Kapitel 41: Ingen sa att det var enkelt

"Farväl, min älskade, älskade Argus...!" 

Lance ger Argus en djup kyss och håller om honom hårt. Leendes med hela ansiktet så besvarar Argus den hårda kramen och suckar sorgset.
"Om jag inte skulle komma tillbaka, om jag inte skulle klara mig..." börjar Argus.
"Snälla, säg inte så!" avbryter Lance och drar honom tätare intill sig.
"Om det värsta skulle hända..." fortsätter Argus och stryker Lance över håret. "Skulle du hitta någon ny som vill vara med dig trots alla barnen och hundarna och problemen och...suck, gift om dig och gå vidare då, älskade."
Båda två håller om varandra hårt och tårarna verkar inte vara långt borta.

"Ha ha, kul!" utbrister Wilbur argt och förolämpat. "Överdramatisera lite mer, snälla! Så dåligt kör jag inte..."

Föräldrar, alltså... 

Argus och Lance klarar inte av att hålla tillbaka skrattet längre och bägge två ber om ursäkt.
"Förlåt, Wilbur, jag kunde inte låta bli," ler Lance."Det är väl bara mitt sätt att säga kör försiktigt."
Med en irriterad suck så vänder sig Wilbur om och går ut till bilen. Argus släpper taget om Lance och ser allvarligt på honom.
"Så, nu är frågan, kan jag lita på att du uppför dig mot Ford medan jag och Wilbur är ute och övningskör?" frågar Argus.
"Inga problem," ler Lance. "Jag har jouren på sjukhuset i helgen, så jag åker iväg bara några minuter efter er."
"Ja, då slipper jag oroa mig i alla fall. Men jag har lämnat ett par tidningar åt Luke och Tekla för säkerhets skull."
"Tack, älskling..."

Wilbur sitter och väntar i familjens vinröda "Stora Suris" när Argus kommer ut genom ytterdörren.
"Det var på tiden," säger Wilbur otåligt när Argus öppnar bildörren. "
"Jag är ledsen att det inte blir av oftare, Wilbur," säger Argus och sätter sig. "Men ni är fem stycken som ska övningsköra och med jobb, skola, hundar och er pappas älvproblem så blir det inte mycket tid över."
"Jo, jag vet."

När Wilbur väl sitter i bilen så vill han inte prata eller diskutera, han vill köra. 

"Okej, grabben, få se vad du kommer ihåg," ler Argus. "Minns du vad du ska göra först för att..."
Längre hinner han inte förrän bilen drar igång och börjar långsamt åka längst med vägen. Förvånat tittar Argus på Wilbur, som ler lite i mungipan.
"Som du sa, det är långt mellan gångerna och det ger mig massa tid till att studera," säger Wilbur. "Jag kan teorin nästan utantill vid det här laget:"
"I såna fall tar vi ett varv runt Panoramavägen och tillbaka, sen kör vi in mot centrum och övar i lite trafik," säger Argus.
Han är lite förvånad över hur snabbt Wilbur har lärt sig köra och han känner ett litet sting av vemod i hjärtat när han inser att hans små valpar snart är vuxna...

"Så, pappa..." säger Wilbur tveksamt. "När kan jag få köra din bil istället för den här gamla skrothögen...?"
"Du menar den svindyra Speedstern? Få se... när du har fått ditt körkort och har minst fem olycksfria år med körvana så ska jag överväga det."
Wilbur suckar besviket.
"Så det finns ingen chans att jag får låna den till vårbalen?" undrar han.
"Inte ens om du lyckas ta körkortet tills dess."

Än en gång så suckar Wilbur besviket, men han hade inga stora förhoppningar till att börja med. 

Dom sitter tysta en stund och fokuserar på körningen, men Argus kan inte låta bli att känna sig lite nyfiken.
"Varför detta plötsliga intresse av att låna min bil?" frågar han. "Är det några du vill imponera på i skolan?"
"Inte några," svarar Wilbur och ser lite osäker ut. "Alltså, det finns en... någon... äh, jag... jag vill inte prata om det."
"Okej, jag tänker inte tvinga dig," ler Argus. "Men vill du prata om det så finns jag här."
"Visst, okej..."
"Rödljus, Wilbur, rödljus!"

Nöjt så öppnar Tekla ugnen och tittar på dom gyllenbruna våfflorna. 

"Okej, killar, frukosten är nästan klar!" ropar hon ut mot matsalen. "Hoppas ni är hungriga."
"Brände du den?" frågar Fenris' röst buttert.
"Tyvärr inte, Fenris, så du får hitta något annat att klaga över," svarar Tekla.
Hon är alldeles för glad idag för att låta sin brors kommentarer dra ner hennes humör. Att hennes första försök till våfflor ser ut att bli så bra gör bara dagen bättre.
"Är Ford uppe?" undrar hon.
"Jag knackade på och sa att frukost var på gång," svarar Lukes röst. "Han sa att han var uppe, så..."

Det är en ganska spänd stämning vid frukostbordet... 

Luke vägrar att prata med Jake eller ens titta åt hans håll, vilket gör Jake nedstämd och tystlåten. Mellan dom sitter Fenris och väntar på frukosten, samtidigt som han försöker bestämma sig för om han ska dra upp det eller låta det vara.
"Så, vems idé var det att spraya ner skolan egentligen?" frågar Fenris.
"Jag har redan sagt det massa gånger," svarar Jake. "Det var Maximillians idé och Luke hade inget att göra med det."
"Du behöver inte försvara någon, jag stöttar det ni gjorde fullt ut," säger Fenris. "Ni borde ha skrivit mer fula ord bara och gärna några kommentarer till biologiläraren..."
"Jag tror inte att biologiläraren hade uppskattat det," säger Jake.
"Det är det som är meningen, träskalle..."

Luke ska precis säga något då diskussionen avbryts av att Ford kommer in i matsalen. 

"Oj!" utbrister Ford och stirrar från Fenris som sitter vid bordet i bara kalsongerna till Jake i sina pyjamasbyxor. "Byter ni... inte om till frukosten?"
"Inte på helgerna," svarar Fenris och sträcker trött på sig. "Inte på vardagarna heller för den delen, om vi inte försover oss."
"Våfflorna är klara, gänget! Kom och ta för er!"
Tekla kommer in i matsalen med en tallrik våfflor och synar Ford lite snabbt.
"Åh, ska du någonstans, Ford?" frågar hon."Vill du inte ha frukost?"
"Jovisst, gärna...!"

Grabbarna reser sig upp från bordet för att gå ut i köket och hämta sina våfflor. Förutom Luke, som går bort mot trappan istället och mumlar något om att han inte är hungrig. Jake märker det och stannar upp. Allt har varit så konstigt mellan dom på sistone och efter händelsen vid skolan har det förvärrats tiofalt. Det sista Jake vill är att se sin bästa vän må så dåligt.
"Luke, vänta!" hojtar Jake och springer fram till trappen.

Tveksamt så stannar Luke, men han vänder sig inte om och säger ingenting. 

"Jag är ledsen för att du fick skulden över... van-da-liser-ingen." Jake stavar osäkert ut ordet. "Jag har försökt förklara igen och igen att du inte var med på det."
Luke förblir tyst.
"Men det är inte bara därför som du är upprörd," fortsätter Jake till sist. "Det är något mer, eller hur?"
"... ja, det är något mer," säger Luke efter en stund. "Jag känner inte igen min bästa vän längre. Alls. Det var alltid du och jag förr, men nu... nu hinner du aldrig med mig längre. Det är bara Maximillian som gäller och om du inte hänger med honom så pratar du om honom. Du vill aldrig spela spel eller göra något som vi brukade göra ihop förr. Det..."
Han tystnar. Det är svårt för honom att sätta ord på vad han känner, särskilt när han fortfarande känner sig så upprörd.

Jake sväljer lite och ser upp på Luke med sorgsna ögon.
"Jag... menade aldrig att få dig att känna så," säger Jake ledset. "Allt jag ville var... jag menar... angående... Maximillian visar mig nya saker och lär mig om delar av världen som jag inte ens visste fanns. Precis som du gjorde förr, när jag var din låtsasvän och tiden efter att jag blivit verklig. Du visade mig hela din värld, men... det finns mer än bara videospel och skolan, Luke. Jag vill se mer av världen."

Men samtidigt så vill han inte förlora sin bästa vän... 

"Så... det var allt jag dög till för dig?" frågar Luke bistert. "Visa och lära dig saker och sen när du tröttnat så går du bara vidare till någon annan?"
"Va?!" utbrister Jake förskräckt. "Nej, nej, det är inte alls så jag menar!"
"Hur menar du då?"
Nu är det Jake som är tyst en liten stund. Hela den här situationen är så främmande för honom och han vet inte riktigt hur han ska förklara det hela bättre.
"Du är min bästa vän, Luke," säger Jake. "Men Maximillian är min vän också. Jag förstår inte varför jag inte kan ha två vänner?"

"Du kan ha hur många vänner du vill," säger Luke. "Det har inte jag med att göra... Jag vill bara inte bli bort..."
Han avbryter sig själv. Självklart vill han inte hindra Jake från att få vänner och umgås med andra utanför familjen, men varför kan han inte göra det utan att glömma bort honom?
"Gör precis som du vill, Jake," fortsätter Luke. "Häng med typer som Maximillian, vandalisera, sabba saker och vad annat du än känner för... men tro inte att jag kommer finnas där och hjälpa dig ur det hela mer..."

Det är inte alltid lätt att hitta rätt ord för att säga hur mycket man saknar någon. 

Luke börjar gå upp för trappan igen och kvar står Jake och känner sig både ledsen och förvirrad.
"Luke, betyder det här att vi inte är vänner längre?" ropar Jake ledset efter honom.
Han får inget svar...