Kapitel 39: Välkommen till familjen Barlow

"Så, Ford, dags för en rundtur runt Barlow Mansion," säger Tekla med en skojfrisk ton på rösten.
Hon har inte gått oberörd från händelsen tidigare, men det hjälper inte att älta det. Pappa Lance har bett om ursäkt (på sätt och vis) och varken hennes föräldrar eller Ford har blivit avskräckta till att ha Ford boende här. Nu är det bara att fortsätta som planerat och hoppas att det inte blir värre.

Ford följer nyfiket med Tekla och går tyst och artigt vid hennes sida. Hon
önskar nästan att han kunde vara lite mer pratsam... 

Det är första gången som hon får chansen att visa någon runt i huset. Hon känner sig lite blyg och osäker på det hela, men tar sig i kragen och gör sitt bästa. Trots allt så vill hon verkligen ha Ford här och hon längtar efter att få fråga honom mer om både Appaloosa Plains och älvor så fort som han gjort sig hemmastadd.
"Ja, det här är... vardagsrummet och arbetsrummet," säger Tekla och gör en osäker gest kring sig. "Det är ganska nybyggt och... ja... på andra sidan om matsalen där vi nyss var så har vi köket. Du kanske såg det när vi satt därinne..."

Ford nickar med ett vänligt leende och går runt och ser sig lite omkring i vardagsrummet. Han sneglar lite extra på bokhyllan och känner sig nyfiken på vad för slags böcker en familj med varulvar kan tänkas ha. En rörelse i ögonvrån får honom att vända på sig och han flämtar förskräckt till!
"Är något fel, Ford?" undrar Tekla.
"Är det... där en spökhund som ligger och sover på soffan...?" frågar Ford skrämt.

Lilla Liona ligger fridfullt och sover på soffan och har inte märkt
nykomlingen i huset. 

"Hmm?" undrar Tekla och går fram till honom. "Ah, ja, det där är Liona. Pappas gamla hund. Hon dog för några år sedan och kom tillbaka i vintras."
"Det... ja... okej, bra, okej..."
Ford vet inte vad han ska säga. Hur reagerar man ens på något sånt här? Dessutom så är det här familjen som han ska bo hos nu i ett år framöver och han vill inte säga något som riskerar att låta fel.
"Hon är inte farlig," ler Tekla vänligt.
"Det trodde jag inte heller," säger Ford och besvarar svagt leendet. "Jag är... bara inte van vid hundar. Ännu mindre spökhundar..."

I ett försök att byta samtalsämne så ser sig Ford omkring och får syn på en dörr bakom dom, mittemot soffan.
"Vart finns därinne?" undrar han nyfiket.
"Det är garaget," ler Tekla och lyser sedan upp. "Därinne finns min kemibänk! Vill du se? Jag jobbar på lite roliga saker när jag har tid som jag gärna visar."
"Kemibänk?" frågar Ford och till Teklas glädje så låter han faktiskt intresserad, till skillnad från hennes familj. "Ja, det tittar jag gärna på."
Glatt så skyndar Tekla bort till garagedörren, ivrig att få visa någon som verkar vara uppriktigt intresserad av hennes projekt vad hon sysslar med därinne. Men när hon öppnar dörren så får ett högt skall därinne henne att snabbt rygga tillbaka och...

...ett stort, svart lurvigt odjur dyker ut från garaget, överlycklig över att äntligen
ha blivit utsläppt! 

"Spore, nej!" utbrister Tekla förskräckt.
Det var alldeles för sent för Spore att stoppa sitt överlyckliga utfall och hon landar rätt på en förvånad Ford, som knappt hunnit mer än att ta ett par steg bakåt vid åsynen av den stora hunden! Ford faller baklänges av den stora hundens tyngd och Spore landar ovanpå honom, förvånad men samtidigt överlycklig vid åsynen av en ny person i huset.
"Spore, flytta på dig!" utbrister Tekla och försöker knuffa bort den stora hunden från Ford.
Spore bryr sig inte det minsta om Tekla utan är fullt upptagen med att slicka hela ansiktet på stackars Ford, som vettskrämt höjt armarna för att skydda sig mot den anfallande besten.
"Pappa, hjälp!" skriker Tekla ut mot matsalen.

Oväsendet väcker Liona, som gäspande sträcker på sig och tittar nyvaket på spektaklet några meter bort. Hon glider långsamt ner från soffan och börjar nyfiket gå ditåt. Lance och Argus kommer springande båda två, beredda på att vad som helst kan ha hänt, men när dom får se Spore och Ford så lugnar dom sig.
"Få bort den!" ropar Ford skrämt mellan Spores slickattacker och försöker knuffa bort Spore.
"Jag får inte bort henne," säger Tekla förtvivlat. "Hon lyssnar inte på mig och jag lyckas inte knuffa bort henne!"
"Spore!" säger Lance skarpt och den stora hunden tittar glatt upp mot sin husse. "Sluta med det där, du vet inte vart han har varit..."

Spore viftar häftigt på svansen och ser busig ut. 

"Lance...!" säger Argus skarpt.
"Ja, ja," suckar Lance. "Spore, kliv bort! Kom hit med dig!"
Till hans förvåning så lyder inte Spore, utan hon står kvar över Ford och viftar bara häftigare med svansen med en busig glimt i ögonen.
"Ta bort henne, Lance," säger Argus. "Ford är ju vettskrämd!"
"Äh, Spore menar ju inget illa," säger Lance. "Hon gillar honom, av någon anledning. Han överreagerar."
"För någon som inte är hundvan så är det här jätteläskigt!" utbrister Tekla argt. "Ta bort Spore nu, pappa!"

Förbryllat så tittar Liona på Spores och Fords udda brottningsmatch. 

Lance rycker på axlarna och går fram för att ta tag i Spore och flytta på henne, men den stora hunden dyker plötsligt och vigt undan! Hon hoppar bort från Ford, skäller ett par gånger och börjar springa ut mot matsalen. Hennes tassar glider på golvet och hon klarar inte av att stanna. Klumpigt försöker hon svänga för att undvika matsalsbordet, men hinner inte riktigt och river tre stolar när hon svänger runt. Vasen ovanpå bordet välter, rullar ner och går i bitar medan Spore obekymrat rusar vidare ut i köket. Med gapande mun står Lance och stirrar efter henne innan han rusar efter.
"Spore!" ryter han. "Kom hit eller stanna innan du river hela huset!"
"Ja, det där är Lances problem," säger Argus och skakar på huvudet. "Det kanske distraherar honom från hans älvproblem."

Han hjälper Ford upp på darrande ben och ger honom en klapp på axeln.
"Är du okej?" frågar han vänligt. "Spore försökte inte skada dig, Ford. Hon är bara ett stort glädjepaket som inte har vant sig vid sin storlek än."
Ford nickar lite till Argus, fortfarande i chock över Spores överfall.
"Ford, jag är så ledsen!" säger Tekla förtvivlat. "Jag hade ingen aning om att Spore var där och... vad gjorde Spore i garaget över huvud taget?! Vem stängde in stackaren där från första början?!"
"Jag har mina aningar," säger Argus kort och hans ögon smalnar lite. "Men det får jag ta itu med senare. Tekla, jag tror Ford har sett nog av familjen och huset för stunden. Kan du visa honom till hans rum och badrummet bredvid, så han får en chans att fräscha upp sig lite?"

Skamset och med sänkt huvud så leder Tekla vägen upp till övervåningen för att
visa Ford till gästrummet. 

Ingen av dom säger något. Ford återhämtar sig fortfarande från mötet med Spore och Tekla skäms för mycket för att kunna få fram något. Hela den här dagen har varit den ena katastrofen efter den andra. Kunde inte saker och ting gå rätt och vara lite mer... vanliga... den enda dag dom skulle få hem en inneboende i huset?

Tystnaden ligger tungt i luften och Tekla vet att hon måste säga något. Berätta var allt ligger, vilka dörrar som leder till badrum och vilka som leder till sovrum. Men hon klarar inte av det. Ford kommer upp för trappan och ser sig omkring. Obehaget har börjat försvinna och han känner sig lite lugnare. Han ser ut över rummet och lägger märke till arkadspelen och även videospelsfodralen som ligger utspridda på golvet nedanför TV:n.
"Oj, vem är det som gillar spel så mycket?" frågar han.
"... Luke... mina ena bror," svarar Tekla. "Jag spelar ibland också... kom, ditt rum är här borta."

Hon leder Ford till rätt dörr, glad över att han bröt tystnaden.  

Det känns lättare för henne nu och hon försöker lägga alla dagens otrevligheter bakom sig.
"Ditt rum är därinne, precis bredvid ena badrummet," säger Tekla och nickar mot dörren rakt framför dom. "Bredvid Fenris' rum också, är jag rädd, men... oroa dig inte, vi ska säga åt honom att hålla volymen nere på en vettig nivå."
"Det blir säkert bra," säger Ford och ler artigt.
"Om Fenris stör med hög musik så knacka bara på hos mig," säger Tekla. "Mitt rum ligger till höger om Fenris, andra dörren från ditt rum. Jag vet hur man får tyst på honom."

Ford ser sig omkring, nyfiken på hur inredningen ser ut hemma hos en familj varulvar. 

Det här har minst sagt varit en händelserik dag för honom. Han visste inte vad som väntade honom i Moonlight Falls och han antar att saker och ting kunde ha varit mycket värre. Möjligtvis. Kanske. Oavsett så lär han aldrig få tråkigt här hemma hos familjen Barlow. Han håller dock tummarna för att det finns lås på hans rumsdörr...
"Här är då gästrummet," säger Tekla och öppnar dörren. "Det finns inte så mycket härinne, men..."

Med gapande mun kliver Ford in och ser sig runt i rummet. 

Deras gästrum är mycket större och mer inrett hans eget rum hemma.
"Ja, det finns som sagt ingen TV eller dator," säger Tekla. "Men det finns TV här utanför och..."
Hon tystnar och sneglar lite på Ford för att få se hans reaktion på rummet.
"Det är perfekt," säger Ford och Tekla skiner upp. "Är det här verkligen ett gästrum?"
"Ja," ler Tekla. "Pappa Argus inredde det. Vi får inte jättemånga gäster, men han tycker att det är bra att vara förberedd. Ingen av oss kunde komma på något bättre att göra med rummet, förutom Fenris som ville ha en massa ljudsystem och högtalare överallt... hans förslag blev nedröstat ganska snabbt."

Tekla och Ford hjälps åt att bära in hans packning och Ford sätter igång att packa upp.

"Okej, då... lämnar jag dig lite," säger Tekla osäkert. "Jag finns ett par dörrar bort, om du minns. Om det skulle vara något."
"Tack så mycket, Tekla," ler Ford vänligt.
Tekla besvarar blygt leendet och går ut ur rummet. När hon väl har stängt dörren lutar hon sig tillbaka mot den och pustar lättat ut. Trots allt som har hänt under dagen så står Ford inne i gästrummet och packar upp. Han tänker inte åka härifrån, han tänker stanna! Glatt så nästan skuttar Tekla bort till sitt rum, samtidigt som hon håller tummarna hårt för att övriga familjen inte ska skrämma bort Ford därifrån.

Ute i trädgården så kämpar Lance med att få lite fason på Spore. 

Han kan inte förstå hur hon blivit så... vild. Har han verkligen försummat henne så pass? Eller är hon bara en extra busig och krävande hund? Liona och Leon ligger tillsammans i hundkojan och iakttar Lances försök att nå fram till Spore.
"Tror du han kommer lyckas?" frågar Liona.
"Inte en chans," svarar Leon och gäspar trött. "Spore är lika dum som hon är stor... hon fattar inte ens dom tydligaste och enklaste signalerna."
Dörren ut till trädgården öppnas och hundarna tystnar och kikar nyfiket på vem det är som kommer.
"Hur går det, älskling?" frågar Argus och stänger dörren bakom sig.

"Tja... halvdant," svarar Lance och kliar sig lite i huvudet. "Jag har inga problem med att få kontakt med henne, vilket är bra, men... hon är inte det minsta villig att lära sig. Bara busa och leka."
Som för att understryka Lances ord så faller Spore ner i en lekinvit, skäller lite och rusar sedan iväg i trädgården för att leta efter något att leka med. Argus brister ut i skratt medan Leon lägger ner huvudet mellan framtassarna med en ogillande blick på Spore.
"Det får ta den tid det tar," säger Argus. "Vi får åtminstone försöka lära henne att stanna på kommando, eller att ta det lugnt inom... är det där en polisbil som kommer?!"

Polisbilen stannar utanför Barlow Mansion och ut kliver en poliskonstapel följd
av Luke, Jake och Wilbur. 

Lance och Argus tappar hakan båda två, medan Leon flyger fram till staketet och skäller ut poliskonstapeln. Spore gör honom sällskap, men hon är mest ute efter att hälsa barnen välkomna hem och hälsa på främlingen. Nervöst så flyttar sig Luke lite närmare Jake, trots att han fortfarande är arg på honom. Det här kommer inte bli kul. Wilburs allvarliga min gör det hela bara värre.
"Herr Barlow?" frågar poliskonstapeln och går fram till staketet i ett försök att överrösta Leons skällande.
"Ja?" svarar Lance och Argus i munnen på varandra.
"Det har inträffat en incident på skolgården där era söner var inblandade," fortsätter hon.
"Incident?" undrar Lance och tittar sedan bort mot pojkarna. "Vad har hänt? Är ni alla okej?"
"Kan vi gå in och prata istället, utan hundens skall?" frågar poliskonstapeln.
Lance hyschar Leon och Argus skyndar fram för att öppna grinden samtidigt som han ser på sina tre söner med en förbryllad blick.

Senare på kvällen, efter att resten av huset kommit till ro för natten, sitter Lance
och Argus vakna. 

Det är inte lätt för en förälder att sova efter en sån kväll. Båda två sitter tysta tillsammans en lång stund.
"Jake måste ha blivit tvingad till det," säger Lance till sist. "Han skulle aldrig få för sig att göra något sånt på egen hand. Jag menar, polisen sa ju att hon kände igen symbolerna från förr. Någon rebellgrupp som håller på och demonstrerar mot allt. Dom måste ha influerat Jake och fått honom att göra det."
"Han erkände själv," säger Argus uppgivet. "Även om det inte var hans idé så gick han med på det frivilligt."
"Men Luke... han kan inte ha gjort det," fortsätter Lance. "Jag vägrar tro det, han är inte den typen."
"Enligt Jake så nej, då är Luke oskyldig," nickar Argus. "Men vi känner Jake. Han skulle säga vad som helst för att hjälpa Luke ur knipa och Wilbur hittade dom båda med sprayburkar i händerna..."

Med en lång, djup suck så begraver Lance ansiktet i händerna. Hela den här dagen känns som en enda lång mardröm.
"Utbytesstudenten är en älva som ska bo här ett helt skolår, Spore har växt upp till en odräglig byracka som river huset, min son och min bonusson blir hemkörda i polisbil efter att ha vandaliserat skolan och är tydligen med i en rebellisk anti-samhällsgrupp..." suckar han. "Jag behöver en huvudvärkstablett..."
"Det blir värre," säger Argus med ett uppgivet leende.
Långsamt sänker Lance händerna och stirrar på honom.
"Hur...!?" frågar Lance. "Hur kan det här bli värre...!?"
 "Tja, jag hade tänkt hitta på något litet för oss två under dagen, men med allt som hände med Ford och pojkarna så fanns det inte tid för det. Så grattis på bröllopsdagen, älskling."

Lance vet inte om han ska skratta eller gråta åt det hela.