Kapitel 31: Bittra känslor

Att börja på gymnasiet är nervöst för barnen Barlow. Vissa hanterar det bättre än andra. 

På bussen till skolan så är det ovanligt tyst, med undantag från Luke som nervöst sitter och småpratar med Jake. Fenris stirrar ut genom fönstret till bussen och säger inte ett ord, medan Tekla stillsamt tittar rakt fram. Wilbur ser sig lite om på sina syskon och vänder sig sedan mot Tekla.
"Hur tror du att det kommer bli?" frågar han. "Gymnasiet, alltså."
"Förmodligen som högstadiet, fast alla är äldre och ämnena lite annorlunda," svarar Tekla. "Jag tror det kommer gå bra."
"Är du nervös?"
"Inte direkt, är du?"

Wilbur drar ett djupt andetag och försöker samla sig lite. 

"Ska jag vara ärlig?" frågar han. "Så är jag livrädd. Jag vet inte ens om jag hamnar i samma klass som ni eller vilka våra klasskamrater blir. Jag fattar inte hur du kan vara så lugn."
"Jag försöker att inte tänka så mycket på det," ler Tekla svagt. "Vad som händer, händer."
Det är inte mycket till tröst för Wilbur, men han besvarar leendet lite. Om det bara vore så enkelt som att stänga av tankarna och låta bli att oroa sig. Fenris har dock varit tyst hela morgonen. Han kanske mår ännu sämre över skolstarten än vad Wilbur gör?

När skolbussen stannat så är Fenris först av och först framme vid entren, så Wilbur skyndar efter. 

"Fenris, vänta!" hojtar han.
"Vad är det om?"
Fenris stannar till, men verkar otålig och vänder sig inte ens om mot sin bror.
"Kom an, jag tänkte bara kolla hur det är," säger Wilbur. "Fråga hur du mår. Du har varit mycket tystare än vanligt."
"Strunta i det du, jag mår fint," säger Fenris kort.
"Verkligen? Du ser inte ut att må 'fint'."

Fenris suckar och tar några steg framåt innan han stannar upp igen. 

"Strunta i mig du," säger han lite irriterat över axeln till Wilbur. "Sköt ditt så sköter jag mitt."
Det rycker lite i Wilburs ansikte och han drar ett djupt andetag.
"Skärp dig, du är min brorsa, fyrling," säger han. "Det är klart att jag bryr mig om ifall du mår dåligt."
"Jag mår inte dåligt, jag är bara irriterad."
"Över vad?"
"Över att man aldrig får vara ifred i fem minuter utan att någon ska komma farande och undra vad som är fel! Kan jag inte bara få vara för mig själv och sköta mig själv utan att behöva leka 20 frågor varje gång!?"

Sedan går Fenris in i skolan utan ett ord till... 

... och lämnar tre syskon utanför i snön. 

"Jösses, vad någon har vaknat på fel sida," säger Luke förvånat.
"Jag fattar inte vad det är med honom," suckar Wilbur. "Visst, Fenris har alltid varit lite... off, men det är extremt även för honom."
Med en djup suck så går Tekla efter Fenris in i skolan.
"Låt honom bara vara," säger hon till Luke och Wilbur. "Det är ingen idé att tjata på någon som redan är uppretad. Om han är på bättre humör efter skolan så kan vi försöka prata med honom då."
"Visst, det är sannolikt..." säger Luke. "Fenris hatar skolan. Jake, kom nu! Vad sysslar du med!?"

Jake står en bra bit ifrån, vid andra ingången till skolan. 

"Gå du bara!" hojtar han glatt till Luke. "Jag tar den här ingången. Vi ses senare!"
Innan Luke hinner svara honom så har Jake glatt skyndat in i skolan. Luke står kvar och känner sig både förvånad och ledsen. Han hade sett fram emot att gå in i gymnasiet tillsammans med Jake första gången, sida vid sida. Så som dom alltid varit. Tekla ger honom en vänlig knuff och Luke rycker till.
"Kom igen, sätt fart," säger Tekla och ler ett uppmuntrande leende. "Det ringer in."



På samma sida av Moonlight Falls, inte alls långt ifrån skolan, så befinner sig Lance på plats. Han tittar på den stora, väderslitna sjukhusbyggnaden med ett stort leende och drar ett djupt andetag.
"Ja, då är det dags igen," säger han. "Man kan inte gå hemma och slöa för evigt."
Han öppnar dörren för att gå in, samtidigt som han hoppas att han fortfarande står lika högt i deras ögon för att återfå sitt gamla jobb.
"Lance? Lance, är det du?!"

Lance stannar upp i dörren med en uppgiven min. Vem kan det vara? Bara det inte är någon av dom där älvorna... 

Han vänder sig om och blir ärligt förvånad. Bakom honom står en varulv, knappt mer än en ungdom i ålder, och tittar glatt på honom. Lance drar ett par andetag och känner genast igen doften, trots att den är aningen förändrad och mer vuxen.
"Waylon?!" utbrister Lance förvånat och skrattar lite. "Herregud, jag kände inte igen dig först! Din röst har blivit mycket mörkare."
"Ja, och glad ska jag vara över det," flinar Waylon. "Den där ljusa rösten var inte ett dugg kul att ha som varulv på gymnasiet, kan jag lova."

Waylon Wolff, den unga tonåringen som Lance mötte i parken för länge sedan, har växt upp! 

Lance kan inte låta bli att skratta lite och dom båda skakar hand och hälsar lite.
"Jobbar du här nu?" frågar Lance.
"Jajamän," ler Waylon. "AT-läkare och satsar på att bli kirurg en dag. Du då? Är du här för att söka jobb?"
"Jag är här för att söka jobb igen," ler Lance till svar. "När du var ung så fanns det nästan inga läkare i staden, utan jag, Argus och sjuksköterskorna skötte det mesta som den enda sjukhuspersonalen. Det är skönt att se att det finns flera om engagerar sig i stadens sjukvård nu, så får jag kanske inte lika mycket att göra som förr."
"Vi är många nu," säger Waylon nöjt. "Jag hoppas att det finns något jobb ledigt för dig, Lance. Det skulle vara jättekul att jobba ihop."

Lance håller med Waylon, men fick en liten överraskning när han kom in och pratade med sjukhuschefen. 

Alla läkartjänster är redan tagna, sjukhuset är fullt med personal, läkare och sjuksköterskor som arbetar hängivet alla tider på dygnet. Det får Lance att le, även om det förstör hans planer lite. Efter lite diskuterande så får Lance jobbet som Ambulanssjukvårdare, då han har mer än nog erfarenhet för det och på så sätt kan arbeta sig upp igen. Lance är rätt nöjd med att vara tillbaka i läkarrocken igen, men det kändes lite snopet ändå.

Som vanligt så vet Argus precis hur han ska muntra upp Lance.

"Oroa dig inte, älskling," ler Argus varmt och kysser Lance på kinden. "Från och med imorgon när jag åker in till jobbet igen så ska jag börja dra i lite trådar."
"Är det säkert?" frågar Lance. "Du kommer inte hamna i trubbel för det, va?"
"Så många trådar som jag drog i och tjänster jag krävde in för din skull i början när vi träffades, då jag bara var vanlig kirurg, så borde det absolut inte vara några problem nu när jag är världskänd," svarar Argus med ett brett varggrin. "Jag kommer lägga in ett gott ord för sig så fort jag får möjlighet, men se till att jobba hårt så att sjukhuschefen verkligen lyssnar och tror på mitt ord också."

Äntligen så är den hemska skolan över. 

Fenris kan inte vara mer lättad. Nu är det raka vägen hem för en långpromenad med Leon och sedan flera timmar med gitarren. Han ser Tekla i ögonvrån och även Wilbur, som han småblänger lite emot. Han försöker göra det så tydligt som möjligt för dom att han vill vara ifred. Wilburs enda respons är en irriterad suck innan han klampar förbi Fenris.

Luke skiner glatt upp när han får syn på Jake på väg ut mot skolbussen han också. 

"Där är du ju!" säger Luke glatt. "Jag har knappt sett dig på hela skoldagen."
"Ja, ledsen för det," svarar Jake och ler lite. "Det finns bara så mycket att se. Hela skolbyggnaden är helt otrolig och alla människorna... det är så fascinerande, helt enkelt."
Ibland behöver Luke påminna sig lite om att Jake faktiskt lever på "riktigt" nu och upplever världen som Luke själv alltid har upplevt den för första gången i sitt liv.
"Så, ska vi sitta ihop på vägen hem på bussen?" frågar Luke. "Vi kan påbörja läxorna så har vi det delvis klart tills vi är hemma!"

Två skolbussar kör upp framför skolan för att köra eleverna hem, beroende på vilket del av staden som dom bor i. 

Till Lukes stora förvåning så går Jake till den andra skolbussen, den som inte kommer köra förbi Barlow Mansion.
"Öh... Jake, det är den här bussen vi åker med?" säger Luke, som hoppas att Jake bara tagit fel på bussarna.
"Jag vet det," ler Jake lite. "Men jag ska inte åka hem. Inte på en gång, i alla fall. Maximillian, från klassen, undrade om jag hade lust att hänga med honom hem och kika på lite filmer. Kan du hälsa vå... dina pappor vart jag är?"
Luke kan inte riktigt svara utan nickar bara lite. Sen står han kvar och stirrar lite medan Jake och Maximillian kliver ombord på den andra bussen och slår sig ner tillsammans.

Jake kan dock inte undgå att märka att Luke är lite upprörd, men han förstår inte varför. 

Han ska bara hem till Maximillian och ha lite kul på eftermiddagen. Jake skulle inte bli upprörd eller ledsen om Luke gjorde något likadant.
"Nåja, jag får spela lite extra TV-spel med honom ikväll när jag kommer hem," tänker Jake. "Då blir han nog lite gladare."
Fenris har iakttagit scenen mellan Luke och Jake lite på avstånd och skakar bara på huvudet åt det hela. Fånerier...

Fenris' blick faller dock på en älva, en elev från ett par klasser högre upp än honom och hans syskon. 

Han gör ingen större ansats med att hålla tillbaka en ilsken fnysning.
"Älvor måste vara det absolut löjligaste som finns," tänker Fenris för sig själv medan han kliver ombord på skolbussen. "Fjantiga, glittrande vingar som dom flyger runt och sprider sitt äckliga älvdamm med... som irriterande flugor eller fjärilar, men som man tråkigt nog inte kan smälla lika enkelt."
På om möjligt ännu sämre humör sätter han sig ner på ett ledigt säte, så långt ifrån älvan som möjligt.

På en egen plats så sitter Luke sorgset för sig själv. I bussens bakspegel kan han se sin bästa vän åka iväg åt motsatta hållet. Utan honom...