Kapitel 40: Morgonstund har guld i mund

Vargs Taverna har blivit väldigt omtalad på sista tiden. 

Rykten sprider sig snabbt i staden, speciellt bland ungdomarna. I flera veckor nu så har den mystiska, unga gitarristen dykt upp där på kvällarna och spelat på sin gitarr. Han dyker upp, spelar sina låtar och ger sig av igen utan att säga ett ord. Både bartendern och tavernans ägare har slutat be gitarristen att gå och uppskattar istället hans närvaro. Speciellt dom extra besökare som kommer tack vare honom.

Gitarristen är något av det mest populära att prata om bland eleverna på skolan, även om ytterst få faktiskt har sett honom med egna ögon. Inte ens barnen Barlow har kunnat undgå ryktena och historierna. Tekla är ruskigt nyfiken på gitarristen, men Lance och Argus skulle aldrig tillåta att någon av barnen satte en fot på Vargs Taverna på kvällarna. Wilbur brukar skämtsamt kalla gitarristen för Fenris' rival, då han också spelar gitarr ofta. Något som Fenris inte alls uppskattar, då han anser att han spelar tusen gånger bättre än en pubspelande gothgrabb.

Oavsett vad andra tycker så är gitarristen ganska omtyckt av tavernans besökare.

Hans gitarrspelande har förbättrats sen han först dök upp och vid några enstaka tillfällen så har han faktiskt spelat ett par sånger på begäran. Även om han fortfarande inte har hörts säga ett enda ord till någon, inte ens ett tack för dricksen han får.

Två främmande ansikten sitter vid bardisken på Vargs Taverna den här kvällen. En vuxen man som ser ut att komma från storstaden och en tonårsgrabb med en minst sagt intressant stil. Båda två har suttit hela kvällen och lyssnat på gitarristen, samtidigt som dom småviskat lite till varandra. Mannen ser ut att vara både otålig och irriterad och det verkar nästan som om dom väntar på någon.

Trots sin irritation så ägnar mannen mycket uppmärksamhet åt gitarristen. 

"Nå, vad tycker du?" frågar tonåringen i ett försök att få mannen på andra tankar. "Är han inte precis vad du letar efter?"
"Hmm, ja, jag antar det," svarar mannen lite frånvarande. "Han kan spela och vi kan verkligen dra nytta av hans rykte häromkring."
"Vad planerar ni två, egentligen...?"
Bartendern synar dom båda misstänksamt. Mannen uppskattar inte att bartendern lyssnat på deras konversation och dessutom har fräckheten att lägga sig i.
"Jag ser inte hur det är din ensak," säger mannen kyligt. "Har inte du glas att diska eller bänkar att torka av...?!"

Bartendern är inte villig att bråka, så han återgår till sitt bakom bardisken. 

"Kom an, var inte så otrevlig," säger tonåringen.
"Jag är inte otrevlig, jag är irriterad," svarar mannen skarpt. "Oavsett vad jag tycker så måste Heyla godkänna honom också. Var håller hon hus!? Klockan är långt över åtta!"
"Fick du inte hennes meddelande?" frågar tonåringen förvånat. "Någon modetidning ville göra en intervju med henne angående någonting och hon sa att publiciteten där var viktigare än att se någon förlorare spela på en taverna."

Mannen ger ifrån sig en grov svordom, vilket får bartendern att hoppa till lite. Tonåringen däremot rycker bara på axlarna.
"Jag trodde du kände Heyla vid det här laget," säger han. "Hon nobbar aldrig en intervju, speciellt inte om det ska vara med i TV."
"Det är nog dags att påminna henne om hennes kontrakt och vad som står i det..." muttrar mannen argt. "Nåja, då får hon skylla sig själv. Hon förlorade precis sin rätt att vara med och avgöra vem som ska bli den tredje medlemmen. Vi tar honom."

Tonåringen ler lite och vänder sig sedan om mot bartendern. 

"Vad vet du om den där killen?" frågar tonåringen och nickar åt den mystiske gitarristens håll.
Bartendern höjer ögonbrynen lite och ställer långsamt ner sitt glas. Han verkar osäker på vad han ska säga till dom här skumma personerna, men... sanningen är...
"Inte mycket," svarar bartendern till sist. "Han dyker upp, spelar gitarr och går. Det är det enda någon vet."
"Det har jag svårt att tro," säger tonåringen skeptiskt. "Menar du att vem som helst får komma in på tavernan och spela?"
"Varför inte? Vem som helst får komma in hit och dricka eller åtminstone hänga, beroende på åldern. Han beställer inga drinkar så jag har aldrig behövt be om legitimation. Jag tvingar inte folk att presentera sig eller vara sociala."

Deras konversation avbryts avbryts av en högljudd svordom från mannen bredvid, som ilsket lägger ifrån sig smartphone på bardisken och muttrar lågt för sig själv.
"Försökte du ringa Heyla?" frågar tonåringen och han nickar bara kort till svar. "Ge upp, bråka med henne i studion imorgon istället."
"Det kan du räkna med att jag kommer göra..." mumlar mannen argt och blänger sen på tonåringen. "Gå ut och hämta min portfölj från bilen, så går jag och pratar med grabben."
"Menar inte att lägga mig i," inflikar bartendern. "Men om det är gitarristen du syftar på så packade han ihop sin gitarr och stack för några minuter sen."

Den mystiska gitarristen har försvunnit ut i natten som han alltid gör, till den främmande mannens stora frustration. 

Ett plötsligt oväsen får Ford att flyga upp i sängen i sitt rum, nyvaken och förvirrad. 

Först så känner han inte igen sig. Vart är han någonstans och vad i hela världen har hänt med hans rum? Oväsendet från rummet bredvid gör det inte lättare för honom att samla tankarna, men tillslut kommer allt tillbaka till honom. Moonlight Falls, utbytesstudenter, galna varulvar, spökhundar och... vad är det som låter så fruktansvärt? Vad är klockan?

Han kisar bort mot den digitala väckarklockan på sängbordet.
"Fem," mumlar han och gnuggar sig sömnigt i ögonen.
Nu när han har vaknat till lite så hör han att oljudet är musik som spelas otroligt högt, ackompanjerat med vad som måste vara en hunds ylande. Det finns inte en chans att Ford kommer kunna somna om i det här oväsendet...

Trött så kämpar han sig upp ur sängen... 

Han orkar inte ens leta efter sina glasögon utan går mot dörren, samtidigt som han försöker komma ihåg vem det var som bodde i rummet bredvid honom. Var det Wilbur eller...?
"Det är för tidigt för sånt här," mumlar Ford för sig själv medan han öppnar dörren och går ut.
Det låter inte lika mycket härute, men han förstår ändå inte hur övriga familjen lyckas sova igenom oväsendet. Har inte varulvar väldigt bra och känslig hörsel?

Ford går fram till dörren närmast hans och knackar på.
"Hallå?" säger Ford så högt han vågar. "Du spelar alldeles för högt. Kan du... hallå?"
Han tystnar och väntar lite, men han får inget svar och oväsendet upphör inte. Osäkert så ser han sig lite omkring och känner sedan på handtaget. Dörren är olåst och han öppnar den försiktigt. Han vet hur oartigt det är att gå in i någon annans rum på det här viset, men ingen svarar när han knackar och Ford vill verkligen tillbaka till sängen och sova ett par timmar till.

Därinne får han se familjen Barlows "tvåmansband" spela för första gången. 

Så fort som dörren öppnas så hajar Fenris till och slutar spela, vilket strax leder till att Leon slutar yla med ett förvånat ansiktsuttryck. Ford kommer av sig lite av synen. Han hade väntat sig en stereo med hög musik på, inte någon som faktiskt spelar gitarr. Inser inte Fenris själv hur mycket det måste låta? Speciellt med hunden som ylar till på köpet? Fenris stirrar på Ford och ser rejält förvånad ut.
"Ja, just det, älvpojken," säger Fenris strax, då han minns deras korta möte i hallen. "Är du kvar här?"
"Var... skulle jag annars vara?" frågar Ford.
"På sjukhuset, hade jag gissat på," svarar Fenris och ställer ifrån sig gitarren. "Eller, om du lyckats komma undan pappa, på första bästa tåg härifrån. Du har dåliga överlevnadsinstinkter, älvpojken."

Ford känner sig helt ställd. Aldrig förr har någon pratat till honom på det sättet, med det där nedlåtande tonfallet och det där smeknamnet...
"Vad vill du?" frågar Fenris irriterat och spänner ögonen i Ford.
"Jag... ditt gitarrspelande," får Ford fram. "Kan du... tänka dig att vänta med att spela till lite senare? Det låter jättemycket inne hos mig. Det är fortfarande tidigt och jag vill gärna sova lite längre."

Fenris står bara tyst och stirrar på Ford som om han talade ett främmande språk. 

Plötsligt dyker Leon emellan Ford och Fenris och sätter igång att stormskälla mot Ford, som snabbt backar undan! Leon accepterade att den här främmande varelsen öppnade dörren och stod där, men när den främmande varelsen närmade sig Fenris och började med sitt otydliga kroppsspråk, då gick den över gränsen.
"Leon, tyst med dig!" säger Fenris skarpt och grimaserar lite över skarpheten i Schipperkens höga skall.
Leon tystnar, men skallet följs av en hög smäll utifrån allrummet. Ford, som har backat till dörröppningen av rädsla för Leons utfall, vrider på huvudet och ser en sömndrucken men uppenbart arg Tekla stå utanför sin dörr.
"FENRIS!" vrålar hon så Ford hoppar till. "Få tyst på hunden och håll klaffen därinne eller så kommer jag ta gitarren och kasta ut den genom fönstret!"
"Ungar, vad i hela världen håller ni på med därute?!"

Argus sitter upp på sängkanten och tittar oroligt ut mot allrummet. 

Det här oväsendet kan inte ens Argus och Lance sova igenom. Fenris ger ifrån sig ett irriterat stönande och smäller igen sin sovrumsdörr.
"Allt är okej, pappa," ropar Tekla. "Det är bara Fenris som glömmer bort att det existerar andra människor i universum igen...! Kan vi inte ta ifrån honom hans gitarr?!"
Argus ger ifrån sig en lång, djup suck och Ford står kvar utanför Fenris' dörr utan att veta riktigt vad han ska göra eller säga. Trots att det var Fenris som drog igång det här så kan inte Ford låta bli att känna sig delvis skyldig till det hela.

Lance flyger plötsligt upp ur sängen och förvandlar sig till varulvsform i bara farten...

... och skrämmer slag på Spore med sin plötsliga, högljudda förvandling! 

Snabbt som ögat så flyr den stora hunden ut från sovrummet, förbi Ford ute i allrummet och ner för trapporna till undervåningen. Lance tar ingen notis om det utan står och ser sig hysteriskt omkring medan han sniffar runt vildsint i luften.
"Lance, vad sysslar du med?!" utbrister Argus förvånat.
"Det är en älva i huset!" utbrister Lance upprört, med samma tonfall som om en lönnmördare skulle ha lyckats bryta sig in.
Han börjar gå runt i rummet medan han yrvaket sniffar omkring.

"Säger du det...?"

Nyvaken som han är så verkar Lance ha glömt bort allt vad Ford heter och vad som hände under gårdagen.
"Var lade jag tidningen någonstans...?" muttrar Argus och börjar leta vid sängbordet.


Med hjärtat i halsgropen så backar Ford långsamt tillbaka in i sitt rum och hoppas helhjärtat att det ska finnas ett lås på hans dörr. Till hans stora lättnad så ser han ett när han stänger dörren och han skyndar sig att låsa. Han är inte säker på hur mycket skydd som en låst dörr verkligen ger mot en ilsken varulv, men det känns tryggt oavsett.

Det är med en lång, lättad suck som Ford kryper tillbaka ner i sängen igen. Han känner sig dock klarvaken och det har börjat ljusna ute. Nu förstår han åtminstone varför Tekla lät så beklagande över att han behövde bo i rummet bredvid Fenris. Ford sneglar på klockan på sängbordet. Inte ens en timme har gått av hans andra dag i Moonlight Falls och saker och ting har redan hunnit balla ur.

En sak är i alla fall säker. Hans vistelse här lär aldrig bli långtråkig. 

Kapitel 39: Välkommen till familjen Barlow

"Så, Ford, dags för en rundtur runt Barlow Mansion," säger Tekla med en skojfrisk ton på rösten.
Hon har inte gått oberörd från händelsen tidigare, men det hjälper inte att älta det. Pappa Lance har bett om ursäkt (på sätt och vis) och varken hennes föräldrar eller Ford har blivit avskräckta till att ha Ford boende här. Nu är det bara att fortsätta som planerat och hoppas att det inte blir värre.

Ford följer nyfiket med Tekla och går tyst och artigt vid hennes sida. Hon
önskar nästan att han kunde vara lite mer pratsam... 

Det är första gången som hon får chansen att visa någon runt i huset. Hon känner sig lite blyg och osäker på det hela, men tar sig i kragen och gör sitt bästa. Trots allt så vill hon verkligen ha Ford här och hon längtar efter att få fråga honom mer om både Appaloosa Plains och älvor så fort som han gjort sig hemmastadd.
"Ja, det här är... vardagsrummet och arbetsrummet," säger Tekla och gör en osäker gest kring sig. "Det är ganska nybyggt och... ja... på andra sidan om matsalen där vi nyss var så har vi köket. Du kanske såg det när vi satt därinne..."

Ford nickar med ett vänligt leende och går runt och ser sig lite omkring i vardagsrummet. Han sneglar lite extra på bokhyllan och känner sig nyfiken på vad för slags böcker en familj med varulvar kan tänkas ha. En rörelse i ögonvrån får honom att vända på sig och han flämtar förskräckt till!
"Är något fel, Ford?" undrar Tekla.
"Är det... där en spökhund som ligger och sover på soffan...?" frågar Ford skrämt.

Lilla Liona ligger fridfullt och sover på soffan och har inte märkt
nykomlingen i huset. 

"Hmm?" undrar Tekla och går fram till honom. "Ah, ja, det där är Liona. Pappas gamla hund. Hon dog för några år sedan och kom tillbaka i vintras."
"Det... ja... okej, bra, okej..."
Ford vet inte vad han ska säga. Hur reagerar man ens på något sånt här? Dessutom så är det här familjen som han ska bo hos nu i ett år framöver och han vill inte säga något som riskerar att låta fel.
"Hon är inte farlig," ler Tekla vänligt.
"Det trodde jag inte heller," säger Ford och besvarar svagt leendet. "Jag är... bara inte van vid hundar. Ännu mindre spökhundar..."

I ett försök att byta samtalsämne så ser sig Ford omkring och får syn på en dörr bakom dom, mittemot soffan.
"Vart finns därinne?" undrar han nyfiket.
"Det är garaget," ler Tekla och lyser sedan upp. "Därinne finns min kemibänk! Vill du se? Jag jobbar på lite roliga saker när jag har tid som jag gärna visar."
"Kemibänk?" frågar Ford och till Teklas glädje så låter han faktiskt intresserad, till skillnad från hennes familj. "Ja, det tittar jag gärna på."
Glatt så skyndar Tekla bort till garagedörren, ivrig att få visa någon som verkar vara uppriktigt intresserad av hennes projekt vad hon sysslar med därinne. Men när hon öppnar dörren så får ett högt skall därinne henne att snabbt rygga tillbaka och...

...ett stort, svart lurvigt odjur dyker ut från garaget, överlycklig över att äntligen
ha blivit utsläppt! 

"Spore, nej!" utbrister Tekla förskräckt.
Det var alldeles för sent för Spore att stoppa sitt överlyckliga utfall och hon landar rätt på en förvånad Ford, som knappt hunnit mer än att ta ett par steg bakåt vid åsynen av den stora hunden! Ford faller baklänges av den stora hundens tyngd och Spore landar ovanpå honom, förvånad men samtidigt överlycklig vid åsynen av en ny person i huset.
"Spore, flytta på dig!" utbrister Tekla och försöker knuffa bort den stora hunden från Ford.
Spore bryr sig inte det minsta om Tekla utan är fullt upptagen med att slicka hela ansiktet på stackars Ford, som vettskrämt höjt armarna för att skydda sig mot den anfallande besten.
"Pappa, hjälp!" skriker Tekla ut mot matsalen.

Oväsendet väcker Liona, som gäspande sträcker på sig och tittar nyvaket på spektaklet några meter bort. Hon glider långsamt ner från soffan och börjar nyfiket gå ditåt. Lance och Argus kommer springande båda två, beredda på att vad som helst kan ha hänt, men när dom får se Spore och Ford så lugnar dom sig.
"Få bort den!" ropar Ford skrämt mellan Spores slickattacker och försöker knuffa bort Spore.
"Jag får inte bort henne," säger Tekla förtvivlat. "Hon lyssnar inte på mig och jag lyckas inte knuffa bort henne!"
"Spore!" säger Lance skarpt och den stora hunden tittar glatt upp mot sin husse. "Sluta med det där, du vet inte vart han har varit..."

Spore viftar häftigt på svansen och ser busig ut. 

"Lance...!" säger Argus skarpt.
"Ja, ja," suckar Lance. "Spore, kliv bort! Kom hit med dig!"
Till hans förvåning så lyder inte Spore, utan hon står kvar över Ford och viftar bara häftigare med svansen med en busig glimt i ögonen.
"Ta bort henne, Lance," säger Argus. "Ford är ju vettskrämd!"
"Äh, Spore menar ju inget illa," säger Lance. "Hon gillar honom, av någon anledning. Han överreagerar."
"För någon som inte är hundvan så är det här jätteläskigt!" utbrister Tekla argt. "Ta bort Spore nu, pappa!"

Förbryllat så tittar Liona på Spores och Fords udda brottningsmatch. 

Lance rycker på axlarna och går fram för att ta tag i Spore och flytta på henne, men den stora hunden dyker plötsligt och vigt undan! Hon hoppar bort från Ford, skäller ett par gånger och börjar springa ut mot matsalen. Hennes tassar glider på golvet och hon klarar inte av att stanna. Klumpigt försöker hon svänga för att undvika matsalsbordet, men hinner inte riktigt och river tre stolar när hon svänger runt. Vasen ovanpå bordet välter, rullar ner och går i bitar medan Spore obekymrat rusar vidare ut i köket. Med gapande mun står Lance och stirrar efter henne innan han rusar efter.
"Spore!" ryter han. "Kom hit eller stanna innan du river hela huset!"
"Ja, det där är Lances problem," säger Argus och skakar på huvudet. "Det kanske distraherar honom från hans älvproblem."

Han hjälper Ford upp på darrande ben och ger honom en klapp på axeln.
"Är du okej?" frågar han vänligt. "Spore försökte inte skada dig, Ford. Hon är bara ett stort glädjepaket som inte har vant sig vid sin storlek än."
Ford nickar lite till Argus, fortfarande i chock över Spores överfall.
"Ford, jag är så ledsen!" säger Tekla förtvivlat. "Jag hade ingen aning om att Spore var där och... vad gjorde Spore i garaget över huvud taget?! Vem stängde in stackaren där från första början?!"
"Jag har mina aningar," säger Argus kort och hans ögon smalnar lite. "Men det får jag ta itu med senare. Tekla, jag tror Ford har sett nog av familjen och huset för stunden. Kan du visa honom till hans rum och badrummet bredvid, så han får en chans att fräscha upp sig lite?"

Skamset och med sänkt huvud så leder Tekla vägen upp till övervåningen för att
visa Ford till gästrummet. 

Ingen av dom säger något. Ford återhämtar sig fortfarande från mötet med Spore och Tekla skäms för mycket för att kunna få fram något. Hela den här dagen har varit den ena katastrofen efter den andra. Kunde inte saker och ting gå rätt och vara lite mer... vanliga... den enda dag dom skulle få hem en inneboende i huset?

Tystnaden ligger tungt i luften och Tekla vet att hon måste säga något. Berätta var allt ligger, vilka dörrar som leder till badrum och vilka som leder till sovrum. Men hon klarar inte av det. Ford kommer upp för trappan och ser sig omkring. Obehaget har börjat försvinna och han känner sig lite lugnare. Han ser ut över rummet och lägger märke till arkadspelen och även videospelsfodralen som ligger utspridda på golvet nedanför TV:n.
"Oj, vem är det som gillar spel så mycket?" frågar han.
"... Luke... mina ena bror," svarar Tekla. "Jag spelar ibland också... kom, ditt rum är här borta."

Hon leder Ford till rätt dörr, glad över att han bröt tystnaden.  

Det känns lättare för henne nu och hon försöker lägga alla dagens otrevligheter bakom sig.
"Ditt rum är därinne, precis bredvid ena badrummet," säger Tekla och nickar mot dörren rakt framför dom. "Bredvid Fenris' rum också, är jag rädd, men... oroa dig inte, vi ska säga åt honom att hålla volymen nere på en vettig nivå."
"Det blir säkert bra," säger Ford och ler artigt.
"Om Fenris stör med hög musik så knacka bara på hos mig," säger Tekla. "Mitt rum ligger till höger om Fenris, andra dörren från ditt rum. Jag vet hur man får tyst på honom."

Ford ser sig omkring, nyfiken på hur inredningen ser ut hemma hos en familj varulvar. 

Det här har minst sagt varit en händelserik dag för honom. Han visste inte vad som väntade honom i Moonlight Falls och han antar att saker och ting kunde ha varit mycket värre. Möjligtvis. Kanske. Oavsett så lär han aldrig få tråkigt här hemma hos familjen Barlow. Han håller dock tummarna för att det finns lås på hans rumsdörr...
"Här är då gästrummet," säger Tekla och öppnar dörren. "Det finns inte så mycket härinne, men..."

Med gapande mun kliver Ford in och ser sig runt i rummet. 

Deras gästrum är mycket större och mer inrett hans eget rum hemma.
"Ja, det finns som sagt ingen TV eller dator," säger Tekla. "Men det finns TV här utanför och..."
Hon tystnar och sneglar lite på Ford för att få se hans reaktion på rummet.
"Det är perfekt," säger Ford och Tekla skiner upp. "Är det här verkligen ett gästrum?"
"Ja," ler Tekla. "Pappa Argus inredde det. Vi får inte jättemånga gäster, men han tycker att det är bra att vara förberedd. Ingen av oss kunde komma på något bättre att göra med rummet, förutom Fenris som ville ha en massa ljudsystem och högtalare överallt... hans förslag blev nedröstat ganska snabbt."

Tekla och Ford hjälps åt att bära in hans packning och Ford sätter igång att packa upp.

"Okej, då... lämnar jag dig lite," säger Tekla osäkert. "Jag finns ett par dörrar bort, om du minns. Om det skulle vara något."
"Tack så mycket, Tekla," ler Ford vänligt.
Tekla besvarar blygt leendet och går ut ur rummet. När hon väl har stängt dörren lutar hon sig tillbaka mot den och pustar lättat ut. Trots allt som har hänt under dagen så står Ford inne i gästrummet och packar upp. Han tänker inte åka härifrån, han tänker stanna! Glatt så nästan skuttar Tekla bort till sitt rum, samtidigt som hon håller tummarna hårt för att övriga familjen inte ska skrämma bort Ford därifrån.

Ute i trädgården så kämpar Lance med att få lite fason på Spore. 

Han kan inte förstå hur hon blivit så... vild. Har han verkligen försummat henne så pass? Eller är hon bara en extra busig och krävande hund? Liona och Leon ligger tillsammans i hundkojan och iakttar Lances försök att nå fram till Spore.
"Tror du han kommer lyckas?" frågar Liona.
"Inte en chans," svarar Leon och gäspar trött. "Spore är lika dum som hon är stor... hon fattar inte ens dom tydligaste och enklaste signalerna."
Dörren ut till trädgården öppnas och hundarna tystnar och kikar nyfiket på vem det är som kommer.
"Hur går det, älskling?" frågar Argus och stänger dörren bakom sig.

"Tja... halvdant," svarar Lance och kliar sig lite i huvudet. "Jag har inga problem med att få kontakt med henne, vilket är bra, men... hon är inte det minsta villig att lära sig. Bara busa och leka."
Som för att understryka Lances ord så faller Spore ner i en lekinvit, skäller lite och rusar sedan iväg i trädgården för att leta efter något att leka med. Argus brister ut i skratt medan Leon lägger ner huvudet mellan framtassarna med en ogillande blick på Spore.
"Det får ta den tid det tar," säger Argus. "Vi får åtminstone försöka lära henne att stanna på kommando, eller att ta det lugnt inom... är det där en polisbil som kommer?!"

Polisbilen stannar utanför Barlow Mansion och ut kliver en poliskonstapel följd
av Luke, Jake och Wilbur. 

Lance och Argus tappar hakan båda två, medan Leon flyger fram till staketet och skäller ut poliskonstapeln. Spore gör honom sällskap, men hon är mest ute efter att hälsa barnen välkomna hem och hälsa på främlingen. Nervöst så flyttar sig Luke lite närmare Jake, trots att han fortfarande är arg på honom. Det här kommer inte bli kul. Wilburs allvarliga min gör det hela bara värre.
"Herr Barlow?" frågar poliskonstapeln och går fram till staketet i ett försök att överrösta Leons skällande.
"Ja?" svarar Lance och Argus i munnen på varandra.
"Det har inträffat en incident på skolgården där era söner var inblandade," fortsätter hon.
"Incident?" undrar Lance och tittar sedan bort mot pojkarna. "Vad har hänt? Är ni alla okej?"
"Kan vi gå in och prata istället, utan hundens skall?" frågar poliskonstapeln.
Lance hyschar Leon och Argus skyndar fram för att öppna grinden samtidigt som han ser på sina tre söner med en förbryllad blick.

Senare på kvällen, efter att resten av huset kommit till ro för natten, sitter Lance
och Argus vakna. 

Det är inte lätt för en förälder att sova efter en sån kväll. Båda två sitter tysta tillsammans en lång stund.
"Jake måste ha blivit tvingad till det," säger Lance till sist. "Han skulle aldrig få för sig att göra något sånt på egen hand. Jag menar, polisen sa ju att hon kände igen symbolerna från förr. Någon rebellgrupp som håller på och demonstrerar mot allt. Dom måste ha influerat Jake och fått honom att göra det."
"Han erkände själv," säger Argus uppgivet. "Även om det inte var hans idé så gick han med på det frivilligt."
"Men Luke... han kan inte ha gjort det," fortsätter Lance. "Jag vägrar tro det, han är inte den typen."
"Enligt Jake så nej, då är Luke oskyldig," nickar Argus. "Men vi känner Jake. Han skulle säga vad som helst för att hjälpa Luke ur knipa och Wilbur hittade dom båda med sprayburkar i händerna..."

Med en lång, djup suck så begraver Lance ansiktet i händerna. Hela den här dagen känns som en enda lång mardröm.
"Utbytesstudenten är en älva som ska bo här ett helt skolår, Spore har växt upp till en odräglig byracka som river huset, min son och min bonusson blir hemkörda i polisbil efter att ha vandaliserat skolan och är tydligen med i en rebellisk anti-samhällsgrupp..." suckar han. "Jag behöver en huvudvärkstablett..."
"Det blir värre," säger Argus med ett uppgivet leende.
Långsamt sänker Lance händerna och stirrar på honom.
"Hur...!?" frågar Lance. "Hur kan det här bli värre...!?"
 "Tja, jag hade tänkt hitta på något litet för oss två under dagen, men med allt som hände med Ford och pojkarna så fanns det inte tid för det. Så grattis på bröllopsdagen, älskling."

Lance vet inte om han ska skratta eller gråta åt det hela.