Kapitel 29: En ny era tar sin början

Ånej, är du inte Liona så hör du inte hemma i den här familjen! 

Leon verkar vara rätt så bestämd på den punkten. Det är Liona eller ingen annan som gäller. Han sörjer fortfarande Liona djupt och är inte redo att ta in en ny hund i familjen. Speciellt inte en jobbig, ettrig liten valp som Spore!

Det är tur i oturen att Spore inte riktigt uppfattar Leons otrevliga signaler, utan beter sig lika glatt som vanligt. 

Hon förstår inte varför Leon är så ovänlig, så hon fortsätter vara sitt glada jag och ger några lekinviter. Det slutar med att Leon bara går därifrån med sur uppsyn och irriterad suck. Tikar, alltså... Spore följer glatt efter Leon med glada skutt i stegen och kastar sig över hans bakben i ett försök att få honom att brottas med henne.
"Stackars Leon," skrattar Argus när han ser Leon rusa iväg i ett försök att komma undan från Spores ostoppbara busattacker. "Är du för mycket av en gentleman för att kunna säga ifrån till henne?"

Leon ger Argus en ilsken blick medan han rusar ifrån Spore. 

Spore ser det hela som en rolig lekinvit och skyndar att springa efter, så fort hennes klumpiga valpben bara bär!
Lance försöker hålla tillbaka ett skratt, samtidigt som han försöker förstå var tiden tagit vägen. Leon är nu en fullvuxen, äldre hund som är i samma roll som Liona en gång var när lilla valpen Leon kom in i familjen. Och fyrlingarna...

Fyrlingarna blir stora tonåringar idag... hur sjutton kan dom bli så stora redan? 

"Argus, hur går det med glasyren?" frågar Lance medan han håller på med smeten till ytterligare en tårta.
Den här gången behövs det en mer än vanligt. Jake fyller också år.
"Ledsen, älskling," säger Argus och sliter sig från fönstret och den fallande snön. "Jag fastnade lite."
Argus återgår till att glasera tårtan medan han smånynnar lite på en melodi som Lance inte känner igen.

Lance sjunker in i sina tankar lite och känner en blandad känsla av glädje, stolthet och sorg. 

"Kan du fatta att dom är så stora redan?" frågar Lance. "Det känns som att vi brottades med sömnlösa nätter och ilskna varulvsvalpar som konstant slet av sig blöjorna och klöste på möblerna för bara några veckor sedan."
"Tänker du bli så här känslosam och gnällig vid varje födelsedag?" frågar Argus skämtsamt och skvätter lite glasyr i Lances ansikte, som träffar honom strax ovanför ena ögat. "Tiden går, fyrlingarna växer, allt går enligt naturens gång precis som det ska vara. Om dom slutar växa av någon anledning, då har vi skäl att oroa oss. Särskilt om det skulle hända när dom är tonåringar...!"

Fyrlingarnas barndom är snart förbi och dom tar första steget på väg in i vuxenlivet. 

Även om det inte märks i barnkammaren för stunden.
"Flytta på dig, Fenris, det är min tur att leka med gunghästen!" säger Wilbur irriterat.
"Stick och brinn!" svarar Fenris surt. "Du kan ta den andra gunghästen. Jag har den här nu."
"Tekla tog precis den andra!" utbrister Wilbur upprört. "Du har lekt med den här hela morgonen, det är min tur!"
"Glöm det...!"
"PAPPA!!!"
"Sluta bråka nu och kom ner och ät frukost!!"

Det är lite bättre stämning vid frukostbordet åtmistone. 

"Så, er pappa och jag har funderat," säger Lance. "Nu när ni fyller år och blir så pass stora, vad säger ni om att få era alldeles egna rum? Istället för en stor barnkammare, menar jag."
"Vi kommer fortfarande ha ett gemensamt lek och spelrum," tillägger Argus. "Men ni får egna sovrum att ha era egna saker i."
Fenris, Tekla och Wilbur ser förväntansfulla ut, men Jake och Luke utbyter blickar.
"Kan Luke och jag få dela rum?" frågar Jake oroligt.
"Självklart!" ler Lance. "Ni måste inte få separata rum om ni inte vill, det var bara en fråga."
"Vi vill!" utbrister Wilbur med munnen full.

Fenris är ovanligt tyst och petar lite i pannkakorna. 

"Är något fel, Fenris?" undrar Argus.
"Vad får vi för tårta idag?" frågar Fenris.
"Lance och jag har bakat bärtårtor," säger Argus med ett leende. "Jordgubbar, blåbär, hallon. Lite blandat."
Fenris gör en äcklad grimas och fortsätter peta lite i pannkakorna.
"Jag gillar inte bär," säger han surt.
"Du gillar ingenting," säger Wilbur och stoppar in en alldeles för stor bit pannkaka i munnen och tuggar glupskt.

Tekla bara suckar. Bröder, alltså... 

"Jag gillar inte dig, åtminstone," säger Fenris kort och fortsätter äta.
Lance bara suckar och reser sig upp för att duka undan.
"Var snälla mot varandra," säger han. "Och Fenris, vi har ett par tårtor kvar att baka. Vill du ha något annat än bär så..."
"Då vill jag också välja tårta!" utbrister Tekla. "Jag vill ha chokladtårta!"
"Jag vill ha en pannkakstårta!" säger Luke.
"Och jag vill ha en citrontårta...!" säger Jake glatt.

Med ännu en suck går Lance bort till diskbänken och funderar på om han ska skratta eller gråta.
"Det blir bärtårta för er alla och därmed punkt," säger Argus till fyrlingarna. "Er pappa och jag har lagt ner massa jobb på era tårtor."
"Då kanske ni kunde ha frågat först vilken smak vi ville ha..." muttrar Fenris.
"Ni älskade bärtårtorna förra året," säger Argus förvånat. "Dom kommer smaka likadant i år och vara lika goda."

Men när det lilla födelsedagskalaset väl börjar så har fyrlingarna
glömt allt om tårtorna. 

Det är med värme i sina hjärtan som Lance och Argus ser deras älskade lilla dotter Tekla kliva fram och blåsa ut ljusen på sin tårta. Deras lilla flicka, deras kära lilla valp, har nu växt upp till en vacker tonårstjej. Argus kan inte hjälpa att fasa över hur Lance ska reagera när Tekla känner sig mogen att börja dejta...

Tekla blåser ut ljusen och är nu redo att lämna barndomen bakom sig... 

... och kliver ut i tonårsvärlden. 

Lance står lamslagen i några minuter och bara stirrar på sin nu stora flicka. Att tiden går så fort, att hans lilla valp blivit så stor. Även Argus är ovanligt tyst.

Härnäst är det Fenris' tur. Han funderar längre och väl på vad han önskar sig innan han blåser ut ljusen... 

... och växer upp till tonåring han med. 

Argus och Lance diskuterar viskande vem av dom som Fenris liknar mest. Ingen av dom kan se några direkt exakta drag från sig själva i honom alls.

Wilbur står på tur och har sin önskan redo. Han blåser genast ut ljusen... 

... och är tonåring innan han vet ordet av det. 

Bortsett från den skarpa, bistra uppsynen så är han i stort sett en kopia av Lance.

Luke får hjälp av Jake att blåsa ut ljusen på sin tårta. 

Tonåriga Luke går knappt att känna igen! 

Luke blir mer och mer lik Argus ju äldre han blir.

Sist ut är Jake, som självklart får en egen tårta på sin allra första riktiga födelsedag. 

Även Jake är svår att känna igen. Bortsett från håret så är det svårt att tro att han varit en låtsaskompis en gång i tiden. 

Två föräldrar står och lyser av stolthet vid åsynen av sina tonårsbarn, som alla slår sig ner vid köksbordet och hugger in på sin födelsedagstårta. Nu börjar en helt ny tid hemma hos Barlow, med tonårshormoner, övningskörningar, studentbalar, dejtande, identitetssökande, svårare läxor, tuffare prov, den kvinnliga delen med att vara tonåring som börjar...
"Vi behöver ett större hus," konstaterar Lance.
"Ett mycket, mycket större hus," håller Argus med.