Varje fullmåne blev besten inuti honom hundra gånger värre och i sitt ursinne kastade han sig ut på jakt i landet och satte skräck i både unga och gamla. Ingen gick säker från besten och dess omättliga hunger...
En natt när Lance flög fram genom skogen i jakt på nästa byte hamnade han plötsligt en vidöppen skogsglänta, som var överväxt av blommor, plantor och svampar i alla tänkbara färger. Här och var bland växterna stack det upp små hus, inte mycket större än vanliga brevlådor. Trots att det var mitt i natten var det alldeles ljust i gläntan. Ljuset och dom skarpa färgerna bländade den ilskna varulven, som ryggade undan lite.
Skratt och fnitter fyllde plötsligt gläntan och ut från dom små husen flög det ut en massa små varelser som glödde och lyste som eldflugor. Älvor. Varelserna flög runt den förbryllade Lance, som kände ett starkt raseri börja växa djupt inifrån. Älvorna cirklade runt honom, undersökte honom och började tillsist att tala.
"Titta vem som är tillbaka!" fnittrade en retsam röst.
"Vår vovve är tillbaka!" utbrast en älva precis när den flög förbi Lances öra och ryckte i det. "Vår vovve är tillbaka för att leka med oss igen...!"
Lance morrade ilsket och högg efter älvan som precis passerade hans huvud. Älvan flög enkelt undan och skrattade ännu mer åt den ilskna besten.
"Nu blir det roligt i skogen igen!" hojtade samma älva och övriga älvor instämde med glada skratt och rop. "Och den här gången får du inte smita, vovve lilla...!"
Uppretad av älvornas röster och irriterad över hur dom flög runt honom som irriterande små flugor så började Lance göra utfall mot älvorna. Med all sin makt och styrka hoppade, högg och slog han efter dom små ljusbollarna, som skrattande undvek och hade jättekul åt den frustrerade varulven.
Lance blev bara argare och argare, men precis när hans raseri var på väg att explodera i ett utbrott utan dess like for en stråle av eld genom gläntan! Älvorna flämtade förskräckt till och på några få sekunder hade varenda en av dom dykt tillbaka in i sina hus. Ljuset i gläntan mattades av och en lång man kom gående inifrån skogen.
Vid doften och åsynen av mannen så kastade sig Lance emot honom i ett anfall, men mannen höjde snabbt sin högra hand och viftade till med en trollstav. På ett ögonblick så frös den stora varulven på plats och kunde inte röra sig. Mannen var en häxa och han studerade besten framför sig noga.
"Intressant... född varulv... men det här tillståndet är inte naturligt..." mumlade mannen. "Jag känner av... älvmagi...?"
Svaga fnitter hördes ifrån älvornas hus, men det tystnade snabbt.
"Jag förstår..." sa mannen och funderade lite. "Låt oss se vad jag kan göra för dig."
Med blottade tänder och ilsken blick så morrade Lance hotfullt mot främlingen, som i hans ögon inte var något annat än ett byte att sätta klorna i. Den mystiska mannen stoppade undan trollstaven, knäckte fingrarna och höjde händerna mot varulven. Ett skarpt ljus bländade Lance, blandat med en intensiv men befriande smärta som for igenom hela hans kropp!
När mannen sedan sänkte sina händer så föll Lance ner på alla fyra, förvandlad tillbaka till sim på första gången på evigheter... Känslan var överväldigande och han förlorade långsamt medvetandet.
Många timmar senare vaknade Lance upp. Det var morgon. Han var inte kvar i gläntan med älvorna, utan låg i utkanten av skogen. En bit ifrån honom satt mannen från gläntan och iakttog honom i tysthet.
"Det var en riktigt jobbig förhäxning du fått på dig, varulv," sa mannen. "Vad har du gjort som fått älvorna så arga på dig?"
"Jag..."
Lance avbröt sig själv, förvånad över att höra sin simliska röst igen.
"Du föddes varulv, inte sant?" frågade mannen och Lance nickade till svar. "Minns du någonting från innan älvornas förhäxning?"
Lance tänkte efter.
"Det... mesta är suddigt," erkände han för mannen. "Jag minns bara... älvornas skratt och sen är det mörkt under en lång tid."
Mannen nickade förstående och reste sig sedan upp.
"Älvor är vanligtvis väldigt snälla varelser," sa han. "Busiga och påfrestande, men snälla innerst inne. Du måste verkligen ha gjort dom upprörda för att få dom att kasta en förhäxning på dig för att ge ditt inre odjur makten över dig."
Chockad så stirrade Lance på mannen. Var det älvor som hade orsakat att besten i honom växte utom kontroll?
"Dom varulvar jag har mött under mitt liv har varit ganska trevliga, om än lite... excentriska," fortsatte mannen. "Ditt fall var ovanligt, men du borde vara fullt normal nu. Så normal som en varulv kan vara."
"Du... jag... tack, tack så mycket," sa Lance och bugade sig djupt. "Jag är skyldig er mer än jag någonsin kan återgälda."
Ett svagt, gammalt minne började blixtra i Lances bakhuvud. Han var ute på jakt med sin flock, sina föräldrar, och hamnade på villovägar. Likt det som hände den här natten så hade han hamnat i en glänta bebodd av älvor. Dessa små varelser hade irriterat honom, busat med honom, retat honom... så han förstörde deras glänta.
Det sista han kom ihåg var hur en av älvorna hade dykt upp framför honom i formen av en åldringssim med stora, glittrande vingar som sköt ut från ryggen. Älvan hade kastade något på Lance, ett pulver... eller var det något annat?
Mannen lyssnade medan Lance berättade sitt svaga minne för honom och nickade sedan långsamt.
"Det låter som en förhäxning från älvkungen själv," sa mannen. "Du hade tur där, varulv. Inte många får en andra chans efter att ha dragit på sig älvornas vrede."
Lance tittade på honom och visste att det inte riktigt handlade om tur. Hade inte den där mannen dykt upp och lagt sig i hade Lance med stor säkerhet förblivit ett vildsint monster, kanske för evigt.
"Vet du var vi är någonstans?" frågade Lance.
"Inte långt ifrån en stad kallad Moonlight Falls," svarade mannen och reste sig upp. "Känner du till den?"
Fundersamt så nickade Lance lite. Han hade hört talas om staden, men aldrig varit där. Kom inte hans pappa därifrån?
"Om du vill ta dig dit, så gå norrut ungefär en kilometer tills du kommer till ett stort fält," säger mannen och pekar i rätt riktning. "Efteråt går du nordväst en bit tills du kommer till en hög kulle. Går du upp för den borde du se Moonlight Falls och kunna avgöra hur du ska gå."
Tvekande så stod Lance kvar ett tag. Borde han ge sig av dit? Vad annat ska han göra? Borde han försöka leta efter sina föräldrar?
"Tonåringar borde inte bo själva," sa Lance till mannen och bockade artigt. "Men tack för ert förslag, jag uppskattar det verkligen."
"Tonåring?" upprepade mannen och synade Lance uppifrån och ner. "Du har nog varit förlorad till din varulvssida längre än vad du inser..."
Lance såg otroligt förbryllad ut och kände lite över sin kropp. Chocken som kom när han insåg att han inte längre var en Tonårssim utan en Ungdomssim fick honom nästan att falla baklänges.
En hård hand på sin axel fick Lance att vakna upp ur chocken. Mannen höll ett stadigt tag i honom och såg allvarlig ut.
"Du borde stanna här tills chocken lagt sig," sa mannen. "Det kan bli lite för mycket för dig annars. När allt har sjunkit in ordentligt kan du välja hur du vill göra."
Långsamt så nickade Lance och satte sig ner på en sten ett par meter bort. Vilket år var det? Hur länge hade han varit borta? Vart fanns hans föräldrar? Levde dom fortfarande? Frågorna hopade sig i hans huvud och gav honom en hemsk huvudvärk och en känsla av total förvirring och ensamhet...
Ett par dagar senare så lämnade Lance skogen och den manliga häxan för att bege sig till Moonlight Falls, efter att ha tackat varmt för all hjälp. Vad Lance ska göra när han väl når staden vet han inte i dagsläget, annat än att försöka få tag i svar på sina frågor. Han tänkte bara ta en dag i taget och se vart livet tar honom.
 |
| Lance i sin nygamla, mindre våldsamma, varulvsform. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar