Kapitel 36: En älva i familjen

Tekla stirrar chockat på den jämnåriga killen framför henne. 

"Du... du är... du är en..." stammar hon och kan inte riktigt tro sina ögon.
Av alla slags väsen som utbytesstudenten skulle ha kunnat varit så är han en älva. Hur kommer det här gå? Vad ska papporna säga?! Älvan blir lite osäker över Teklas stirrande och börjar undra om han kanske har tagit fel person.
"Ehm, ursäkta... jag letade efter någon vid namn Tekla Barlow och jag måste ha tagit fel person," säger älvan med låg röst.
"Åh, nej, förlåt mig!" utbrister Tekla, när hon inser hur han måste ha uppfattat henne. "Jag är jätteledsen för hur jag reagerade... så dumt av mig... Det är jag som är Tekla Barlow."

Älvan ser lite lättad ut över att det är rätt person trots allt, men han kan inte riktigt släppa Teklas första reaktion. 

""Och du var... Ford, eller hur?" undrar Tekla, osäker på om hon kommit ihåg rätt namn.
"Just det, Ford McMillan;" svarar älvan med artigt leende.
Tekla skäms fortfarande lite över sin reaktion, samtidigt som hon försöker komma på hur sjutton hon ska lösa det här. Pappa Lance lär inte bli glad, men det här är inget dom kan backa ur. Ford känner sig lite obehaglig till mods av Teklas tystnad och ser sig lite omkring.

Pinsam tystnad uppstår, innan Tekla kommer på sig själv med att försvinna in i tankarna igen när hon borde prata med Ford.

"Åh, jag...!" säger hon hastigt och synar Ford lite snabbt. "Hade du... inget bagage med dig? Ingen packning?"
Utan att säga något så vänder sig Ford om och pekar på ett par väskor som står längre ner på trottoaren. Tekla suckar osynligt åt sig själv och vill bara gömma ansiktet i händerna. Det här går inget bra alls. Hon måste prata med Ford om Lance så att han vet vad han har att vänta sig. Ford öppnar munnen för att säga något, men hinner inte förrän Tekla snabbt säger:
"Jag ringer efter en taxi!"

I väntan på taxin så står båda två tysta. Ford ser sig omkring, men verkar inte så road av den öppna naturen och verkar längta efter att komma in någonstans.
"Kom igen, Tekla...!" tänker Tekla till sig själv. "Du kan inte vara så blyg nu, du måste prata med honom! Han behöver känna till pappa och du måste kunna ge en vettig, rolig rundtur i taxin så han får veta lite om saker och ting här i staden...!"
Lättare sagt än gjort.

Efter några fler minuter av pinsam tystnad så anländer äntligen taxin. 

Bägge två kliver in och taxichauffören synar dom lite i backspegeln.
"Vart ska ni någonstans?" frågar han.
"Barlow Mansion, Södra fallavenyn 29," svarar Tekla.
Taxichauffören höjer ögonbrynen lite och tittar på Ford ett ögonblick innan han rycker på axlarna och börjar köra. Den där reaktionen gjorde inte Ford direkt bättre till mods och han känner att han måste ta upp det med Tekla.
"Du Tekla... hur kommer det sig att du reagerade som du gjorde när du såg mig?" undrar han.
"Åh, det..." svarar Tekla lite generat. "Det... låter säkert dumt, men... du är en älva..."

Ford blinkar lite förvånat.
"Ja, vingarna gör det ganska uppenbart, antar jag?" frågar han.
Det får Tekla att brista ut i skratt och hon nickar, lättad över att den konstiga stämningen har brutits lite. Ford ler lite i mungipan åt Teklas reaktion, men det försvinner strax.
"Är inte du van vid älvor?" frågar han. "Vad jag har hört så ska det finnas massor med älvor här i Moonlight Falls."
"Jo, det gör det!" säger Tekla snabbt. "Men... okej, det första lät lite dumt, men... jag hade inte förväntat mig en älva. Eftersom du kom från Appaloosa Plains, menar jag. Jag blev överraskad bara."

Ford tittar ut genom taxifönstret på den bergiga, skogstäckta miljön. 

Han hade inte räknat med att Moonlight Falls skulle vara så... nära naturen.
"Finns det många älvor i Appaloosa Plains?" undrar Tekla. "Jag trodde i ärlighetens namn att det inte fanns några alls."
"Nej, min familj är dom enda älvorna där," svarar Ford. "Min pappa kommer från Hidden Springs, som alla älvor ursprungligen gör."
"Gör dom?" frågar Tekla nyfiket. "Det hade jag ingen aning om! Fast jag har inte läst så mycket om älvors historia som jag velat, när jag tänker efter. Jag har fullt upp med att försöka hitta någon trovärdig källa till hur lykantropin först uppstod. Du ska bara veta hur många galna teorier det finns!"
"Lykantropi?"

Hans blick faller ner på Teklas hand och lägger märke till dom långa, klolika naglarna. 

Så tittar han upp på hennes gula ögon, som nu glöder svagt inne i taxin.
"Är du en varulv!?" utbrister han.
"Ja..." svarar Tekla och ler lite svagt. "Jag trodde att rektorn skulle ha nämnt det. Min familj är lite... omtalad i staden. Det kanske är därför han inte nämnde det, nu när jag tänker efter..."
Ford tittar förvånat och nyfiket på Tekla. Det är alltså så här som en varulv kan se ut och vara. Han hade inte räknat med att få möta en annan övernaturlig varelse så snart efter att han anlände.

"Har du aldrig mött en varulv förr?" frågar Tekla och Ford skakar på huvudet. "Oj... ja, då får du möta många idag. Hela min familj är varulvar. Båda mina pappor och mina tre brorsor."
"Båda dina... ah, okej," svarar Ford och ler lite.
"Det... är inget problem, va?" undrar Tekla lite oroligt.
"Absolut inte," ler Ford. "Min morfar är bisexuell, så."
"Jag... tänkte mer på det att vi alla är varulvar..." säger Tekla.
"Åh... ja, nej, det är... absolut inget problem heller," säger Ford lite generat.

Dom är tysta igen medan taxin kör in i stadens centrum. Ford ser sig nyfiket omkring och Tekla försöker ge en liten rundtur.

"Där borta ligger brandkåren och stylisten," säger hon och pekar på några byggnader på Fords sida av fönstret. "Ännu längre bort är gymmet, om du är intresserad. Och så finns det en massa parker där. Min bror Fenris brukar gå på promenad med vår hund Leon där."
Ford lyssnar artigt medan han försöker se alla byggnader hon menar. Han kan knappt tro att det här är stadens centrum. Så mycket skog, träd och natur och så få byggnader.
"Åh, här kommer stadshuset," ler Tekla brett. "Det är den vackraste byggnaden i staden, om du frågar mig."

Det stora stadshuset tornar upp sig framför taxin, men Fords blick dras till byggnaden framför stadshuset. 

"Är det där biblioteket?" frågar han.
"Japp," svarar Tekla. "Jag går dit åtminstone en eftermiddag i veckan efter skolan. Mest för att få vara ifred ett litet tag och jobba i lugn och ro."
"Ligger det nära hem?"
"Jättenära. Det tar väl en kvart, tjugo minuter att gå. Fem minuter om man cyklar."
"Toppen!"

Taxin börjar närma sig Barlow Mansion och Tekla inser att hon borde berätta om sin pappa för Ford. 

Men hon vet inte ens hur hon ska börja. Hon vill inte skrämma iväg Ford, samtidigt som hon inte vill att han ska bli skadad heller.

Ford sitter lugnt och tittar ut genom taxifönstret och Tekla drar ett djupt andetag. Lika bra att ta tjuren vid hornen på en gång, innan det blir för sent.
"Du, Ford," säger hon och han vänder sig mot henne. "Det finns... något du behöver veta, om min ena pappa."
Hon gör en kort paus och Ford väntar tålmodigt på att hon ska fortsätta.
"Han... har haft dåliga erfarenheter av älvor," säger hon efter ett tag. "När han var yngre så träffade han på några riktigt hemska älvor och det... har satt sina spår, kan man säga. Pappa kan nog reagera lite illa på att du är en älva, men om jag får gå och prata med honom först och förbereda honom på det så blir det säkert inga problem!"
"Okej," svarar Ford lite fundersamt.

Han kan inte låta bli att undra om det kan ha något med Teklas tidigare reaktion att göra... 

Hon verkar lite mer spänd och orolig, vilket gör att Ford inte kan hjälpa att känna sig lite nervös. När taxin kör upp vid Barlow Mansion och stannar så öppnas ytterdörren och Tekla får hjärtat i halsgropen! Lance kommer ut, troligen för att hälsa på Tekla och presentera sig för utbytesstudenten.
"Tja, lycka till, grabben," säger taxichauffören när han får syn på Lance.
"Ford, sitt kvar i bilen!" utbrister Tekla.

Tekla slänger sig på bildörren och skyndar sig ut, i hopp om att hinna prata med Lance innan han får syn på Ford...! 

Kapitel 35: Utbytesstudenten

"Vargs taverna" heter ett litet tillhåll i utkanten av Moonlight Falls. 

Det är ett tillhåll för övernaturliga varelser och speciellt inriktat till varulvar, men även vanliga simmar är varmt välkomna. Varelser från alla tänkbara ställen och platser även utanför Moonlight Falls kommer hit för att träffas, umgås, ta en drink eller av sina egna skäl. Det är vanligtvis ganska lugnt på tavernan, även om det kan bli riktigt livat när varulvarna får i sig några drinkar och börjar övningsslåss med varandra.

För övrigt är det ett väldigt trevligt tillhåll och en bra plats för att möta nya personer och även få nya vänner. På sista tiden har det dykt upp en helt okänd person på tavernan. I stort sett varje kväll dyker han upp, klädd helt i svart och med en udda ansiktsmålning, och varje gång han är där så gör han samma sak.

Han ställer sig i hörnet, tar fram en gitarr och börjar spela. Är stereon på så stänger han lugnt av den. 

Personen sjunger inte utan står bara och spelar på gitarren, hela tiden som han är där. Han är långt ifrån dålig och varierar låtarna en hel del, men han ignorerar både kritik och sångbegäran. Om han blir ombedd att sluta spela av bartendern så plockar han lugnt ihop sin gitarr och lämnar tavernan utan protester. Han säger sällan något och visar inget intresse av att prata med någon. Det enda som intresserar honom tycks vara att spela sång efter sång på sin gitarr.

Personen drar dock till sig en del uppmärksamhet och det har börjat pratas en del om honom. 

Det enda man vet är att han är ung, definitivt i skolålder, och att han borde vara hemma på kvällarna istället för att vara ute sent på natten och spela gitarr på en taverna. Men personen går sällan därifrån med mindre än ett par hundra simdaler i dricks varje kväll, så visst kan man delvis förstå honom. Vid ett flertal tillfällen så har polisen anlänt och försökt ta med sig personen, men han har lyckats smita undan hittills.

Några oroar sig över att han inte har någonstans att ta vägen, att han har rymt hemifrån eller kanske inte har någon familj. Men han kommer dit välvårdad varje gång och enligt varulvarna på tavernan så stinker han av aftershave. Mycket av den här personen förblir ett mysterium, men tonåringarna i Moonlight Falls har börjat hålla ögonen öppna i skolan efter den mystiska individen.




Hemma hos familjen Barlow så har saker och ting varit lite jobbiga på sistone. Lance gör sitt bästa för att bli sams med barnen igen och även om Tekla och Luke har fått lite större förståelse för sin pappas problem så är Wilbur fortfarande arg.
"Det har gått så många år och du har varken kommit över det eller sökt professionell hjälp?" frågar Wilbur argt. "Herregud, pappa..."
"Du är fortfarande ung," säger Lance. "Vänta tills den dagen då vargen i dig får vittring på någonting som du hatar passionerat..."
"I såna fall botar jag hellre lykantropin än att bli som du," säger Wilbur skarpt.
"Kan ni ta det här efter skolan?" frågar Argus som kommer ut i hallen iklädd sina arbetskläder. "Skolbussen kommer vilken minut som helst. Fenris, är du klar med tvätten?!"

Ilsket så slår Fenris upp tvättmaskinens lock och slänger i en massa blanda, osorterad tvätt. 

"Strax," svarar han ilsket och slår igång maskinen.
Han förstår inte varför han ska behöva ta itu med alla hushållssysslor hela tiden. Det är inte hans fel att han får kvarsittning hela tiden, det är lärarna som hackar på honom och inte tycker om honom.
"Lägg på ett kål nu, Fenris!" hojtar Argus. "Bussen är på ingång!"
Ilsket svärande så smäller Fenris igen luckan till tvättmaskinen och hoppar skrämt till när badrumsdörren öppnas och Lance kommer in. Ett ögonblick så blir Fenris lite orolig, men oron försvinner när han märker att Lance ler.

Tröstande så lägger Lance sin han på Fenris' axel och försöker muntra upp honom. 

"Jag har pratat med Argus och du slipper extra hushållsarbete nu," säger Lance. "Det är inte lätt att vara tonåring, jag vet det. Men försök åtminstone att inte bråka med lärarna."
"Det är inte jag som bråkar med dom! Det är dom som bråkar med mig!"
Suckande så skakar Lance lite på huvudet, men han ler lite.
"Så kände jag ibland i din ålder också," säger Lance. "Men tro mig, så är det sällan. Så iväg med dig nu!"
Fenris går ut ifrån badrummet, muttrande, och börjar klä på sig för att rusa ut till skolbussen med sina syskon.

Spore tycker att det är lite småläskigt med en spökhund i huset, men Liona gör allt för att visa Spore att hon inte är farlig. 

Det är ovant för familjen att se en blå spökhund komma svävande genom väggarna, men alla är överlyckliga över att se Liona igen. Till och med Fenris, även om han inte visar det så som dom andra gör. Leon är gladare än någonsin eftersom Liona håller Spore sysselsatt och han får tid att vara för sig själv.

Ensamtid ute i hundkojan på tomten är livet för Leon! Perfekt ställe att ligga och vänta på Fenris, då man ser bussen komma körande.

Äntligen går den här hårda, snötäckta vintern mot sitt slut. Det tjocka lagret av snö smälter undan och små vårtecken dyker upp överallt.

Barnen får uppleva det i första hand på lunchsrasten i skolan. Himlen öppnar sig och vårens första hällregn vräker ner över dom, följt av årets första blixt. Dom elever som har tar fram sina paraplyer, dom andra flyr in i skolan så snabbt dom kan. Vissa står eller sitter oberört kvar och ignorerar regnet, bland andra Fenris.

Tekla är en av dom som rusar in så snabbt som möjligt. Hon har ingen lust att dra på sig en förkylning i början av våren.

På vägen springer hon förbi skolans anslagstavla och en stor, nyuppsatt lapp där fångar hennes intresse. Hon stannar upp lite snabbt trots regnet och går fram för att kolla.
"'Boende sökes för utbytesstudent?'" läser Tekla högt och blir lite förvånad. "Jag visste inte ens att vi hade ett utbytesprogram på skolan. Då hade jag ansökt..."
"Det hade varit skönt, då hade vi blivit av med dig ett tag," säger Fenris' röst.

Han sitter en bit ifrån Tekla i regnet och skriver på sin engelskauppsats.

Tekla orkar inte kommentera, varken på sin brors spydiga kommentar eller på det faktum att hans arbete förstörs helt av regnet, utan hon fortsätter att läsa vad som står på lappen. Tydligen så ska skolan ta emot en utbytesstudent från en avlägsen stad och letar efter någonstans där denna kan bo under ett par terminer då Moonlight Falls inte har några hotell eller vandrarhem.

Tekla känner sig grymt besviken över att hon missat chansen att bo utomlands i nästan ett år, men... 

... nu finns chansen att få en jämnårig kille eller tjej från en annan del av världen som rumskompis! Vilken otrolig upplevelse och så mycket hon skulle kunna lära sig från den här personen. Hon kollar snabbt upp vilka hon behöver prata med och rusar in i skolan, blöt inpå bara skinnet men det kommer det garanterat vara värt.

Rektorn blir överförtjust när Tekla kommer in på hans kontor och berättar att hon skulle tycka det var jättekul att ha en utbytesstudent boende hos sig.
"Åh, vad skönt det är att höra," säger rektorn. "Ingen annan har hört av sig och tiden börjar rinna ut. Vår elev har redan åkt till Appaloosa Plains och det börjar bli pinsamt att komma med ursäkter till rektorn på deras skola hela tiden..."
"Vi har massa plats hemma hos oss," säger Tekla. "Till och med ett gästrum. Bara mina pappor går med på det så blir det inga problem."
"Du är en av Barlowfyrlingarna, eller hur?" frågar rektorn och Tekla nickar. "Jag tyckte dom där lysande ögonen såg bekanta ut. Be någon av dina pappor att kontakta mig på det här numret efter arbetstid om dom är intresserade, så ska vi ordna saken!"
Han räcker Tekla en lapp med lite information om utbytesprogrammet samt ett telefonnummer.

På vägen ut ur rektorns kontor så ser Tekla ut genom fönstret och märker att snön vräker ner igen. Hon himlar med ögonen och suckar irriterat. Nyckfulla vårväder...

På eftermiddagen blir det en utflykt till forskningsanläggningen, som ligger i samma byggnad som sjukhuset. 

Att valla fyra varulvstonåringar tillsammans med en övernyfiken låtsasvän är inte det lättaste, men fröken Tilia är van och erfaren lärare av övernaturliga väsen sedan länge. Hon klarar det galant. På vägen dit så berättar Tekla för sina syskon om utbytesprogrammet och deras eventuellt kommande rumskompis.
"Det låter som en jättekul idé," tycker Wilbur.
"Håller inte med," säger Fenris buttert. "Det är trångt och jobbigt nog som det är hemma med alla hundar som skäller, alla som trängs vid matbordet..."
"Äh, var inte så tråkig," säger Luke med ett svagt leende. "Vet vi något om utbytesstudenten?"
"Bara att han är i vår ålder och kommer från Appaloosa Plains," svarar Tekla. "Vi får veta mer om pappa går med på..."

Hon blir avbruten av fröken Tilia, som klappar otåligt i händerna för att få allas uppmärksamhet. 

"Så, nu är det färdigpratat!" säger hon skarpt. "Det är dags att gå in. Skynda på nu, särskilt du, Fenris! Jag vill inte se dig släpa fötterna efter dig och hamna bakom oss andra."
Fenris mumlar något knappt hörbart, men från Lukes uppspärrade ögon att döma så var det något rejält otrevligt. Tilia märker det och hennes ögon smalnar.
"Eller så kan vi hämta någon av era pappor, som kan gå med på turen," säger hon skarpt. "Det har dom säkert inget emot."
Alla kan se att Fenris ser lite blekare ut i ansiktet och Wilbur försöker att inte skratta.
"Då så, då sätter i fart, barn!"

Tack vare lite bra ledarskap från fröken Tilia så slutar utflykten bra, utan några olyckor eller försvunna elever. 

"Kan inte vädret bestämma sig?" frågar Fenris irriterat när han märker att snön har smält bort ännu en gång.
"Tydligen inte," svarar Jake. "Men det spelar väl inte roll för dig? Du är aldrig nöjd oavsett."
Fenris ger honom en mörk blick, men Jake besvarar den med ett vänligt leende för att visa att han bara skojar.

Direkt efter middagen går Wilbur och Lance ut för att reda upp saker och ting. 

"Jag har redan bett om ursäkt för det som hände med Lowell, men jag ser på dig att det inte räcker," säger Lance. "Så, vi reder ut det här en gång för alla nu, okej?"
"Okej, pappa, " säger Wilbur och vänder sig om. "Men vi gör så här. Om du vinner, så förlåter jag fullt ut och försöker ta till mig din historia. Om jag vinner, så gör du dig av med dina varulvskrafter. Du hittar ett sätt att bota lykantropin. Deal?"
Ett ögonblick så är Lance tyst. Hans och Wilburs blickar möts och efter en kort stund så nickar Lance.

Med kraftiga ylanden som får granndjuren att fly till skogs så förvandlas bägge två till varulvsformer. 

"Då kör vi...!" säger Wilbur och det rycker lite i hans överläpp.
Lance ler sitt breda varggrin och spänner klorna. Han ser fram emot en gammal, hederlig varulvsstrid med sin ena son. Valpar måste lära sig slåss någon gång och bäst är det att öva mot sina föräldrar innan det blir dags för riktiga, allvarliga strider.

Wilbur backar inte ner utan hukar ihop för ett anfall. Lance känner inte ett spår av rädsla från honom.

Slagsmålet börjar och Lance känner sig riktigt stolt över att det är Wilbur som tar initiativet och går till attack... 

... men det dröjer inte länge förrän striden är över. 

Wilbur kan inte hjälpa att gny till lite av smärta och låter nästan som en skadad valp, oroväckande likt Spore när hon piper efter Leon.
"Är du okej, Wilbur?" undrar Lance och sträcker ut tassen för att hjälpa honom upp.
"Ja... jag mår fint... lite omtumlad bara..." svarar Wilbur och tar tag i tassen.
Lance drar honom på fötter och han borstar av sig.
"Du visste att du skulle vinna, eller hur?" frågar Wilbur och ger sin far ett svagt leende, det första på länge.
"Du hade inte en chans, valp!" skrattar Lance. "Jag har stridit och slagits sen jag började skolan. Mina föräldrar tränare mig tidigt."
"Varför gjorde inte du och pappa Argus det?"
"Argus påstår att tidig stridsträning påverkar en varulv negativt... vad han nu kan mena med det...?"

Wilbur skrattar högt! Far och son är nu på bättre termer igen. 

Inne i huset så står Tekla och pratar med Argus. Hon visar honom lappen som hon fått från rektorn, berättar om utbytesprogrammet och berättar om sin idé.
"Snälla pappa, det kommer bli så coolt!" säger hon. "Tänk vad mycket kul vi kan lära från honom som kommer från en helt annat plats!"

Hon fortsätter att prata på uppspelt så Argus får knappt en chans att titta på lappen från rektorn. 

"Okej, okej, Tekla," avbryter Argus med ett leende. "Jag förstår precis hur mycket du vill det här. Kan du ge mig en chans att titta lite på lappen och prata med Lance om det?"
"Visst, men... vad tycker du?" frågar Tekla spänt.
"Jag tycker faktiskt att det är en bra idé," svarar Argus. "Vi har absolut plats och vi gör någon annan en stor tjänst."
Ytterdörren öppnas och Argus vädrar åt det hållet.
"Åh, toppen!" säger han. "Lance, kom hit!"

Nyfiket så kommer Lance framlunkande för att se vad det är som står på. 

"Tekla har faktiskt ett lite roligt förslag," säger Argus och nickar åt henne att berätta.
Hon drar ett djupt andetag och förklarar det hela för Lance också. Han lyssnar noga och ser sedan ut att fundera.
"En utbytesstudent... tja... varför inte?" säger han och tittar på Argus. "Har man fem kan man väl lika gärna ha sex stycken, eller hur?"
Argus nickar och flinar brett.

Tekla tittar förvånat på Lance. 

"Så... du menar att vi kan låta utbytesstudenten flytta in...?" säger hon och verkar inte kunna tro sina öron.
"Inte så bråttom, vi vet ingenting om den här personen än," svarar Argus. "Vi måste ringa och prata med rektorn först och se vad han har att berätta om den här studenten innan vi kan tacka ja."
"Tänk om han är en älva, Argus?" säger Lance lite småbekymrat och ger ifrån sig ett svagt morrande vid bara tanken.
"Han kommer från Appaloosa Plains, Lance," säger Argus. "Minns du ingenting från geografin i skolan? Det finns inga övernaturliga väsen där. Dom flesta av vår sort, inklusive älvor, håller till i Moonlight Falls och närliggande områden och länder."
Lance känner sig lugnad och Tekla hurrar glatt och förväntansfullt.

Nästa fredag så står Tekla nervöst utanför skolan och väntar.

Hon fick gå tidigare från sista lektionen för att möta upp utbytesstudenten, som ska anlända idag. Tacksamt nog har det blivit lite varmare i luften och det sista av snön har smält bort. Nu när Tekla står härute själv inser hon hur dumt det egentligen var. Hon som är så blyg... hur ska det här gå? Hon borde ha tagit med sig Wilbur! Vad sjutton ska hon ens säga till sin blivande klasskamrat och rumskompis?
"Lugna dig," säger Tekla lågt till sig själv. "Det här kommer gå toppen, ska du se..."
"Ursäkta... är det du som är... eh, vad var det nu igen... Tekla?"

Tekla vänder sig snabbt om och får en chock när hon får syn på personen bakom sig. 

Kapitel 34: Missanpassade byrackor

Ibland är det skönt att vara hund, särskilt valp, och bara leva livet utan att vara medveten om alla bekymmer runtom. 

Spore spenderar sina dagar med att äta, leka, följa efter olika familjemedlemmar och framför allt försöka leka med Leon, som tyvärr är mindre road över det. Det är trevligt med lite sällskap ibland, så mycket kan Leon erkänna, men Spore är alldeles för klängig. Hon fattar inte ens dom tydligaste signaler, utan bara viftar fånigt på svansen och gör fler lekinviter!

Det blir inte bättre när Spore inkräktar på Leons ensamtid med husse. 

Ilsket så försöker Leon få Spore att gå därifrån, men hon står kvar med samma glada uppsyn som alltid.
"Jag saknar Liona..." tänker Leon sorgset. "Hon kunde åtminstone acceptera gränser."
Fenris är inte så road av Spore heller och knuffar tjurigt bort henne.
"Gå och lek med Tekla eller något," säger han. "Du skäller för mycket."
Med ett glatt skall så skuttar Spore iväg för att hitta någon annan att leka med istället och Leon ger Fenris en tacksam, uppskattande blick.

Ännu en fullmånenatt närmar  sig, men denna har något främmande, mystiskt över sig... 

Hos familjen märks spänningarna i familjen av tydligare när fullmånen nalkas. Wilbur och Tekla är fortfarande arga på Lance och Luke håller sig undan honom. Stämningen i familjen är dålig överlag och Argus hinner inte hjälpa som han önskar att han kunde, då han har fått ta jouren på sjukhuset dom senaste nätterna. Samtidigt som han försöker prata med några av familjerna i Moonlight Falls, inklusive Danielas och Lowells föräldrar.

Lance har ingen större lust att vara hemma ensam med barnen under fullmånenatten medan Argus har jouren. Han behöver komma bort hemifrån ett tag.
"Vad säger ni, vovvar?" frågar han och tittar på Leon och Spore, som förväntansfullt möter hans blick. "Hur låter det med en långpromenad nu på kvällen?"
Hundarna skäller glatt och ivrigt och följer genast med honom ut genom dörren.

Den udda lilla trion vandrar fram i snöstormen. Leon och Spore njuter av promenaden, men Lance är insjunken i djupa tankar. 

Fullmånepromenader när snön långsamt dalar ner är ett bra tillfälle att rensa sina tankar, reflektera över sig själv och även skrämma slag på den enstaka vandraren som ser hans hukande gestalt i ljuset från månen.

Innan gruppen vet ordet av så har deras vandrande lett dom till kyrkogården, i utkanten av staden. 

Lance vet inte om dom kom hit av en slump eller om det faktiskt var hit som han ville gå. Kyrkogården är ovanligt tyst och stillsam för en fullmånenatt. Vanligtvis så brukar det vara då som dom döda är extra rastlösa och beger sig tillbaka till dom levandes värld, om så bara för ett litet tag.

Spore skuttar glatt och nyfiket in genom grindarna till kyrkogården, ivrig att undersöka den nya, okända platsen. Leon däremot är lite mer tveksam. Han känner av starka energier från kyrkogården och vet inte om dessa energier menar väl eller inte. Men när både Spore och Lance går in så följer han snabbt efter.

Stor, ödslig och tom. Lance vandrar runt på kyrkogården, osäker på vad han egentligen letar efter och varför han ens är där. 

Överväldigad av alla konstiga energier runtom så ger Leon ifrån sig ett dovt ylande av vördnad och respekt... 

... medan Spore går lös på lite dekorationer på kyrkogården. 

"Nej, Spore, sluta med det där!" säger Lance förvånat och går fram och stoppar henne. 

Hon var varit så respektfull hemma och slutat tugga på saker, men det här är ju inte hemma trots allt. Spore låter sig knuffas bort från sin nya "leksak" med ett par glada skall och börjar småbitas i Lances fingrar istället. Lance skrattar och busar lite med Spore innan han reser sig upp och ser ut över kyrkogården. Det är fortfarande alldeles öde och snöstormen verkar ta i lite.

Helt öde är det dock inte... Något iakttar Lance och den lilla gruppen från avstånd... 

Det märker inte Lance förrän Leon skäller högt och glatt för att påkalla pappas husses uppmärksamhet. När han får syn på den knappt märkbara närvaron så blir han både kall och varm inombords på samma gång. Bredvid Leon på den kalla stenbänken så sitter en gestalt som han inte räknade med att få se igen i det här livet.

Lionas gamla, lugna ögon möter Lances blick, oförändrade trots hennes nya skepnad. 

Leon sitter lugnt och glatt bredvid sin gamla bästa vän på bänken och viftar ivrigt på svansen. Långsamt så går Lance fram till sina båda hundar och hans svaga leende blir bredare och bredare.
"Hej, tjejen," säger han försiktigt. "Är det här du har hållit hus?"
En liten bit ifrån så stannar Lance, osäker på hur man egentligen ska bemöta en spökhund. Liona reser sig upp på bänken och Lance rätar lite på sig, beredd på att vad som helst kan hända.

Den lilla spökschnauzern dyker på Lance med ett ekande skall. Hennes ögon lyser av glädje och den lilla svansen kan inte sluta vifta.

Det blir en kär om än lite udda återförening mellan husse och hund. 

Att hålla i en spökhund är en otroligt konstig känsla. Ett ögonblick känns det som om man håller om hennes onaturligt svala päls och i nästa så glider hennes nos igenom örat på en när hon försöker slicka och stryka sig mot ens huvud. Spore lockas dit av oväsendet, men till Leons lättnad kan hon inte ta sig upp på bänken och komma åt honom.
"Det är så skönt att se dig igen, gamle vän," viskar Lance och får en slick över näsan till svar. "Du anar inte vad vi har saknat dig hemmavid. Vad jag har saknat dig..."

Han hajar till och tittar ner, där Spore har gått lös på Lances skosnören i ett försök att få hans uppmärksamhet. Liona ser nyfiket på den lilla valpen och Lance brister ut i skratt.
"Nu kan vi verkligen kalla vår odrägliga lilla grupp komplett," säger han mellan skratten. "En spökhund, en halvgalen liten valp, en ilsken svart hårboll och så jag, som... ehrm... jag skulle helst vilja säga att det är fel på övriga världen som inte inser vilka monster som älvor faktiskt är, men..."
Lance vill inte gärna avsluta meningen och förblir tyst med sin gamla kompanjon i famnen.

Leon ser på sin husse och Liona och känner en plötsligt längtan efter Fenris. 

Men han känner samtidigt ro ända in i själen. Ett lugn som han hoppas att även pappa husse känner av och kan må bättre av. Leon är inte den mest känslosamma hunden i världen, men han vill ändå att hans familj ska må bra.

Busiga, spralliga lilla Spore verkar inte känna av någonting alls. Hon bara njuter av deras nattlånga utflykt till kyrkogården.

Dagen därpå är det lugnt och stilla i Barlow Mansion. Fullmånen har passerat och ingen älva har blivit allvarligt skadad, ingen egendom förstörd och alla fyrlingarna är hemma och verkar ha hållit sig i skinnet. Lance kom tillbaka hem tidigt på morgonen och sov bort i stort sett hela dagen. Inte förrän sent på eftermiddagen vaknade han och bestämde sig för att ta itu med lite saker och ting.

Kemibänken flyttades ut i garaget när huset blev större, delvis för att ge Tekla lite avskildhet när hon arbetar. 

Huvudsakligen så flyttades den ut dit för att resten av familjen skulle slippa utstå lukten från alla kemikalier och den hemska röken och stanken från misslyckade blandningar. Tekla kunde inte vara mer nöjd. Här i garaget får hon i stort sett alltid vara ifred, både från föräldrar, husdjur och störande syskon.
"Tekla..."
Vanligtvis, i alla fall.

Lance står där och iakttar sin dotter när hon arbetar. 

Tekla suckar irriterat och försöker ignorera sin pappa, men det är svårt. Särskilt när han tittar så fokuserat på henne och det hon gör.
"Vad är det?" frågar Tekla tillslut, aningen irriterad.
"Jag vill... be om ursäkt," säger han och drar ett djupt andetag. "Det sista jag vill är att ställa till det för dig och dina bröder, Tekla. Jag ska... jag tänker försöka göra något åt det, men... förvänta er inga mirakel. Allt jag kan lova är att jag inte tänker låta det gå ut över er barn något mer."
Det tar emot i Tekla, men Lances ledsna och ärliga röst gör att hon inte kan vara arg på honom längre.

"Kan du åtminstone förklara?" frågar Tekla och ställer ifrån sig sina flaskor ett ögonblick. "Jag vet bara att du inte klarar av älvor, men inte varför. Ärligt talat, pappa, vad är det med dig och älvor?"
"Det... är en lång historia..."
"Jag har tid. Om jag får jobba medan du pratar, vill säga."
"Självklart."

Lance drar fram en bunt med gamla tidningar och slår sig ner en bit ifrån. 

"Ja du, tjejen, vart ska jag ens börja någonstans...?" frågar Lance, mer till sig själv än till Tekla. "Jag tror att vi får börja med när din farfar, farmor och jag var ute på jakt tillsammans för länge sedan, då jag själv var tonåring..."