Kapitel 26: Lilla Liona Barlow, en trogen vän för livet

Men det var som sjutton...! 

Lance visste tydligen vad han sysslade med i alla fall! Två av dom Spetsslipade Tiberiumkristallerna som han placerade ut i trädgården har faktiskt växt och blivit större än dom andra. Både Argus och barnen finner det otroligt fascinerande.
"Älskling, jag kommer aldrig någonsin att tvivla på något du säger igen," säger Argus och studerar kristallerna på hallgolvet.

Storleksskillnaden är rejäl, för att inte tala om hur mycket värdet har ökat... 

"Min gissning är väl att vi får ca 40 000 simdaler styck för dom två stora," ler Lance brett. "Pengar lär inte vara något problem inom den närmsta framtiden. Särskilt inte när dom andra två kristallerna växer upp också."
"Pappa, hur kommer det sig att Tiberium växer?" frågar Wilbur nyfiket.
Där har Lance faktiskt inget svar.
"Vi vet inte så mycket om Tiberium," förklarar han. "Det är en rätt främmande substans, men jag minns att min pappa berättade om Tiberium för mig för länge sedan. Han sa att om man handskas rätt med det och ger det tid så kan det förändras på mystiska sätt. Tydligen så hade han rätt!"

En överlycklig Argus tackar Lance på sitt eget sätt! Simdaler lär inte vara ett problem för familjen på länge nu. 

Fyrlingarna är eld och lågor och pratar genast om alla saker dom vill köpa, ett större rum, egna rum och Wilbur vill även ha en pool. Argus skrattar bara och ber dom lugna sig.
"Vi tar det lite lugnt," säger han. "Pengar är bra att ha, men det är inte det viktigaste här i livet. Fast ett litet firande borde vi nog unna oss..."
Barnen jublar, men Lance står tyst.
"Jag hade tänkt att vi skulle kunna fira på vintertidsfestivalen," säger Lance. "Men som du själv sa, Argus, så finns det saker som är viktigare än pengar..."

Som en mycket gammal, trogen liten hund som börjar bli äldre och tröttare. 

Argus förstår ganska snart vad Lance syftar på och han håller med.
"Idag spenderar vi alla hela dagen med Liona," ler Argus till barnen. "Så kan vi planera inför firandet imorgon och ha jättekul då istället."
"Varför ska vi spendera hela dagen med Liona för?" undrar Luke. "Det gör vi ju varje dag ändå!"
Tekla däremot står tyst och tittar på Liona. Det är något annorlunda med Teklas blick och hon verkar ovanligt tyst och nedstämd.

Det känns obeskrivligt tungt för Lance att försöka föreställa sig vardagen utan sin Liona vid sin sida... 

... men precis som alltid så vet Liona precis hur hon ska muntra upp sin husse. 

Det här blir Lionas dag, på alla sätt och vis. Luke, Wilbur och Fenris är lite tjuriga över att vinterfestivalen måste vänta en dag, men Tekla är helt och hållet med på noterna. Den gamla dvärgschnauzerdamen blir borstad, klappad, kelad med och bortskämd till tusen. Liona njuter av uppmärksamheten och av att vara ensam i centrum igen.

Liona har inte fått så här mycket uppmärksamhet sen det bara var hon och pappa Lance en gång i tiden. 

Hon uppskattar det verkligen, även om det känns lite konstigt och ovant med allas uppmärksamhet på henne.

Även betjänten Argus får leka lite med henne. Trots allt, flock är flock och i slutändan är det allt som spelar roll. 

Så fort som barnen är i närheten skiner Liona upp som en sol och verkar flera år yngre. Det är verkligen hennes valpar, åtminstone i hennes ögon, och den enda mamma som barnen har. Även om dom säkert inte ser henne på det sättet.

Särskilt Tekla har en speciell plats i Lionas hjärta. Hennes enda lilla dotter. 

När Tekla väl lyfte upp Liona och kramade om henne så ville hon inte släppa sedan. Hon känner på sig vad som är på gång. Lances hjärta värker med henne och han och Argus lämnar dom båda ifred ett tag medan dom går iväg för att prata med pojkarna och berätta vad som är på gång.

Liona kommer inte att finnas med dom så länge till... 

Liona Barlow somnar stilla in den kvällen, omgiven av sin älskade familj i famnen på pappa Lance, som hon älskade mer än livet själv. Eftersom det är mitt i vintern så kan dom inte begrava henne ute i trädgården än. Det får vänta till våren, så tills vidare får hon vila i en urna i vardagsrummet.

"Vila i frid, älskade Liona. Alltid älskad, alltid saknad.
Den trognaste och mest tillgivna vän en sim kan önska sig.
Vi glömmer dig aldrig." 

"Pappa," säger Tekla med ostadig röst. "Kan du berätta om regnbågsbron?"
Lance är tyst. Hans kinder är tårstrimmiga och han verkar inte höra henne. Argus lägger armen om hennes axlar.
"Vad är regnbågsbron?" undrar Fenris.
"Något som några sa i skolan," säger Tekla och sväljer lite. "En bro där döda djur hamnar, eller något..."
Fenris, Luke och Wilbur tittar undrande på henne och sedan på sina pappor. Deras söndergråtna ögon får det att värka ännu värre i Argus' hjärta och han försöker komma ihåg vad han själv har hört om regnbågsbron.

Lance torkar bort en tår och försöker samla sig lite. 

"Regnbågsbron är... en plats dit djur som har gått vidare till andra sidan hamnar för att läkas, äta och leka," säger Argus eftertänksamt och tittar sen på Lance. "Älskling, snälla, hjälp mig här, jag..."
Lance lutar sig lite emot Argus och drar ett djupt andetag.

"Det finns en bro som kopplar samman himlen och jorden. Den bron kallas för Regnbågsbron, för dess många olika färger. På vår sida av regnbågsbron så finns det ett land med gröna ängar, fält och kullar. Där är vädret alltid vackert, vinden alltid mild och det finns inget lidande eller sjukdomar. 

När ett älskat husdjur dör så kommer det dit. Det finns oändligt med mat och vatten och alla deras smärtor och sjukdomar försvinner. Gamla, trötta djur blir unga igen, skadade och sjuka djur helas och blir bra igen. Djuren springer runt bland ängarna och fälten och leker hela dagarna tillsammans och mår bra. 

Men det saknas något för dom. Deras familj, deras speciella människor som älskade dom över allt på jorden, finns inte där hos dom. Men våra älskade husdjur är tålmodiga. Dom kan vänta på oss, så länge som det krävs. Under tiden så leker dom, äter, solar i det varma vädret och bara njuter hela dagarna. 

Tills dagen äntligen kommer. När den speciella personen dyker upp, då dennas tid på jorden också är över. Oavsett hur lång tid ni har varit åtskilda så känner ditt älskade husdjur igen dig. Ni återförenas en sista gång och sedan går ni över regnbågsbron ihop, sida vid sida, för att aldrig skiljas åt igen..."