Kapitel 45: Älvan i flocken

"Det såg större ut från taxin."
Ford sneglar på biblioteket som nu kommit inom synhåll. Hans kommentar får Tekla att rycka på axlarna och le svagt.
"Kanske," säger hon. "Men det är mysigt och proppfullt med både gamla och nya böcker och vänta tills du ser databasen som finns där...! Välsigne den digitala åldern, säger jag bara."
"Jag föredrar att hålla mina böcker i handen framför att läsa dom på datorn," säger Ford. "Det ger en bättre känsla, tycker jag."
"Perfekt, då kan du gå igenom böckerna vi hittar så gräver jag runt i databasen på bibliotekets datorer. Det är min specialitet!"

Det är en tidig eftermiddag i Moonlight Falls... 

... och Ford och Tekla är på väg till stadens bibliotek för att göra lite efterforskningar om Fords släkt och älvor överlag. Något som dom har planerat att göra ett tag, men som dom inte har hunnit med. Saker och ting har hela tiden kommit i vägen, från skolan till övriga familjen, men idag fick dom äntligen chansen att lämna huset tillsammans i några timmar.

Båda två är glada över att få umgås på tumanhand. Tekla har lyckats öppna upp sig mycket mer för Ford och har övervunnit den värsta av sin blyghet inför honom. Hon är så glad över att äntligen ha lyckats få en ny vän utöver sin barndomsvän Dusty och hon hoppas verkligen att Ford kommer stanna länge. Trots den problematiska situationen med Lance och att Fenris beter sig som en fullständig jubelidiot så verkar Ford inte vantrivas och han har inte nämnt ett ord om att vilja åka hem.

Saker och ting verkar äntligen vara på väg åt rätt håll.

Tekla är så inne i sina egna tankar att hon inte märker att Ford stirrar på något på andra sidan gatan. 

Tvärsöver vägen, framför ett av stadens övernaturliga tillhåll, står två älvor och nästan tokstirrar på Ford samtidigt som dom småviskar till varandra. Han stannar förvirrat upp och kan inte låta bli att titta tillbaka. Tekla går nästan rakt in i honom och backar snabbt undan.
"Oj, vad är det?" frågar hon överraskat.
Hon följer Fords blick och får syn på älvorna. Ett ögonblick så tror hon att det är henne som dom tittar och på, vilket inte vore så konstigt då hon är en Barlow och Barlow har fått ett litet rykte om sig hos stadens älvor. Men hon inser ganska snart att det är Ford dom tittar på.

Precis när Tekla ska fråga Ford om han känner älvorna så märker älvorna att hon och Ford tittar på dom. 

Varken hon eller Ford vågar fråga rätt ut vad älvorna stirrar på, men dom verkar en aning förskräckta över sitt eget oartiga beteende. Dom utbyter ett par blickar, viskar något och tittar sedan på Ford eller mer exakt Fords vingar. Ford önskar mer än något att han kunde fråga dom vad som står på, varför dom tittar så, men situationen är så udda och obehaglig att han inte får fram ett ord.

I det ögonblicket så vänder sig båda älvorna mot Ford och faller ner i en bugning.

Ford känner sig totalförvirrad. Är det här ett normalt sätt för älvor att bemöta varandra? 

Båda älvorna reser sig sedan ur bugningen och ger Ford ett artigt leende innan dom går därifrån. Ford och Tekla står orörliga och tittar efter dom. Tekla sneglar på Ford, som ser lika förvirrad ut som hon känner sig.
"Har jag missat något...?" undrar hon.
"Det är vi två om i såna fall..." svarar Ford. "Brukar älvor buga för varandra?"
"Inte vad jag vet. Vi har en hel del älvor här i Moonlight Falls och jag har aldrig sett några buga för varandra förr."
Dom står tysta ett ögonblick tills en skalbagge flyger upp i ansiktet på Ford och han ger ifrån sig ett förskräckt utrop och hoppar bakåt, vilket får Tekla att fnissa.
"Usch," säger Ford och ryser åt insekten som flyger iväg. "Kan vi gå vidare? Nu är jag ännu mer nyfiken än innan och.... jag vill gärna vara inomhus igen."





"Hittar du något?" undrar Tekla.
Hon sliter inte blicken från datorskärmen och skriver för fullt. Kopierar texter, sparar ner länkar och lägger in allt på ett USB-minne. Det finns så mycket att gå igenom att hon bara försöker sålla fram det viktigaste och mest intressanta för att kunna gå igenom det mer noggrant senare hemma.
"Ja, en hel del," svarar Ford där han står framför bokhyllan. "Bibliotekarien, ehrm..."
"Jimmy?"
"Ja, just det," ler han lite generat. "Jimmy var jättehjälpsam och letade fram en del gamla prylar, dokument och papper. Sen tipsade han mig att kolla här efter..."

Han avbryter sig själv och plockar fram en bok ur hyllan och lägger dom på högen av böcker och prylar som han har byggt upp bredvid sig. 

"Det här blir en bra början," säger Ford glatt. "Hur går det för dig?"
"Toppen," svarar Tekla. "Vänta bara, vi kommer ha att läsa i månader...!"
Ford ler tacksamt mot henne, något som hon inte ser, och plockar försiktigt upp sin trave med böcker och dokument. Han kånkar bort dom till bordet bredvid Tekla och slår sig ner där med dom för att börja läsa. Det är alldeles tyst och stilla därinne, en väldigt välkommen omväxling från hemma i Barlow Mansion.

Det i stort sett folktomma biblioteket är en underbar plats att studera på. 

I några minuter så sitter Ford och småbläddrar i en av böckerna innan han tittar upp på Tekla, som sitter med ryggen mot och jobbar för fullt med datorn.
"Jag uppskattar verkligen att du hjälper mig med det här," säger Ford. "Jag hade ingen aning om vart jag skulle börja leta ens en gång, så... tack!"
Tekla tittar på Ford över axeln och ler.
"Ingen orsak!" säger hon. "Jag är också nyfiken på älvor och nu när du är här och vill veta mer om dom så har jag äntligen en anledning till att ta mig själv i kragen och forska lite. Det tycker jag bara är kul."

Ford besvarar leendet och ska precis säga något då ett högt, skarpt läte får dom bägge två att hoppa till! Det skarpa ljudet övergår sedan till högljutt gitarrspelande som låter oerhört nära.
"Vad fan...!?" svär Tekla irriterat och reser sig upp från datorn.
Hon går bort till fönstret bredvid bordet där Ford sitter och tittar ut. Precis utanför fönstret står en mörkklädd, sminkad ung kille och spelar gitarr.
"Är den där snubben inte klok!?" utbrister Tekla argt. "Spela gitarr här av alla ställen?!"

Ford tittar upp från boken och får syn på den mystiska gitarristen utanför. 

Den höga musiken är minst sagt distraherande och Ford suckar.
"Så mycket för lugn och ro," säger han.
Tekla tittar på gitarristen med smala ögon och ser fundersam ut.
"Är inte det där killen som alla pratar om i skolan?" frågar hon. "Han som spelar på Vargs Taverna på kvällarna? Beskrivningen stämmer."
"Jag har ingen aning," svarar Ford och kikar ointresserat på gitarristen. "Men jag kan inte koncentrera mig i det här oväsendet och dom flesta av dom här böckerna får jag inte låna hem. Dom är för gamla..."

"Ingen fara," ler Tekla glatt.
Hon går bort till datorn, stänger ner den och plockar ut USB-minnet som hon sedan ger till Ford.
"Här, det finns att läsa här så det räcker och blir över," säger hon. "Det är bara att plugga in den i datorn hemma när den är ledig."
"Tusen tack," säger Ford med ett brett leende. "Jag ska bara ställa tillbaka böckerna och lämna tillbaka dokumenten till Jimmy så kan vi gå."
"Jag hjälper dig!"

Dom reser sig upp och gör sig i ordning för att gå hem, utan att märka att den mystiska gitarristen höjer blicken och blänger nöjt på dom. 

Men det är inte nödvändigtvis lättare eller lugnare att försöka studera i Barlow Mansion...

Familjen Barlow må ha vant sig vid spökhunden Liona som svävar runt överallt och snabbt kunnat vänja sig vid hennes valpar Pisces och Ikaros som gör detsamma, men för Ford är det lite svårare.
"Kan... kan någon ta bort hundarna!? Jag försöker forska..."
"Ingen fara, jag fixar det," skrattar Wilbur och kommer ut från matsalen. "Okej, små busfrön, det är dags att börja dra lite gränser för er. Kom, så ska ni få något att äta."
Han plockar upp Pisces i ena handen och Ikaros i andra handen och visslar på Liona, som glatt flyger förbi Ford och efter Wilbur ut i matsalen. Ford pustar lättat ut och återgår till läsandet.

I andra delen av vardagsrummet är stämningen mycket dystrare. 

Lance tog förlusten av sitt jobb mycket hårdare än vad någon hade räknat med. Inte ens Argus, som har känt honom under så många år, trodde att jobbet var så viktigt för honom. Bortsett från den kämpiga perioden under deras ungdomsår så har Lance aldrig verkat vara en karriärsmänniska. Argus har hört sig för på sjukhuset, men trots att han har en del inflytande där så har han inget att säga till om när styrelsen väl har fattat ett beslut. Men det gör ont i honom att se Lance så nere...

"Kommer du aldrig sluta deppa, älskling...?" undrar Argus.
"..."
Han får bara tystnad till svar.
"Tänker du sitta här och tjura tills vi blir gamla och grå?" undrar Argus med en liten suck.
"..."
Fortfarande inget svar och ingen reaktion.
"Ska du inte gå ut och odla lite Tiberium...?" frågar Argus uppmuntrande i ett försök att lätta upp stämningen. "Det gillade du ju."
Lance svarar fortfarande inte, men han ger Argus en kort, icke-road blick innan han återgår till att stirra blankt framför sig. Argus suckar och ger Lance en tröstande klapp på axeln.

Lance vet att Argus menar väl, men... 

"Jag har jobbat som läkare i Moonlight Falls sen jag kom hit," säger Lance efter en stunds tystnad. "Vad i hela världen ska jag göra nu...?"
"Det är väl upp till dig, inte sant?" ler Argus. "Vad vill du göra?"
"Helt ärligt? Jag vill vrida tillbaka klockan och fixa så att jag inte förlorar jobbet, men..."
Ford försöker att inte lyssna på deras konversation och koncentrera sig på sitt forskningsarbete, men det är svårt. Det sista han borde göra är att lägga sig i, speciellt med tanke på vad Lance tycker om honom.

Lance ler plötsligt ett svagt litet leende och sneglar på Argus i ögonvrån.
"Det var på grund av dig som jag blev läkare till att börja med," säger Lance. "Efter att vi möttes i parken och du berättade att du var läkare i staden och att ni hade allvarlig personalbrist. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra eller ville jobba med, så jag hakade på dig i ett yrke där jag kände mig behövd."
"Älskling, jag hade ingen aning om att jobbet betydde så oerhört mycket för dig," säger Argus. "Speciellt inte då du sa upp dig när fyrlingarna föddes och... Jag ska försöka prata med några medlemmar i styrelsen imorgon och..."
"Nej, nej, gör inte det. Dom kommer inte ändra sig och det sista jag vill är att du ska hamna i trubbel. Din livsdröm var att bli världsberömd kirurg, inte sant? Det vill jag inte riskera att ta ifrån dig."

Lance tystnar. Båda två är så inne i diskussionen och sina egna tankar att dom inte märker den osäkra älvan som försiktigt kommit närmare. 

"Får jag säga något?"
Ford kan knappt förstå att han lyckades få fram frågan. Genast höjer Lance huvudet och morrar ilsket och Ford tar instinktivt ett par steg bakåt. Morrningen mattas av en aning och Argus tittar upp på Ford med ett artigt leende.
"Förlåt, jag menade verkligen inte att tjuvlyssna," säger ford. "Men jag satt vid datorn och..."
"Det är ingen fara," säger Argus. "Vad tänkte du säga?"
Lance blänger ogillande på Ford och visar tydligt att han inte är det minsta intresserad av att höra vad älvpojken har att säga.

Trots det så drar Ford ett djupt andetag och försöker hitta rösten igen.
"Du sa att du jobbat som läkare ända sen du flyttade hit och träffade Argus, inte sant?" frågar Ford och Lance nickar bistert. "Men du hade inga problem med att sluta för att vara hemma med barnen? Jag läste en bok i skolan..."
"Han läste en bok i skolan," avbryter Lance och begraver ansiktet i handen. "Jag orkar inte med det här just nu. Argus, kan du be honom att..."
"Det var en psykologibok. Jag läser psykologi."

Där var det Fords tur att avbryta, vilket gjorde Lance ganska snopen.
"Vad jag försökte säga är," börjar Ford, men pausar ett ögonblick för att dra ytterligare ett djupt andetag och trycka undan nervositeten. "Att det kanske inte är just att förlora jobbet som du är upprörd över? Jag menar, jobbet kanske funkade som en koppling till det förflutna, när ni två möttes som unga. Det är... lite svårare att förklara än vad jag trodde, men..."
"Kom till saken, mitt tålamod tryter..." morrar Lance.
"Du har en slags medelålderskris," svarar Ford snabbt och skrämt. "Gissar jag bara, naturligtvis. Inte riktigt en typisk sådan, men med tanke på din bakgrund och det du var med om som ung..."
"Försvinn härifrån...!" morrar Lance argt och spänner blicken i Ford.

Dom hotfulla, glödande ögonen får Fords hjärta att slå dubbelslag och han nickar snabbt och skyndar sig ut ur vardagsrummet, mot trappan och upp till övervåningen. 

"Det där var onödigt," tycker Argus. "Visst, han tjuvlyssnade, men han menade bara väl."
Lance fnyser.
"Jag menade bara väl när jag attackerade och jaga bort älvor från familjen och bet simmar så att dom blev varulvar," säger han bistert. "Jag skyddade min familj och jag ville att varulvarna skulle få ett stadigare fäste i staden, men där fick jag bara kritik och skäll."
".... Lance, du är en vuxen medelåldersman, sluta bete dig och resonera som ett barn," suckar Argus och skakar på huvudet. "Ditt agerande skadar folk, du förstör familjens rykte och förstör för dina barn. Dina så kallade välmenande avsikter väger inte upp för det. Jag behöver ta itu med lite jobb inför morgondagen. Försök rycka upp dig, okej?"
Han ger Lance en snabb kyss och går bort till datorn.

Ford styr stegen mot sitt rum, men kommer snabbt av sig när han springer in i fyra av barnen Barlow i övervåningens sällskapsrum. 

Luke och Jake sitter tillsammans i soffhörnan och varken tittar på eller pratar med varandra. Läget känns ganska spänt mellan dom, men dom bråkar åtminstone inte. En blick åt Teklas och Wilburs håll förklarar situationen ganska bra för honom. Det är ett försök att få Jake och Luke att sluta fred och bli sams. När Wilbur får syn på Ford så vinkar han till sig honom.
"Hur går det här?" frågar Ford med låg röst.
"Inget vidare," svarar Wilbur och skakar på huvudet. "Dom säger inte ett ord till varandra."
"Tja, dom bråkar i alla fall inte då?" säger Ford och försöker vara lite optimistisk.
"Kanske inte, men det här är ingen bra tystnad," säger Tekla. "Som lugnet före stormen..."
Det låter aningen extremt i Fords öron, men han känner visserligen inte Luke och Jake så väl.

Fast tittar man på dom så ser det inte direkt ut som att ett bråk är på gång...

Stämningen verkar dock lite tryckande mellan dom båda och att tvinga dom sitta ihop på det här sättet kan inte vara kul för någon av dom.
"Vore det inte bättre att låta dom reda ut saker och ting på egen hand?" undrar Ford.
"Det ska inte vara sån här obalans och osämja i flocken," säger Wilbur kort. "Det är inte bra för någon. Saker och ting har varit ganska kasst överlag på sista tiden, så det är dags att göra något."
"Varför kallar ni er familj för flock hela tiden?"
Ford har undrat över det till och från sen han kom till familjen Barlow och nu kunde han inte låta bli att fråga.
"För att det är vad vi är," ler Tekla. "Likt en människofamilj, men ändå inte. Det är en varulvsgrej och ganska svårförklarat för en utomstående. Enklast är väl att bara se flock som vårt ord för familj."
"Okej," nickar Ford. "Så hur gör man i en flock om två familjemedlemmar inte blir sams igen?"

Syskonparet tystnar och ser allvarliga ut. Det är tydligt att dom helst inte vill tänka på ett sånt scenario. 

Men när Tekla märker Fords undrande blick så bestämmer hon sig för att svara.
"Tja, om man tänker som det är i det vilda så tvingas den bråkiga medlemmen att lämna flocken om inte denna kan lugna ner sig," säger hon. "Det är oftast det enda sättet att återställa balansen och harmonin. I det här fallet så vore det Luke."
"Men Luke är född i flocken, till skillnad från Jake som accepterades in i den," tillägger Wilbur. "Blodsband väger tyngre än utomstående, såvida det inte handlar om partners. Så därför borde det vara Jake som får lämna flocken."
"Vänta, menar ni på fullaste allvar att ni skulle kasta ut någon av dom!?" utbrister Ford förskräckt.
"Ni är väl medvetna om att vi kan höra er...!?" fräser Luke.
Alla tre riktar blickarna bort mot Jake och Luke, som nu sitter och stirrar på dom med en bister blick.

"Och ni två är inte i någon position att avgöra vem som stannar i flocken eller inte!" fortsätter Luke argt. "Ni är VALPAR, precis som jag och Jake! Valpar har ingenting att säga till om, det är alfaparet som bestämmer!"
"Du menar han som sitter och deppar i vardagsrummet hela tiden och han som alltid är på jobbet?" frågar Tekla.
"Det spelar ingen roll!" morrar Luke. "Ett dåligt alfapar är fortfarande ett alfapar och det är dom som bestämmer! Så lägg er inte i och håll er utanför, eller så... eller så..."
Wilbur höjer förvånat ögonbrynet och Tekla lutar huvudet på sned.
"Eller så...?" frågar Tekla med uppriktig nyfikenhet.
Det syns tydligt hur förbannad Luke är och Ford kan inte förstå varför syskonen fortsätter att provocera framför att lugna ner honom. Innan Ford hinner blinka så har Luke rusat fram emot Tekla...

... i vad som liknar ett mindre utfall! Ford backar hastigt undan och även Tekla tar ett steg tillbaka. 

Rytandet och morrningarna han ger ifrån sig låter oroväckande hotfulla och Jake ser oroligt åt deras håll. 

Luke kämpar med att få ut orden över sina morrningar.
"Eller så... flyger jag på och slår ner er båda två!" ryter Luke frustrerat och stormar därifrån.
Alla i rummet följer honom med blicken tills han har försvunnit ned för trappan och strax hör dom ytterdörren smälla. Jake ger ifrån sig en ledsen suck, reser sig upp och försvinner in i sitt och Lukes rum.
"Jag har visserligen inte bott här så länge, men... Luke brukar väl inte vara så lättretlig?" undrar Ford. "Han slår mig inte som den typen."
"Nej, men jag kan inte riktigt förebrå honom heller," säger Wilbur med en liten suck. "Det är fullmåne imorgon och det verkar som om det är hans tur."

"Fullmåne? Hans tur?"
Ford ser så otroligt förvirrad ut att det får Tekla och Wilbur att brista ut i skratt.
"Vi kallar det för fullmånesjuka," ler Tekla. "Det är också rätt svårförklarat, men..."
"Växande varulvar kan reagera illa på fullmånen," hoppar Wilbur in. "Det är helt normalt och man växer oftast ifrån det med åldern. Du kommer att förstå mer imorgon kväll."
"Just det, det är den första fullmånen sen du kom hit," konstaterar Tekla. "Spännande! Tur att du kommer ha Jake som håller dig sällskap då i alla fall."
Återigen så känner sig Ford som ett enda stort frågetecken. Han visste om att varulvar har en koppling till fullmånen, men vad händer egentligen med dom då? Och vad är fullmånesjuka? Vad kommer hända imorgon kväll...?

Ford kan inte låta bli att bäva lite inför morgondagen...