillian att vi skulle umgås efter skolan," säger Jake och ser ledsen ut. "Han lovade att hjälpa mig med mitt skissande. Han är jättebra på att teckna! Har du sett några av hans bilder?"
"Nej, jag är inte så intresserad av det..." säger Luke och försöker trycka undan sorgen och besvikelsen som sköljer över honom som en våg.
Jake verkar både förvånad och besviken över hans svar, men märker att Maximillian sitter och väntar på honom.
"Jag måste gå, men... vi kan väl spela lite spel hemma ikväll?" föreslår Jake och går sedan iväg.

Luke står kvar och säger ingenting. Han vet att det inte blir något senare. Läxor och sysslor hemma tar upp all tid på kvällen. 
Hur kunde allt förändras så pass? Från oskiljaktiga barndomsvänner till... det här?
"Du, Luke, kom hit!" hojtar Wilbur och vinkar åt honom.
Med en liten suck så vänder sig Luke bort från Jake och Maximillian och går bor till Wilbur, som står och väntar på honom.
"Vad är det?" frågar Luke bistert. "Behöver du läxhjälp?"
"Mycket troligt, men det tar vi sen i såna fall," svarar Wilbur med ett litet leende. "Hur är det med dig och Jake egentligen? Du verkar... lite upprörd."

"Jag vill inte prata om det," suckar Luke. "Han är inte intresserad av att umgås längre, så..."
Han försöker gå förbi, men Wilbur ställer sig i vägen och stoppar honom.
"Okej, vi behöver inte prata om det," säger Wilbur. "Men var inte en sån mes, Luke."
Det sista får Luke att haja till och han stirrar förvånat på Wilbur. Var kom det ifrån? Visst kan Wilbur bara retsam och småtaskig ibland, men...

... den här gången lät han så allvarlig. 
"Jake är en levande sim för första gången," tillägger Wilbur när han ser Lukes överraskade min. "Det är klart att han vill hänga med andra och lära känna folk lite. Om det stör dig så mycket, så säg det till Jake. Han kan inte läsa dina tankar eller dina känslor heller för den delen. Tänk själv, han har varit en docka hela tiden. Jake kan inte tolka känslor eller minspel så bra, för att inte tala om sarkasm... hörde du det som hände i matsalen i måndags?"

Lukes bistra blick får Wilbur att återgå till ämnet.
"Allt jag menar är, tala klarspråk till Jake. Han kommer inte fatta annars. Ska du med ut och springa?"
"Va?" frågar Luke. "Nej, jag... är på väg till datorklubben."
"Låter bra," svarar Wilbur och stretchar lite. "Efter joggingturen ska jag tillbaka hit och träna på gymmet. Sa jag att jag fått gymkort här på skolan?"
"Bara sådär fjorton gånger eller så..."
"Haha, förlåt, jag tjatar lite, men jag är rätt stolt. Om du är kvar när jag tränat klart så kan vi väl göra sällskap hem? Vi kan cykla ikapp, så får du träna någon annan muskel än hjärnan för en gångs skull!"

Wilbur joggar iväg utan att vänta på svar och lämnar Luke på skolgården, samtidigt som regndroppar långsamt börjar falla. 
Suckande så vänder sig Luke om och går runt skolan till källartrappan som leder till skolans aktivitetslokaler.



Under tiden så sitter Jake och pratar med en ovanligt upprörd och uppjagad Maximillian. 
Det är inte så lätt för Jake att förstå varför Maximillian är upprörd, men han försöker hänga med så gott han kan.
"Förstår du vad jag menar?" frågar Maximillian med en lång suck.
"Jag... tror det," svarar Jake fundersamt. "Men jag tror verkligen inte att lärarna och rektorn är emot dig bara för att. Du kommer ofta för sent och dina läxor är inte alltid klara i tid."
"Men du fattar inte, Jake!" utbrister Maximillian. "Hela skolformen är ett enda stort skämt! Dom tar in barn, lär upp dom, hjärntvättar dom och förbereder dom för att bli arbetsmyror ute i samhället som inte ser, märker eller ifrågasätter allt fel och all skit som regeringen och övermakten gör! Tycker du att det är okej!?"

Även om Jake inte förstår kopplingen mellan det och Maximilians problem med deras lärare så blir Jake alldeles förskräckt.
"Nej, det tycker jag inte alls!" utbrister han. "Jag hade ingen aning om att skolan gör sånt... varför har inte min familj sagt något?"
"För att dom är hjärntvättade precis som alla andra," förklarar Maximillian och låter nu lite lugnare. "Det är inte deras fel, men om man matas med vår sjuka samhällsform ända sen man föds är det svårt att kunna se vad som verkligen händer om ingen ger en ett rejält uppvaknande!"

Jake tycker att Maximillian verkar ta saker och ting lite väl allvarligt och försöker lätta upp stämningen lite. 
"Men... om ingen stör sig på det, är det verkligen ett så allvarligt problem då?" frågar Jake med ett litet leende.
Det uppskattas inte av Maximillian.
"Tror du att det här är ett skämt?" frågar han allvarligt. "Allvarligt talat, jag trodde bättre om dig, Jake."
"Förlåt, jag skojade bara lite," säger Jake småskamset. "Så... vad kan man göra åt det? Hur hjälper vi till att stoppa hjärntvätten och hjälpa andra?"
"Jag trodde aldrig du skulle fråga."

Maximillian reser sig upp från bänken och ser sig omkring i det lätta duggregnet. Det är tomt på skolgården och inte en människa finns inom synhåll. Dagsljuset har börjat försvinna, men det är fortfarande väldigt ljust ute. Tur att skolgården ligger så skyddat till, annars hade det varit riskabelt att börja redan nu.
"Kom med," säger Maximillian. "Så ska jag visa vad vi ska göra."
Han gör en gest till Jake att följa med honom och går bort emot skolbyggnaden. Framme vid tegelväggen så ser han sig om lite.
"Ser du någon i närheten?" frågar Maximillan. "I fönstren eller så?"
"Nej, det tror jag inte," svarar Jake och ser sig omkring lite extra.

Då drar Maximillian fram en sprayburk ur fickan... 
... och sätter igång att spraya på skolans tegelvägg. 
"Vad gör du!?" utbrister Jake. "Så får vi väl inte göra...?"
Maximillian avbryter sitt målande, sänker burken och går fram till Jake med en uppgiven min.
"Säg inte att du redan blivit hjärntvättad du också," säger Maximillian och låter väldigt besviken. "Förstår du inte vad vi ska göra och varför? Skolan och skolsystemet överlag är hur samhället påbörjar sin hjärntvättning av folk redan som barn! Vi måste sätta ner foten, visa att vi inte accepterar vad dom håller på med och slå ett slag för friheten och revolutionen!"
Allt som Maximillian säger låter vettigt, på ett sätt, men Jake kan inte låta bli att undra varför inte Lance, Argus, Luke eller någon annan i familjen nämnt det här förr. Eller har dom verkligen blivit hjärntvättade, som Maximillian säger?

"Här," säger Maximillian plötsligt och väcker Jake från sina tankar.
Han räcker över sin sprayburk till Jake och går för att plocka fram en till från sin ryggsäck. Förvånat och nyfiket så undersöker Jake sprayburken lite, samtidigt som han minns hur Maximillian använde den innan på tegelväggen. Det såg rätt så kul ut.
"Så, hjälp mig spraya ner väggarna nu," säger Maximillian och skakar sin nya sprayburk. "Vi ska visa skolan och samhället att det finns en grupp som inte har gett vika för deras hjärntvätt än..."
"Vad... ska jag måla för något?" frågar Jake.
"Vad du vill. Jag målar vår slogan och våra symboler, ditt jobb är bara att förtydliga budskapet. Det spelar ingen roll vad egentligen."

Det tar inte lång stund för Jake att greppa hur sprayburken funkar och han sätter igång att testa sig fram på skolväggen. 
"Snyggt, Jake, inte illa!" hojtar Maximillian från sin del av väggen.
Det får Jake att le lite, samtidigt som han sneglar på Maximillians klotter på väggen för att få en liten aning om hur han borde måla. Han vet inte riktigt hur man ska måla för att slå ett slag för friheten eller revolutionen. Men Jake måste vara något på spåren i alla fall.

Snart så är båda killarna klara med sina första taggar. Det märks tydligt vem som har gjort det här förut och inte. 
"Wow," säger Jake imponerat och kan inte sluta titta på Maximillians tagg.
"Japp, så går det om man brinner för något och gör det ofta," ler Maximillian nöjt. "Det här var en bra början i alla fall! Okej, Jake, jag fortsätter på andra sidan och du flyttar dig till hörnan. Innan kvällen är slut ska hela skolan vara täckt av våra taggar. Det borde få budskapet att gå in och åtminstone skaka om lite..."
Återigen så är Jake inte så säker på vad det är för budskap dom ska få fram, eller till vilka, men det är riktigt roligt att måla och "tagga" (som det tydligen heter) på skolans vägg. Det är extra roligt när Maximillian dessutom tycker att han gör det bra och uppmuntrar honom.

Maximillian kastar en oöppnad sprayburk till Jake och går sen lös på en ny del av väggen. Jake öppnar sin burk och gör sällskap bredvid Maximillian.



Klockan är ganska mycket när Luke kliver ut från skolan. 
Han hade inte tänkt stanna så sent, men hela datorklubben fastnade i ett så intressant och spännande spel att tiden bara flög iväg. Tur att det är fredag, annars skulle Lance och Argus ha gått i taket över att han inte var hemma än. Luke sneglar på sin smartphone och suckar lite. Inga missade samtal, inga sms, ingenting. Det känns lite jobbigt att ingen saknar honom, speciellt Jake. Men alla är väl så upptagna med utbytesstudenten. Luke känner att han borde försöka skynda sig hem och hälsa på honom innan klockan blir för mycket.

Men när Luke rundar hörnet för att hämta sin cykel från skolgården så får han sig en rejäl överraskning...! 
Chockat så stannar Luke upp och bara stirrar på Jake och Maximillian en kort stund. Han kan inte tro vad han ser! Det här var det sista han trodde om Jake...!
"JAKE?!" utbrister Luke till sist.
När han hör Lukes välbekanta röst så avbryter Jake sitt sprayande och vänder sig glatt mot honom. Maximillian däremot reagerar blixtsnabbt, slänger ner sprayburken i fickan och ger Jake en knuff.
"Ett vittne, spring!" hojtar Maximillian.
"Men det är bara Luke, han..."
"Skyll dig själv!"

Så rusar Maximillian iväg tvärs över skolgården och försvinner ut mot skogen. Luke bryr sig inte ett dugg om honom utan rusar fram till Jake med bestämda steg och han är så upprörd att han först inte vet vad han ska säga.
"Vad i hela världen håller du på med!?" skriker Luke och Jake hoppar skrämt till.
"Vi... vi taggar väggar," svarar Jake osäkert. "Det ska vara ett budsk..."
"Jag ser väl vad du gör, men..." Luke är så arg att han måste pausa och svälja lite. "Fattar du inte att det här är olagligt, Jake!?"

Jake ser verkligen att Luke är arg, men han förstår inte varför. 
Hans oskyldiga, oförstående uttryck gör Luke bara ännu argare. Varför ska Jake komma undan med allt dumt han gör bara för att han inte vet bättre? Han måste väl lära sig också och få ta konsekvenserna för vad han gör.
"Förstår du inte att polisen kan arrestera dig för något sånt här?!" säger Luke argt och får syn på en sprayburk i Jakes ficka. "Ge mig den där...!"
Ilsket rycker han till sig burken och vet inte riktigt om han ska kasta iväg den eller kasta den på Jake. Jake försöker verkligen förstå, men det är svårt med alla dubbla budskap. Maximillian tyckte det hela var kanon och Luke står och skäller ut honom som en galning.

"Jag... ser inte vad som är så farligt med det här," säger Jake uppriktigt och pekar. "Titta där, på taggen som Maximillian gjorde vid fönstret. Är den inte snygg?"
"Vad är det du inte förstår, Jake...?" säger Luke och drar ett djupt andetag. "Det här är olagligt...! Du bryter mot lagen!"
"Samhällets lagar, ja, men det är inte bra lagar för samhället är inte bra. Så... då gör det väl ingenting om man bryter mot dom?"
Glasögonen glider ner lite över Lukes näsa när hans haka nästan faller i marken. Vad sjutton sa han? Vad vet Jake om samhällets uppbyggnad och positiva och negativa sidor, han som knappt ser skillnad på mikrovågsugnen och brödrosten?!
"Luke...!? Jake...?!"

Bägge två bryter diskussion och snurrar runt! Där står Wilbur och stirrar chockat på dom båda. 
"Wilbur, vad gör du här?" frågar Luke överraskat.
"Jag tränade på gymmet, vilket jag sa till dig att jag skulle göra," svarar Wilbur kort. "Det blev senare än jag hade tänkt, men..."
Hans blick faller på sprayburken i Lukes hand. Luke märker det och inser genast hur det får honom att framstå. Snabbt släpper han burken och sneglar på väggen.
"Alltså, du kan inte tro att jag gjorde det här," säger Luke upprört. "Jag skulle aldrig... jag menar, Jake..."

Han tystnar när han ser Wilbur stå där med armarna i kors och skaka besviket på huvudet.
"Jag vet inte ens vad jag ska säga," säger Wilbur och han låter både upprörd och besviken. "Det här var det sista jag trodde om er två..."
"Maximillian var här och gjorde det också, det var säkert han som..." börjar Luke, men Wilbur höjer handen och avbryter honom.
"Det spelar ingen roll," säger Wilbur och drar upp telefonen. "Ni får förklara er för väktarna, inte mig."
"Väktarna?" frågar Jake medan Luke spärrar upp ögonen.
"Tänker du ringa polisen, Wilbur!?"

Wilbur tittar allvarligt på sina två bröder och nickar sen. 
"Det ni sysslar med är skadegörelse och vandalism," säger Wilbur. "Jag tror inte att ni kommer råka jätteilla ut. Förmodligen behöver ni bara städa upp det och så får våra pappor stå för kostnaderna, men ni måste ta ansvar för era handlingar oavsett."
Så vänder han ryggen till dom och ringer. Luke vänder sig ilsket mot Jake.
"Tack så mycket, nu hamnar jag i knipa på grund av dig," säger Luke argt. "Vilken underbar vän du är..."
"Jag... tycker inte att det låter som att du menar det," säger Jake osäkert. "Gör du det?"
"Det är klart att jag inte menar det!!"

Wilbur lägger undan telefonen och går bort till dom båda.
"Så, dom har skickat en bil för att komma och kontrollera skadorna," säger han och tittar besviket på Luke. "Det här trodde jag inte om dig, av alla personer. Att Jake skulle kunna haka på något sånt här, visst, men... jag trodde jag kände dig, Luke."
Luke vill säga emot, försvara sig och säga åt Wilbur att sluta låta som en storebror när dom är lika gamla. Men han kämpar emot det och låter det vara. Det är lika bra att spara det tills väktarna kommer. En mening som Wilbur sa har dock fastnat i Lukes huvud och han drar en osynlig suck.
"Jag vet hur du känner," tänker Luke för sig själv och tittar på Jake. "Jag trodde jag kände honom..."