Kapitel 49: Inte riktigt en dans på rosor

Dagarna passerar långsamt förbi och våren anländer på riktigt till Moonlight Falls. Värmen kommer, växterna börjar blomma och det ligger en trevlig vårstämning över hela staden. Med knappt två veckor kvar till vårbalen är det i stort sett allt som barnen Barlow tänker på just nu. Något som dom är långt ifrån ensamma om.

Annorlunda musik än vanligt spelas ur högtalarna i Fenris' rum. 

"Det här är den värsta dagen i mitt liv..."
"Tro mig, det är ingen rolig dag för mig heller, Fenris."
Det hörs på Fords röst att han menar det. Han är i ärlighetens namn ganska förvånad över att Fenris faktiskt höll det han lovade. Ytterst motvilligt räcker Fenris ut sin hand och det är med lika stor motvilja som Ford tar den.
"Har du någonsin dansat förr?" frågar Fenris. "Alls?"
"Nej," svarar Ford.
"Okej, jag för och du följer," suckar Fenris. "Försök att följa med i mina rörelser och hålla takten till musiken."

Deras röster hörs tydligt över musiken, som Fenris inte vill ha på för högt av rädsla att någon av syskonens känsliga hörsel ska lyckas uppfatta den. Efter bara några ynka danssteg har Fenris redan börjat ledsna.
"Om din hand glider längre ner på min midja en gång till då sliter jag vingarna av dig, älvpojken...!" morrar Fenris argt.
"F-förlåt," säger Ford generat. "Jag försöker bara titta ner och se vart jag sätter fötterna!"
"Dessutom är det jag som för," säger Fenris irriterat och flyttar på Fords hand. "Din hand ska vara på min axel!"

Utanför Fenris' stängda och låsta sovrumsdörr sitter Wilbur, Jake och Luke och lyssnar på danslektionen.  Ingen har mycket till privatliv i den här familjen. 

Alla tre har ruskigt svårt att hålla sig för skratt.
"Jag visste inte att Fenris kunde dansa," viskar Jake.
"Inte jag heller," svarar Wilbur lågt. "Vet ni vad som gör det här ännu roligare att lyssna på?"
"Vadå?" undrar Luke.
"Glöm bort att dom dansar och försök föreställa er att dom gör något helt annat..." flinar Wilbur.
Luke måste slå båda händerna för munnen för att inte brista ut i skratt och kämpar för att kväva sitt skrattanfall. Jake förstår inte riktigt det roliga och hinner inte fråga om det heller förrän Fenris' röst hörs från andra sidan dörren igen.
 "Snälla, titta mig inte i ögonen... Det här är jobbigt nog som det är...!"

Nu måste Wilbur också hålla för munnen hårt och både han och Luke verkar förgås av kvävda skrattanfall. Jake ler åt deras reaktion, även om han inte helt förstår det roliga bakom det.
"Jag får inte titta ner, jag får inte titta på dig, vart ska jag titta då?" frågar Ford irriterat.
"Vart som helst förutom på mig," svarar Fenris.
"Du är en usel lärare..." mumlar Ford.
"Och du är en kass elev!" fräser Fenris. "Titta i spegeln så ser du hur du rör dig och vad du gör för fel."

Leon ligger i sängen och tittar slött på Fenris och Ford i den uppenbart obekväma situationen dom befinner sig i. 

Varför går dom inte ifrån varandra eller ger några blidkande signaler till varandra om saker och ting nu är så jobbiga? Tvåbenta varelser kan vara riktigt konstiga ibland...

Ford och Fenris fortsätter att dansa en liten stund och Ford tycker att han börjar få kläm på det hela. Fenris säger dock ingenting och tittar inte ens åt Fords håll. Det är en aning frustrerande och tystnaden som varit dom senaste minuterna börjar bli outhärdlig.
"Ska inte jag prova på att föra också?" frågar Ford.
"Nej," svarar Fenris kort.
Av den korta, skarpa tonen att döma verkar det vara färdigdiskuterat enligt Fenris.
"Men är inte det något jag borde-" försöker Ford säga.
"Tekla kan dansa, så hon kan föra," avbryter Fenris. "Det enda du behöver fokusera på är att följa takten till musiken och inte snubbla över henne."
"Kan jag inte bara få prova på det?"
"Inte med mig."

Återigen verkar det vara färdigdiskuterat. Ford vill inte provocera Fenris för mycket så han låter det vara den här gången. Fenris kastar en snabb blick på Ford och hans ögon smalnar.
"Sluta le," säger Fenris irriterat.
Det rycker lite i läppen på Fenris och han lyckas nätt och jämnt kväva en morrning.
"Jag ler inte..." svarar Ford.

Men jo då, Ford ler och det driver Fenris till vansinne. 

"Men för i helv...!" börjar Fenris argt, men avbryter sig själv. "Sluta le! Vad ler du för egentligen!?"
"J-jag tycker bara det är ganska fint av dig," svarar Ford. "Att lära mig dansa för att göra din syster glad, menar jag."
Fenris ögon smalnar igen och hans blick mörknar.
"Det här är ett straff," morrar han. "Det var antingen det här eller utegångsförbud, så jag gör det endast för att jag måste. Förstått?"
Ford nickar, men Fenris ser fortfarande arg ut.
"Så varför ler du fortfarande då!?"

Tacksamt nog ringer Fords smartphone strax efter Fenris' lilla utbrott och dom har en bra anledning till att avbryta dansen.
"Det är min pappa," säger Ford och tittar på skärmen till sin telefon. "Jag borde-"
"Försvinn härifrån," avbryter Fenris. "Vi är klara för den här gången. Helst för alltid..."
Ford skyndar ut ur rummet med telefonen i handen och snubblar nästan över Jake och Luke som sitter utanför dörren.
"Vad i!?" utbrister Ford förskräckt och lyckas med nöd och näppe undvika att kliva på dom. "Vad gör ni här ute?"
Wilbur och Luke utbyter snabba blickar, osäkra på vad dom ska svara.
"Vi sitter och lyssnar på er danslektion;" svarar Jake glatt, innan Luke hinner hejda honom. "Det är jättekul!"

Fenris dyker upp i dörröppningen och Ford skyndar sig in i sitt rum för att komma undan det oundvikliga bråket som kommer uppstå.

Trots den stängda dörren så hörs dom bråkande bröderna väldigt väl och Ford gör sitt bästa för att försöka stänga ute ljuden. 

"Hallå, pappa!" svarar Ford och hoppas att Mikail inte hör oväsendet i bakgrunden.
"Hej, Ford," hörs Mikails röst.
Han pratar något dämpat och låter trött. Ford rör sig bort från dörren för att komma undan oljuden utifrån så han kan höra sin pappa bättre. Det dämpade tonfallet gör honom lite orolig.
"Är något fel?" undrar Ford. "Du låter så nedstämd."
Mikail ger ifrån sig en djup suck innan han svarar.
"Din morfar.. Han gick bort inatt."
För ett kort ögonblick känns det som om världen stannar upp. Ford hör Mikails ord tydligt, men han verkar ha svårt att ta in dom. Det känns så overkligt, så avlägset, så...

Långsamt sjunker Ford ner på sängen medan innebörden av orden sjunker in.
"Ford? Är du kvar?"
"... ja, jag är kvar. Hur... vad var det som...?"
"Han gick bort i sömnen. Det var väldigt fridfullt. Jag önskar att jag kunnat berätta det för dig öga mot öga, men... du behövde få veta."
"Det-det är ingen fara," får Ford fram.
"Vill du komma på begravningen?" undrar Mik. "Den blir nog om ett par veckor, jag vet inte exakt i nuläget, men vill du så ordnar jag en tågbiljett och pratar med skolan."

Ford sitter tyst ett ögonblick. Han vill hemskt gärna gå på begravningen, men han har jättemycket skolarbete nu. Prov på gång, projektarbeten, läxor, för att inte tala om vårbalen. Det är dessutom en bra bit mellan Moonlight Falls och Appaloosa Plains, ingen resa man bara gör i en handvändning.
"J-Jag kan inte," svarar Ford och han känner gråten i halsen. "Det är så mycket i skolan nu och..."
"Jag förstår, Ford. Det är ingen-"
Någon bankar hårt på Fords dörr flera gånger och Mik tystnar.
"Ford!" ryter Fenris' röst irriterat.
"Jag måste gå, pappa," säger Ford och sväljer hårt. "Jag-jag ringer upp dig senare."
Han lägger på utan att vänta på svar från Mik och i samma ögonblick slår Fenris upp dörren och kliver in i rummet.

Fenris ger inte Ford en blick. Istället ser han sig omkring. 

"Där är den!" utbrister Fenris argt och stampar bort till Fords skrivbord. "När du är klar med min laptop lägger du den utanför mitt rum! Är det verkligen så förbannat mycket begärt!?"
Han får inget svar och lägger då märke till Ford på sängen. Ett kort ögonblick känner sig Fenris ganska ställd innan hans vanliga griniga humör hinner ikapp honom.
"Är du seriös?" frågar han irriterat. "Tog du verkligen så fruktansvärt illa upp över att du inte kan dansa?"
Ford drar ett djupt, skälvande andetag, håller tillbaka gråten så gott han kan och försöker ignorera Fenris. Han önskar helhjärtat att Fenris bara kunde dra åt skogen.
"Tjurar du över att du inte fick föra?" undrar Fenris kort. "Herregud, är alla älvor så känsliga och fjolliga? Inte undra på att pappa inte står ut med dom... Okej, okej, slutar du lipa om-"

Längre hinner han inte. Ford flyger upp från sängen, skakande av ilska och med tårarna rinnandes. Det får Fenris att ta ett steg tillbaka. Han har aldrig sett älvan så arg förut.
"Min morfar har precis dött, din... din... din okänsliga skitstövel!" utbrister Ford och Fenris spärrar upp ögonen. "Jag orkar inte med dig nu! F-Försvinn ur mitt rum!"
Därefter sjunker han ner på sängen igen och begraver ansiktet i händerna. Fenris står orörlig och bara tittar på honom i ett par minuter. Utan ett ord drar Fenris sedan ut skrivbordsstolen och slår sig ner mitt emot Ford.

Det här är en ny situation för Fenris, men han känner med Ford i den här stunden. 

Även om Fenris aldrig har förlorat någon i hela sitt liv kan han relatera till hur det måste kännas att förlora någon ur sin flock. En medlem av sin familj. Den enda som har dött i familjen Barlow är Liona och Fenris vet inte om det riktigt räknas då hon kom tillbaka.
"Jag... är ledsen," säger Fenris. "För din förlust. Hur dog han?"
Det dröjer en stund innan Ford svarar.
"I sömnen. Han var... han var gammal..."
"Hur gammal?"
"... 81 år."
"Det är en bra ålder. Bodde han nära er?"
"Han bodde hos oss, både han och mormor. Det var deras hus från början. Mamma föddes och växte upp där, precis som jag, mina syskon och..."

Ford blir tyst, vänder bort huvudet och sväljer ner gråten som är på väg tillbaka.
"Jag förstår," säger Fenris. "Så du växte upp med din morfar i familjen?"
Ford kan inte svara utan nickar bara.
"Var ni nära?" undrar Fenris.
Än en gång nickar Ford.
"Hur var det? Att växa upp med en morfar och mormor?"
Ford tittar undrande på Fenris. Vad håller han på med? Varför ställer han alla dessa frågor helt plötsligt? Varför nu?
"Jag kände aldrig mina farföräldrar," fortsätter Fenris när Ford förblir tyst. "Inte från någon av mina pappors sida. Äh, jag vet inte... Vill du vara ifred?"

Ford sitter tyst en stund och tittar på Fenris i ögonvrån. 

Precis när Fenris tänker resa sig upp och lämna rummet säger Ford något.
"Morfar var... han var alltid så lugn och avslappnad. Hur kaotiskt och rörigt allt än var runtomkring. Han hade alltid tid att lyssna på ens problem och... fanns alltid där för en, trots att vi var så många."
Han tar en kort paus och sväljer ner gråten. Fenris sätter sig tillrätta i stolen igen och väntar i tystnad på att Ford ska bli redo att fortsätta.

Tekla sneglar nyfiket på Wilbur medan dom vandrar längsmed floden. 

"Vad är det du vill prata om?" frågar hon.
Frågan gör Wilbur osäker och han ser sig omkring för att se om det finns några andra i närheten.
"Kan det... kan det vänta tills vi kommer till vattenfallet?" undrar han.
"Självklart," ler Tekla. "Jag är bara nyfiken, det är allt."
Wilbur försöker le, men han lyckas inte. Sist han försökte prata med någon av sina syskon så gick det inte särskilt bra. Fast vad hade han väntat sig med Fenris? Eller ja, Fenris gjorde väl inte något fel eller så, men... förhoppningsvis är Tekla lite enklare att prata med.

Från toppen av vattenfallet har man full utsikt över stränderna i Moonlight Falls och även havet. 

Det är en av Teklas absoluta favoritplatser. Hon står nöjt lutad mot staketet och spejar ut över floden och vattenfallet. Wilbur tittar också på floden, men med långt ifrån samma fridfullhet och lugn över sig som Tekla har.
"Vill du prata nu?" undrar hon.
"Ja, jo..." mumlar Wilbur. "Jag hörde att du ska...att du och Ford ska gå på vårbalen ihop."
Tekla nickar utan att ta blicken från vattnet.
"Så betyder det att... du och Ford är... du vet... är ni...?"
"Va?" frågar Tekla och ser på sin bror. "Nej, herre... vi är inte tillsammans eller något alls i den stilen. Vi går bara dit som vänner, inget annat.
"Åh," säger Wilbur snopet. "Jag trodde nästan att..."
"Han går med mig för att han tyckte synd om mig," avbryter Tekla med ett leende. "Jag var riktigt nere över att dom jag frågat sa nej... jag vill så gärna gå dit och ha någon att dansa med."

Wilbur kommenterar att han inte hade en aning om att Tekla gillade att dansa så mycket och hon berättar om hur hon och Daniela sett fram emot balen ihop och även dansat tillsammans för att öva. Därför är hon väldigt tacksam för att Ford vill gå med henne trots att han inte kan dansa. Det sista får Wilbur att le och han får bita sig i tungan för att inte avslöja vad han tjuvlyssnat på tidigare under dagen.
"Men du, vad har det här med dig att göra?" frågar Tekla.
"Jag... jag hoppades bara... att kanske... någon annan också..." börjar Wilbur, men avbryter sig själv med en suck.

Tekla väntar tålmodigt på att han ska våga säga vad han har på hjärtat, men det är svårt då hon känner sig ruskigt nyfiken. 

"Jag har en flickvän," säger han plötsligt och Tekla spärrar upp ögonen. "Det... har jag haft rätt länge. Vi har varit tillsammans i drygt två månader nu."
Tekla var inte beredd på det här av alla saker. Hon tittar förvånat på Wilbur, som ser gravallvarlig ut.
"Har du en flickvän?" frågar hon och han nickar. "Men varför har du inte sagt... Är-är hon en älva?"
"Nej, hon är en vanlig människa," svarar Wilbur. "Jag tror du vet vem hon är. Cindy, ringer det någon klocka?"
Det gör det och Tekla nickar svagt.
"Men... då förstår jag verkligen inte," säger hon. "Varför har du inte sagt något till oss i familjen? Eller tagit med henne hem och presenterat henne?"

Där blir Wilbur tyst. Cindy har ställt honom samma fråga ett flertal gånger och han har alltid svarat att han inte känt sig redo för det. Det gör han fortfarande inte, men...
"Jag... visste inte hur ni skulle reagera," säger Wilbur efter en stunds funderande. "Varken du, Luke eller Fenris har pratat något om några flickvänner eller pojkvänner eller ens några som ni varit intresserade av..."
"Ville du inte vara först ut, eller?"
"Det också, men..."

Det är svårt för Wilbur att få fram det han vill säga, bland annat för att han känner sig lite fånig över det. 

"Men hur tror du våra pappor kommer reagera?" frågar han.
"På att du dejtar?" undrar Tekla. "Det förväntar dom sig säkert. Vi är tonåringar nu, trots allt."
"Njae... inte precis på det där med dejtar, men..."
Han ser mer och mer osäker ut över det hela.
"Jag menar, hur tror du att dom kommer reagera på... att jag dejtar en tjej?"
"... Ä-är det var du oroar dig över?" frågar Tekla och Wilbur nickar.
Hon måste slå handen för munnen för att inte brista ut i skratt, något som Wilbur märker och inte uppskattar.
"Förlåt!" fnissar Tekla. "Det känns bara... udda. Att se dig oroa dig över en sån sak som att ta hem en tjej till familjen, menar jag. Vad tror du kan hända? Tror du våra pappor kastar ut dig för att du gillar tjejer?"
"Det är inte bara det," säger Wilbur irriterat. "Jag ville... jag ville bara inte vara den första av oss som kom ut med min läggning. Jag hade helst sett att någon annan hade..."

Wilbur blänger ogillande på Tekla och hon tvingar sig själv att sluta fnittra.
"Förlåt!" upprepar hon. "Men jag tror verkligen inte att du har något att oroa dig för, Wilbur. Så länge som det inte är en älva tvivlar jag på att någon av våra pappor kommer säga någonting alls. Jag har svårt att tro att dom skulle bry sig om könet på den du dejtar så länge som du gillar personen och hon eller han får dig att må bra."
Trots hennes tidigare skrattanfall får det faktiskt Wilbur att känna sig bättre till mods. Dom står tysta en stund och tittar ut över vattenfallet.
"Nu när det är ute i det öppna," säger Wilbur försiktigt. "Är det verkligen ingenting mellan dig och Ford?"
"Inget alls," svarar Tekla. "Jag frågade faktiskt två andra först, men..."

Hon vill inte dra upp det igen. Det är jobbigt nog att tänka på... 

Nu är det Wilburs tur att be om ursäkt.
"Jag är ledsen, jag menade inte att göra dig nedstämd," säger han. "Jag bara... alltså..."
"Svårt att prata med en fot i munnen, eller?" frågar Tekla.
Hon ger honom ett litet leende och han nickar generat. Visserligen kände inte Wilbur till historien bakom varför Ford och Tekla ska gå på balen ihop, men han fortsätter att dra upp det. Tekla gillar inte stämningen som har uppstått mellan dom och försöker föra konversationen vidare.
"Luke ska också ta med en vän på balen," berättar Tekla. "Så det är inte alla som går dit med dejter. Även om jag måste säga att Luke och Rebecca är ett ursött par."

"Rebecca?" upprepar Wilbur fundersamt. "Varför låter det bekant...?"
"Bra att du är uppmärksam på dina syskons vänner," säger Tekla sarkastiskt. "Lukes bästa vän i datorklubben, som varit hemma hos oss flera gånger och spelat spel?"
"Åh, vänta, jag minns henne!" utbrister han. "Den rödhåriga tjejen som inte sa så mycket, eller hur? Jag märkte knappt ens att hon var där först, annat än att jag uppfattade hennes doft."
"Hon är väldigt blyg runt personer hon inte känner," svarar Tekla. "Jag tror hon tycker att du är lite läskig."
"Jag är läskig," flinar Wilbur. "Så... Luke och Rebecca är bara kompisar också? Har du någon aning om vad någon av våra syskon sysslar med? Romantiskt, alltså?"
"Inte direkt, men jag har mina teorier om du nu är så nyfiken..."

Fundersamt kliar sig Jake i huvudet medan han tittar ner på marken. 

"Har du någon orange färg?" frågar han.
"Visst, här," svarar Maximillian och kastar en sprayburk till honom.
Jake lyckas fånga den och Maximillian ger honom tummen upp. Det har tagit sin tid, men Jake har äntligen börjat bli bra på att hantera och måla med sprayfärg. Han har dock långt att gå innan han når Maximillians nivå. Tekniken och skickligheten som Maximillian besitter och visar upp när han verkligen anstränger sig är nästan... för bra för att vara sann.
"Du börjar bli duktig!" berömmer Maximillian. "Snart kan du börja hänga med mig och gänget ut och tagga ställen i stan!"
"Tack," säger Jake stolt. "Jag längtar efter att få träffa dom."

Maximillian iakttar Jakes målande en stund innan han kastar sin nu tomma sprayburk tvärs över gatan och tar fram en ny för att fortsätta med sitt eget verk.
"Du kommer få träffa dom på vårbalen," säger Maximillian. "Hela gänget kommer vara där och jag har sagt till dom att du kommer dit också."
"Häftigt!" utbrister Jake.
Hans ansikte lyser verkligen upp av att höra det och Maximillian skrattar.
"Hoppa inte ur kläderna av iver," flinar Maximillian. "Jag är säker på att dom kommer gilla dig, men... dom är rätt kräsna med sina kompisar så visa dig från din bästa sida. Det vore bra om du kom dit med en dejt, vet du. Jag kan fixa ihop dig med någon, ett par av mina kompisar har ingen att gå med."
"Nej tack," svarar Jake. "Jag ska gå dit med mina syskon."

Jake ser inte riktigt vitsen med en dejt. Syskonen ska gå och han följer med dom.
Det kommer säkert bli en jättekul kväll. 

"Men dom har väl dejter också?" frågar Maximillian och Jake nickar till svar. "Så varför kan inte du ha en dejt och ändå gå med dom?"
"Jag vill inte," svarar Jake uppriktigt.
"Aja, skyll dig själv," säger Maximillian. "Det är du som missar chansen."
Dom fortsätter spraymåla, men Jake börjar få svårt att koncentrera sig. Hans tankar vandrar och vid mer än ett tillfälle råkar han måla över en av Maximillians målningar.
"Hallå, se upp med vad du gör!" utbrister Maximillian irriterat. "Vad sysslar du med egentligen?!"
"Jag... är bara distraherad," svarar Jake skamset. "Luke har gjort något oväntat."
"Har han tjallat på oss?" frågar Maximillan kort. "Du behöver verkligen bli bättre på att undanhålla saker från honom."

"Nej, inget sånt," svarar Jake. "Han bad mig om ursäkt för hur han betett sig."
Efter att ha hört att Luke inte har skvallrat på dom och att dom inte är i någon form av knipa verkar Maximillian helt tappa intresse för diskussionen. Jake väntar på ett svar eller en reaktion, men när han inser att han inte kommer få det så fortsätter han.
"Men saker och ting fortfarande konstigt mellan Luke och mig," säger Jake. "Jag tror inte att det är hos Luke den här gången, jag tror det är jag."
"Du är säkert arg på honom," säger Maximillian ointresserat. "Han var väl taskig mot dig ganska länge?"
"Jag tror inte det," svarar Jake fundersamt. "Jag känner mig inte arg. Det känns... jag vet inte vad det är, men det är något annat."
"Mhm..."

Jake märker inte hur oengagerad Maximillian är. Allt som Jake har i tankarna är den där konstiga känslan mellan honom och Luke och han försöker komma underfund med vad det är för något. Han hade hoppats att Maximillian skulle ha några tankar om det, men är tydligen klurigt även för honom.
"Det känns bara konstigt," säger Jake till sist. "Så jag vill inte umgås för mycket med Luke just nu."
"Bra," säger Maximillian och kastar sin nu tomma sprayburk tvärs över gatan, åt samma håll som han slängde den förra. "Då har du mer tid till att hänga med mig!"
"Det är sant," ler Jake.
Typiskt Maximillian att kunna hitta något positivt med allt. Sprayfärgen är slut och båda två backar undan för att få en bra översikt av sitt arbete.

Tur att burkarna tog slut, dom börjar få slut på plats att måla på. 

"Det ser bra ut," tycker Maximillian.
"Japp," håller Jake med. "Hus ser verkligen bättre ut med lite mer färg på sig."
Familjen kommer verkligen bli överraskade när dom får se det här. Undrar om dom kommer att tycka att det är lika fint som Jake tycker?
"JAKE BARLOW...!"
"Vi ses senare, Jake...!" hojtar Maximillian och rusar iväg längs gatan mot sitt eget hus.

I en annan del av Moonlight Falls... 

"Jag gillar det inte," säger Focalor irriterat. "Spela på en bal... det passar inte vår stil."
"Gilla det eller inte, det är bokat och förberett," säger Aleksander. "Det blir Enigma Paradoxs första riktiga spelning, så se till att visa upp er från er allra bästa sida."
Focalor fnyser irriterat och skakar på huvudet. Han är inte den enda som är missnöjd med situationen.
"Jag antar att det inte är en vanlig bal, annars hade dom aldrig bokat oss för den," säger Heyla.
"Nej, det är ingen typisk bal," svarar Aleksander kort. "Ingenting i den här staden kan kallas för vanligt eller normalt..."
"Det är därför jag gillar den," flinar Heyla belåtet.

Aleksander struntar i dom för stunden och går igenom förberedelserna inför den kommande
spelningen. 

"Får vi välja vad vi ska spela eller har dom önskemål?" frågar Focalor. "Eller borde jag säga krav...?"
Han är fortfarande väldigt missnöjd över det hela.
"Dom har några låtar som dom vill att ni spelar," svarar Aleksander utan att ta blicken från sin smartphone. "Ingenting som ni inte klarar av, Vi repar varje kväll fram tills balen och övar in dom."
"Toppen," säger Heyla sarkastiskt och skrattar. "Precis varför jag gick med i det här bandet, för att spela balmusik..."
"Lite balmusik, några lugna låtar, sen får ni spela som ni vill," säger Aleksander kort. "Visa upp er från er bästa sida, vad era personliga åsikter än är."

Focalor suckar och Heyla rycker på axlarna.
"Ett gig är ett gig," säger hon. "Men jag hoppas verkligen att det här blir en engångsgrej."
"Jag trodde att ni skulle vara mer positiva och uppspelta till er första spelning," säger Aleksander. "Istället för att bara gnälla om den. Vår nyaste bandmedlem är oväntat tyst angående det hela."
Han lägger undan telefonen och tittar mot hörnet av rummet.
"Ja," håller Focalor med och vänder sig om. "Marchosias, du protesterade mest av oss alla när Aleks tog upp den här spelningen första gången. Har du ändrat dig, eller vad?"

Där sitter den mystiska gitarristen, Marchosias, försjunken i sina egna tankar. 

När Focalor tilltalar honom riktar han långsamt sin blick emot dom.
"Heyla sa det bra," säger Marchosias. "Ett jobb är ett jobb, även om jag inte gillar det."
Heyla blänger på honom med smala ögon.
"Ni gick alldeles för långt med ditt utseende," säger hon ogillande. "Du sticker ut alldeles för mycket från mig och Focalor."
"Är du rädd för att jag ska stjäla rampljuset från dig?" frågar Marchosias kort.
"Få mig inte att skratta!" fnyser Heyla. "Sminka och klä upp dig bäst du vill, ingenting du gör kan slå min röst. Men du matchar inte min och Focalors stil."
"Han matchar tillräckligt," tycker Aleksander. "Marchosias har för övrigt redan gjort något av ett namn för sig i den här staden, så det gör inget om han skulle synas lite extra under spelningen."

"Jag gillar hans look," säger Focalor. "Kanske jag borde satsa på en ny look också..?"
"Koncentrera dig på spelningen istället," säger Aleksander argt, som nu börjat ledsna på allt käbbel. "Det är två veckor kvar till er första spelning, det borde vara er huvudfokus just nu! Inte gnälla och bråka om skitsaker!"
Dom tre tonåringarna tystnar och Aleksander börjar diskutera detaljer kring spelningen. Marchosias och Heyla fortsätter dock att blänga på varandra under tiden.

Marchosias hör knappt vad Aleksander säger. Hans tankar har vandrat iväg till deras
första spelning på vårbalen och han oroar sig rejält för hur det kommer att gå...