Kapitel 27: "Han är riktig, jag VET det!"

Lionas död har tagit hårt på familjen, men livet går vidare och det försöker alla andra göra också. Men det blir inte lättare av att behöva ha ett jobbigt samtal med Luke. Ett samtal om en viss låtsasvän vid namn Jake. Lance försöker lugnt och tydligt förklara sin och Argus' oro över Jake och att Luke spenderar för mycket tid med en låtsasvän istället för att hitta riktiga vänner.

Tyvärr så tar inte Luke det hela särskilt bra... 

"Jake ÄR riktig!" skriker Luke upprört. "Han är riktig och han är min bästa vän i hela världen!"
"Snälla Luke, lugna dig," ber Lance. "Jag vet att han är riktigt för dig, men du måste väl förstå att han bara är en docka?"
"Nej, det är han inte! Han är RIKTIG!"
"Luke, ingen annan i familjen har sett honom eller sett honom göra något som du påstår att han kan göra. Och snälla, sluta skrika...! Din pappa och jag har pratat lite och vi tror att det vore bra om du... tog en paus ifrån Jake ett tag."

Varför vill inte pappa förstå...? Han lyssnar inte ens... 

Tanken på att skiljas från Jake gör Luke alldeles förtvivlad.
"Men... men... Tekla tror mig!" utbrister han. "Hon vet också att Jake är riktig! Fråga henne, hon kommer..."
"Det spelar ingen roll vad din syster säger," avbryter Lance och låter lite hårdare på rösten. "Luke, din pappa och jag älskar dig, men vi är oroliga för dig. Även om, jag säger om, Jake skulle vara riktigt så är han osynlig för alla andra. Vill du verkligen bara ha en enda vän, som dessutom ingen annan kan se?"

Luke är tyst ett ögonblick, men blir sedan arg igen.
"Jag tänker inte överge Jake!" ryter han och hans varulvständer blottas lite. "Han skulle aldrig överge mig!"
"Vi begär inte att du ska kasta bort Jake eller sluta leka med honom," säger Lance lugnt. "Men kan du inte ta en kort paus från Jake och försöka hitta andra kompisar också?"
"Jag... jag... kan försöka..."

Jake står och iakttar hela samtalet och bråket, från början till slut. 

Det gör ont i Jake att se Luke hamna i trubbel på grund av honom, men det känns jobbigt för honom att inte räknas som en del till familjen och bara som ett problem. När Luke och Lance skiljs åt så vinkar Luke åt Jake att följa med honom.

Väl inne på fyrlingarnas rum så drar Luke med sig Jake lite i skymundan för att diskutera.
"Jag tänker inte sluta vara vän med dig," säger Luke bestämt. "Du ÄR riktig. Vi måste bara hitta ett sätt att bevisa det för pappa."
Jake kan inte låta bli att le blygt och bli varm inombords.

Det gör Jake så glad att han betyder så mycket för Luke. Men hur kan dom bevisa hans existens för dom andra? 

"Kan du inte gå och lyfta en stol framför pappa eller något?" undrar Luke.
"Jag vet inte hur bra idé det är," säger Jake. "Kommer dom inte tro att det är ett spöke eller något?"
"Har du en bättre idé då?"
Jake kliar sig fundersamt i huvudet.
"Jag har alltid känt något magiskt och dragande med regnbågsstenar," svarar Jake efter en stund. "Det kanske betyder något. Annars så..."

Att bevisa att man existrerar när man är osynlig är inte det lättaste... 

 "Men... då testar vi med en regnbågssten!" säger Luke spänt. "Jag är varulv, jag kan spåra rätt på en på ett litet kick! Vänta bara, pappa har visat hur man gör!"
Glatt så förvandlar sig Luke till varulvsform och rusar ut i snön. Jake, som fortfarande inte är van vid Lukes plötsliga förvandlingar, svimmar av förvåning och chock!

Där blir han liggande, eftersom att ingen annan kan se honom och hjälpa honom. 

Luke är sina pappor upp i dagen, om än lite ivrigare. 

Flera timmars sökande senare så har Luke endast lyckas fånga några insekter. Skalbaggar, fjärilar, nyckelpigor, men ingen regnbågssten. Tillslut hör han en röst bakom sig som säger:
"Luke, det räcker nu. Det är jättesent och jag tror inte att det finns något speciellt här. Vi går in."

Jake har kommit ut för att hämta in sin bästis. 

"Men jag har inte hittat någonting..." protesterar Luke ledset.
"Jag vet och jag uppskattar din gest så mycket," säger Jake. "Men det är kallt och sent. Vi går in och leker lite istället medan vi funderar på något annat."
Modfällt så följer Luke med Jake in igen, men han tänker inte ge upp. Han ska hitta en regnbågssten och lista ut hur man använder den för att göra Jake synlig, så alla andra kan se att Jake är verklig!

Men det är skönt att vara inne i värmen och busköra med Jake i soffan! 

"Jag vet hur du kan göra Jake verklig."
Luke stannar upp mitt i leken och vrider på huvudet. Tekla sitter borta vid schackbordet och övar i godan ro, men det var definitivt hon som sa något.
"Vad pratar du om?" frågar Luke förvånat.
"Jag vet hur du kan göra Jake verklig," upprepar Tekla tålmodigt. "Jag hörde dig och pappa Lance bråka i köket."

Tekla pratar lugnt på, men tar inte blicken från schackbrädet.

Luke flyger upp från soffan!
"Men berätta då!" utbrister han glatt och hans ögon lyser av förväntan. "Vad måste vi göra?!"
"Ingenting," svarar Tekla. "Jag läste på nätet om ett elixir man kan göra som skapar en kropp åt ett väsen som inte har någon kropp. Jag tror att jag skulle kunna göra ett sånt elixir."
"Kan du!?" ropar Luke överlyckligt. "Om du gör det så skulle du vara världen absolut bästaste syster någonsin! Du blir min och Jakes bästa vän för evigt!"
"Jag gör det om du gör mina läxor åt mig i en vecka," säger Tekla bestämt.

Det är mord och inga visor som gäller. Tekla accepterar inget annat erbjudande. 

"Om jag blir verklig så kan vi hjälpas åt att göra hennes läxor," säger Jake. "Det är den bästa chans vi har."
"... okej då, jag gör dina läxor i en vecka," säger Luke till Tekla. "Men då MÅSTE du kunna göra Jake synlig så att alla kan se honom!"
Tekla glider obekymrat ner från stolen och sträcker lite på sig.
"Oroa dig inte," säger hon och ger sin läxbok till Luke. "Sätt igång med ditt så sätter jag igång med mitt."

Vad gör man inte för sin bästa vän? 

Jake är överlycklig och hoppfull! Om någon kan hitta en lösning på det hela så är det Tekla. Hon står alltid vid kemibänken och jobbar, så något som kan hjälpa dom måste hon ha hittat vid det här laget.
"Sluta stå och stirra i tomma luften," säger Luke till honom. "Kom och hjälp mig med Teklas läxa istället, som du sa. Öhm... 17 + 13 är 20, eller hur...?"


Nästa dag blir en dag som fyrlingarna Barlow skulle minnas för evigt. Det är snökaos ute och för första gången fick dom höra att skolan var inställd då skolbussen inte kunde ta sig fram på vägarna! Något som ger Tekla tid att jobba vid kemibänken som hon lovade...

Hon blev klar med sitt elixir mycket snabbare än vad både hon och Luke hade räknat med också. 

"Här har du, Luke," säger Tekla med ett litet leende och räcker fram ett paket.
Luke blir överlycklig och tar spänt emot presenten från henne. Snabbt öppnar han det och tar ut en liten flaska med en nästan orangefärgad vätska i.
"Kan det här göra Jake till en riktig person?" undrar han.
"Japp, om det funkar som det ska," ler Tekla. "Så, ge det till Jake nu, så får vi se om du har rätt!"

Jake ler spänt mot både Luke och Tekla och kan knappt vänta med att få prova elixiret. 

Ett ögonblick så tvekar Luke lite och fingrar lite på flaskan.
"Det... det kommer inte skada honom, va?" frågar han och tittar på Tekla. "För det... det är det inte värt..."
"Nej, han kommer må jättebra!" försäkrar Tekla. "Åtminstone är det vad som står på Internet. Kom igen, testa nu!"
Jake ger honom en uppmuntrande nick och Luke ger flaskan till honom.
"Botten upp," ler Jake i ett försök att muntra upp Luke innan han dricker innehållet.

En mystisk kraft väller upp inom Jake och han känner sig riktigt konstig... 

... och plötsligt omsveps han av ett starkt, lila ljus som fyller hela honom! 

"DU HAR DÖDAT JAKE!" skriker Luke förtvivlat och tittar på Tekla.
"Håll tyst, det har jag inte alls!" svarar Tekla surt. "Se själv!"
Ljuset försvinner lika plötsligt som det kom och där Jake stod innan så står nu en jämnårig pojke med grönt hår och tittar vänligt på Luke.

Jake har äntligen blivit en riktig pojke! 

"J... Jake...?!" stammar Luke fram.
"Ja, vem trodde du?" skrattar Jake glatt.
Även Tekla är förvånad. Saker och ting gick som hon hade hoppats, men längst in så hade även hon sina tvivel på om Jake faktiskt var riktig eller inte. Nu står beviset framför deras ögon!
"Tack och lov!" utbrister Luke lättat. "Jag var så rädd där ett ögonblick..."

Det var Luke verkligen, men nu kan han pusta ut. 

Tekla brister plötsligt ut i skratt!
"Vänta bara tills pappa får se Jake!" skrattar hon. "Båda två, faktiskt! Ingen kommer att tro sina ögon!"
"Nej, det kommer dom inte," håller Luke med.
Han har själv svårt att tro sina ögon när han ser på Jake. Så verklig och inte så docklik längre. Hur kommer pappa Lance och pappa Argus reagera när dom möter honom?

När chocken väl lagt sig så tog Lance det hela riktigt bra. 

Han har sett mycket konstiga saker här i livet och när Luke, Tekla och Jake berättat hela historien för honom så har han inte mycket mer att tillägga. Annat än att be Luke om ursäkt för grälet och för det han sa om Jake. Men den viktigaste frågan av alla återstår.
"Så, Jake kommer bo här, eller hur?" frågar Luke.
Lance och Argus tittar lite på varandra och Jake sväljer nervöst.
"Eller hur?!" upprepar Luke lite högre, rädd för att hans båda pappor inte hörde.

Lance och Argus ser båda två på sin son och funderar lite. 

Efter en stund så rycker Lance på axlarna med ett uppgivet leende.
"När man har fyra barn, vad gör ett femte för skillnad?" frågar han och ger Argus en snabb, lite osäker blick.
"Ja, vi kan ju inte kasta ut en liten pojke i snön, som inte har någonstans att ta vägen," svarar Argus och ger Jake ett svagt leende. "Så... välkommen till familjen på riktigt, Jake Barlow."