Kapitel 33: Lära gamla hundar sitta

Fyrlingarna kliver av skolbussen med sina två nya kompisar med sig. 

Fenris klampar in i huset först med raska steg, då han vill komma bort från gruppen så fort som möjligt. Luke är fortfarande lite nedstämd och sneglar åt grannhusets håll, men han bestämmer sig för att försöka strunta i det och gå med sina syskon in istället.
"Just det, Lowell," säger Wilbur. "Min pappa är lite... speciell. Är det okej om du väntar ute i hallen ett ögonblick medan jag berättar för honom att du... och Daniela är här?"
"Visst, inga problem," säger Lowell glatt.
Med himlande ögon så går Fenris in för att ta av sig skorna, men märker då att Lance är på väg ut i hallen han också.

Fenris kan inte låta bli att le lite elakt åt situationen. 

Här skulle han kunna förvarna Wilbur om pappa, så att Wilbur skulle hinna stoppa Lowell utanför. Det väljer Fenris att inte göra...
"Är det något jag borde veta om din pappa?" hörs Danielas röst fråga utanför.
"Nej, du behöver nog inte oroa dig," säger Teklas röst. "Du är ingen älva i alla fall, så.det borde vara lugnt. Pappa Lance har lite dålig erfarenhet av älvor..."
"Hej, ungar, är ni redan...?"

Lance avbryter sig själv och tvärstannar så fort han kommer in i hallen, då lukten av älva överväldigar honom. 

"Helvete...!" tänker Wilbur.
"Wow, vad fint ni har det," säger Lowell imponerat och ser sig runt i hallen, omedveten om faran. "Er hall är ju nästan lika stor som vårt vardagsrum hemma!"
Fenris kan inte låta bli att le lite bredare åt Lances min när hans uppspärrade ögon stirrar rätt på Lowell och pupillerna krymper inte.
"Ånej... pappa...!" vrålar Tekla högt när hon kommer in och får syn på Lance.

I ett ursinnigt vrål så transformeras Lance till varulvsform och dyker fram i ett anfall mot Lowell, som chockat står orörlig. 

Wilbur, Tekla och Luke blir förlamade, både av rädslan och även av det intensiva rytandet. Lance dyker på Lowell, som inte klarar av att röra sig, och tacklar honom till marken med ett enda utfall! Lowell börjar förskräckt resa sig upp och möts av två intensiva, glödande ögon och en käft full med vassa huggtänder.
"Heja pappa, du tar honom!" hojtar Fenris med ett litet varggrin.
"För fan, håll käften, Fenris!" ryter Wilbur, men hans röst låter mer rädd än arg. "Är du inte klok!?"

Lance höjer huvudet och ger ifrån sig ett skräckinjagande ylande, som gör att hjärtat på dom alla fryser till is! 

Förutom Fenris, som verkar triggas av det. 

Lowell tjuter där han sitter på golvet och darrar i hela kroppen. Lance gör sig redo för ytterligare ett anfall, men hinner inte. Ljudet från något som stormar ner för trappan ekar genom huset och inom några sekunder så dyker Argus in i hallen i full fart! Tekla andas ut och Wilbur drar en suck av lättnad.

Argus hörde kaoset och när doften av älva slår emot honom i hallen så vet han att det gäller att agera snabbt. 

Lance hinner knappt märka att Argus är i rummet förrän Argus är över honom och försöker brotta ner honom. 

"Flytta er ur vägen!" ropar Argus till barnen medan han tar i för alla krafter för att hålla fast Lance.
Snabbt så hjälper Wilbur Lowell upp på fötter igen.
"Är du okej?" frågar han och synar Lowell lite snabbt.
"Jag... jag..." stammar Lowell fram chockat.
Tekla knuffar bak Daniela lite för att hålla henne utanför slagsmålet, medan Luke försiktigt smyger ur vägen. Fenris ser aningen uttråkad ut och även lite besviken.

Till allas lättnad så är Lance snart nere och han börjar lugna sig lite, trots den fruktansvärda älvstanken i hans nos. 

"Jäklar, vad du slår hårt..." säger Lance medan han långsamt reser sig upp och gnider sin ömma rygg lite.
"Bara när du beter dig som en komplett idiot," svarar Argus argt och hans röst darrar dovt, som om han morrar samtidigt som han talar. "Jag... jag finner inga ord...!"
Det rycker i Argus' överläpp. Ingen av dom har någonsin sett Argus så här arg förut, inte ens Lance. Plötsligt så flämtar Lowell till och hans blick spärras upp.
"Du... det var... du... det var du som...!" stammar han upprört fram.

Lowells chock och rädsla sjunker undan och ersätts sedan med ilska. 

Wilbur tittar på honom och förstår ingenting.
"Vad snackar du om?" frågar Wilbur.
"Det var du som attackerade mig och pappa i parken!" skriker Lowell och ignorerar Wilbur. "Jag... jag kommer inte ihåg mycket för jag var så liten, men..."
Argus tittar förskräckt på Lowell och drar in hans doft lite, innan han blir lite blek. Det är älvpojken från parken för länge sedan, innan fyrlingarna föddes. Lowell verkar några år äldre än fyrlingarna, men han kan mycket väl ha väntat med gymnasiet.

Nu känner även Lance igen doften. Han tittar på Lowell, blinkar lite och vet inte riktigt vad han ska göra eller säga. Det kliar i honom att flyga på Lowell igen så fort han ser dom glittrande älvvingarna fladdra, men han håller sig i skinnet.
"Du attackerade, bet och rev min pappa!" skriker Lowell och han ser ut att koka av ilska. "Jag kan inte fatta... hur kan du vara...jag...!"
Lowell slits mellan sin ilska och sin rädsla för Lance och till sist blir det för mycket.

Han tar sats med vingarna och flyger genom hallen och ut genom ytterdörren, så fort han bara kan. 

Wilbur gör en ansats till att försöka stoppa Lowell och även att springa efter, men han bestämmer sig för att inte göra det. Istället så tittar han med stora ögon på Lance. Han visste att hans pappa inte gillade älvor, men han visste inte hur extremt det var.
"Pappa, du har problem..." säger Tekla lågt.
Lance öppnar munnen för att protestera, men en skarp blick från Argus får honom snabbt att stänga den igen.

Men Lowell är inte den enda som reagerar starkt och illa på vad som händer... 

Oroligt så tar Tekla ett par steg mot Daniela.
"Är du okej?" frågar Tekla och försöker att låta stadig på rösten.
"Du... du måste vara..." stammar Daniela och har blicken fäst på Lance. "Du är den galna varulven som... som bet... som attackerade min farbror och faster...!"
Argus begraver ansiktet i sin håriga tass och mumlar att det här inte kan vara sant. Tekla vänder sig snabbt om mot Lance med en arg blick som är otroligt lik Argus'.
"Är det sant, pappa!?" ryter Tekla argt.

"Jag... vet inte!" utbrister Lance. "Jag har bitit flera simmar, inte kommer väl jag ihåg..."
Han avbryter sig själv. Hans blick har fallit på golvet, där Daniela tappat sin skolväska i förskräckelse. Väskan är öppen och läxboken har ramlat ut. På den så står det hennes fulla namn, Daniela Rodgers-Ivy.
"Ah... Ivy, det efternamnet..." säger Lance och minns tillbaka. "Jag... kan mycket väl ha gjort det, ja... om deras namn var Peanut, Daydream, Cliff eller Zoe..."
"BET DU MIN PAPPA OCKSÅ?!"

Det blir för mycket för Daniela, som flyr från huset med ett förtvivlat skrik! 

Kvar i huset står en snopen Lance med en rasande Argus bredvid sig och tre förbannade fyrlingar runt sig. Fenris står vid den öppna ytterdörren med en lätt road min.
"Jädrar, vad hon kan springa," säger han när han tittar efter Daniela. "Snyggt jobbat, pappa!"
"Fenris, gå till ditt rum," säger Argus kort. "Ni andra kan göra det också och börja med läxorna. Maten är nästan klar, jag behöver bara prata med er pappa först..."

Långsamt så börjar fyrlingarna avlägsna sig från hallen. Wilbur och Tekla blänger argt på Lance, medan Luke ser mest nervös och rädd ut.
"Bussigt pappa, tack så mycket," säger Tekla argt. "Daniela var den första vän jag fått i skolan sen Dusty och vet du vad mer? Hon är hans flickvän, så när han får reda på det här lär jag väl förlora båda mina vänner!"
Sen klampar hon upp för trappan, ilsket morrande. Wilbur säger inte ett ord, hans arga blick säger mer än nog. Luke smyger som en strykrädd hund efter honom upp på övervåningen, medan Fenris lugnt och obekymrat går förbi och upp för trappan.

Ute i köket så blir Lance ställd mot väggen, bokstavligen. Argus' utstrålning får Lance att känna sig ganska liten... 

"Lance Barlow, nu lyssnar du på mig väldigt noga," säger Argus med mörk röst. "Jag älskar dig och jag har alltid älskat dig, trots ditt rabiata, sanslösa hat mot älvor. Men när det börjar gå ut över barnen och gör våra barn till utbölingar så har det gått för långt...!"
Lance sväljer lite, men han sänker blicken. Han känner sig rejält skamsen. Inte för vad han har gjort mot älvorna, absolut inte, men utan för att hans barn får lida för det.
"Du kan inte gå runt och attackera simmar och älvor hur som helst och tro att det går obemärkt förbi!" utbrister Argus. "Jag är bara ledsen över att det behövde gå så här pass långt innan du insåg det."

Orden och tonfallet gör Lance väldigt orolig och han sväljer lite.
"Jag... är så ledsen, Argus," säger Lance tungt. "Det här var aldrig min avsikt, aldrig någonsin. Jag kan inte lova att jag lär mig att acceptera älvor eller blir tokig när jag får vittring på dom, men jag ska försöka. Det enda jag kan lova är att jag inte biter några fler simmar och... att jag försöker fixa det här. Folk kan inte vara helt oresonliga, eller...?"
"Och det ska komma från dig?" frågar Argus med höjda ögonbryn, men hans röst är lite mjukare och mindre arg. "Vi får helt enkelt se. Jag ska hjälpa dig och prata lite med både simmarna, varulvarna och älvorna. Den här röran måste gå att reda ut på något sätt. Men du ska först och främst koncentrera dig på att gottgöra Wilbur, Tekla och Luke för vad som hände och försöka få dom att förlåta dig, hör du det?"

"Men... Argus, kan du förlåta mig...?" 

"... om du tar hand om disken efter middagen." 

"Jag älskar dig verkligen..." 

"Och jag älskar dig, Lance, även om du gör det väldigt svårt ibland."