Kapitel 46: Fullmånens kallelse

Den dimmiga, molniga morgonen ger dagen en illavarslande start...

... och problemen börjar direkt, då hela familjen Barlow har försovit sig. Först när Argus' personsökare piper en halvtimme innan skolbussen anländer så vaknar dom till liv.
"Vad är det nu?" mumlar Lance sömndrucket från sin sida av sängen. "Jag trodde du var ledig..."
"Inte direkt, jag har jouren idag," säger Argus trött och kisar mot personsökaren. "Ah, helvete... dom behöver mig till åtta, om en halvtimme... vänta, en halvtimme till åtta!?"
Lance reagerar också på det sista och båda flyger upp i sängen. Lance sliter åt sig sin smartphone från sängbordet och stirrar förskräckt på den.
"Åh, fan," konstaterar han när han ser hur mycket klockan är. "UNGAR!!!"

Fem trötta, nyvakna tonåringar får snabbt släpa sig upp ur sängarna och ner till frukosten. 

"Servicen på det här stället blir bara sämre och sämre," muttrar Fenris surt när han yrvaket kommer ut från sitt rum med Leon i hälarna.
"Hinner vi duscha?" frågar Luke och sneglar mot badrummet.
"Om du vill springa eller cykla till skolan så visst," säger Wilbur med en irriterad suck. "Jag måste övningsköra mer så att jag kan få mitt körkort och undvika sånt här..."
"Var tänkte du parkera bilen då?" frågar Fenris. "På lekplatsen eller idrottsplan?"
"Vissa ser lösningar istället för problem, Fenris," säger Tekla. "Kan någon putta till Jake? Jag tror han står och sover."

"Ungar, vi har inte tid för sånt här!" ropar Argus från nedervåningen och Jake hoppar skrämt till och gnuggar sig i ögonen. "Jag ska in till jouren och skolbussen är här om mindre än en halvtimme, så sätt fart!"
Barnen börjar gå ner för trappan, men Luke stannar upp.
"Är Ford vaken?" frågar han.
"Om han inte vaknade av pappas hysteriska utbrott tidigare så är han nog död," svarar Fenris och går förbi Luke.
"Ford, är du uppe!?" hojtar Tekla.
"Ja då, jag kommer strax!" hörs Fords röst från den stängda dörren.
"Skynda dig, skolbussen väntar inte!" ropar Wilbur.

Som vanligt så är Ford den enda som kommer ner till frukostbordet fullt påklädd. 

Den här morgonen möts han av ett fullständigt kaos, till skillnad från det mindre kaos som han annars är van vid. Wilbur kastar i sig sin frukost, Argus och Lance springer ut och in i matsalen och fixar och... två av valparna står mitt på bordet och tuggar i sig smörgåsarna som står framdukade.
"Pappa, Ikaros äter upp min macka!" utbrister Fenris argt och blänger på Argus som rusar förbi.
"Nu är dom inte så söta längre, eller hur?" frågar Argus och kastar en blick på Lance. "Älskling, gör något! Jag måste försöka hinna med en snabbdusch! Vem vet hur länge jag blir kvar på jobbet...?"
"Jag... gissar på att det är min macka som Styx äter på?" säger Ford med en uppgiven suck.

Inte så söta längre? Lance tycker att Styx som försöker slita ner mackan på golvet och äta den samtidigt är en bedårande syn! 

"Okej, nu räcker det," säger Lance och plockar upp valparna i händerna. "Jag måste nästan skaffa ögon i nacken för att kunna ha koll på er...!"
"Vad ska jag äta nu då?" säger Fenris irriterat och ger Lance en anklagande blick.
"Fåna dig inte, bryt bara loss biten som Ikaros tuggade på och sen kan du äta din macka," säger Lance. "Det gäller dig också."
Han ger Ford en snabb blick innan han går ut med Styx och Ikaros. Sekunden efter att Lance försvunnit så dyker Pisces upp på bordet istället. Fenris är snabb med att sno åt sig sin macka och Pisces hugger istället in på Fords med stor iver.
"Jag var ändå inte hungrig," suckar Ford.

Vad som förvånar Ford mest i det hela är att han känner sig så pass oberörd av kaoset runtomkring honom. Det har börjat kännas som att det är normen häromkring och han har tydligen vant sig lite vid det. Skakande på huvudet så går Ford ut i köket för att se om det finns någon frukt som han kan ta med sig till skolan.Knappt hinner han kliva in i köket förrän han blir omsprungen av Wilbur och Jake, som snabbt slänger sina tallrikar i diskhon och sedan rusar ut i hallen i full fart.
"Hallå där, se upp!" hojtar Lance upprört efter dom. "Ni sprang nästan över Nimmel och det lät som om porslinet gick sönder!"
"Pappa, Spore har fått tag i brödpåsen igen!" ropar Tekla, samtidigt som ett stort svart moln av päls susar förbi.
"Men för i helv... SPORE!"

Argus kommer infarande i köket strax efter, nyduschad och förbannad. 

I handen håller han ett söndertuggat stetoskop och vad som liknar några plastbitar från hans jobbväska.
"Dessa förbannade hundvalpar...!" morrar han dovt.
Han drar ett djupt andetag och räknar till tio, något han egentligen inte har tid med. I det ögonblicket kommer Fenris fram till honom med ett papper i handen.
"Du och pappa har glömt att skriva på min tillståndslapp," säger Fenris kort.
"Tillståndslapp?" upprepar Argus förvirrat.
"För studiebesöket på polisstationen. Pappa skrev på dom andras lappar igår, men glömde min."
"Var det idag!?" utbrister Argus stressat. "Fenris, valparna har tuggat sönder min jobbväska, jag skulle ha åkt hemifrån för fem minuter sen och ingen av er har matsäck till utflykten. Kan du inte be Lance skriva på den!?"
"Han ligger och brottas med Spore på vardagsrumsgolvet om någon påse med bröd i..."
"Okej, okej, ge mig lappen!"

Fenris räcker över den och Argus drar upp en penna ur byxfickan.
"Jösses, vad formella dom här tillståndslapparna börjar bli," säger Argus när han hastigt ser över lappen och skriver dit sin namnteckning. "Så, klart! Gå och klä på dig nu. Skolbussen är här vilken minut som helst!"
Snabbt sliter Fenris åt sig pappret och rusar ut därifrån. Argus börjar gräva runt i köksskåpen på jakt efter en extra väska eller en påse att ta sina saker i då Lance stapplar in i rummet med brödpåsen i händerna.
"Spore har blivit så stark nu," säger Lance stolt och lägger ifrån sig brödpåsen. "Den lilla ulltotten har blivit så stor och envis... jag fick brottas i nästan fem minuter för att få loss brödpåsen, men jag är så imponerad av hennes envishet och styrka att det är svårt att vara arg!"
"Jag har inte fem barn, jag har sex stycken och är ensamstående förälder..." suckar Argus uppgivet.
"Vad ska det där betyda....?"
"Vad tror du det betyder? Vi har försovit oss, barnen ska på utflykt och har ingen matsäck, valparna har tuggat sönder min jobbväska, mitt stetoskop och ett flertal pennor, jag ska vara på jobbet om fem minuter och du bara..."

Han blir avbruten av en kyss från Lance, som obemärkt rört sig närmare medan han pratat.

"Budskapet har gått fram," ler Lance. "Min gamla jobbväska ligger i byrån i hallen. Ta den, släng över dina saker i den och åk till jobbet omedelbart. Oroa dig inte för barnens utflykt. Jag fixar ihop något som dom kan äta och sen kör jag dom till skolan."
"Det var... oväntat, men otroligt uppskattat, älskling," säger Argus med ett förvånat leende.
"Jag har ju inget jobb att hinna till längre, så jag har all tid i världen," säger Lance och hans eget leende bleknar en aning. "Åk nu, innan du blir ännu senare än vad du redan är."
Argus ger Lance en varm blick innan han skyndar ut i hallen.
"Glöm inte att packa matsäck till Ford också!" hojtar han.
"Ja, ja..." muttrar Lance surt.

"Jag menar det...!" ropar Argus.
"Det vet jag!" svarar Lance surt. "Han.gillade jordnötssmör på sina mackor, va?"
"Han är allergisk mot jordnötter, Lance... Det vet du, han dör av det."
Ett kort ögonblicks tystnad följer.
"Så... inget jordnötssmör på hans mackor?" frågar Lance med fejkad osäkerhet.
"Om jag kommer hem och hittar en död älva tar jag ut skilsmässa!"
Återigen har budskapet gått fram. Argus rusar ut och rivstartar bilen så det ekar och Leon sätter igång att stormskälla åt ljudet. Med ett skratt så börjar Lance göra i ordning en snabb matsäck medan barnen rusar omkring på övervåningen i jakt på kläder, läxböcker och väskor. I ett par minuter så tvekar Lance rejält, innan han motvilligt lägger i en extra macka (utan jordnötssmör) i Fords matsäck, som kompensation för den missade frukosten.

Trots den kaotiska starten så fortlöpte resten av dagen ganska bra...
... fram tills fullmånens sken dränkte in staden i sitt mystiska ljus. 

Det första tecknet på att någonting utöver det vanliga är på gång hemma hos Barlow som Ford lägger märke till är att hela familjen är hemma. Inklusive Wilbur och Fenris, som båda två brukar vara ute till ganska sent på kvällen och göra... vad det nu är dom sysslar med. Men den här kvällen är alla samlade i huset.

Ford sitter på sitt rum och försöker ta det lugnt med en av sina favoritböcker, men...
"Har han flyttat basen så att den står emot min vägg?" frågar Ford irriterat och blänger på den vägg som gränsar till Fenris' rum.
Han kan stå ut med den höga musiken, men den dunkande basen ger honom nästan migrän. Det är omöjligt att läsa till det oväsendet så Ford lägger ifrån sig boken och går ut och bankar på Fenris' dörr.
"Kan du sänka lite!?" hojtar Ford.
Inget svar. Troligen så hör Fenris inte honom över musiken. Ford känner på dörrhandtaget, men dörren är låst.

Uppgivet så går han och knackar på hos Tekla istället.
"Mmm, vem är det?" frågar Teklas röst.
Hon låter lite distraherad.
"Det är Ford. Stör jag?"
"Nej då, inte alls," svarar Tekla glatt. "Jag ligger bara och läser."
"Kan jag komma in?"
"Javisst!"
Ford öppnar dörren och kliver in, men i dörröppningen får han en chock.

I sängen ligger Tekla, men hon... ser inte riktigt ut som hon brukar göra. 

Tekla tittar upp över bokens kant och märker Fords reaktion.
"Det är rätt oartigt att stirra sådär, vet du," säger hon.
"F-förlåt!" utbrister Ford förskräckt när han inser att det är precis vad han gör. "Jag har bara aldrig sett dig i varulvsform tidigare..."
"Aha, nej, det har du nog inte. Det är fullmånen som gör det. Varulvarnas sanna natur dras fram i dess ljus, oavsett om vi vill det eller inte."
"Så den... ni tvingas att förvandlas?" frågar Ford. "Ni har inget val?"
"Japp, vargen vill ut vid fullmåne och accepterar inget nej då. Hur är det med älvor? Påverkas ni något av fullmånen?"
"Inte som ni," svarar han. "Jag brukar må väldigt bra och få mycket energi vid fullmånen, så jag sitter gärna uppe och skriver eller jobbar på projektarbeten då. Men det är nog det enda jag har märkt av. "

Nyfiket så synar Tekla honom för att se om det finns någon som helst märkbar förändring. Men inget verkar annorlunda, så hon lägger ifrån sig boken och sätter sig upp i sängen.
"Ville du något speciellt?" undrar hon.
"Fenris för sånt oväsen att jag inte kan vara inne på mitt rum," svarar Ford. "Jag tänkte fråga om..."
Musiken som hörs ifrån rummet bredvid tystnar plötsligt och det blir alldeles tyst i huset. Ford ser lite förvånad ut, men ler.
"Ja, det löste visst sig själv," säger han. "Men jag tänkte fråga om du hade lust att hjälpa mig med mitt projekt..."
Han tystnar när hans blick faller på Tekla. Hon sitter på helspänn i sängen med blicken fixerad på sin rumsdörr. Precis när Ford tycker sig höra ett svagt, morrande ljud utanför så slås dörren upp och Tekla flyger upp från sängen!

Med ett rytande som får fönsterrutorna att skallra så dyker Luke in genom dörröppningen!
Ford försöker ta några steg bakåt, men han fryser på plats av skräck...!

Luke har siktet helt inställt på Tekla, men hon är beredd och slungar honom vidare så att han landar på hennes säng med en högljudd smäll. Det hela är inte mer än ett mindre hinder för Luke, som genast flyger upp på alla fyra och gör sig redo att gå till attack igen. Han hinner dock inte för Tekla hoppar på honom först och dom båda varulvarna drabbar samman i en våldsam kamp!

Rytanden, morrningar och vrål avlöser varandra och i Fords ögon ser det verkligen ut som om syskonen försöker ha ihjäl varandra! Han vill försöka göra något, men han är bokstavligen förlamad av skräck och så som Tekla och Luke slåss och far runt i rummet är det nog bara en tidsfråga innan han dras in i det också...!

En hand griper plötsligt tag i Fords arm och sliter ut honom ur rummet med en övernaturlig styrka! Ford är inte alls beredd och flyger nästan omkull, men handen släpper inte sitt grepp om hans arm och hindrar honom från att falla. Den drar upp honom på fötter igen innan den släpper taget och Ford vänder sig om för att se vem det var som drog ut honom.

Där i det nu ganska obehagliga månljuset står Fenris, även han i varulvsform. 

Han ger Ford en snabb, granskande blick i ögonvrån innan han tittar in i Teklas rum.
"Har du honom, Tekla?" ropar Fenris för att överrösta ljuden från dom båda stridande varulvarna.
"Ja, inga problem!" svarar Teklas röst inifrån rummet. "Han är starkare i den här formen och i det här tillståndet, men fysisk styrka har aldrig varit Lukes starka sida."
"Hojta bara om du behöver hjälp," säger Fenris.
Wilbur kommer springande, lockad av oväsendet.
"Här går det vilt till," konstaterar han och tittar på Ford. "Hur är det med dig? Är du okej?"
"Ja... jo, jag mår fint," får Ford fram. "Eh... tack, Fenris."
Det får Wilbur att höja ögonbrynen en aning, men Fenris reagerar inte på Fords tack och slagsmålet som pågår i Teklas rum gör att Wilbur släpper det.

"Vad är det som händer?" frågar Ford och gör en gest mot Teklas sovrum.
"Fullmånesjukan," svarar Fenris kort.
"Är DET fullmånesjukan...!?"
Ford tittar in i rummet och ser Tekla hålla fast en fullständigt rabiat Luke som desperat försöker ta sig loss. Wilbur nickar. Både han och Fenris ser så oberörda ut av scenariot framför dom att det nästan skrämmer Ford.
"Oroa dig inte, Luke är förhoppningsvis tillbaka till sitt vanliga jag igen så fort fullmånen försvinner," säger Wilbur."Fullmånesjukan brukar inte hålla i så länge."
Ett blodisande ylande ekar genom huset och får alla fyra varulvarna att stelna till. Även Luke slutar upp med att kämpa emot Tekla och stirrar nästan som förhäxad ut i luften. Sekunder därefter rusar alla därifrån och ner för trappan till bottenvåningen. Kvar står en ensam Ford och förstår absolut ingenting.

Oväsen hörs nedifrån. Ylanden, rytanden, något som påminner om hundskall följt av snabba, högljudda fotsteg. Ytterdörren smälls igen och därefter är det alldeles tyst i huset. Försiktigt så rör sig Ford ner för trappan och konstaterar ganska snabbt att det är tomt på nedervåningen. Vart... tog alla vägen? Är Luke och Tekla okej? Borde... Ford göra något? Ringa någon? Vem, i såna fall?

Ford går fram till fönstret och tittar ut för att se om han ser skymten av någon i familjen.
I samma veva kommer Jake gående och småsneglar åt hans håll. 

"Vad tittar du på?" undrar Jake nyfiket och Ford snurrar hastigt runt.
"Jösses, Jake, du skrämde livet ur mig!" pustar Ford ut, men han känner sig lättad över att inte vara ensam i huset. "Jag försökte bara se... vart alla tog vägen."
"Åh, dom sprang säkert ut i skogen bortom bergen," säger Jake med ett litet leende. "Dit brukar dom sticka under fullmånen. Speciellt om någon har drabbats av fullmånesjukan. Det är säkrast så, så att ingen utomstående blir skadad av misstag."
"Så det här är normalt?" frågar Ford osäkert. "Ingen är skadad eller i fara?"
"Nej då, varför skulle någon vara det?" svarar Jake och ler svagt. "Dom är tillbaka imorgon bitti igen. Det är dom alltid."
Det får Ford att känna sig lite bättre till mods, men det tar inte bort all oro och han sneglar ut mot fönstret igen. Jake märker det och för ett kort ögonblick ser han ut att tveka en aning.

"Vill du... eh, se en film ihop eller spela ett spel eller något?" frågar Jake efter en stund. "Eller så... kan vi typ prata lite? Du verkar ganska upprörd."
Ford ser förvånat på Jake och lägger först då märke till ryggsäcken han har över axeln.
"Tänkte du gå någonstans?" undrar Ford.
"Jag? Nej... eh... eller... jo, jag... tänkte... nu när det är fullmåne och alla är ute så... funderade jag på att gå hem till Maximillian och... visa några nya skisser. Jag är van vid att vara ensam vid fullmånen, så... jag tänkte gå ut, men... jag hittar hellre på något med dig istället. Det... är aningen sent att gå ut i alla fall."
"Tack, Jake," ler Ford. "Men om du vill gå och umgås med Maximillian så..."
"Äh, det gör jag en annan kväll," säger Jake glatt och tar av sig ryggsäcken. "Gillar du skräckfilmer?"
"Ser du på skräckfilmer?"
"Ja? Är det... något fel med det?"
"Nej då, jag blev bara lite förvånad. Det... tror jag väl att jag gör. Jag har inte sett så många."
"Åh, då måste vi titta på den här filmen jag såg igår! Vänta, jag ska hämta den från mitt rum! Du kan väl göra popcorn så länge?"

Under tiden så är det fullt ös hos varulvarna uppe bland bergen! 

Ylanden, löptävlingar, jaktturer och vänskapliga slagmål och brottningsmatcher avlöser varandra. Luke är fullständigt okontaktbar och beter sig som ett rabiat djur, så familjen har extra koll på honom. Om han lyckas smita iväg på egen hand kan han riskera att skada någon allvarligt i det här sinnestillståndet. Lance håller ett extra vakande öga på barnen och är väldigt alert och vaksam.
"Det är rätt ovanligt att se dig på vakt på det här sättet," säger Argus. "Känner du av något?"
"Inget annat än spöken från det förflutna," suckar Lance. "Jag var i deras ålder när jag sprang bort från min flock och in i gläntan där dom förbannade älvorna bodde..."
Argus lägger armen om Lances axlar och kramar om honom.
"Just det, på tal om älvor," säger Lance. "Kan vi gå och prata ifred någonstans...?"
"Luke har fullmånesjuka," svarar Argus tveksamt. "Men Wilbur, Tekla och Fenris verkar kunna hantera det ganska bra själva. Det blir kanske ett bra tillfälle för dom att få ta lite flockansvar."

En kärleksfull stund bröder emellan. 

Argus ger ifrån sig ett skarpt, kort rytande och får genast fyrlingarnas uppmärksamhet.
"Er pappa och jag behöver gå iväg ett tag," säger Argus. "Klarar ni tre av att se efter Luke?"
Tekla hinner knappt vända huvudet åt Argus' håll förrän Luke dyker på henne och en ny fight är igång. Den här gången hoppar Fenris in och hjälper Tekla, då hon såg rätt överrumplad ut över den plötsliga attacken.
"Jadå, inga problem," ler Wilbur. "Vi är tre mot en och Luke är inte direkt atletisk. Men... vi har känslig hörsel, så snälla gå långt bort!"
Det får Lance att haja till och Argus brister ut i skratt.
"Det är inte därför vi...!" börjar Lance, men avbryter sig själv och sneglar på Argus. "Det är inte bara därför vi går härifrån. Jag behöver prata med Argus i enrum."
"Stick ni," säger Wilbur. "Vi har situationen under kontroll!"

Lance och Argus springer iväg en bra bit innan dom kommer fram till ruinerna av ett gammalt hus. Trots att dom sprungit omkring så mycket bland bergen och skogarna under åren så känner ingen av dom igen den här platsen. Nyfiket stannar dom och undersöker omgivningen, samtidigt som Lance letar efter orden för att påbörja konversationen.
"Jag har tänkt på en sak sedan igår," säger Lance och petar förstrött med foten i spillrorna vid sidan av det före detta husets grund. "Vår diskussion angående mitt jobb som blev störd av... det jag har tänkt på är..."
Det tar emot i Lance att säga det.
"Jag tror att älvpojken..."
"Ford," avbryter Argus med ett litet leende.
"Ja, ja, du vet vem jag menar," säger Lance surt. "Jag tror att han hade... en liten poäng i några av sakerna han sa... Bara en väldigt liten poäng, i ytterst få av sakerna..."

Argus kan knappt tro vad han hör! Säger Lance att en älva hade rätt om något som denna
sagt till honom? 

Argus säger dock ingenting, utan väntar tålmodigt på att Lance ska fortsätta.
"Jag tror inte riktigt på det där med medelålderskris, men... mitt jobb kan ha varit en koppling till det förflutna för mig, på ett sätt," säger Lance med ett svagt leende och en frånvarande blick. "Det kändes bra att hålla kvar i en del av det förflutna. Tillbaka på den tiden, då vi var unga och det bara var vi två och Liona. Vi hade det så slitsamt, så kämpigt, så många missförstånd, men... herregud, vilken underbar tid det var. Jag älskar vårt liv nu med våra barn och allt med flocklivet vi har, men... det känns som om jag förlorat den sista länken jag hade kvar till det förflutna. Nu känner jag mig faktiskt vilsen, för första gången sen jag kom till Moonlight Falls."
Efter att han pratat klart så drar Lance ett långt, djupt andetag och pustar ut med ett leende.
"Wow... det kändes riktigt bra att bara få ur mig det där," säger han lättat. "Det känns faktiskt redan lite bättre."
"Bra," säger Argus med ett varmt leende.

Båda varulvarna står tysta en kort stund. Argus tänker på det som Lance har sagt och försöker relatera till det. Han grubblar själv väldigt mycket på saker och ting, men han har aldrig riktigt sett det så som Lance beskriver det. En länk till det förflutna... Lance kan vara lite djupare än vad han ger sken av ibland.
"Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, även om det du säger nu och det Ford sa igår låter någorlunda vettigt," säger Argus till sist. "Men om det nu är så att du faktiskt är vilse på något sätt, så kom ihåg att du inte är ensam. Du har både mig och barnen och vi irrar runt där med dig tills du hittar din väg igen."

Nästa morgon så vaknar Ford av att väckarklockan ringer som vanligt, men något verkar annorlunda den här morgonen. Det tar honom några minuter att inse vad det som är fel. Det är för tyst. Inget oväsen, inga personer som far runt på nedervåningen, inget prat eller bråk, inga skällande hundar... Hur kan tystnaden som Ford en gång i tiden värdesatte så mycket nu vara så obehaglig?
Förvirrat så klär han på sig och går ut och kikar försiktigt in i Lances och Argus' rum, men det är ingen där. Jake kommer ut ur sitt och Lukes rum och hälsar glatt på Ford, som om allt vore som vanligt.
"Skulle dom inte vara tillbaka vid det här laget?" frågar Ford oroligt. "Var är alla?"
"Jag har ingen aning," svarar Jake. "Vi får kolla nedervåningen."
När Ford och Jake kommer ner för trappan, möts dom av något som troligtvis skulle räknas som en ganska ovanlig syn i dom flesta familjer.

Där ligger resten av familjen totalt utslagna på vardagsrumsgolvet, med alla hundarna tätt hopkrupna intill dom. 

Ford tittar från Fenris sovandes på skrivbordet med Leon och Nimmel till Lance och Argus som sover på golvet med Liona och han kan inte låta bli att le lite.
"Nej, inte det här heller," konstaterar han och Jake ger honom en frågande blick. "Jag känner mig lika oberörd av det här som av röran igår morse. Varken förvånad eller chockad."
"Varför skulle du vara det?" undrar Jake.
"För att..." börjar Ford, men avbryter sig själv.
Det är så här vardagen ser ut för Jake. För honom så är allt det här helt normalt, så det är inte konstigt att han inte förstår vad Ford menar.
"Det... tja, jag vet inte riktigt," svarar Ford och ser ut över den sovande familjen igen. "Såna här saker skulle aldrig hända hemma hos min familj. Trots att vi var fjorton stycken i vårt hushåll när jag bodde hemma så har vi aldrig haft ens hälften så mycket kaos som ni har här hemma."
"Kaos?" frågar Jake med uppriktig förvåning. "Vadå för kaos?"

Det får Ford att le lite bredare innan han börjar fundera på hur man bäst väcker en flock med slutkörda varulvar morgonen efter en fullmåne utan att riskera sin hälsa.

Kapitel 45: Älvan i flocken

"Det såg större ut från taxin."
Ford sneglar på biblioteket som nu kommit inom synhåll. Hans kommentar får Tekla att rycka på axlarna och le svagt.
"Kanske," säger hon. "Men det är mysigt och proppfullt med både gamla och nya böcker och vänta tills du ser databasen som finns där...! Välsigne den digitala åldern, säger jag bara."
"Jag föredrar att hålla mina böcker i handen framför att läsa dom på datorn," säger Ford. "Det ger en bättre känsla, tycker jag."
"Perfekt, då kan du gå igenom böckerna vi hittar så gräver jag runt i databasen på bibliotekets datorer. Det är min specialitet!"

Det är en tidig eftermiddag i Moonlight Falls... 

... och Ford och Tekla är på väg till stadens bibliotek för att göra lite efterforskningar om Fords släkt och älvor överlag. Något som dom har planerat att göra ett tag, men som dom inte har hunnit med. Saker och ting har hela tiden kommit i vägen, från skolan till övriga familjen, men idag fick dom äntligen chansen att lämna huset tillsammans i några timmar.

Båda två är glada över att få umgås på tumanhand. Tekla har lyckats öppna upp sig mycket mer för Ford och har övervunnit den värsta av sin blyghet inför honom. Hon är så glad över att äntligen ha lyckats få en ny vän utöver sin barndomsvän Dusty och hon hoppas verkligen att Ford kommer stanna länge. Trots den problematiska situationen med Lance och att Fenris beter sig som en fullständig jubelidiot så verkar Ford inte vantrivas och han har inte nämnt ett ord om att vilja åka hem.

Saker och ting verkar äntligen vara på väg åt rätt håll.

Tekla är så inne i sina egna tankar att hon inte märker att Ford stirrar på något på andra sidan gatan. 

Tvärsöver vägen, framför ett av stadens övernaturliga tillhåll, står två älvor och nästan tokstirrar på Ford samtidigt som dom småviskar till varandra. Han stannar förvirrat upp och kan inte låta bli att titta tillbaka. Tekla går nästan rakt in i honom och backar snabbt undan.
"Oj, vad är det?" frågar hon överraskat.
Hon följer Fords blick och får syn på älvorna. Ett ögonblick så tror hon att det är henne som dom tittar och på, vilket inte vore så konstigt då hon är en Barlow och Barlow har fått ett litet rykte om sig hos stadens älvor. Men hon inser ganska snart att det är Ford dom tittar på.

Precis när Tekla ska fråga Ford om han känner älvorna så märker älvorna att hon och Ford tittar på dom. 

Varken hon eller Ford vågar fråga rätt ut vad älvorna stirrar på, men dom verkar en aning förskräckta över sitt eget oartiga beteende. Dom utbyter ett par blickar, viskar något och tittar sedan på Ford eller mer exakt Fords vingar. Ford önskar mer än något att han kunde fråga dom vad som står på, varför dom tittar så, men situationen är så udda och obehaglig att han inte får fram ett ord.

I det ögonblicket så vänder sig båda älvorna mot Ford och faller ner i en bugning.

Ford känner sig totalförvirrad. Är det här ett normalt sätt för älvor att bemöta varandra? 

Båda älvorna reser sig sedan ur bugningen och ger Ford ett artigt leende innan dom går därifrån. Ford och Tekla står orörliga och tittar efter dom. Tekla sneglar på Ford, som ser lika förvirrad ut som hon känner sig.
"Har jag missat något...?" undrar hon.
"Det är vi två om i såna fall..." svarar Ford. "Brukar älvor buga för varandra?"
"Inte vad jag vet. Vi har en hel del älvor här i Moonlight Falls och jag har aldrig sett några buga för varandra förr."
Dom står tysta ett ögonblick tills en skalbagge flyger upp i ansiktet på Ford och han ger ifrån sig ett förskräckt utrop och hoppar bakåt, vilket får Tekla att fnissa.
"Usch," säger Ford och ryser åt insekten som flyger iväg. "Kan vi gå vidare? Nu är jag ännu mer nyfiken än innan och.... jag vill gärna vara inomhus igen."





"Hittar du något?" undrar Tekla.
Hon sliter inte blicken från datorskärmen och skriver för fullt. Kopierar texter, sparar ner länkar och lägger in allt på ett USB-minne. Det finns så mycket att gå igenom att hon bara försöker sålla fram det viktigaste och mest intressanta för att kunna gå igenom det mer noggrant senare hemma.
"Ja, en hel del," svarar Ford där han står framför bokhyllan. "Bibliotekarien, ehrm..."
"Jimmy?"
"Ja, just det," ler han lite generat. "Jimmy var jättehjälpsam och letade fram en del gamla prylar, dokument och papper. Sen tipsade han mig att kolla här efter..."

Han avbryter sig själv och plockar fram en bok ur hyllan och lägger dom på högen av böcker och prylar som han har byggt upp bredvid sig. 

"Det här blir en bra början," säger Ford glatt. "Hur går det för dig?"
"Toppen," svarar Tekla. "Vänta bara, vi kommer ha att läsa i månader...!"
Ford ler tacksamt mot henne, något som hon inte ser, och plockar försiktigt upp sin trave med böcker och dokument. Han kånkar bort dom till bordet bredvid Tekla och slår sig ner där med dom för att börja läsa. Det är alldeles tyst och stilla därinne, en väldigt välkommen omväxling från hemma i Barlow Mansion.

Det i stort sett folktomma biblioteket är en underbar plats att studera på. 

I några minuter så sitter Ford och småbläddrar i en av böckerna innan han tittar upp på Tekla, som sitter med ryggen mot och jobbar för fullt med datorn.
"Jag uppskattar verkligen att du hjälper mig med det här," säger Ford. "Jag hade ingen aning om vart jag skulle börja leta ens en gång, så... tack!"
Tekla tittar på Ford över axeln och ler.
"Ingen orsak!" säger hon. "Jag är också nyfiken på älvor och nu när du är här och vill veta mer om dom så har jag äntligen en anledning till att ta mig själv i kragen och forska lite. Det tycker jag bara är kul."

Ford besvarar leendet och ska precis säga något då ett högt, skarpt läte får dom bägge två att hoppa till! Det skarpa ljudet övergår sedan till högljutt gitarrspelande som låter oerhört nära.
"Vad fan...!?" svär Tekla irriterat och reser sig upp från datorn.
Hon går bort till fönstret bredvid bordet där Ford sitter och tittar ut. Precis utanför fönstret står en mörkklädd, sminkad ung kille och spelar gitarr.
"Är den där snubben inte klok!?" utbrister Tekla argt. "Spela gitarr här av alla ställen?!"

Ford tittar upp från boken och får syn på den mystiska gitarristen utanför. 

Den höga musiken är minst sagt distraherande och Ford suckar.
"Så mycket för lugn och ro," säger han.
Tekla tittar på gitarristen med smala ögon och ser fundersam ut.
"Är inte det där killen som alla pratar om i skolan?" frågar hon. "Han som spelar på Vargs Taverna på kvällarna? Beskrivningen stämmer."
"Jag har ingen aning," svarar Ford och kikar ointresserat på gitarristen. "Men jag kan inte koncentrera mig i det här oväsendet och dom flesta av dom här böckerna får jag inte låna hem. Dom är för gamla..."

"Ingen fara," ler Tekla glatt.
Hon går bort till datorn, stänger ner den och plockar ut USB-minnet som hon sedan ger till Ford.
"Här, det finns att läsa här så det räcker och blir över," säger hon. "Det är bara att plugga in den i datorn hemma när den är ledig."
"Tusen tack," säger Ford med ett brett leende. "Jag ska bara ställa tillbaka böckerna och lämna tillbaka dokumenten till Jimmy så kan vi gå."
"Jag hjälper dig!"

Dom reser sig upp och gör sig i ordning för att gå hem, utan att märka att den mystiska gitarristen höjer blicken och blänger nöjt på dom. 

Men det är inte nödvändigtvis lättare eller lugnare att försöka studera i Barlow Mansion...

Familjen Barlow må ha vant sig vid spökhunden Liona som svävar runt överallt och snabbt kunnat vänja sig vid hennes valpar Pisces och Ikaros som gör detsamma, men för Ford är det lite svårare.
"Kan... kan någon ta bort hundarna!? Jag försöker forska..."
"Ingen fara, jag fixar det," skrattar Wilbur och kommer ut från matsalen. "Okej, små busfrön, det är dags att börja dra lite gränser för er. Kom, så ska ni få något att äta."
Han plockar upp Pisces i ena handen och Ikaros i andra handen och visslar på Liona, som glatt flyger förbi Ford och efter Wilbur ut i matsalen. Ford pustar lättat ut och återgår till läsandet.

I andra delen av vardagsrummet är stämningen mycket dystrare. 

Lance tog förlusten av sitt jobb mycket hårdare än vad någon hade räknat med. Inte ens Argus, som har känt honom under så många år, trodde att jobbet var så viktigt för honom. Bortsett från den kämpiga perioden under deras ungdomsår så har Lance aldrig verkat vara en karriärsmänniska. Argus har hört sig för på sjukhuset, men trots att han har en del inflytande där så har han inget att säga till om när styrelsen väl har fattat ett beslut. Men det gör ont i honom att se Lance så nere...

"Kommer du aldrig sluta deppa, älskling...?" undrar Argus.
"..."
Han får bara tystnad till svar.
"Tänker du sitta här och tjura tills vi blir gamla och grå?" undrar Argus med en liten suck.
"..."
Fortfarande inget svar och ingen reaktion.
"Ska du inte gå ut och odla lite Tiberium...?" frågar Argus uppmuntrande i ett försök att lätta upp stämningen. "Det gillade du ju."
Lance svarar fortfarande inte, men han ger Argus en kort, icke-road blick innan han återgår till att stirra blankt framför sig. Argus suckar och ger Lance en tröstande klapp på axeln.

Lance vet att Argus menar väl, men... 

"Jag har jobbat som läkare i Moonlight Falls sen jag kom hit," säger Lance efter en stunds tystnad. "Vad i hela världen ska jag göra nu...?"
"Det är väl upp till dig, inte sant?" ler Argus. "Vad vill du göra?"
"Helt ärligt? Jag vill vrida tillbaka klockan och fixa så att jag inte förlorar jobbet, men..."
Ford försöker att inte lyssna på deras konversation och koncentrera sig på sitt forskningsarbete, men det är svårt. Det sista han borde göra är att lägga sig i, speciellt med tanke på vad Lance tycker om honom.

Lance ler plötsligt ett svagt litet leende och sneglar på Argus i ögonvrån.
"Det var på grund av dig som jag blev läkare till att börja med," säger Lance. "Efter att vi möttes i parken och du berättade att du var läkare i staden och att ni hade allvarlig personalbrist. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra eller ville jobba med, så jag hakade på dig i ett yrke där jag kände mig behövd."
"Älskling, jag hade ingen aning om att jobbet betydde så oerhört mycket för dig," säger Argus. "Speciellt inte då du sa upp dig när fyrlingarna föddes och... Jag ska försöka prata med några medlemmar i styrelsen imorgon och..."
"Nej, nej, gör inte det. Dom kommer inte ändra sig och det sista jag vill är att du ska hamna i trubbel. Din livsdröm var att bli världsberömd kirurg, inte sant? Det vill jag inte riskera att ta ifrån dig."

Lance tystnar. Båda två är så inne i diskussionen och sina egna tankar att dom inte märker den osäkra älvan som försiktigt kommit närmare. 

"Får jag säga något?"
Ford kan knappt förstå att han lyckades få fram frågan. Genast höjer Lance huvudet och morrar ilsket och Ford tar instinktivt ett par steg bakåt. Morrningen mattas av en aning och Argus tittar upp på Ford med ett artigt leende.
"Förlåt, jag menade verkligen inte att tjuvlyssna," säger ford. "Men jag satt vid datorn och..."
"Det är ingen fara," säger Argus. "Vad tänkte du säga?"
Lance blänger ogillande på Ford och visar tydligt att han inte är det minsta intresserad av att höra vad älvpojken har att säga.

Trots det så drar Ford ett djupt andetag och försöker hitta rösten igen.
"Du sa att du jobbat som läkare ända sen du flyttade hit och träffade Argus, inte sant?" frågar Ford och Lance nickar bistert. "Men du hade inga problem med att sluta för att vara hemma med barnen? Jag läste en bok i skolan..."
"Han läste en bok i skolan," avbryter Lance och begraver ansiktet i handen. "Jag orkar inte med det här just nu. Argus, kan du be honom att..."
"Det var en psykologibok. Jag läser psykologi."

Där var det Fords tur att avbryta, vilket gjorde Lance ganska snopen.
"Vad jag försökte säga är," börjar Ford, men pausar ett ögonblick för att dra ytterligare ett djupt andetag och trycka undan nervositeten. "Att det kanske inte är just att förlora jobbet som du är upprörd över? Jag menar, jobbet kanske funkade som en koppling till det förflutna, när ni två möttes som unga. Det är... lite svårare att förklara än vad jag trodde, men..."
"Kom till saken, mitt tålamod tryter..." morrar Lance.
"Du har en slags medelålderskris," svarar Ford snabbt och skrämt. "Gissar jag bara, naturligtvis. Inte riktigt en typisk sådan, men med tanke på din bakgrund och det du var med om som ung..."
"Försvinn härifrån...!" morrar Lance argt och spänner blicken i Ford.

Dom hotfulla, glödande ögonen får Fords hjärta att slå dubbelslag och han nickar snabbt och skyndar sig ut ur vardagsrummet, mot trappan och upp till övervåningen. 

"Det där var onödigt," tycker Argus. "Visst, han tjuvlyssnade, men han menade bara väl."
Lance fnyser.
"Jag menade bara väl när jag attackerade och jaga bort älvor från familjen och bet simmar så att dom blev varulvar," säger han bistert. "Jag skyddade min familj och jag ville att varulvarna skulle få ett stadigare fäste i staden, men där fick jag bara kritik och skäll."
".... Lance, du är en vuxen medelåldersman, sluta bete dig och resonera som ett barn," suckar Argus och skakar på huvudet. "Ditt agerande skadar folk, du förstör familjens rykte och förstör för dina barn. Dina så kallade välmenande avsikter väger inte upp för det. Jag behöver ta itu med lite jobb inför morgondagen. Försök rycka upp dig, okej?"
Han ger Lance en snabb kyss och går bort till datorn.

Ford styr stegen mot sitt rum, men kommer snabbt av sig när han springer in i fyra av barnen Barlow i övervåningens sällskapsrum. 

Luke och Jake sitter tillsammans i soffhörnan och varken tittar på eller pratar med varandra. Läget känns ganska spänt mellan dom, men dom bråkar åtminstone inte. En blick åt Teklas och Wilburs håll förklarar situationen ganska bra för honom. Det är ett försök att få Jake och Luke att sluta fred och bli sams. När Wilbur får syn på Ford så vinkar han till sig honom.
"Hur går det här?" frågar Ford med låg röst.
"Inget vidare," svarar Wilbur och skakar på huvudet. "Dom säger inte ett ord till varandra."
"Tja, dom bråkar i alla fall inte då?" säger Ford och försöker vara lite optimistisk.
"Kanske inte, men det här är ingen bra tystnad," säger Tekla. "Som lugnet före stormen..."
Det låter aningen extremt i Fords öron, men han känner visserligen inte Luke och Jake så väl.

Fast tittar man på dom så ser det inte direkt ut som att ett bråk är på gång...

Stämningen verkar dock lite tryckande mellan dom båda och att tvinga dom sitta ihop på det här sättet kan inte vara kul för någon av dom.
"Vore det inte bättre att låta dom reda ut saker och ting på egen hand?" undrar Ford.
"Det ska inte vara sån här obalans och osämja i flocken," säger Wilbur kort. "Det är inte bra för någon. Saker och ting har varit ganska kasst överlag på sista tiden, så det är dags att göra något."
"Varför kallar ni er familj för flock hela tiden?"
Ford har undrat över det till och från sen han kom till familjen Barlow och nu kunde han inte låta bli att fråga.
"För att det är vad vi är," ler Tekla. "Likt en människofamilj, men ändå inte. Det är en varulvsgrej och ganska svårförklarat för en utomstående. Enklast är väl att bara se flock som vårt ord för familj."
"Okej," nickar Ford. "Så hur gör man i en flock om två familjemedlemmar inte blir sams igen?"

Syskonparet tystnar och ser allvarliga ut. Det är tydligt att dom helst inte vill tänka på ett sånt scenario. 

Men när Tekla märker Fords undrande blick så bestämmer hon sig för att svara.
"Tja, om man tänker som det är i det vilda så tvingas den bråkiga medlemmen att lämna flocken om inte denna kan lugna ner sig," säger hon. "Det är oftast det enda sättet att återställa balansen och harmonin. I det här fallet så vore det Luke."
"Men Luke är född i flocken, till skillnad från Jake som accepterades in i den," tillägger Wilbur. "Blodsband väger tyngre än utomstående, såvida det inte handlar om partners. Så därför borde det vara Jake som får lämna flocken."
"Vänta, menar ni på fullaste allvar att ni skulle kasta ut någon av dom!?" utbrister Ford förskräckt.
"Ni är väl medvetna om att vi kan höra er...!?" fräser Luke.
Alla tre riktar blickarna bort mot Jake och Luke, som nu sitter och stirrar på dom med en bister blick.

"Och ni två är inte i någon position att avgöra vem som stannar i flocken eller inte!" fortsätter Luke argt. "Ni är VALPAR, precis som jag och Jake! Valpar har ingenting att säga till om, det är alfaparet som bestämmer!"
"Du menar han som sitter och deppar i vardagsrummet hela tiden och han som alltid är på jobbet?" frågar Tekla.
"Det spelar ingen roll!" morrar Luke. "Ett dåligt alfapar är fortfarande ett alfapar och det är dom som bestämmer! Så lägg er inte i och håll er utanför, eller så... eller så..."
Wilbur höjer förvånat ögonbrynet och Tekla lutar huvudet på sned.
"Eller så...?" frågar Tekla med uppriktig nyfikenhet.
Det syns tydligt hur förbannad Luke är och Ford kan inte förstå varför syskonen fortsätter att provocera framför att lugna ner honom. Innan Ford hinner blinka så har Luke rusat fram emot Tekla...

... i vad som liknar ett mindre utfall! Ford backar hastigt undan och även Tekla tar ett steg tillbaka. 

Rytandet och morrningarna han ger ifrån sig låter oroväckande hotfulla och Jake ser oroligt åt deras håll. 

Luke kämpar med att få ut orden över sina morrningar.
"Eller så... flyger jag på och slår ner er båda två!" ryter Luke frustrerat och stormar därifrån.
Alla i rummet följer honom med blicken tills han har försvunnit ned för trappan och strax hör dom ytterdörren smälla. Jake ger ifrån sig en ledsen suck, reser sig upp och försvinner in i sitt och Lukes rum.
"Jag har visserligen inte bott här så länge, men... Luke brukar väl inte vara så lättretlig?" undrar Ford. "Han slår mig inte som den typen."
"Nej, men jag kan inte riktigt förebrå honom heller," säger Wilbur med en liten suck. "Det är fullmåne imorgon och det verkar som om det är hans tur."

"Fullmåne? Hans tur?"
Ford ser så otroligt förvirrad ut att det får Tekla och Wilbur att brista ut i skratt.
"Vi kallar det för fullmånesjuka," ler Tekla. "Det är också rätt svårförklarat, men..."
"Växande varulvar kan reagera illa på fullmånen," hoppar Wilbur in. "Det är helt normalt och man växer oftast ifrån det med åldern. Du kommer att förstå mer imorgon kväll."
"Just det, det är den första fullmånen sen du kom hit," konstaterar Tekla. "Spännande! Tur att du kommer ha Jake som håller dig sällskap då i alla fall."
Återigen så känner sig Ford som ett enda stort frågetecken. Han visste om att varulvar har en koppling till fullmånen, men vad händer egentligen med dom då? Och vad är fullmånesjuka? Vad kommer hända imorgon kväll...?

Ford kan inte låta bli att bäva lite inför morgondagen...