Kapitel 18: Föräldraskap

Stora förändringar kräver ännu större förändringar från sin omgivning. För att fyrlingarna skulle få plats i deras hem så behövde Lance och Argus genast ändra sina planer angående ombyggnaden av huset och göra det ännu större. Tack och lov för alla bonusar och övertidsersättningar som dom tjänat in det senaste året.

Simdaler som räckte till att bygga denna underbara barnkammare.

"Är allt klart?" frågar Argus och tittar sig omkring i barnkammaren. "Det verkar klart."
"Bra," svarar Lances röst. "Då kommer jag in med dom."
Ett svagt gnyende hörs som i protest, men några lugnande ord från Lance får gnyendet att tystna.

In i rummet så kommer Lance med sin och Argus' förstfödda barn och enda dotter, Tekla Barlow. 

Argus följer dom båda med en kärleksfull blick och blir alldeles varm inombords när Lance räcker över Tekla till honom.
"Ta henne du," ler Lance. "Jag måste hämta resten."
"Du fick din dotter, trots allt," säger Argus när han försiktigt tar Tekla i sina armar.
"Och du fick din son... tredubbelt upp," flinar Lance.

Varsamt så lägger Argus ner sin lilla dotter Tekla i spjälsängen som han och Lance valt ut speciellt för henne. 

Samtidigt kommer Lance tillbaka in i rummet med den andra fyrlingen, deras förstfödda son Fenris Barlow. 

Lille Fenris, till skillnad från sin lugna och glada syster, gnyr irriterat och vrider sig lite.

"Är han fortfarande grinig?" undrar Argus. 

"Ja, det går inte att muntra upp honom," säger Lance uppgivet, men ler mot sin son. "Han är lika envis som du är, Argus." 

"Ge honom till mig," säger Argus och sträcker ut armarna. "Jag ska se om jag inte kan lugna honom lite." 

Lance har inget emot det, då han fortfarande har två små varulvsvalpar att bära in. 

Fenris blir lite gladare av Argus' jollrande och lekande, så det är med ett leende på läpparna som han låter sig läggas i sängen. 

I bakgrunden står Lance med deras andra son, Luke Barlow, i armarna som lekfullt försöker nå sin pappas näsa. 

"Lugna dig lite," säger Lance varmt. "Jag måste hämta din bror och du behöver sova lite." 

Luke låter sig läggas ner i sängen utan att protestera, men han börjar istället stirra som en galning på varulvsbjörnen i hans spjälsäng. Han verkar inte rädd, utan snarare otroligt fascinerad. 

"Ska jag hämta Wilbur?" frågar Argus, som märker att Lance har svårt att slita sig från Luke. 

"Nej då, jag tar honom," svarar Lance leendes och går ut i hallen. 

Där väntar den sista fyrlingen, lilla Wilbur Barlow som föddes sist av alla fyra. 

Tillsammans så går Lance och Argus in i barnkammaren med lilla Wilbur och lägger honom i den fjärde spjälsängen. Dom står tillsammans och ser ut över sina fyra bebisar, sina varulvsvalpar, innan dom omfamnar varandra i en lång, hård kram. 

Drömmen som hade verkat omöjlig har slagit in, om än lite till överdrift med hela fyra små barn samtidigt. 

Alla fyra ligger så förnöjt i sina spjälsängar och Tekla håller redan på att slumra till. Det är en lugn och mysig stund, med hela familjen samlad. 

"Så, vad gör vi nu?" undrar Lance tillsist. 

"Nu, min älskade, väntar vi bara på att helvetet bryter lös," säger Argus med ett uppgivet leende.

Vilket inte dröjer länge. Snart ligger fyra små bebisar och skriker efter mat! Argus lyfter upp och matar Wilbur. 

Lance gör sitt bästa med att uthärda skriken, samtidigt som han försöker bestämma sig över vem han ska ta upp och mata.
"Bara välj någon," säger Argus och man märker att han biter ihop genom dom höga vrålen också. "Eller gärna två samtidigt, om du kan lösa det..."
Utan att försöka tänka för mycket på det plockar Lance upp Fenris och matar honom, medan Luke gallskriker i spjällsängen bredvid.

Efter det är det Teklas tur, medan Argus matar Luke med flaska. Lilltjejen ligger så lugnt och fridfullt i pappas armar. 

När alla bebisar är mätta och nöjda så somnar dom och papporna andas ut.
"Det där var stressande," säger Lance.
"Ja, men vi får vänja oss," svarar Argus och ler. "Så här kommer våra liv se ut framöver. Om och om igen, flera gånger om dagen."

Nu när skrikandet har upphört kommer Liona insmygande i barnkammaren för att titta lite på nykomlingarna. 

Det är läskigt och spännande på samma gång. Och det luktar bebis! Lionas mammainstinkter vaknar lite när hon vandrar mellan sängarna. 

Lance håller ett vakande öga på henne för säkerhets skull, men han har ett stort förtroende för sin gamla vän.
"Titta du, men väck dom inte," ber Lance.
Bakom så kommer ytterligare en hund in i barnkammaren, med försiktiga steg. Leon verkar mycket mer skeptiskt än Liona och det tar honom flera minuter att gå fram till Fenris' säng.

Nej, Leon är inte alls säker på vad han tycker om dom små knytena. Han tänker inte röra dom, men han behöver inte gilla dom heller. 

"Leon, gå bort," säger Lance skarpt. "Jag gillar inte blicken du har..."
Leon lyder mer än gärna och går långsamt ut ur barnkammaren, medan han småblänger lite på bebisarna på vägen. Vissa hundar behöver mer tid på sig att hantera förändringar.
"Det är bara att vänja dig," säger Lance vänligt till Leon. "Våra bebisar går ingenstans, killen, men du och Liona är mina bebisar också. Jag..."
Han avbryter sig själv. En otroligt stark och fullständigt avskyvärd stank fyller Lances näsborrar och han vänder sig långsamt mot spjälsängarna.
"Argus...!!"

Argus kommer, skrattandes, och visar Lance hur man byter blöjorna på ett enkelt och effektivt sätt. Tekla är snart skinande ren!

"Hur kan du veta så mycket om bebisar?" frågar Lance.
"Jag jobbade på förlossningskliniken för länge sedan, innan vi träffades," svarar Argus leendes. "Vissa saker sitter kvar."
Lance ler brett och ska precis kommentera det, då ytterligare en våg av stank sköljer över honom. Den här gången är det från Fenris' spjälsäng.
"Jag fixar det," säger Lance med ett uppgivet skratt.

En otroligt grinig och stinkande liten Fenris får blöjan bytt av pappa Lance. 

Fyra bebisar har strax rena, fräscha blöjor och sätter omedelbart igång med att skrika efter uppmärksamhet. Argus och Lance suckar samtidigt, men ler mot varandra. Dom kommer inte att ha något fritid under den kommande tiden, men det gör ingen av dom någonting. För stunden...

Men fullmånen nalkas och trots att både Lance och Argus är kärleksfulla och ansvarsfulla föräldrar så kan det bli svårt att kontrollera den vildsinta vargsidan inuti som vill ut i naturen och härja...