Kapitel 30: Allt började på en stor, plan tomt

Den långa vintern börjar äntligen dra sig mot sitt slut. Barlow Mansion går knappt att känna igen längre. 

Större delen av vintern har gått åt att bygga om familjens hus, då två vuxna och fem tonåringar verkligen skulle gått varandra på nerverna i det lilla hus dom bodde i tidigare. Fyrlingarna stomtrivs i sina nya rum och hela familjen njuter av det nya huset. Med undantag av Leon, som verkar lite förvirrad över hur stort hans hem blivit helt plötsligt, och Spore som har svårt för att ta sig upp för trappan. 

Samma hall och entré till Barlow Mansion som innan, men saker och ting ser mycket annorlunda ut. 

Lance är otroligt glad över deras beslut att bygga huset större, speciellt då flera av barnen har satt igång med lite mer högljudda hobbyn och intressen. Speciellt Fenris, som verkligen har fattat tycke för gitarrspelande och musik överlag. Argus är stolt över att hans son har övertagit hans gamla gitarr och intresse, men önskar att Fenris kunde visa lite mer hänsyn för övriga familjen och inte spela så sent på kvällarna.

För Fenris är hans musik ett sätt att uttrycka sig och hjälpa honom hantera det jobbiga i vardagen. 

"Men kom igen, jag spelar inte så högt och jag håller dörren stängd," säger Fenris irriterat till Argus. "Jag fattar inte varför jag inte kan spela på kvällarna för! Min musik är inte dålig!"
"Nej, absolut inte," säger Argus uppriktigt. "Det är inte bara det som håller oss uppe när du spelar..."

Leon, som har sin huvudsakliga sovplats i Fenris' rum nu för tiden, älskar att sjunga med högljutt när Fenris spelar gitarr. 

Precis som sin lillhusse så visar Leon ingen hänsyn till tiden på dygnet i sitt högljudda sjungande.
"Vi är en duo," säger Fenris. "Jag står för musiken, Leon skriver texten och sjunger."
"Bra, bra, bara ni inte jammar efter tio," säger Argus med ett svagt leende på läpparna. "Det är kul att se att du har hittat en hobby, Fenris."
"Ja, ja..."

Tekla sitter mycket vid datorn, men hon spelar oftast inte spel. 

Hon är fullt upptagen med att lösa problem, lära sig allt om programmering och även att hacka. Samtidigt spenderar hon mycket tid på forum för att komma i kontakt med andra och försöka överkomma sin blyghet.
"Tekla, ska vi inte ta ett parti schack därnere?" undrar Lance. "Du har suttit vid datorn hela helgen."
"Inte nu, pappa," svarar Tekla utan att slita blicken från skärmen. "Jag är lite upptagen. Om allt det här stämmer nu så ska jag ha lyckats skapa ett någorlunda effektivt datavirus som jag tänker infektera Fenris' laptop med nästa gång han väcker mig med sitt spelande."

Lance tittar på alla tecken som Tekla sitter och skriver in och försöker gissa sig till vad dom betyder . 

"Det ser... bra ut," säger Lance och Tekla tittar lite på honom i ögonvrån. "Du är duktig, Tekla."
"Hur duktig får vi se," säger hon. "Jag är inte säker på om det funkar än."
Hon fortsätter skriva in lite fler tecken och Lance suckar lite.
"Så, inget parti schack?" frågar han.
"... jo, visst, okej," svarar Tekla. "Låt mig bara spara ner det här så. Ett parti schack med dig brukar ju inte ta så lång tid."

Lance ser förolämpat på sin dotter när hon reser sig upp ur datorstolen för att följa med honom ner.
"Hallå där!" ler han lite småtjurigt. "Så dålig är jag inte på schack."
"Bevisa mig fel då," ler Tekla retsamt. "Skynda på nu, jag ska leda en raid med guilden i WoW vid åtta."

Någon som verkligen har upptäckt en passion för spel är Luke! 

Han älskar att sitta i den blåa hörnan av allrummet på övervåningen och spela TV-spel på skärmen i flera timmar i sträck. Ibland med Jake, men ofta på egen hand. För Luke så är videospel så mycket lättare och roligare än det svåra, sociala livet och reglerna som har dykt upp på högstadiet. På något sätt så säger Luke i stort sett alltid fel saker vid fel tillfälle och gör bort sig så han vill sjunka genom jorden.

Men i videospelvärlden så är han en professionell bilförare som som kammar hem segern i varje race! 

Eller en framgångsrik hjälte som reser runt landet över och hjälper folk med problem och dödar monster. Han är även med i samma guild som Tekla i WoW, även om han aldrig leder någon raid då han är rädd för att säga fel saker och göra bort sig totalt.
"Jag tror du skulle klara det jättebra om du bara försökte," tycker Tekla. "Du kan få leda kvällens raid, om du vill. Du kan alla bossar och alla strategier bättre än mig ju och om någon protesterar så sätter jag ner foten."
"Inte en chans!" säger Luke bestämt. "Om du ens nämner det i guildchatten så hoppar jag av guilden."
"Okej, okej, som du vill. Men erbjudandet ligger öppet, bara så du vet."

Jake är fullt upptagen med att utforska alla delar av livet och världen. 

Det finns så mycket att se, uppleva och lära sig för någon som ganska nyligen gått från att ha varit ett fantasiväsen till en levande varelse. Han tar till sig allt, från nyheterna på TV till vad som står i böckerna och vad han hör folk prata om på gatorna. Jakes utforskande av världen gör däremot att han inte hinner umgås lika mycket med Luke som han gjorde förr.

Men dom delar rum och ser till att hitta på åtminstone något tillsammans varje dag. 

"Säkert att du inte ska ha ett konto på WoW då?" tjatar Luke för säkert hundrade gången.
"Jag är säker," säger Jake och skrattar lite. "Det är ett rätt så kul spel, men det tar för mycket tid. Jag har så mycket annat att göra så jag hinner inte med."
"Okej, men säg till om du ändrar dig! I såna fall ber jag Tekla bjuda in dig i guilden."
Jake skrattar lite till och skakar sen på huvudet. Videospel är kul, men han kan inte förstå Lukes otroliga fascination av det. Inte när det finns så mycket annat ute i världen att se och uppleva än bilder på en skärm.

Wilbur har fått ta över den gamla träningsmaskinen som stod och samlade damm tidigare och han använder den flitigt. 

Likt Jake så har Wilbur svårt att förstå sina två syskons fascination av datorer och videospel. Vill man köra bil kan man övningsköra med pappa Lance eller pappa Argus och sedan ta körkort. Vill man lösa svåra problem så kan man jobba på att lösa världsproblemen istället för matematiska ekvationer.Men visst, alla får självklart göra vad dom tycker om. Även om Wilbur inte förstår sig på det.

"Du sysslar åtminstone med något vettigt," säger Wilbur till Fenris. "Det är åtminstone analogt och inte digitalt, såvida du inte byter till Guitar Hero."
"Jag mixar all min musik på dator och laddar upp den på YouTube," säger Fenris kort. "Jag sitter även där och lyssnar på musik i timmar för att få inspiration. Om du vet vad Google är så kan du googla Amish, så hittar du säkert några som delar ditt sätt att tänka..."
Wilbur bara skrattar och skakar på huvudet åt Fenris kommentar.

Alla har rätt till sin åsikt och vad dom själva tycker är rätt. 

"Jag ska ut och fiska till helgen, om isen hunnit smälta," fortsätter Wilbur. "Jag vill försöka fånga något läckert till mitt akvarium. Ska du och Leon hänga på?"

Fenris är tyst och funderar lite. 

"Vi får se," säger han kort. "Om jag har en ny låt att öva in, så." 

"Du behöver komma ut lite mer," tycker Wilbur. "Ta med gitarren bara, lite musik medan man fiskar är inte fel... bara du har ett litet avstånd så du inte skrämmer bort fisken." 

Två lyckliga, stolta föräldrar som inte kan vara gladare över det nya huset och hur livet blivit. 

"Inte en dag för tidigt," säger Lance medan han lyssnar på det svaga ljudet av Fenris' gitarrspelande och Leons ylande genom den stängda dörren. "Det kostade alla våra besparingar, men det är värt varje simdal." 

Ljudet ackompanjeras av billjuden från Lukes videospelande samt lätet av döende monster från Teklas rum, vars dörr står lätt på glänt. 

"Definitivt!" håller Argus med och skrattar. "Men om du tycker att dessa ljud är besvärliga så vänta tills dörrar börja smälla, saker börjar flyga i golvet och dom riktiga tonårsproblemen tar fart." 

"Med dig vid min sida så klarar jag allt, Argus." 

Lance och Argus är lugna inför framtiden och övertygade om att dom kommer kunna klara vad som än kommer i deras väg.

Men det är det magiska med framtiden, den är osäker och man vet aldrig vad som väntar en...

Spore sover lugnt och nöjt oavsett, opåverkad av allt oväsen och tankar om framtiden. 

Kapitel 29: En ny era tar sin början

Ånej, är du inte Liona så hör du inte hemma i den här familjen! 

Leon verkar vara rätt så bestämd på den punkten. Det är Liona eller ingen annan som gäller. Han sörjer fortfarande Liona djupt och är inte redo att ta in en ny hund i familjen. Speciellt inte en jobbig, ettrig liten valp som Spore!

Det är tur i oturen att Spore inte riktigt uppfattar Leons otrevliga signaler, utan beter sig lika glatt som vanligt. 

Hon förstår inte varför Leon är så ovänlig, så hon fortsätter vara sitt glada jag och ger några lekinviter. Det slutar med att Leon bara går därifrån med sur uppsyn och irriterad suck. Tikar, alltså... Spore följer glatt efter Leon med glada skutt i stegen och kastar sig över hans bakben i ett försök att få honom att brottas med henne.
"Stackars Leon," skrattar Argus när han ser Leon rusa iväg i ett försök att komma undan från Spores ostoppbara busattacker. "Är du för mycket av en gentleman för att kunna säga ifrån till henne?"

Leon ger Argus en ilsken blick medan han rusar ifrån Spore. 

Spore ser det hela som en rolig lekinvit och skyndar att springa efter, så fort hennes klumpiga valpben bara bär!
Lance försöker hålla tillbaka ett skratt, samtidigt som han försöker förstå var tiden tagit vägen. Leon är nu en fullvuxen, äldre hund som är i samma roll som Liona en gång var när lilla valpen Leon kom in i familjen. Och fyrlingarna...

Fyrlingarna blir stora tonåringar idag... hur sjutton kan dom bli så stora redan? 

"Argus, hur går det med glasyren?" frågar Lance medan han håller på med smeten till ytterligare en tårta.
Den här gången behövs det en mer än vanligt. Jake fyller också år.
"Ledsen, älskling," säger Argus och sliter sig från fönstret och den fallande snön. "Jag fastnade lite."
Argus återgår till att glasera tårtan medan han smånynnar lite på en melodi som Lance inte känner igen.

Lance sjunker in i sina tankar lite och känner en blandad känsla av glädje, stolthet och sorg. 

"Kan du fatta att dom är så stora redan?" frågar Lance. "Det känns som att vi brottades med sömnlösa nätter och ilskna varulvsvalpar som konstant slet av sig blöjorna och klöste på möblerna för bara några veckor sedan."
"Tänker du bli så här känslosam och gnällig vid varje födelsedag?" frågar Argus skämtsamt och skvätter lite glasyr i Lances ansikte, som träffar honom strax ovanför ena ögat. "Tiden går, fyrlingarna växer, allt går enligt naturens gång precis som det ska vara. Om dom slutar växa av någon anledning, då har vi skäl att oroa oss. Särskilt om det skulle hända när dom är tonåringar...!"

Fyrlingarnas barndom är snart förbi och dom tar första steget på väg in i vuxenlivet. 

Även om det inte märks i barnkammaren för stunden.
"Flytta på dig, Fenris, det är min tur att leka med gunghästen!" säger Wilbur irriterat.
"Stick och brinn!" svarar Fenris surt. "Du kan ta den andra gunghästen. Jag har den här nu."
"Tekla tog precis den andra!" utbrister Wilbur upprört. "Du har lekt med den här hela morgonen, det är min tur!"
"Glöm det...!"
"PAPPA!!!"
"Sluta bråka nu och kom ner och ät frukost!!"

Det är lite bättre stämning vid frukostbordet åtmistone. 

"Så, er pappa och jag har funderat," säger Lance. "Nu när ni fyller år och blir så pass stora, vad säger ni om att få era alldeles egna rum? Istället för en stor barnkammare, menar jag."
"Vi kommer fortfarande ha ett gemensamt lek och spelrum," tillägger Argus. "Men ni får egna sovrum att ha era egna saker i."
Fenris, Tekla och Wilbur ser förväntansfulla ut, men Jake och Luke utbyter blickar.
"Kan Luke och jag få dela rum?" frågar Jake oroligt.
"Självklart!" ler Lance. "Ni måste inte få separata rum om ni inte vill, det var bara en fråga."
"Vi vill!" utbrister Wilbur med munnen full.

Fenris är ovanligt tyst och petar lite i pannkakorna. 

"Är något fel, Fenris?" undrar Argus.
"Vad får vi för tårta idag?" frågar Fenris.
"Lance och jag har bakat bärtårtor," säger Argus med ett leende. "Jordgubbar, blåbär, hallon. Lite blandat."
Fenris gör en äcklad grimas och fortsätter peta lite i pannkakorna.
"Jag gillar inte bär," säger han surt.
"Du gillar ingenting," säger Wilbur och stoppar in en alldeles för stor bit pannkaka i munnen och tuggar glupskt.

Tekla bara suckar. Bröder, alltså... 

"Jag gillar inte dig, åtminstone," säger Fenris kort och fortsätter äta.
Lance bara suckar och reser sig upp för att duka undan.
"Var snälla mot varandra," säger han. "Och Fenris, vi har ett par tårtor kvar att baka. Vill du ha något annat än bär så..."
"Då vill jag också välja tårta!" utbrister Tekla. "Jag vill ha chokladtårta!"
"Jag vill ha en pannkakstårta!" säger Luke.
"Och jag vill ha en citrontårta...!" säger Jake glatt.

Med ännu en suck går Lance bort till diskbänken och funderar på om han ska skratta eller gråta.
"Det blir bärtårta för er alla och därmed punkt," säger Argus till fyrlingarna. "Er pappa och jag har lagt ner massa jobb på era tårtor."
"Då kanske ni kunde ha frågat först vilken smak vi ville ha..." muttrar Fenris.
"Ni älskade bärtårtorna förra året," säger Argus förvånat. "Dom kommer smaka likadant i år och vara lika goda."

Men när det lilla födelsedagskalaset väl börjar så har fyrlingarna
glömt allt om tårtorna. 

Det är med värme i sina hjärtan som Lance och Argus ser deras älskade lilla dotter Tekla kliva fram och blåsa ut ljusen på sin tårta. Deras lilla flicka, deras kära lilla valp, har nu växt upp till en vacker tonårstjej. Argus kan inte hjälpa att fasa över hur Lance ska reagera när Tekla känner sig mogen att börja dejta...

Tekla blåser ut ljusen och är nu redo att lämna barndomen bakom sig... 

... och kliver ut i tonårsvärlden. 

Lance står lamslagen i några minuter och bara stirrar på sin nu stora flicka. Att tiden går så fort, att hans lilla valp blivit så stor. Även Argus är ovanligt tyst.

Härnäst är det Fenris' tur. Han funderar längre och väl på vad han önskar sig innan han blåser ut ljusen... 

... och växer upp till tonåring han med. 

Argus och Lance diskuterar viskande vem av dom som Fenris liknar mest. Ingen av dom kan se några direkt exakta drag från sig själva i honom alls.

Wilbur står på tur och har sin önskan redo. Han blåser genast ut ljusen... 

... och är tonåring innan han vet ordet av det. 

Bortsett från den skarpa, bistra uppsynen så är han i stort sett en kopia av Lance.

Luke får hjälp av Jake att blåsa ut ljusen på sin tårta. 

Tonåriga Luke går knappt att känna igen! 

Luke blir mer och mer lik Argus ju äldre han blir.

Sist ut är Jake, som självklart får en egen tårta på sin allra första riktiga födelsedag. 

Även Jake är svår att känna igen. Bortsett från håret så är det svårt att tro att han varit en låtsaskompis en gång i tiden. 

Två föräldrar står och lyser av stolthet vid åsynen av sina tonårsbarn, som alla slår sig ner vid köksbordet och hugger in på sin födelsedagstårta. Nu börjar en helt ny tid hemma hos Barlow, med tonårshormoner, övningskörningar, studentbalar, dejtande, identitetssökande, svårare läxor, tuffare prov, den kvinnliga delen med att vara tonåring som börjar...
"Vi behöver ett större hus," konstaterar Lance.
"Ett mycket, mycket större hus," håller Argus med.

Kapitel 28: Nu är det jul i Moonlight Falls

Vintern fortsätter att svepa in Moonlight Falls i ett djupt täcke av snö och kyla. Familjen Barlow klagar inte, deras naturliga päls skyddar dom väl mot kyla och dagarna spenderas utomhus med snöbollskrig, snöbyggen och bara springa runt och njuta av den kalla luften.
Jake blev snabbt en del av familjen, en femte fyrling nästan, och även om det kändes lite konstigt i början så har både Lance och Argus börjat se honom som en extra son.

När Snöflingedagen närmar sig hänger Argus upp den traditionella helgdagsbelysningen runt huset. 

"Nästa år så hjälper du mig," pustar Argus när han kliver ner från stegen efter att ha satt fast den sista ljusslingan. "Jag gör inte om det här ensam."
"Men vi har ju bara en stege," säger Lance retsamt. "Ska jag klättra upp för fasaden med klorna?"
"Om du är för snål för att skaffa en till stege så får du vara så god och göra det," säger Argus småirriterat och tacklar omkull Lance i den mjuka snön.
Dom brottas lekfullt i snön en stund, innan Leon kommer farande och dyker på dom båda, vilt skällandes! Den lilla Schipperken har blivit ännu mer social och uppmärksamhetskrävande sen Liona försvann och han blev ensam hund i familjen.

Så kommer Snöflingedagen och när barnen Barlow rusar ner för trappan på morgonen så möts dom av en helt underbar syn! 

Under natten så har Lance burit in och dekorerat en julgran i smyg, samtidigt som båda två slagit in presenter och förberett för att fira en liten julafton med sin familj.
"Wow...!" utbrister Tekla och Luke i munnen på varandra medan dom tittar på den stora, lysande julgranen.
Fenris och Wilbur har däremot kastat sig över högen med presenter! Jake tittar förvånat på dom alla från sista steget på trappan och Argus och Lance skrattar.

Barnens glädje och överraskade miner gör allt smygande och krånglande värt det. 

"Den här måste vara till mig!" säger Wilbur och går igenom högen av presenter. "Den här med, och den här..."
Fenris suckar lite och himlar med ögonen.
"Har du glömt hur man läser, dumsnut?" frågar han irriterat. "Det står ju på dom vilken som är till vem."
"Kalla mig inte dumsnut, din tönt!" morrar Wilbur ilsket.
"Lugna er nu!" säger Lance högt och skarpt. "Eller så blir det inget julklappsöppnande för er två idag."
Bägge två tystnar snabbt och snart är presentutdelningen i full gång!

Efter lite om och men så får Wilbur öppna sin julklapp först, till Fenris' missnöje. 

En strålande glad Wilbur fick en väldigt dyr present, en uteleksak (mer exakt en "Strävsamma Surres svängiga studs") då han älskar allting som innebär att vara ute!

Fenris blir inte alls särskilt glad över sin julklapp, en liten Snöflingateddybjörn. 

Men den andra presenten gör honom desto gladare! En ringklocka, som han ska få skruva dit på sin splitternya cykel!

Var och en av fyrlingarna, inklusive Jake, fick nya cyklar i julklapp som dom kan använda till våren när snön smälter bort.
"Du kan köpa en liten barnsits till din cykel för din nalle," säger Lance skämtsamt.
"Haha, inte kul, pappa," säger Fenris surt.

Tekla fick en likadan teddybjörn som Fenris och till skillnad från honom så var hon överlycklig. 

"Kan jag få en sån barnsits till cykeln istället då?" frågar hon Lance.
"Självklart, det kan vi ordna."
Fenris lipar åt sin syster och tittar på teddybjörnen som sitter bredvid honom.
"Min nalle är ändå för cool för cykel," säger han surt. "Han åker motorcykel, som ett proffs!"

Jake får en fin present av Luke... 

... som i sin tur får en fin present tillbaka! 

"Det här är den bästa julen någonsin!" tycker Wilbur och räcker över ett paket till Lance.
Fyrlingarna har samlat ihop lite pengar under lång tid och köpt en present till sina pappor. Lance blir förvånad och glad, men han ser inte Argus någonstans.
"Vart tog Argus vägen?" frågar han. "Han måste självklart vara med när jag öppnar presenten."
"Han gick ut för några minuter sen," svarar Wilbur. "Kom igen nu, öppna presenten!"
Alla barnen hejar förväntansfullt på och Lance öppnar presenten med ett litet skratt.

Barnen har sparat ihop till en vacker "Vågsvalls glasvas". Lance blir nästan tårögd av den fina presenten. 

Nu måste han leta rätt på Argus och visa den fina presenten som deras barn har gett dom. Vart tog han vägen någonstans?


"Tack så mycket, Ellie! God jul på dig också!"
Argus' dämpade röst hörs utifrån hallen och Lances känsliga hörsel har inget problem med att höra det. Lance går nyfiken ut i hallen, där Argus precis håller på att stänga ytterdörren och gå in.

Men Argus håller något litet, svart och luddigt i handen... 

Han stannar förvånat upp när han får syn på Lance och för ett ögonblick ser han ut som om han tänker dölja den lilla hundvalpen i sina händer, något som han ger upp på.
"Vad i hela världen...?" säger Lance förvånat och tittar på den lilla hundvalpen.
"Det här skulle bli min lilla julklapp till dig," säger Argus och ler lite. "Jag tänkte absolut inte försöka ersätta Liona, men Leon har varit ensam på sistone och du har saknat en trofast vovve vid din sida. Så fick jag syn på den här lilla tjejen på härbärgets hemsida och..."

Argus har rätt. Det är något fullständigt oemotståndligt med den här lilla tjejen, känner Lance. 

"Hon ser nästan ut som Leon," ler Lance. "Vet du var hon är för ras?"
"En gammal, hederlig byracka," flinar Argus. "En blandras, så att säga. Med vad vet jag inte. Hon hittades i en skokartong som hennes herrelösa mamma använde som boplats för sina valpar. Mamman räddades med valparna och alla är utplacerade i egna hem nu. Här."
Han räcker försiktigt över den lilla valpen till Lance.

Valpen fångar omedelbart Lances hjärta och han vet redan vad hon ska heta. 

"Välkommen till familjen, Spore Barlow," säger han med ett litet leende.
Lance hinner knappt gå ut och sätta ner Spore i vardagsrummet så att hon kan skutta ut och hälsa på barnen förrän Argus har lagt armarna om honom.
"God jul, min älskade Lance," säger Argus varmt och ger honom en passionerad kyss.

Lance smälter i Argus' armar, så som alla gånger dom är nära varandra. 

Deras intima stund avbryts av förvånade glädjerop från barnen, när lilla Spore kommer infarande för att undersöka sitt nya hem. Detta följs strax av Leons upprörda skall när han inser att någon främmande är i huset. Han verkar dock mer upprörd och nyfiken är arg över det.
"Jag har sagt det förr och jag säger det igen," säger Lance och ger Argus en varm blick. "Jag älskar dig, och jag vill inte ens veta hur mitt liv skulle ha sett ut utan dig i det."

Hela julfirandet övervakas av Liona, som troget håller ett öga på sin älskade familj...