tisdag 9 april 2013

Kapitel 34: Missanpassade byrackor

Ibland är det skönt att vara hund, särskilt valp, och bara leva livet utan att vara medveten om alla bekymmer runtom. 
Spore spenderar sina dagar med att äta, leka, följa efter olika familjemedlemmar och framför allt försöka leka med Leon, som tyvärr är mindre road över det. Det är trevligt med lite sällskap ibland, så mycket kan Leon erkänna, men Spore är alldeles för klängig. Hon fattar inte ens dom tydligaste signaler, utan bara viftar fånigt på svansen och gör fler lekinviter!

Det blir inte bättre när Spore inkräktar på Leons ensamtid med husse. 
Ilsket så försöker Leon få Spore att gå därifrån, men hon står kvar med samma glada uppsyn som alltid.
"Jag saknar Liona..." tänker Leon sorgset. "Hon kunde åtminstone acceptera gränser."
Fenris är inte så road av Spore heller och knuffar tjurigt bort henne.
"Gå och lek med Tekla eller något," säger han. "Du skäller för mycket."
Med ett glatt skall så skuttar Spore iväg för att hitta någon annan att leka med istället och Leon ger Fenris en tacksam, uppskattande blick.


Ännu en fullmånenatt närmar  sig, men denna har något främmande, mystiskt över sig... 
Hos familjen märks spänningarna i familjen av tydligare när fullmånen nalkas. Wilbur och Tekla är fortfarande arga på Lance och Luke håller sig undan honom. Stämningen i familjen är dålig överlag och Argus hinner inte hjälpa som han önskar att han kunde, då han har fått ta jouren på sjukhuset dom senaste nätterna. Samtidigt som han försöker prata med några av familjerna i Moonlight Falls, inklusive Danielas och Lowells föräldrar.

Lance har ingen större lust att vara hemma ensam med barnen under fullmånenatten medan Argus har jouren. Han behöver komma bort hemifrån ett tag.
"Vad säger ni, vovvar?" frågar han och tittar på Leon och Spore, som förväntansfullt möter hans blick. "Hur låter det med en långpromenad nu på kvällen?"
Hundarna skäller glatt och ivrigt och följer genast med honom ut genom dörren.

Den udda lilla trion vandrar fram i snöstormen. Leon och Spore njuter av promenaden, men Lance är insjunken i djupa tankar. 
Fullmånepromenader när snön långsamt dalar ner är ett bra tillfälle att rensa sina tankar, reflektera över sig själv och även skrämma slag på den enstaka vandraren som ser hans hukande gestalt i ljuset från månen.

Innan gruppen vet ordet av så har deras vandrande lett dom till kyrkogården, i utkanten av staden. 
Lance vet inte om dom kom hit av en slump eller om det faktiskt var hit som han ville gå. Kyrkogården är ovanligt tyst och stillsam för en fullmånenatt. Vanligtvis så brukar det vara då som dom döda är extra rastlösa och beger sig tillbaka till dom levandes värld, om så bara för ett litet tag.

Spore skuttar glatt och nyfiket in genom grindarna till kyrkogården, ivrig att undersöka den nya, okända platsen. Leon däremot är lite mer tveksam. Han känner av starka energier från kyrkogården och vet inte om dessa energier menar väl eller inte. Men när både Spore och Lance går in så följer han snabbt efter.

Stor, ödslig och tom. Lance vandrar runt på kyrkogården, osäker på vad han egentligen letar efter och varför han ens är där. 
Överväldigad av alla konstiga energier runtom så ger Leon ifrån sig ett dovt ylande av vördnad och respekt... 
... medan Spore går lös på lite dekorationer på kyrkogården. 
"Nej, Spore, sluta med det där!" säger Lance förvånat och går fram och stoppar henne. 
Hon var varit så respektfull hemma och slutat tugga på saker, men det här är ju inte hemma trots allt. Spore låter sig knuffas bort från sin nya "leksak" med ett par glada skall och börjar småbitas i Lances fingrar istället. Lance skrattar och busar lite med Spore innan han reser sig upp och ser ut över kyrkogården. Det är fortfarande alldeles öde och snöstormen verkar ta i lite.

Helt öde är det dock inte... Något iakttar Lance och den lilla gruppen från avstånd... 
Det märker inte Lance förrän Leon skäller högt och glatt för att påkalla pappas husses uppmärksamhet. När han får syn på den knappt märkbara närvaron så blir han både kall och varm inombords på samma gång. Bredvid Leon på den kalla stenbänken så sitter en gestalt som han inte räknade med att få se igen i det här livet.

Lionas gamla, lugna ögon möter Lances blick, oförändrade trots hennes nya skepnad. 
Leon sitter lugnt och glatt bredvid sin gamla bästa vän på bänken och viftar ivrigt på svansen. Långsamt så går Lance fram till sina båda hundar och hans svaga leende blir bredare och bredare.
"Hej, tjejen," säger han försiktigt. "Är det här du har hållit hus?"
En liten bit ifrån så stannar Lance, osäker på hur man egentligen ska bemöta en spökhund. Liona reser sig upp på bänken och Lance rätar lite på sig, beredd på att vad som helst kan hända.

Den lilla spökschnauzern dyker på Lance med ett ekande skall. Hennes ögon lyser av glädje och den lilla svansen kan inte sluta vifta.
Det blir en kär om än lite udda återförening mellan husse och hund. 
Att hålla i en spökhund är en otroligt konstig känsla. Ett ögonblick känns det som om man håller om hennes onaturligt svala päls och i nästa så glider hennes nos igenom örat på en när hon försöker slicka och stryka sig mot ens huvud. Spore lockas dit av oväsendet, men till Leons lättnad kan hon inte ta sig upp på bänken och komma åt honom.
"Det är så skönt att se dig igen, gamle vän," viskar Lance och får en slick över näsan till svar. "Du anar inte vad vi har saknat dig hemmavid. Vad jag har saknat dig..."

Han hajar till och tittar ner, där Spore har gått lös på Lances skosnören i ett försök att få hans uppmärksamhet. Liona ser nyfiket på den lilla valpen och Lance brister ut i skratt.
"Nu kan vi verkligen kalla vår odrägliga lilla grupp komplett," säger han mellan skratten. "En spökhund, en halvgalen liten valp, en ilsken svart hårboll och så jag, som... ehrm... jag skulle helst vilja säga att det är fel på övriga världen som inte inser vilka monster som älvor faktiskt är, men..."
Lance vill inte gärna avsluta meningen och förblir tyst med sin gamla kompanjon i famnen.

Leon ser på sin husse och Liona och känner en plötsligt längtan efter Fenris. 
Men han känner samtidigt ro ända in i själen. Ett lugn som han hoppas att även pappa husse känner av och kan må bättre av. Leon är inte den mest känslosamma hunden i världen, men han vill ändå att hans familj ska må bra.

Busiga, spralliga lilla Spore verkar inte känna av någonting alls. Hon bara njuter av deras nattlånga utflykt till kyrkogården.



Dagen därpå är det lugnt och stilla i Barlow Mansion. Fullmånen har passerat och ingen älva har blivit allvarligt skadad, ingen egendom förstörd och alla fyrlingarna är hemma och verkar ha hållit sig i skinnet. Lance kom tillbaka hem tidigt på morgonen och sov bort i stort sett hela dagen. Inte förrän sent på eftermiddagen vaknade han och bestämde sig för att ta itu med lite saker och ting.

Kemibänken flyttades ut i garaget när huset blev större, delvis för att ge Tekla lite avskildhet när hon arbetar. 
Huvudsakligen så flyttades den ut dit för att resten av familjen skulle slippa utstå lukten från alla kemikalier och den hemska röken och stanken från misslyckade blandningar. Tekla kunde inte vara mer nöjd. Här i garaget får hon i stort sett alltid vara ifred, både från föräldrar, husdjur och störande syskon.
"Tekla..."
Vanligtvis, i alla fall.

Lance står där och iakttar sin dotter när hon arbetar. 
Tekla suckar irriterat och försöker ignorera sin pappa, men det är svårt. Särskilt när han tittar så fokuserat på henne och det hon gör.
"Vad är det?" frågar Tekla tillslut, aningen irriterad.
"Jag vill... be om ursäkt," säger han och drar ett djupt andetag. "Det sista jag vill är att ställa till det för dig och dina bröder, Tekla. Jag ska... jag tänker försöka göra något åt det, men... förvänta er inga mirakel. Allt jag kan lova är att jag inte tänker låta det gå ut över er barn något mer."
Det tar emot i Tekla, men Lances ledsna och ärliga röst gör att hon inte kan vara arg på honom längre.

"Kan du åtminstone förklara?" frågar Tekla och ställer ifrån sig sina flaskor ett ögonblick. "Jag vet bara att du inte klarar av älvor, men inte varför. Ärligt talat, pappa, vad är det med dig och älvor?"
"Det... är en lång historia..."
"Jag har tid. Om jag får jobba medan du pratar, vill säga."
"Självklart."

Lance drar fram en bunt med gamla tidningar och slår sig ner en bit ifrån. 
"Ja du, tjejen, vart ska jag ens börja någonstans...?" frågar Lance, mer till sig själv än till Tekla. "Jag tror att vi får börja med när din farfar, farmor och jag var ute på jakt tillsammans för länge sedan, då jag själv var tonåring..." 

4 kommentarer:

  1. Oh vad kul att Lance fick träffa Liona igen :D härligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, döden är inte slutet, som man så populärt säger. :)

      Radera
  2. Önskar att man kunde få återse sina husdjur på detta sätt på riktigt ..
    Spännande nu när Lance ska berätta :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, det gör jag med, ska du veta... :(
      Lances historia finns att läsa på bloggen under "Historien bakom". :D

      Radera