Kapitel 40: Morgonstund har guld i mund

Vargs Taverna har blivit väldigt omtalad på sista tiden. 

Rykten sprider sig snabbt i staden, speciellt bland ungdomarna. I flera veckor nu så har den mystiska, unga gitarristen dykt upp där på kvällarna och spelat på sin gitarr. Han dyker upp, spelar sina låtar och ger sig av igen utan att säga ett ord. Både bartendern och tavernans ägare har slutat be gitarristen att gå och uppskattar istället hans närvaro. Speciellt dom extra besökare som kommer tack vare honom.

Gitarristen är något av det mest populära att prata om bland eleverna på skolan, även om ytterst få faktiskt har sett honom med egna ögon. Inte ens barnen Barlow har kunnat undgå ryktena och historierna. Tekla är ruskigt nyfiken på gitarristen, men Lance och Argus skulle aldrig tillåta att någon av barnen satte en fot på Vargs Taverna på kvällarna. Wilbur brukar skämtsamt kalla gitarristen för Fenris' rival, då han också spelar gitarr ofta. Något som Fenris inte alls uppskattar, då han anser att han spelar tusen gånger bättre än en pubspelande gothgrabb.

Oavsett vad andra tycker så är gitarristen ganska omtyckt av tavernans besökare.

Hans gitarrspelande har förbättrats sen han först dök upp och vid några enstaka tillfällen så har han faktiskt spelat ett par sånger på begäran. Även om han fortfarande inte har hörts säga ett enda ord till någon, inte ens ett tack för dricksen han får.

Två främmande ansikten sitter vid bardisken på Vargs Taverna den här kvällen. En vuxen man som ser ut att komma från storstaden och en tonårsgrabb med en minst sagt intressant stil. Båda två har suttit hela kvällen och lyssnat på gitarristen, samtidigt som dom småviskat lite till varandra. Mannen ser ut att vara både otålig och irriterad och det verkar nästan som om dom väntar på någon.

Trots sin irritation så ägnar mannen mycket uppmärksamhet åt gitarristen. 

"Nå, vad tycker du?" frågar tonåringen i ett försök att få mannen på andra tankar. "Är han inte precis vad du letar efter?"
"Hmm, ja, jag antar det," svarar mannen lite frånvarande. "Han kan spela och vi kan verkligen dra nytta av hans rykte häromkring."
"Vad planerar ni två, egentligen...?"
Bartendern synar dom båda misstänksamt. Mannen uppskattar inte att bartendern lyssnat på deras konversation och dessutom har fräckheten att lägga sig i.
"Jag ser inte hur det är din ensak," säger mannen kyligt. "Har inte du glas att diska eller bänkar att torka av...?!"

Bartendern är inte villig att bråka, så han återgår till sitt bakom bardisken. 

"Kom an, var inte så otrevlig," säger tonåringen.
"Jag är inte otrevlig, jag är irriterad," svarar mannen skarpt. "Oavsett vad jag tycker så måste Heyla godkänna honom också. Var håller hon hus!? Klockan är långt över åtta!"
"Fick du inte hennes meddelande?" frågar tonåringen förvånat. "Någon modetidning ville göra en intervju med henne angående någonting och hon sa att publiciteten där var viktigare än att se någon förlorare spela på en taverna."

Mannen ger ifrån sig en grov svordom, vilket får bartendern att hoppa till lite. Tonåringen däremot rycker bara på axlarna.
"Jag trodde du kände Heyla vid det här laget," säger han. "Hon nobbar aldrig en intervju, speciellt inte om det ska vara med i TV."
"Det är nog dags att påminna henne om hennes kontrakt och vad som står i det..." muttrar mannen argt. "Nåja, då får hon skylla sig själv. Hon förlorade precis sin rätt att vara med och avgöra vem som ska bli den tredje medlemmen. Vi tar honom."

Tonåringen ler lite och vänder sig sedan om mot bartendern. 

"Vad vet du om den där killen?" frågar tonåringen och nickar åt den mystiske gitarristens håll.
Bartendern höjer ögonbrynen lite och ställer långsamt ner sitt glas. Han verkar osäker på vad han ska säga till dom här skumma personerna, men... sanningen är...
"Inte mycket," svarar bartendern till sist. "Han dyker upp, spelar gitarr och går. Det är det enda någon vet."
"Det har jag svårt att tro," säger tonåringen skeptiskt. "Menar du att vem som helst får komma in på tavernan och spela?"
"Varför inte? Vem som helst får komma in hit och dricka eller åtminstone hänga, beroende på åldern. Han beställer inga drinkar så jag har aldrig behövt be om legitimation. Jag tvingar inte folk att presentera sig eller vara sociala."

Deras konversation avbryts avbryts av en högljudd svordom från mannen bredvid, som ilsket lägger ifrån sig smartphone på bardisken och muttrar lågt för sig själv.
"Försökte du ringa Heyla?" frågar tonåringen och han nickar bara kort till svar. "Ge upp, bråka med henne i studion imorgon istället."
"Det kan du räkna med att jag kommer göra..." mumlar mannen argt och blänger sen på tonåringen. "Gå ut och hämta min portfölj från bilen, så går jag och pratar med grabben."
"Menar inte att lägga mig i," inflikar bartendern. "Men om det är gitarristen du syftar på så packade han ihop sin gitarr och stack för några minuter sen."

Den mystiska gitarristen har försvunnit ut i natten som han alltid gör, till den främmande mannens stora frustration. 

Ett plötsligt oväsen får Ford att flyga upp i sängen i sitt rum, nyvaken och förvirrad. 

Först så känner han inte igen sig. Vart är han någonstans och vad i hela världen har hänt med hans rum? Oväsendet från rummet bredvid gör det inte lättare för honom att samla tankarna, men tillslut kommer allt tillbaka till honom. Moonlight Falls, utbytesstudenter, galna varulvar, spökhundar och... vad är det som låter så fruktansvärt? Vad är klockan?

Han kisar bort mot den digitala väckarklockan på sängbordet.
"Fem," mumlar han och gnuggar sig sömnigt i ögonen.
Nu när han har vaknat till lite så hör han att oljudet är musik som spelas otroligt högt, ackompanjerat med vad som måste vara en hunds ylande. Det finns inte en chans att Ford kommer kunna somna om i det här oväsendet...

Trött så kämpar han sig upp ur sängen... 

Han orkar inte ens leta efter sina glasögon utan går mot dörren, samtidigt som han försöker komma ihåg vem det var som bodde i rummet bredvid honom. Var det Wilbur eller...?
"Det är för tidigt för sånt här," mumlar Ford för sig själv medan han öppnar dörren och går ut.
Det låter inte lika mycket härute, men han förstår ändå inte hur övriga familjen lyckas sova igenom oväsendet. Har inte varulvar väldigt bra och känslig hörsel?

Ford går fram till dörren närmast hans och knackar på.
"Hallå?" säger Ford så högt han vågar. "Du spelar alldeles för högt. Kan du... hallå?"
Han tystnar och väntar lite, men han får inget svar och oväsendet upphör inte. Osäkert så ser han sig lite omkring och känner sedan på handtaget. Dörren är olåst och han öppnar den försiktigt. Han vet hur oartigt det är att gå in i någon annans rum på det här viset, men ingen svarar när han knackar och Ford vill verkligen tillbaka till sängen och sova ett par timmar till.

Därinne får han se familjen Barlows "tvåmansband" spela för första gången. 

Så fort som dörren öppnas så hajar Fenris till och slutar spela, vilket strax leder till att Leon slutar yla med ett förvånat ansiktsuttryck. Ford kommer av sig lite av synen. Han hade väntat sig en stereo med hög musik på, inte någon som faktiskt spelar gitarr. Inser inte Fenris själv hur mycket det måste låta? Speciellt med hunden som ylar till på köpet? Fenris stirrar på Ford och ser rejält förvånad ut.
"Ja, just det, älvpojken," säger Fenris strax, då han minns deras korta möte i hallen. "Är du kvar här?"
"Var... skulle jag annars vara?" frågar Ford.
"På sjukhuset, hade jag gissat på," svarar Fenris och ställer ifrån sig gitarren. "Eller, om du lyckats komma undan pappa, på första bästa tåg härifrån. Du har dåliga överlevnadsinstinkter, älvpojken."

Ford känner sig helt ställd. Aldrig förr har någon pratat till honom på det sättet, med det där nedlåtande tonfallet och det där smeknamnet...
"Vad vill du?" frågar Fenris irriterat och spänner ögonen i Ford.
"Jag... ditt gitarrspelande," får Ford fram. "Kan du... tänka dig att vänta med att spela till lite senare? Det låter jättemycket inne hos mig. Det är fortfarande tidigt och jag vill gärna sova lite längre."

Fenris står bara tyst och stirrar på Ford som om han talade ett främmande språk. 

Plötsligt dyker Leon emellan Ford och Fenris och sätter igång att stormskälla mot Ford, som snabbt backar undan! Leon accepterade att den här främmande varelsen öppnade dörren och stod där, men när den främmande varelsen närmade sig Fenris och började med sitt otydliga kroppsspråk, då gick den över gränsen.
"Leon, tyst med dig!" säger Fenris skarpt och grimaserar lite över skarpheten i Schipperkens höga skall.
Leon tystnar, men skallet följs av en hög smäll utifrån allrummet. Ford, som har backat till dörröppningen av rädsla för Leons utfall, vrider på huvudet och ser en sömndrucken men uppenbart arg Tekla stå utanför sin dörr.
"FENRIS!" vrålar hon så Ford hoppar till. "Få tyst på hunden och håll klaffen därinne eller så kommer jag ta gitarren och kasta ut den genom fönstret!"
"Ungar, vad i hela världen håller ni på med därute?!"

Argus sitter upp på sängkanten och tittar oroligt ut mot allrummet. 

Det här oväsendet kan inte ens Argus och Lance sova igenom. Fenris ger ifrån sig ett irriterat stönande och smäller igen sin sovrumsdörr.
"Allt är okej, pappa," ropar Tekla. "Det är bara Fenris som glömmer bort att det existerar andra människor i universum igen...! Kan vi inte ta ifrån honom hans gitarr?!"
Argus ger ifrån sig en lång, djup suck och Ford står kvar utanför Fenris' dörr utan att veta riktigt vad han ska göra eller säga. Trots att det var Fenris som drog igång det här så kan inte Ford låta bli att känna sig delvis skyldig till det hela.

Lance flyger plötsligt upp ur sängen och förvandlar sig till varulvsform i bara farten...

... och skrämmer slag på Spore med sin plötsliga, högljudda förvandling! 

Snabbt som ögat så flyr den stora hunden ut från sovrummet, förbi Ford ute i allrummet och ner för trapporna till undervåningen. Lance tar ingen notis om det utan står och ser sig hysteriskt omkring medan han sniffar runt vildsint i luften.
"Lance, vad sysslar du med?!" utbrister Argus förvånat.
"Det är en älva i huset!" utbrister Lance upprört, med samma tonfall som om en lönnmördare skulle ha lyckats bryta sig in.
Han börjar gå runt i rummet medan han yrvaket sniffar omkring.

"Säger du det...?"

Nyvaken som han är så verkar Lance ha glömt bort allt vad Ford heter och vad som hände under gårdagen.
"Var lade jag tidningen någonstans...?" muttrar Argus och börjar leta vid sängbordet.


Med hjärtat i halsgropen så backar Ford långsamt tillbaka in i sitt rum och hoppas helhjärtat att det ska finnas ett lås på hans dörr. Till hans stora lättnad så ser han ett när han stänger dörren och han skyndar sig att låsa. Han är inte säker på hur mycket skydd som en låst dörr verkligen ger mot en ilsken varulv, men det känns tryggt oavsett.

Det är med en lång, lättad suck som Ford kryper tillbaka ner i sängen igen. Han känner sig dock klarvaken och det har börjat ljusna ute. Nu förstår han åtminstone varför Tekla lät så beklagande över att han behövde bo i rummet bredvid Fenris. Ford sneglar på klockan på sängbordet. Inte ens en timme har gått av hans andra dag i Moonlight Falls och saker och ting har redan hunnit balla ur.

En sak är i alla fall säker. Hans vistelse här lär aldrig bli långtråkig.