TS3 Legacy Barlow: Kapitel 32: Vad var det som gick fel?

Jake kliver av skolbussen hemma hos Maximillian och gör en kul upptäckt.

"Men vänta lite..." säger Jake och vänder sig om. "Det här är ju min gata...!"
"Jasså?" flinar Maxmillian och tittar över Jakes axel.
En bra bit bort kan man tydligt se det gröna Barlow Mansion sträcka sig upp och den andra skolbussen som kommer körande mot det huset.
"Varför har vi två skolbussar för egentligen?" frågar Jake. "Eftersom bägge ändå slutar här."
"För att spara tid, så klart," svarar Maximillian. "Den bussen åker på den östra delen av staden och kör över den östra bron, allra längst bort. Den här bussen kör på västra delen av staden och kör över den västra bron. Enkelt."
Jake rycker lite på axlarna och ler, samtidigt som han följer med Maximillian in.

Men Jake är inte den enda som upptäckt hur nära husen ligger...

"Kom igen, Luke, vad sitter du och hänger läpp för?" frågar Wilbur.
"Det... det är... jag bara.... äh..." suckar Luke. "Jake var... min kompis först... jag menar, han fanns alltid där. Det känns bara... så konstigt att se honom med någon annan nu."
"Haha, du låter ju som en svartsjuk pojkvän!"
Den främmande rösten får Luke att rikta blicken åt personen som sitter bredvid Wilbur på bussen. Eller rättare sagt, älvan. Kommentaren får Luke att rodna av ilska och Wilbur knuffar till älvan.
"Skärp dig, Lowell," säger Wilbur med lite hårdare röst. "Brorsan har bara lite separationsångest, det är allt."
"Jag menade inget illa," ler Lowell vänligt. "Det lät bara lite gulligt!"

Fenris sitter några rader bakom Wilbur och Lowell och blänger irriterat på Lowells gröna, fladdrande älvvingar. I hans ögon verkar dom där vingarna helt onödiga. Det är logiskt omöjligt att en fetknopp som Lowell skulle kunna lyfta från marken ens om han hade fem par vingar på ryggen.
"Varför åker du med ända hit?" frågar Fenris högt och Lowell vänder på huvudet. "Bor du ute i skogen som andra småkryp?"
"Hörru du...!" börjar Wilbur argt och gör en ansats att resa sig från sin plats, men Lowell stoppar honom.
"Nej, jag och Wilbur ska ta itu med läxorna ihop och försöka oss på lite pimpelfiske," säger Lowell lugnt. "Min pappa lärde mig förra vintern, så jag tänkte lära Wilbur."

Tekla suckar högt över sina bröder. Hennes kompis, Daniela, sneglar lite på henne.

"Inte bästa intrycket av mina bröder," säger Tekla. "Oroa dig inte, Daniela, vi drar upp på mitt rum när vi kommer in."
"Äh, pojkar är pojkar," ler Daniela. "Kan jag ignorera halva klassen under mattelektionerna så kan jag nog ignorera bara dom här tre."
Tekla skrattar lite och gör sig redo att kliva av skolbussen. Fenris är snabb på att resa sig också. Han ser verkligen fram emot hur hans pappa kommer att reagera på en älva i huset.

Maximillian bor i ett litet, enkelt hus tillsammans med sina båda föräldrar Mathias och Miriam.

Samt en vacker, snövit katt vid namn Einstein.

Jake känner sig omedelbart hemmastadd i det mysiga lilla huset. Det känns konstigt att se en så liten familj, med tanke på den stora han själv är van vid, men eftersom dom är vanliga simmar och inte varulvar eller något annat så kanske dom har mindre familjer. Sa inte Argus en gång i tiden att varulvar och vargar gärna lever i flock?
"Åh, jösses!" utbrister Miriam förskräckt när hon får syn på Jake. "Vem... vem är det här, Max?"
Hon tittar på hans gröna hår som om hon inte kan tro sina ögon.
"Det här är Jake, mamma," säger Maximillian. "Han är cool, kommer från en varulvsfamilj och var tydligen en fantasivarelse som blev verklig."

Låtsasvän eller inte, Jake har lärt sig lite hyfs och hälsar artigt.

"Jag heter Jake," presenterar han sig vänligt. "Jag bor här på gatan."
Miriam är lite skeptisk först, men det försvinner strax. Grönhårig eller inte, han verkar vara en riktigt hygglig pojke. Mathias däremot hälsar glatt.
"Hej Jake, välkommen," ler han. "Jag är Mathias och det här är min fru, Miriam."
"Jag kan presentera mig själv," säger Miriam kort och slänger en irriterad blick åt Mathias' håll.
Maximillian himlar bara med ögonen åt sina föräldrar och tittar sedan efter Jake, som har gått bort för att undersöka Einstein.

Det är allra första gången som Jake ser och möter en katt i verkliga livet. Tidigare har han bara sett dom i bildböcker.

"Herrejösses, jag kan inte fatta att han är så liten!" säger Jake glatt och småjollrar lite med Einstein. "Hej där, lilla fluffis...!"
Einstein lägger huvudet på sned och tittar undrande och nedvärderande på Jake. Kattens blick får Maximillian att skratta och gå fram.
"Här," säger Maximillian och räcker fram en fiskformad godisbit till Jake. "Prova att ge honom den här. Han älskar sina tonfiskgodisar."

Och Maximillian har rätt. Einstein blir helt tokig vid doften av det älskade godiset, vilket gör Jake överförtjust!

"Vad söt man kan vara då...!" säger Jake glatt och ger godisen till Einstein.
Miriam ler mot dom båda och känner att hon kanske drog förhastade slutsatser om Jake.
"Så, Jake," säger Mathias vänligt. "Har du precis flyttat hit till Moonlight Falls?"
Jake reser sig upp när han hör att han blir tillbaka och svarar artigt.
"Nej, jag har bott här hela mitt liv. Både efter att jag blev verklig och innan, när jag var låtsasvän åt Luke Barlow.
Mathias' och Miriams ansiktsuttryck förändras omedelbart och Maximillian snurrar hastigt runt och ser på Jake.

"Sa du Barlow...?" frågar Miriam långsamt.
Bakom henne så gestikulerar Maxmillian till Jake och skakar kraftigt på huvudet. Jake förstår dock inte signalen och tittar frågande på Miriam.
"Ja, jag bor hos dom. Det är min familj. Jake Barlow är mitt fulla namn."
"Okej, ut med dig, ut!" hojtar Miriam och Mathias instämmer vilt. "Vi vill inte ha något med den där familjen ouppfostrade byrackor att göra! Försvinn på en gång!"

Innan Jake vet ordet av så är han utkastad på verandan och dörren smälls igen i ansiktet på honom.

Han förstår ingenting. Gjorde han något fel? Är det något fel på namnet Barlow? Förvirrat så står han kvar och funderar lite, men till sist anser han att det inte är lönt att stå kvar här på verandan längre. Jake går ned för trappan och börjar gå tillbaka mot Barlow Mansion, insjunken i djupa tankar.
"Jake, vänta!"

Jake hinner inte många steg förrän Maximillian kommer utspringande efter honom.

"Du, jag är ledsen för det där," säger Maximillian.
"Jag förstår inte vad som hände," säger Jake förvirrat. "Varför blev jag utslängd? Har jag bettet mig illa?"
"Nej, inte alls! Mina föräldrar är bara lite paranoida över namnet Barlow och tror att en massa vildsinta varulvar ska komma farande, slita dom i stycken och äta upp Einstein eller nåt."
"Varför i hela världen tror dom det för?!" frågar Jake förskräckt. "Lance, Argus och familjen är dom snällaste simmar jag känner."
"Det är inte vad vi har hört. Men det spelar ingen roll, jag tycker att du är cool ändå. Fast vi kanske inte ska hänga hemma hos mig något mer från och med nu..."