Kapitel 41: Ingen sa att det var enkelt

"Farväl, min älskade, älskade Argus...!" 

Lance ger Argus en djup kyss och håller om honom hårt. Leendes med hela ansiktet så besvarar Argus den hårda kramen och suckar sorgset.
"Om jag inte skulle komma tillbaka, om jag inte skulle klara mig..." börjar Argus.
"Snälla, säg inte så!" avbryter Lance och drar honom tätare intill sig.
"Om det värsta skulle hända..." fortsätter Argus och stryker Lance över håret. "Skulle du hitta någon ny som vill vara med dig trots alla barnen och hundarna och problemen och...suck, gift om dig och gå vidare då, älskade."
Båda två håller om varandra hårt och tårarna verkar inte vara långt borta.

"Ha ha, kul!" utbrister Wilbur argt och förolämpat. "Överdramatisera lite mer, snälla! Så dåligt kör jag inte..."

Föräldrar, alltså... 

Argus och Lance klarar inte av att hålla tillbaka skrattet längre och bägge två ber om ursäkt.
"Förlåt, Wilbur, jag kunde inte låta bli," ler Lance."Det är väl bara mitt sätt att säga kör försiktigt."
Med en irriterad suck så vänder sig Wilbur om och går ut till bilen. Argus släpper taget om Lance och ser allvarligt på honom.
"Så, nu är frågan, kan jag lita på att du uppför dig mot Ford medan jag och Wilbur är ute och övningskör?" frågar Argus.
"Inga problem," ler Lance. "Jag har jouren på sjukhuset i helgen, så jag åker iväg bara några minuter efter er."
"Ja, då slipper jag oroa mig i alla fall. Men jag har lämnat ett par tidningar åt Luke och Tekla för säkerhets skull."
"Tack, älskling..."

Wilbur sitter och väntar i familjens vinröda "Stora Suris" när Argus kommer ut genom ytterdörren.
"Det var på tiden," säger Wilbur otåligt när Argus öppnar bildörren. "
"Jag är ledsen att det inte blir av oftare, Wilbur," säger Argus och sätter sig. "Men ni är fem stycken som ska övningsköra och med jobb, skola, hundar och er pappas älvproblem så blir det inte mycket tid över."
"Jo, jag vet."

När Wilbur väl sitter i bilen så vill han inte prata eller diskutera, han vill köra. 

"Okej, grabben, få se vad du kommer ihåg," ler Argus. "Minns du vad du ska göra först för att..."
Längre hinner han inte förrän bilen drar igång och börjar långsamt åka längst med vägen. Förvånat tittar Argus på Wilbur, som ler lite i mungipan.
"Som du sa, det är långt mellan gångerna och det ger mig massa tid till att studera," säger Wilbur. "Jag kan teorin nästan utantill vid det här laget:"
"I såna fall tar vi ett varv runt Panoramavägen och tillbaka, sen kör vi in mot centrum och övar i lite trafik," säger Argus.
Han är lite förvånad över hur snabbt Wilbur har lärt sig köra och han känner ett litet sting av vemod i hjärtat när han inser att hans små valpar snart är vuxna...

"Så, pappa..." säger Wilbur tveksamt. "När kan jag få köra din bil istället för den här gamla skrothögen...?"
"Du menar den svindyra Speedstern? Få se... när du har fått ditt körkort och har minst fem olycksfria år med körvana så ska jag överväga det."
Wilbur suckar besviket.
"Så det finns ingen chans att jag får låna den till vårbalen?" undrar han.
"Inte ens om du lyckas ta körkortet tills dess."

Än en gång så suckar Wilbur besviket, men han hade inga stora förhoppningar till att börja med. 

Dom sitter tysta en stund och fokuserar på körningen, men Argus kan inte låta bli att känna sig lite nyfiken.
"Varför detta plötsliga intresse av att låna min bil?" frågar han. "Är det några du vill imponera på i skolan?"
"Inte några," svarar Wilbur och ser lite osäker ut. "Alltså, det finns en... någon... äh, jag... jag vill inte prata om det."
"Okej, jag tänker inte tvinga dig," ler Argus. "Men vill du prata om det så finns jag här."
"Visst, okej..."
"Rödljus, Wilbur, rödljus!"

Nöjt så öppnar Tekla ugnen och tittar på dom gyllenbruna våfflorna. 

"Okej, killar, frukosten är nästan klar!" ropar hon ut mot matsalen. "Hoppas ni är hungriga."
"Brände du den?" frågar Fenris' röst buttert.
"Tyvärr inte, Fenris, så du får hitta något annat att klaga över," svarar Tekla.
Hon är alldeles för glad idag för att låta sin brors kommentarer dra ner hennes humör. Att hennes första försök till våfflor ser ut att bli så bra gör bara dagen bättre.
"Är Ford uppe?" undrar hon.
"Jag knackade på och sa att frukost var på gång," svarar Lukes röst. "Han sa att han var uppe, så..."

Det är en ganska spänd stämning vid frukostbordet... 

Luke vägrar att prata med Jake eller ens titta åt hans håll, vilket gör Jake nedstämd och tystlåten. Mellan dom sitter Fenris och väntar på frukosten, samtidigt som han försöker bestämma sig för om han ska dra upp det eller låta det vara.
"Så, vems idé var det att spraya ner skolan egentligen?" frågar Fenris.
"Jag har redan sagt det massa gånger," svarar Jake. "Det var Maximillians idé och Luke hade inget att göra med det."
"Du behöver inte försvara någon, jag stöttar det ni gjorde fullt ut," säger Fenris. "Ni borde ha skrivit mer fula ord bara och gärna några kommentarer till biologiläraren..."
"Jag tror inte att biologiläraren hade uppskattat det," säger Jake.
"Det är det som är meningen, träskalle..."

Luke ska precis säga något då diskussionen avbryts av att Ford kommer in i matsalen. 

"Oj!" utbrister Ford och stirrar från Fenris som sitter vid bordet i bara kalsongerna till Jake i sina pyjamasbyxor. "Byter ni... inte om till frukosten?"
"Inte på helgerna," svarar Fenris och sträcker trött på sig. "Inte på vardagarna heller för den delen, om vi inte försover oss."
"Våfflorna är klara, gänget! Kom och ta för er!"
Tekla kommer in i matsalen med en tallrik våfflor och synar Ford lite snabbt.
"Åh, ska du någonstans, Ford?" frågar hon."Vill du inte ha frukost?"
"Jovisst, gärna...!"

Grabbarna reser sig upp från bordet för att gå ut i köket och hämta sina våfflor. Förutom Luke, som går bort mot trappan istället och mumlar något om att han inte är hungrig. Jake märker det och stannar upp. Allt har varit så konstigt mellan dom på sistone och efter händelsen vid skolan har det förvärrats tiofalt. Det sista Jake vill är att se sin bästa vän må så dåligt.
"Luke, vänta!" hojtar Jake och springer fram till trappen.

Tveksamt så stannar Luke, men han vänder sig inte om och säger ingenting. 

"Jag är ledsen för att du fick skulden över... van-da-liser-ingen." Jake stavar osäkert ut ordet. "Jag har försökt förklara igen och igen att du inte var med på det."
Luke förblir tyst.
"Men det är inte bara därför som du är upprörd," fortsätter Jake till sist. "Det är något mer, eller hur?"
"... ja, det är något mer," säger Luke efter en stund. "Jag känner inte igen min bästa vän längre. Alls. Det var alltid du och jag förr, men nu... nu hinner du aldrig med mig längre. Det är bara Maximillian som gäller och om du inte hänger med honom så pratar du om honom. Du vill aldrig spela spel eller göra något som vi brukade göra ihop förr. Det..."
Han tystnar. Det är svårt för honom att sätta ord på vad han känner, särskilt när han fortfarande känner sig så upprörd.

Jake sväljer lite och ser upp på Luke med sorgsna ögon.
"Jag... menade aldrig att få dig att känna så," säger Jake ledset. "Allt jag ville var... jag menar... angående... Maximillian visar mig nya saker och lär mig om delar av världen som jag inte ens visste fanns. Precis som du gjorde förr, när jag var din låtsasvän och tiden efter att jag blivit verklig. Du visade mig hela din värld, men... det finns mer än bara videospel och skolan, Luke. Jag vill se mer av världen."

Men samtidigt så vill han inte förlora sin bästa vän... 

"Så... det var allt jag dög till för dig?" frågar Luke bistert. "Visa och lära dig saker och sen när du tröttnat så går du bara vidare till någon annan?"
"Va?!" utbrister Jake förskräckt. "Nej, nej, det är inte alls så jag menar!"
"Hur menar du då?"
Nu är det Jake som är tyst en liten stund. Hela den här situationen är så främmande för honom och han vet inte riktigt hur han ska förklara det hela bättre.
"Du är min bästa vän, Luke," säger Jake. "Men Maximillian är min vän också. Jag förstår inte varför jag inte kan ha två vänner?"

"Du kan ha hur många vänner du vill," säger Luke. "Det har inte jag med att göra... Jag vill bara inte bli bort..."
Han avbryter sig själv. Självklart vill han inte hindra Jake från att få vänner och umgås med andra utanför familjen, men varför kan han inte göra det utan att glömma bort honom?
"Gör precis som du vill, Jake," fortsätter Luke. "Häng med typer som Maximillian, vandalisera, sabba saker och vad annat du än känner för... men tro inte att jag kommer finnas där och hjälpa dig ur det hela mer..."

Det är inte alltid lätt att hitta rätt ord för att säga hur mycket man saknar någon. 

Luke börjar gå upp för trappan igen och kvar står Jake och känner sig både ledsen och förvirrad.
"Luke, betyder det här att vi inte är vänner längre?" ropar Jake ledset efter honom.
Han får inget svar...

Kapitel 40: Morgonstund har guld i mund

Vargs Taverna har blivit väldigt omtalad på sista tiden. 

Rykten sprider sig snabbt i staden, speciellt bland ungdomarna. I flera veckor nu så har den mystiska, unga gitarristen dykt upp där på kvällarna och spelat på sin gitarr. Han dyker upp, spelar sina låtar och ger sig av igen utan att säga ett ord. Både bartendern och tavernans ägare har slutat be gitarristen att gå och uppskattar istället hans närvaro. Speciellt dom extra besökare som kommer tack vare honom.

Gitarristen är något av det mest populära att prata om bland eleverna på skolan, även om ytterst få faktiskt har sett honom med egna ögon. Inte ens barnen Barlow har kunnat undgå ryktena och historierna. Tekla är ruskigt nyfiken på gitarristen, men Lance och Argus skulle aldrig tillåta att någon av barnen satte en fot på Vargs Taverna på kvällarna. Wilbur brukar skämtsamt kalla gitarristen för Fenris' rival, då han också spelar gitarr ofta. Något som Fenris inte alls uppskattar, då han anser att han spelar tusen gånger bättre än en pubspelande gothgrabb.

Oavsett vad andra tycker så är gitarristen ganska omtyckt av tavernans besökare.

Hans gitarrspelande har förbättrats sen han först dök upp och vid några enstaka tillfällen så har han faktiskt spelat ett par sånger på begäran. Även om han fortfarande inte har hörts säga ett enda ord till någon, inte ens ett tack för dricksen han får.

Två främmande ansikten sitter vid bardisken på Vargs Taverna den här kvällen. En vuxen man som ser ut att komma från storstaden och en tonårsgrabb med en minst sagt intressant stil. Båda två har suttit hela kvällen och lyssnat på gitarristen, samtidigt som dom småviskat lite till varandra. Mannen ser ut att vara både otålig och irriterad och det verkar nästan som om dom väntar på någon.

Trots sin irritation så ägnar mannen mycket uppmärksamhet åt gitarristen. 

"Nå, vad tycker du?" frågar tonåringen i ett försök att få mannen på andra tankar. "Är han inte precis vad du letar efter?"
"Hmm, ja, jag antar det," svarar mannen lite frånvarande. "Han kan spela och vi kan verkligen dra nytta av hans rykte häromkring."
"Vad planerar ni två, egentligen...?"
Bartendern synar dom båda misstänksamt. Mannen uppskattar inte att bartendern lyssnat på deras konversation och dessutom har fräckheten att lägga sig i.
"Jag ser inte hur det är din ensak," säger mannen kyligt. "Har inte du glas att diska eller bänkar att torka av...?!"

Bartendern är inte villig att bråka, så han återgår till sitt bakom bardisken. 

"Kom an, var inte så otrevlig," säger tonåringen.
"Jag är inte otrevlig, jag är irriterad," svarar mannen skarpt. "Oavsett vad jag tycker så måste Heyla godkänna honom också. Var håller hon hus!? Klockan är långt över åtta!"
"Fick du inte hennes meddelande?" frågar tonåringen förvånat. "Någon modetidning ville göra en intervju med henne angående någonting och hon sa att publiciteten där var viktigare än att se någon förlorare spela på en taverna."

Mannen ger ifrån sig en grov svordom, vilket får bartendern att hoppa till lite. Tonåringen däremot rycker bara på axlarna.
"Jag trodde du kände Heyla vid det här laget," säger han. "Hon nobbar aldrig en intervju, speciellt inte om det ska vara med i TV."
"Det är nog dags att påminna henne om hennes kontrakt och vad som står i det..." muttrar mannen argt. "Nåja, då får hon skylla sig själv. Hon förlorade precis sin rätt att vara med och avgöra vem som ska bli den tredje medlemmen. Vi tar honom."

Tonåringen ler lite och vänder sig sedan om mot bartendern. 

"Vad vet du om den där killen?" frågar tonåringen och nickar åt den mystiske gitarristens håll.
Bartendern höjer ögonbrynen lite och ställer långsamt ner sitt glas. Han verkar osäker på vad han ska säga till dom här skumma personerna, men... sanningen är...
"Inte mycket," svarar bartendern till sist. "Han dyker upp, spelar gitarr och går. Det är det enda någon vet."
"Det har jag svårt att tro," säger tonåringen skeptiskt. "Menar du att vem som helst får komma in på tavernan och spela?"
"Varför inte? Vem som helst får komma in hit och dricka eller åtminstone hänga, beroende på åldern. Han beställer inga drinkar så jag har aldrig behövt be om legitimation. Jag tvingar inte folk att presentera sig eller vara sociala."

Deras konversation avbryts avbryts av en högljudd svordom från mannen bredvid, som ilsket lägger ifrån sig smartphone på bardisken och muttrar lågt för sig själv.
"Försökte du ringa Heyla?" frågar tonåringen och han nickar bara kort till svar. "Ge upp, bråka med henne i studion imorgon istället."
"Det kan du räkna med att jag kommer göra..." mumlar mannen argt och blänger sen på tonåringen. "Gå ut och hämta min portfölj från bilen, så går jag och pratar med grabben."
"Menar inte att lägga mig i," inflikar bartendern. "Men om det är gitarristen du syftar på så packade han ihop sin gitarr och stack för några minuter sen."

Den mystiska gitarristen har försvunnit ut i natten som han alltid gör, till den främmande mannens stora frustration. 

Ett plötsligt oväsen får Ford att flyga upp i sängen i sitt rum, nyvaken och förvirrad. 

Först så känner han inte igen sig. Vart är han någonstans och vad i hela världen har hänt med hans rum? Oväsendet från rummet bredvid gör det inte lättare för honom att samla tankarna, men tillslut kommer allt tillbaka till honom. Moonlight Falls, utbytesstudenter, galna varulvar, spökhundar och... vad är det som låter så fruktansvärt? Vad är klockan?

Han kisar bort mot den digitala väckarklockan på sängbordet.
"Fem," mumlar han och gnuggar sig sömnigt i ögonen.
Nu när han har vaknat till lite så hör han att oljudet är musik som spelas otroligt högt, ackompanjerat med vad som måste vara en hunds ylande. Det finns inte en chans att Ford kommer kunna somna om i det här oväsendet...

Trött så kämpar han sig upp ur sängen... 

Han orkar inte ens leta efter sina glasögon utan går mot dörren, samtidigt som han försöker komma ihåg vem det var som bodde i rummet bredvid honom. Var det Wilbur eller...?
"Det är för tidigt för sånt här," mumlar Ford för sig själv medan han öppnar dörren och går ut.
Det låter inte lika mycket härute, men han förstår ändå inte hur övriga familjen lyckas sova igenom oväsendet. Har inte varulvar väldigt bra och känslig hörsel?

Ford går fram till dörren närmast hans och knackar på.
"Hallå?" säger Ford så högt han vågar. "Du spelar alldeles för högt. Kan du... hallå?"
Han tystnar och väntar lite, men han får inget svar och oväsendet upphör inte. Osäkert så ser han sig lite omkring och känner sedan på handtaget. Dörren är olåst och han öppnar den försiktigt. Han vet hur oartigt det är att gå in i någon annans rum på det här viset, men ingen svarar när han knackar och Ford vill verkligen tillbaka till sängen och sova ett par timmar till.

Därinne får han se familjen Barlows "tvåmansband" spela för första gången. 

Så fort som dörren öppnas så hajar Fenris till och slutar spela, vilket strax leder till att Leon slutar yla med ett förvånat ansiktsuttryck. Ford kommer av sig lite av synen. Han hade väntat sig en stereo med hög musik på, inte någon som faktiskt spelar gitarr. Inser inte Fenris själv hur mycket det måste låta? Speciellt med hunden som ylar till på köpet? Fenris stirrar på Ford och ser rejält förvånad ut.
"Ja, just det, älvpojken," säger Fenris strax, då han minns deras korta möte i hallen. "Är du kvar här?"
"Var... skulle jag annars vara?" frågar Ford.
"På sjukhuset, hade jag gissat på," svarar Fenris och ställer ifrån sig gitarren. "Eller, om du lyckats komma undan pappa, på första bästa tåg härifrån. Du har dåliga överlevnadsinstinkter, älvpojken."

Ford känner sig helt ställd. Aldrig förr har någon pratat till honom på det sättet, med det där nedlåtande tonfallet och det där smeknamnet...
"Vad vill du?" frågar Fenris irriterat och spänner ögonen i Ford.
"Jag... ditt gitarrspelande," får Ford fram. "Kan du... tänka dig att vänta med att spela till lite senare? Det låter jättemycket inne hos mig. Det är fortfarande tidigt och jag vill gärna sova lite längre."

Fenris står bara tyst och stirrar på Ford som om han talade ett främmande språk. 

Plötsligt dyker Leon emellan Ford och Fenris och sätter igång att stormskälla mot Ford, som snabbt backar undan! Leon accepterade att den här främmande varelsen öppnade dörren och stod där, men när den främmande varelsen närmade sig Fenris och började med sitt otydliga kroppsspråk, då gick den över gränsen.
"Leon, tyst med dig!" säger Fenris skarpt och grimaserar lite över skarpheten i Schipperkens höga skall.
Leon tystnar, men skallet följs av en hög smäll utifrån allrummet. Ford, som har backat till dörröppningen av rädsla för Leons utfall, vrider på huvudet och ser en sömndrucken men uppenbart arg Tekla stå utanför sin dörr.
"FENRIS!" vrålar hon så Ford hoppar till. "Få tyst på hunden och håll klaffen därinne eller så kommer jag ta gitarren och kasta ut den genom fönstret!"
"Ungar, vad i hela världen håller ni på med därute?!"

Argus sitter upp på sängkanten och tittar oroligt ut mot allrummet. 

Det här oväsendet kan inte ens Argus och Lance sova igenom. Fenris ger ifrån sig ett irriterat stönande och smäller igen sin sovrumsdörr.
"Allt är okej, pappa," ropar Tekla. "Det är bara Fenris som glömmer bort att det existerar andra människor i universum igen...! Kan vi inte ta ifrån honom hans gitarr?!"
Argus ger ifrån sig en lång, djup suck och Ford står kvar utanför Fenris' dörr utan att veta riktigt vad han ska göra eller säga. Trots att det var Fenris som drog igång det här så kan inte Ford låta bli att känna sig delvis skyldig till det hela.

Lance flyger plötsligt upp ur sängen och förvandlar sig till varulvsform i bara farten...

... och skrämmer slag på Spore med sin plötsliga, högljudda förvandling! 

Snabbt som ögat så flyr den stora hunden ut från sovrummet, förbi Ford ute i allrummet och ner för trapporna till undervåningen. Lance tar ingen notis om det utan står och ser sig hysteriskt omkring medan han sniffar runt vildsint i luften.
"Lance, vad sysslar du med?!" utbrister Argus förvånat.
"Det är en älva i huset!" utbrister Lance upprört, med samma tonfall som om en lönnmördare skulle ha lyckats bryta sig in.
Han börjar gå runt i rummet medan han yrvaket sniffar omkring.

"Säger du det...?"

Nyvaken som han är så verkar Lance ha glömt bort allt vad Ford heter och vad som hände under gårdagen.
"Var lade jag tidningen någonstans...?" muttrar Argus och börjar leta vid sängbordet.


Med hjärtat i halsgropen så backar Ford långsamt tillbaka in i sitt rum och hoppas helhjärtat att det ska finnas ett lås på hans dörr. Till hans stora lättnad så ser han ett när han stänger dörren och han skyndar sig att låsa. Han är inte säker på hur mycket skydd som en låst dörr verkligen ger mot en ilsken varulv, men det känns tryggt oavsett.

Det är med en lång, lättad suck som Ford kryper tillbaka ner i sängen igen. Han känner sig dock klarvaken och det har börjat ljusna ute. Nu förstår han åtminstone varför Tekla lät så beklagande över att han behövde bo i rummet bredvid Fenris. Ford sneglar på klockan på sängbordet. Inte ens en timme har gått av hans andra dag i Moonlight Falls och saker och ting har redan hunnit balla ur.

En sak är i alla fall säker. Hans vistelse här lär aldrig bli långtråkig. 

Kapitel 39: Välkommen till familjen Barlow

"Så, Ford, dags för en rundtur runt Barlow Mansion," säger Tekla med en skojfrisk ton på rösten.
Hon har inte gått oberörd från händelsen tidigare, men det hjälper inte att älta det. Pappa Lance har bett om ursäkt (på sätt och vis) och varken hennes föräldrar eller Ford har blivit avskräckta till att ha Ford boende här. Nu är det bara att fortsätta som planerat och hoppas att det inte blir värre.

Ford följer nyfiket med Tekla och går tyst och artigt vid hennes sida. Hon
önskar nästan att han kunde vara lite mer pratsam... 

Det är första gången som hon får chansen att visa någon runt i huset. Hon känner sig lite blyg och osäker på det hela, men tar sig i kragen och gör sitt bästa. Trots allt så vill hon verkligen ha Ford här och hon längtar efter att få fråga honom mer om både Appaloosa Plains och älvor så fort som han gjort sig hemmastadd.
"Ja, det här är... vardagsrummet och arbetsrummet," säger Tekla och gör en osäker gest kring sig. "Det är ganska nybyggt och... ja... på andra sidan om matsalen där vi nyss var så har vi köket. Du kanske såg det när vi satt därinne..."

Ford nickar med ett vänligt leende och går runt och ser sig lite omkring i vardagsrummet. Han sneglar lite extra på bokhyllan och känner sig nyfiken på vad för slags böcker en familj med varulvar kan tänkas ha. En rörelse i ögonvrån får honom att vända på sig och han flämtar förskräckt till!
"Är något fel, Ford?" undrar Tekla.
"Är det... där en spökhund som ligger och sover på soffan...?" frågar Ford skrämt.

Lilla Liona ligger fridfullt och sover på soffan och har inte märkt
nykomlingen i huset. 

"Hmm?" undrar Tekla och går fram till honom. "Ah, ja, det där är Liona. Pappas gamla hund. Hon dog för några år sedan och kom tillbaka i vintras."
"Det... ja... okej, bra, okej..."
Ford vet inte vad han ska säga. Hur reagerar man ens på något sånt här? Dessutom så är det här familjen som han ska bo hos nu i ett år framöver och han vill inte säga något som riskerar att låta fel.
"Hon är inte farlig," ler Tekla vänligt.
"Det trodde jag inte heller," säger Ford och besvarar svagt leendet. "Jag är... bara inte van vid hundar. Ännu mindre spökhundar..."

I ett försök att byta samtalsämne så ser sig Ford omkring och får syn på en dörr bakom dom, mittemot soffan.
"Vart finns därinne?" undrar han nyfiket.
"Det är garaget," ler Tekla och lyser sedan upp. "Därinne finns min kemibänk! Vill du se? Jag jobbar på lite roliga saker när jag har tid som jag gärna visar."
"Kemibänk?" frågar Ford och till Teklas glädje så låter han faktiskt intresserad, till skillnad från hennes familj. "Ja, det tittar jag gärna på."
Glatt så skyndar Tekla bort till garagedörren, ivrig att få visa någon som verkar vara uppriktigt intresserad av hennes projekt vad hon sysslar med därinne. Men när hon öppnar dörren så får ett högt skall därinne henne att snabbt rygga tillbaka och...

...ett stort, svart lurvigt odjur dyker ut från garaget, överlycklig över att äntligen
ha blivit utsläppt! 

"Spore, nej!" utbrister Tekla förskräckt.
Det var alldeles för sent för Spore att stoppa sitt överlyckliga utfall och hon landar rätt på en förvånad Ford, som knappt hunnit mer än att ta ett par steg bakåt vid åsynen av den stora hunden! Ford faller baklänges av den stora hundens tyngd och Spore landar ovanpå honom, förvånad men samtidigt överlycklig vid åsynen av en ny person i huset.
"Spore, flytta på dig!" utbrister Tekla och försöker knuffa bort den stora hunden från Ford.
Spore bryr sig inte det minsta om Tekla utan är fullt upptagen med att slicka hela ansiktet på stackars Ford, som vettskrämt höjt armarna för att skydda sig mot den anfallande besten.
"Pappa, hjälp!" skriker Tekla ut mot matsalen.

Oväsendet väcker Liona, som gäspande sträcker på sig och tittar nyvaket på spektaklet några meter bort. Hon glider långsamt ner från soffan och börjar nyfiket gå ditåt. Lance och Argus kommer springande båda två, beredda på att vad som helst kan ha hänt, men när dom får se Spore och Ford så lugnar dom sig.
"Få bort den!" ropar Ford skrämt mellan Spores slickattacker och försöker knuffa bort Spore.
"Jag får inte bort henne," säger Tekla förtvivlat. "Hon lyssnar inte på mig och jag lyckas inte knuffa bort henne!"
"Spore!" säger Lance skarpt och den stora hunden tittar glatt upp mot sin husse. "Sluta med det där, du vet inte vart han har varit..."

Spore viftar häftigt på svansen och ser busig ut. 

"Lance...!" säger Argus skarpt.
"Ja, ja," suckar Lance. "Spore, kliv bort! Kom hit med dig!"
Till hans förvåning så lyder inte Spore, utan hon står kvar över Ford och viftar bara häftigare med svansen med en busig glimt i ögonen.
"Ta bort henne, Lance," säger Argus. "Ford är ju vettskrämd!"
"Äh, Spore menar ju inget illa," säger Lance. "Hon gillar honom, av någon anledning. Han överreagerar."
"För någon som inte är hundvan så är det här jätteläskigt!" utbrister Tekla argt. "Ta bort Spore nu, pappa!"

Förbryllat så tittar Liona på Spores och Fords udda brottningsmatch. 

Lance rycker på axlarna och går fram för att ta tag i Spore och flytta på henne, men den stora hunden dyker plötsligt och vigt undan! Hon hoppar bort från Ford, skäller ett par gånger och börjar springa ut mot matsalen. Hennes tassar glider på golvet och hon klarar inte av att stanna. Klumpigt försöker hon svänga för att undvika matsalsbordet, men hinner inte riktigt och river tre stolar när hon svänger runt. Vasen ovanpå bordet välter, rullar ner och går i bitar medan Spore obekymrat rusar vidare ut i köket. Med gapande mun står Lance och stirrar efter henne innan han rusar efter.
"Spore!" ryter han. "Kom hit eller stanna innan du river hela huset!"
"Ja, det där är Lances problem," säger Argus och skakar på huvudet. "Det kanske distraherar honom från hans älvproblem."

Han hjälper Ford upp på darrande ben och ger honom en klapp på axeln.
"Är du okej?" frågar han vänligt. "Spore försökte inte skada dig, Ford. Hon är bara ett stort glädjepaket som inte har vant sig vid sin storlek än."
Ford nickar lite till Argus, fortfarande i chock över Spores överfall.
"Ford, jag är så ledsen!" säger Tekla förtvivlat. "Jag hade ingen aning om att Spore var där och... vad gjorde Spore i garaget över huvud taget?! Vem stängde in stackaren där från första början?!"
"Jag har mina aningar," säger Argus kort och hans ögon smalnar lite. "Men det får jag ta itu med senare. Tekla, jag tror Ford har sett nog av familjen och huset för stunden. Kan du visa honom till hans rum och badrummet bredvid, så han får en chans att fräscha upp sig lite?"

Skamset och med sänkt huvud så leder Tekla vägen upp till övervåningen för att
visa Ford till gästrummet. 

Ingen av dom säger något. Ford återhämtar sig fortfarande från mötet med Spore och Tekla skäms för mycket för att kunna få fram något. Hela den här dagen har varit den ena katastrofen efter den andra. Kunde inte saker och ting gå rätt och vara lite mer... vanliga... den enda dag dom skulle få hem en inneboende i huset?

Tystnaden ligger tungt i luften och Tekla vet att hon måste säga något. Berätta var allt ligger, vilka dörrar som leder till badrum och vilka som leder till sovrum. Men hon klarar inte av det. Ford kommer upp för trappan och ser sig omkring. Obehaget har börjat försvinna och han känner sig lite lugnare. Han ser ut över rummet och lägger märke till arkadspelen och även videospelsfodralen som ligger utspridda på golvet nedanför TV:n.
"Oj, vem är det som gillar spel så mycket?" frågar han.
"... Luke... mina ena bror," svarar Tekla. "Jag spelar ibland också... kom, ditt rum är här borta."

Hon leder Ford till rätt dörr, glad över att han bröt tystnaden.  

Det känns lättare för henne nu och hon försöker lägga alla dagens otrevligheter bakom sig.
"Ditt rum är därinne, precis bredvid ena badrummet," säger Tekla och nickar mot dörren rakt framför dom. "Bredvid Fenris' rum också, är jag rädd, men... oroa dig inte, vi ska säga åt honom att hålla volymen nere på en vettig nivå."
"Det blir säkert bra," säger Ford och ler artigt.
"Om Fenris stör med hög musik så knacka bara på hos mig," säger Tekla. "Mitt rum ligger till höger om Fenris, andra dörren från ditt rum. Jag vet hur man får tyst på honom."

Ford ser sig omkring, nyfiken på hur inredningen ser ut hemma hos en familj varulvar. 

Det här har minst sagt varit en händelserik dag för honom. Han visste inte vad som väntade honom i Moonlight Falls och han antar att saker och ting kunde ha varit mycket värre. Möjligtvis. Kanske. Oavsett så lär han aldrig få tråkigt här hemma hos familjen Barlow. Han håller dock tummarna för att det finns lås på hans rumsdörr...
"Här är då gästrummet," säger Tekla och öppnar dörren. "Det finns inte så mycket härinne, men..."

Med gapande mun kliver Ford in och ser sig runt i rummet. 

Deras gästrum är mycket större och mer inrett hans eget rum hemma.
"Ja, det finns som sagt ingen TV eller dator," säger Tekla. "Men det finns TV här utanför och..."
Hon tystnar och sneglar lite på Ford för att få se hans reaktion på rummet.
"Det är perfekt," säger Ford och Tekla skiner upp. "Är det här verkligen ett gästrum?"
"Ja," ler Tekla. "Pappa Argus inredde det. Vi får inte jättemånga gäster, men han tycker att det är bra att vara förberedd. Ingen av oss kunde komma på något bättre att göra med rummet, förutom Fenris som ville ha en massa ljudsystem och högtalare överallt... hans förslag blev nedröstat ganska snabbt."

Tekla och Ford hjälps åt att bära in hans packning och Ford sätter igång att packa upp.

"Okej, då... lämnar jag dig lite," säger Tekla osäkert. "Jag finns ett par dörrar bort, om du minns. Om det skulle vara något."
"Tack så mycket, Tekla," ler Ford vänligt.
Tekla besvarar blygt leendet och går ut ur rummet. När hon väl har stängt dörren lutar hon sig tillbaka mot den och pustar lättat ut. Trots allt som har hänt under dagen så står Ford inne i gästrummet och packar upp. Han tänker inte åka härifrån, han tänker stanna! Glatt så nästan skuttar Tekla bort till sitt rum, samtidigt som hon håller tummarna hårt för att övriga familjen inte ska skrämma bort Ford därifrån.

Ute i trädgården så kämpar Lance med att få lite fason på Spore. 

Han kan inte förstå hur hon blivit så... vild. Har han verkligen försummat henne så pass? Eller är hon bara en extra busig och krävande hund? Liona och Leon ligger tillsammans i hundkojan och iakttar Lances försök att nå fram till Spore.
"Tror du han kommer lyckas?" frågar Liona.
"Inte en chans," svarar Leon och gäspar trött. "Spore är lika dum som hon är stor... hon fattar inte ens dom tydligaste och enklaste signalerna."
Dörren ut till trädgården öppnas och hundarna tystnar och kikar nyfiket på vem det är som kommer.
"Hur går det, älskling?" frågar Argus och stänger dörren bakom sig.

"Tja... halvdant," svarar Lance och kliar sig lite i huvudet. "Jag har inga problem med att få kontakt med henne, vilket är bra, men... hon är inte det minsta villig att lära sig. Bara busa och leka."
Som för att understryka Lances ord så faller Spore ner i en lekinvit, skäller lite och rusar sedan iväg i trädgården för att leta efter något att leka med. Argus brister ut i skratt medan Leon lägger ner huvudet mellan framtassarna med en ogillande blick på Spore.
"Det får ta den tid det tar," säger Argus. "Vi får åtminstone försöka lära henne att stanna på kommando, eller att ta det lugnt inom... är det där en polisbil som kommer?!"

Polisbilen stannar utanför Barlow Mansion och ut kliver en poliskonstapel följd
av Luke, Jake och Wilbur. 

Lance och Argus tappar hakan båda två, medan Leon flyger fram till staketet och skäller ut poliskonstapeln. Spore gör honom sällskap, men hon är mest ute efter att hälsa barnen välkomna hem och hälsa på främlingen. Nervöst så flyttar sig Luke lite närmare Jake, trots att han fortfarande är arg på honom. Det här kommer inte bli kul. Wilburs allvarliga min gör det hela bara värre.
"Herr Barlow?" frågar poliskonstapeln och går fram till staketet i ett försök att överrösta Leons skällande.
"Ja?" svarar Lance och Argus i munnen på varandra.
"Det har inträffat en incident på skolgården där era söner var inblandade," fortsätter hon.
"Incident?" undrar Lance och tittar sedan bort mot pojkarna. "Vad har hänt? Är ni alla okej?"
"Kan vi gå in och prata istället, utan hundens skall?" frågar poliskonstapeln.
Lance hyschar Leon och Argus skyndar fram för att öppna grinden samtidigt som han ser på sina tre söner med en förbryllad blick.

Senare på kvällen, efter att resten av huset kommit till ro för natten, sitter Lance
och Argus vakna. 

Det är inte lätt för en förälder att sova efter en sån kväll. Båda två sitter tysta tillsammans en lång stund.
"Jake måste ha blivit tvingad till det," säger Lance till sist. "Han skulle aldrig få för sig att göra något sånt på egen hand. Jag menar, polisen sa ju att hon kände igen symbolerna från förr. Någon rebellgrupp som håller på och demonstrerar mot allt. Dom måste ha influerat Jake och fått honom att göra det."
"Han erkände själv," säger Argus uppgivet. "Även om det inte var hans idé så gick han med på det frivilligt."
"Men Luke... han kan inte ha gjort det," fortsätter Lance. "Jag vägrar tro det, han är inte den typen."
"Enligt Jake så nej, då är Luke oskyldig," nickar Argus. "Men vi känner Jake. Han skulle säga vad som helst för att hjälpa Luke ur knipa och Wilbur hittade dom båda med sprayburkar i händerna..."

Med en lång, djup suck så begraver Lance ansiktet i händerna. Hela den här dagen känns som en enda lång mardröm.
"Utbytesstudenten är en älva som ska bo här ett helt skolår, Spore har växt upp till en odräglig byracka som river huset, min son och min bonusson blir hemkörda i polisbil efter att ha vandaliserat skolan och är tydligen med i en rebellisk anti-samhällsgrupp..." suckar han. "Jag behöver en huvudvärkstablett..."
"Det blir värre," säger Argus med ett uppgivet leende.
Långsamt sänker Lance händerna och stirrar på honom.
"Hur...!?" frågar Lance. "Hur kan det här bli värre...!?"
 "Tja, jag hade tänkt hitta på något litet för oss två under dagen, men med allt som hände med Ford och pojkarna så fanns det inte tid för det. Så grattis på bröllopsdagen, älskling."

Lance vet inte om han ska skratta eller gråta åt det hela. 

Kapitel 38: Jag trodde jag kände dig...

Skolan är slut för resten av barnen Barlow och alla tre går ut från skolgården, men ingen av dom planerar att gå hem. 

Jake sackar efter lite och Luke tittar över axeln, lite orolig över att Jake ska känna sig utanför. Dom har inte spenderat mycket tid ihop alls på sistone, men det är inte Lukes fel. Det är Jake som alltid är upptagen. Luke slits lite mellan att bara gå vidare och strunta i Jake på precis samma sätt som Jake har struntat i honom, eller att fråga Jake om han har lust att hänga med honom i eftermiddag.
"Du, Jake?"
Den snälla sidan vinner och både Luke och Jake stannar upp.
"Har du lust att hänga med mig till datorklubben i eftermiddag?" frågar han med ett litet hoppfullt leende. "Vi är några stycken som ska spela ihop och testa på lite nya spel!"

Redan innan Jake har hunnit öppna munnen så kan Luke se svaret i hans ansikte. 

"Jag är jätteledsen, Luke, men jag lovade Maximillian att vi skulle umgås efter skolan," säger Jake och ser ledsen ut. "Han lovade att hjälpa mig med mitt skissande. Han är jättebra på att teckna! Har du sett några av hans bilder?"
"Nej, jag är inte så intresserad av det..." säger Luke och försöker trycka undan sorgen och besvikelsen som sköljer över honom som en våg.
Jake verkar både förvånad och besviken över hans svar, men märker att Maximillian sitter och väntar på honom.
"Jag måste gå, men... vi kan väl spela lite spel hemma ikväll?" föreslår Jake och går sedan iväg.

Luke står kvar och säger ingenting. Han vet att det inte blir något senare. Läxor och sysslor hemma tar upp all tid på kvällen. 

Hur kunde allt förändras så pass? Från oskiljaktiga barndomsvänner till... det här?
"Du, Luke, kom hit!" hojtar Wilbur och vinkar åt honom.
Med en liten suck så vänder sig Luke bort från Jake och Maximillian och går bor till Wilbur, som står och väntar på honom.
"Vad är det?" frågar Luke bistert. "Behöver du läxhjälp?"
"Mycket troligt, men det tar vi sen i såna fall," svarar Wilbur med ett litet leende. "Hur är det med dig och Jake egentligen? Du verkar... lite upprörd."

"Jag vill inte prata om det," suckar Luke. "Han är inte intresserad av att umgås längre, så..."
Han försöker gå förbi, men Wilbur ställer sig i vägen och stoppar honom.
"Okej, vi behöver inte prata om det," säger Wilbur. "Men var inte en sån mes, Luke."
Det sista får Luke att haja till och han stirrar förvånat på Wilbur. Var kom det ifrån? Visst kan Wilbur bara retsam och småtaskig ibland, men...

... den här gången lät han så allvarlig. 

"Jake är en levande sim för första gången," tillägger Wilbur när han ser Lukes överraskade min. "Det är klart att han vill hänga med andra och lära känna folk lite. Om det stör dig så mycket, så säg det till Jake. Han kan inte läsa dina tankar eller dina känslor heller för den delen. Tänk själv, han har varit en docka hela tiden. Jake kan inte tolka känslor eller minspel så bra, för att inte tala om sarkasm... hörde du det som hände i matsalen i måndags?"

Lukes bistra blick får Wilbur att återgå till ämnet.
"Allt jag menar är, tala klarspråk till Jake. Han kommer inte fatta annars. Ska du med ut och springa?"
"Va?" frågar Luke. "Nej, jag... är på väg till datorklubben."
"Låter bra," svarar Wilbur och stretchar lite. "Efter joggingturen ska jag tillbaka hit och träna på gymmet. Sa jag att jag fått gymkort här på skolan?"
"Bara sådär fjorton gånger eller så..."
"Haha, förlåt, jag tjatar lite, men jag är rätt stolt. Om du är kvar när jag tränat klart så kan vi väl göra sällskap hem? Vi kan cykla ikapp, så får du träna någon annan muskel än hjärnan för en gångs skull!"

Wilbur joggar iväg utan att vänta på svar och lämnar Luke på skolgården, samtidigt som regndroppar långsamt börjar falla. 

Suckande så vänder sig Luke om och går runt skolan till källartrappan som leder till skolans aktivitetslokaler.

Under tiden så sitter Jake och pratar med en ovanligt upprörd och uppjagad Maximillian. 

Det är inte så lätt för Jake att förstå varför Maximillian är upprörd, men han försöker hänga med så gott han kan.
"Förstår du vad jag menar?" frågar Maximillian med en lång suck.
"Jag... tror det," svarar Jake fundersamt. "Men jag tror verkligen inte att lärarna och rektorn är emot dig bara för att. Du kommer ofta för sent och dina läxor är inte alltid klara i tid."
"Men du fattar inte, Jake!" utbrister Maximillian. "Hela skolformen är ett enda stort skämt! Dom tar in barn, lär upp dom, hjärntvättar dom och förbereder dom för att bli arbetsmyror ute i samhället som inte ser, märker eller ifrågasätter allt fel och all skit som regeringen och övermakten gör! Tycker du att det är okej!?"

Även om Jake inte förstår kopplingen mellan det och Maximilians problem med deras lärare så blir Jake alldeles förskräckt.
"Nej, det tycker jag inte alls!" utbrister han. "Jag hade ingen aning om att skolan gör sånt... varför har inte min familj sagt något?"
"För att dom är hjärntvättade precis som alla andra," förklarar Maximillian och låter nu lite lugnare. "Det är inte deras fel, men om man matas med vår sjuka samhällsform ända sen man föds är det svårt att kunna se vad som verkligen händer om ingen ger en ett rejält uppvaknande!"

Jake tycker att Maximillian verkar ta saker och ting lite väl allvarligt och försöker lätta upp stämningen lite. 

"Men... om ingen stör sig på det, är det verkligen ett så allvarligt problem då?" frågar Jake med ett litet leende.
Det uppskattas inte av Maximillian.
"Tror du att det här är ett skämt?" frågar han allvarligt. "Allvarligt talat, jag trodde bättre om dig, Jake."
"Förlåt, jag skojade bara lite," säger Jake småskamset. "Så... vad kan man göra åt det? Hur hjälper vi till att stoppa hjärntvätten och hjälpa andra?"
"Jag trodde aldrig du skulle fråga."

Maximillian reser sig upp från bänken och ser sig omkring i det lätta duggregnet. Det är tomt på skolgården och inte en människa finns inom synhåll. Dagsljuset har börjat försvinna, men det är fortfarande väldigt ljust ute. Tur att skolgården ligger så skyddat till, annars hade det varit riskabelt att börja redan nu.
"Kom med," säger Maximillian. "Så ska jag visa vad vi ska göra."
Han gör en gest till Jake att följa med honom och går bort emot skolbyggnaden. Framme vid tegelväggen så ser han sig om lite.
"Ser du någon i närheten?" frågar Maximillan. "I fönstren eller så?"
"Nej, det tror jag inte," svarar Jake och ser sig omkring lite extra.

Då drar Maximillian fram en sprayburk ur fickan... 

... och sätter igång att spraya på skolans tegelvägg. 

"Vad gör du!?" utbrister Jake. "Så får vi väl inte göra...?"
Maximillian avbryter sitt målande, sänker burken och går fram till Jake med en uppgiven min.
"Säg inte att du redan blivit hjärntvättad du också," säger Maximillian och låter väldigt besviken. "Förstår du inte vad vi ska göra och varför? Skolan och skolsystemet överlag är hur samhället påbörjar sin hjärntvättning av folk redan som barn! Vi måste sätta ner foten, visa att vi inte accepterar vad dom håller på med och slå ett slag för friheten och revolutionen!"
Allt som Maximillian säger låter vettigt, på ett sätt, men Jake kan inte låta bli att undra varför inte Lance, Argus, Luke eller någon annan i familjen nämnt det här förr. Eller har dom verkligen blivit hjärntvättade, som Maximillian säger?

"Här," säger Maximillian plötsligt och väcker Jake från sina tankar.
Han räcker över sin sprayburk till Jake och går för att plocka fram en till från sin ryggsäck. Förvånat och nyfiket så undersöker Jake sprayburken lite, samtidigt som han minns hur Maximillian använde den innan på tegelväggen. Det såg rätt så kul ut.
"Så, hjälp mig spraya ner väggarna nu," säger Maximillian och skakar sin nya sprayburk. "Vi ska visa skolan och samhället att det finns en grupp som inte har gett vika för deras hjärntvätt än..."
"Vad... ska jag måla för något?" frågar Jake.
"Vad du vill. Jag målar vår slogan och våra symboler, ditt jobb är bara att förtydliga budskapet. Det spelar ingen roll vad egentligen."

Det tar inte lång stund för Jake att greppa hur sprayburken funkar och han sätter igång att testa sig fram på skolväggen. 

"Snyggt, Jake, inte illa!" hojtar Maximillian från sin del av väggen.
Det får Jake att le lite, samtidigt som han sneglar på Maximillians klotter på väggen för att få en liten aning om hur han borde måla. Han vet inte riktigt hur man ska måla för att slå ett slag för friheten eller revolutionen. Men Jake måste vara något på spåren i alla fall.

Snart så är båda killarna klara med sina första taggar. Det märks tydligt vem som har gjort det här förut och inte. 

"Wow," säger Jake imponerat och kan inte sluta titta på Maximillians tagg.
"Japp, så går det om man brinner för något och gör det ofta," ler Maximillian nöjt. "Det här var en bra början i alla fall! Okej, Jake, jag fortsätter på andra sidan och du flyttar dig till hörnan. Innan kvällen är slut ska hela skolan vara täckt av våra taggar. Det borde få budskapet att gå in och åtminstone skaka om lite..."
Återigen så är Jake inte så säker på vad det är för budskap dom ska få fram, eller till vilka, men det är riktigt roligt att måla och "tagga" (som det tydligen heter) på skolans vägg. Det är extra roligt när Maximillian dessutom tycker att han gör det bra och uppmuntrar honom.

Maximillian kastar en oöppnad sprayburk till Jake och går sen lös på en ny del av väggen. Jake öppnar sin burk och gör sällskap bredvid Maximillian.

Klockan är ganska mycket när Luke kliver ut från skolan. 

Han hade inte tänkt stanna så sent, men hela datorklubben fastnade i ett så intressant och spännande spel att tiden bara flög iväg. Tur att det är fredag, annars skulle Lance och Argus ha gått i taket över att han inte var hemma än. Luke sneglar på sin smartphone och suckar lite. Inga missade samtal, inga sms, ingenting. Det känns lite jobbigt att ingen saknar honom, speciellt Jake. Men alla är väl så upptagna med utbytesstudenten. Luke känner att han borde försöka skynda sig hem och hälsa på honom innan klockan blir för mycket.

Men när Luke rundar hörnet för att hämta sin cykel från skolgården så får han sig en rejäl överraskning...! 

Chockat så stannar Luke upp och bara stirrar på Jake och Maximillian en kort stund. Han kan inte tro vad han ser! Det här var det sista han trodde om Jake...!
"JAKE?!" utbrister Luke till sist.
När han hör Lukes välbekanta röst så avbryter Jake sitt sprayande och vänder sig glatt mot honom. Maximillian däremot reagerar blixtsnabbt, slänger ner sprayburken i fickan och ger Jake en knuff.
"Ett vittne, spring!" hojtar Maximillian.
"Men det är bara Luke, han..."
"Skyll dig själv!"

Så rusar Maximillian iväg tvärs över skolgården och försvinner ut mot skogen. Luke bryr sig inte ett dugg om honom utan rusar fram till Jake med bestämda steg och han är så upprörd att han först inte vet vad han ska säga.
"Vad i hela världen håller du på med!?" skriker Luke och Jake hoppar skrämt till.
"Vi... vi taggar väggar," svarar Jake osäkert. "Det ska vara ett budsk..."
"Jag ser väl vad du gör, men..." Luke är så arg att han måste pausa och svälja lite. "Fattar du inte att det här är olagligt, Jake!?"

Jake ser verkligen att Luke är arg, men han förstår inte varför. 

Hans oskyldiga, oförstående uttryck gör Luke bara ännu argare. Varför ska Jake komma undan med allt dumt han gör bara för att han inte vet bättre? Han måste väl lära sig också och få ta konsekvenserna för vad han gör.
"Förstår du inte att polisen kan arrestera dig för något sånt här?!" säger Luke argt och får syn på en sprayburk i Jakes ficka. "Ge mig den där...!"
Ilsket rycker han till sig burken och vet inte riktigt om han ska kasta iväg den eller kasta den på Jake. Jake försöker verkligen förstå, men det är svårt med alla dubbla budskap. Maximillian tyckte det hela var kanon och Luke står och skäller ut honom som en galning.

"Jag... ser inte vad som är så farligt med det här," säger Jake uppriktigt och pekar. "Titta där, på taggen som Maximillian gjorde vid fönstret. Är den inte snygg?"
"Vad är det du inte förstår, Jake...?" säger Luke och drar ett djupt andetag. "Det här är olagligt...! Du bryter mot lagen!"
"Samhällets lagar, ja, men det är inte bra lagar för samhället är inte bra. Så... då gör det väl ingenting om man bryter mot dom?"
Glasögonen glider ner lite över Lukes näsa när hans haka nästan faller i marken. Vad sjutton sa han? Vad vet Jake om samhällets uppbyggnad och positiva och negativa sidor, han som knappt ser skillnad på mikrovågsugnen och brödrosten?!
"Luke...!? Jake...?!"

Bägge två bryter diskussion och snurrar runt! Där står Wilbur och stirrar chockat på dom båda. 

"Wilbur, vad gör du här?" frågar Luke överraskat.
"Jag tränade på gymmet, vilket jag sa till dig att jag skulle göra," svarar Wilbur kort. "Det blev senare än jag hade tänkt, men..."
Hans blick faller på sprayburken i Lukes hand. Luke märker det och inser genast hur det får honom att framstå. Snabbt släpper han burken och sneglar på väggen.
"Alltså, du kan inte tro att jag gjorde det här," säger Luke upprört. "Jag skulle aldrig... jag menar, Jake..."

Han tystnar när han ser Wilbur stå där med armarna i kors och skaka besviket på huvudet.
"Jag vet inte ens vad jag ska säga," säger Wilbur och han låter både upprörd och besviken. "Det här var det sista jag trodde om er två..."
"Maximillian var här och gjorde det också, det var säkert han som..." börjar Luke, men Wilbur höjer handen och avbryter honom.
"Det spelar ingen roll," säger Wilbur och drar upp telefonen. "Ni får förklara er för väktarna, inte mig."
"Väktarna?" frågar Jake medan Luke spärrar upp ögonen.
"Tänker du ringa polisen, Wilbur!?"

Wilbur tittar allvarligt på sina två bröder och nickar sen. 

"Det ni sysslar med är skadegörelse och vandalism," säger Wilbur. "Jag tror inte att ni kommer råka jätteilla ut. Förmodligen behöver ni bara städa upp det och så får våra pappor stå för kostnaderna, men ni måste ta ansvar för era handlingar oavsett."
Så vänder han ryggen till dom och ringer. Luke vänder sig ilsket mot Jake.
"Tack så mycket, nu hamnar jag i knipa på grund av dig," säger Luke argt. "Vilken underbar vän du är..."
"Jag... tycker inte att det låter som att du menar det," säger Jake osäkert. "Gör du det?"
"Det är klart att jag inte menar det!!"

Wilbur lägger undan telefonen och går bort till dom båda.
"Så, dom har skickat en bil för att komma och kontrollera skadorna," säger han och tittar besviket på Luke. "Det här trodde jag inte om dig, av alla personer. Att Jake skulle kunna haka på något sånt här, visst, men... jag trodde jag kände dig, Luke."
Luke vill säga emot, försvara sig och säga åt Wilbur att sluta låta som en storebror när dom är lika gamla. Men han kämpar emot det och låter det vara. Det är lika bra att spara det tills väktarna kommer. En mening som Wilbur sa har dock fastnat i Lukes huvud och han drar en osynlig suck.
"Jag vet hur du känner," tänker Luke för sig själv och tittar på Jake. "Jag trodde jag kände honom..."