Kapitel 48: En trasig vänskap

Luke är den första att lägga märke till att något inte är som det ska hemma... 

Det första han märker när han kliver in i sitt och Jakes rum är hur städat det är runt Jakes skrivbord. Vanligtvis är det fullt av pennor, papper, skisser och andra prylar. Jake är lika dålig på att städa och hålla efter sina saker som Luke är. Av någon anledning så ger synen av det tomma skrivbordet Luke en stark känsla av obehag. Något verkar fel.

I ett kort ögonblick så tvekar Luke över om han ska undersöka det hela lite närmare eller bara släppa det, men till sist går han fram och börjar kika i skrivbordets lådor och skåp. Dom är långtifrån tomma, men flera av Jakes favoritsaker saknas. Luke kollar igenom skrivbordet och tittar sedan runt i rummet. Skissblocken som alltid brukar ligga överallt är spårlöst borta. Det känns inte bra, men Luke försöker intala sig själv att han överreagerar.
"Han är säkert hos Maximillian och tog med sig sakerna," säger Luke för sig själv och hans uppsyn mörknar.
Klockan är dock väldigt mycket och alla saker som är borta... Det känns fortfarande inte bra och Luke kan inte skaka av sig det. Efter en stund så bestämmer han sig för att gå och höra med resten av familjen om dom har sett Jake, bara för att bli kvitt den där jobbiga känslan.

Ute i allrummet på övervåningen så hittar han Wilbur och Tekla mitt uppe i en spännande TV-spelsmatch... 

... och det står klart att det är Tekla som vinner, ganska överlägset. 

"Det här är inte sant!" utbrister Wilbur och skrattar. "Finns det fuskkoder till det här spelet?"
"Tonvis," svarar Tekla med ett brett leende. "Men det lär knappast hjälpa dig."
"Hey, ouch!" skrattar Wilbur. "Så dålig tycker jag inte att jag är!"
Luke står tyst vid sidan av och väntar på att dom ska spela klart. Han vill inte störa och dessutom är det ganska kul att titta på. Matchen är snabbt över och Tekla står som vinnaren.
"Snyggt," ler Luke och Tekla ger honom tummen upp. "Har någon av er... vet ni var Jake är?"
"Varför undrar du?" frågar Tekla.
Hon blir genast misstänksam medan Wilbur tänker efter.
"Jag har bara inte sett honom," svarar Luke lite stött. "Jag undrade bara vart han var."

"Sa han inte något om att gå till Maximillian tidigare?" frågar Wilbur.
Han tittar osäkert på Tekla, som nickar.
"Det gjorde han," svarar hon. "Så jag antar att han fortfarande är där."
Oroskänslorna hos Luke mattas av och han suckar irriterat över sig själv. Precis som han först trodde. Så varför försvinner inte den där lilla, irriterande obehagskänslan?
"Vi kör bäst av tre, vill du möta vinnaren?" frågar Wilbur.
Han ler vänligt mot Luke och Luke kan inte låta bli att besvara leendet. Det känns skönt att trots allt bråk och all osämja som varit på sista tiden så verkar ingen av syskonen hysa några agg mot honom.
"Visst, varför inte?" säger han och slår sig ner bredvid Wilbur.

Ford har väntat hela kvällen på ett bra tillfälle att prata med Argus, men det verkar lättare
sagt än gjort. 

Att störa när Argus sitter och läser medicinska journaler känns som en riktigt dålig idé, men han och Ford är ensamma i vardagsrummet och Lance finns inte i närheten. Det blir nog inget bättre tillfälle än det här. Ford harklar sig lite för att tillkännage sin närvaro och frågar osäkert:
"Stör jag?"
Argus tittar upp från boken med ett vänligt leende.
"Nej då, inte alls," svarar han. "Jag försöker bara ligga före i jobbet. Vi ska på seminarium nästa vecka och jag tänkte läsa på lite... äh, det är inget speciellt."
"Det är tufft att vara läkare, eller hur?" undrar Ford.

"Åja," svarar Argus med en suck och lägger ifrån sig boken. "Speciellt när man börjar bli äldre och hjärnan inte tar in information lika snabbt och enkelt som den gjorde när man var yngre. Men det är vad jag drömt att vara hela livet och så länge som jag orkar med så planerar jag att fortsätta."
Medan Argus pratar så sätter sig Ford i fåtöljen bredvid och lyssnar spänt. När han har pratat klart så börjar Ford ställa honom flera frågor om läkaryrket. Vad som är enklast respektive jobbigast med att vara läkare, Argus' bästa minnen från jobbet, funderingar kring läkarutbildningen och allt som Ford kan komma på.

Argus svarar glatt på frågorna och tycker att det är riktigt trevligt att sitta och diskutera det med Ford. 

"Jag visste inte att du var så intresserad av mitt jobb," säger Argus när Ford tar en paus i frågorna. "Funderar du på att bli läkare själv?"
"Jag ville faktiskt bli det förr," svarar Ford. "Men jag tror inte att jag skulle klara av det."
"Tror du inte?" frågar Argus fundersamt. "Du verkar ganska skärpt. Tvivlar du på din förmåga att klara utbildningen eller är det något annat som du är osäker över?"
"Det... är nog bara inte min grej egentligen, tror jag," säger Ford med ett osäkert leende. "En del av mig har alltid drömt om att bli författare och jag vill försöka satsa på det."
"Författare?" frågar Argus roat. "Ah, då tror jag att jag förstår orsaken till bråket mellan dig, Tekla och Fenris tidigare idag."

När Argus säger Teklas namn så kommer Ford ihåg varför han ville prata med Argus till att börja med.
"Innan jag glömmer bort det igen så var det något jag ville prata om," säger Ford. "Det gällde vårbalen."
Han pausar ett ögonblick i jakt på rätt ord.
"Jag och Tekla ska gå på balen ihop," säger Ford och Argus höjer förvånat ögonbrynen. "Bara som vänner, men jag..."
"Du och Tekla ska göra vad för något ihop...!?"
Både Argus och Ford hoppar skrämt till av den oväntade, arga rösten. Från ingenstans har Lance dykt upp, klädd i ytterkläder och med ett oerhört bistert ansiktsuttryck.

Han är inte glad över det han hörde... 

"Svara gärna," morrar Lance när Ford inte säger någonting.
"Lance..." säger Argus varnande, men Lance ignorerar honom.
Ford känner sig tryggare än vanligt vid ett möte med arga Lance tack vare att Argus sitter där bredvid honom, men trots det börjar Fords hjärta slå snabbare.
"Jag och Tekla ska gå på vårbalen ihop," upprepar Ford. "B-bara som vänner givetvis, men..."
Lances ögon smalnar och hans uppsyn blir mörkare.
"Jasså, det ska ni...?" säger Lance och Ford gillar verkligen inte tonfallet på hans röst.
"Har du inte förstört tillräckligt för barnen med ditt älvhatande redan...?" frågar Argus bittert.

Argus' kommentar hugger till i bröstet på Lance och hans ilska mattas av en aning.
"Det... jag menar inte att..." börjar Lance och ger sedan ifrån sig ett frustrerat rytande. "Jag vill inte att någon av våra barn dejtar en älva! Jag vill inte ha in några älvor i min familj!"
"Oroa dig inte för det, ingen älva vill vara en del av vår familj," svarar Argus kort.
"Tekla var den som frågade mig och jag var hennes sista val," säger Ford, vilket inte känns så bra egentligen när han säger det högt. "Jag ska bara ta henne till dansen för att hon så gärna vill gå dit med någon."
"Ser du?" säger Argus. "Du har ingenting att vara orolig över."
Lance blänger ogillande på Ford, men säger inget mer om saken.
"Så du är den Tekla ska gå på balen med?" frågar en röst. "Desperata tider, antar jag..."

Fenris har kommit insmygande i rummet utan att någon lagt märke till honom. 

Argus ger honom en ogillande blick, både över smygandet och kommentaren, medan Lance försöker låta bli att le för brett åt det.
"Så, du är hemma nu?" frågar Argus.
"Uppenbarligen," svarar Fenris och rycker på axlarna.
"Inte den attityden med mig," säger Argus skarpt. "Har du någon aning om hur mycket klockan är? Du skulle ha varit hemma för nästan en timme sedan!"
"Vad bråkar du med mig för?" undrar Fenris irriterat. "Jag är i alla fall hemma nu. Jake är den som fortfarande är ute!"
Det får Lance att reagera. Han kom precis in själv efter en promenad med hundarna, så han har inte hunnit lägga märke till vilka som är där och inte.
"Är inte Jake hemma?" frågar han.
"Hans skor är inte ute i hallen," säger Fenris. "Inte hans jacka heller."

"Älskling, går du och kollar om resten av barnen har sett Jake?" frågar Argus och tar fram sin smartphone. "Så slår jag en signal till honom för säkerhets skull."
Lance nickar och slänger en sista ogillande blick på Ford innan han går iväg. Ford ser sin chans att komma undan fler otrevligheter från Lance, men Fenris planerar inte att släppa ämnet.
"Nu får jag nästan lust att gå på vårbalen själv," säger Fenris. "Bara för att få se dig skämma ut dig och Tekla totalt."
"Ska inte du..." börjar Ford, men avbryter sig själv. "Vad ska det där betyda?!"
"Jag har iakttagit dig ute på basketplan," svarar Fenris. "Du rör dig och har reflexer som en stupfull buffel när du spelar. Det bådar inte gott för dansen på balen, älvpojken."
"Ja, men om så är fallet så kan väl du hjälpa honom att lära sig dansa?" inflikar Argus plötsligt.
"Va...!?"

För en gångs skull så verkar Fenris och Ford vara överens om vad dom känner och tänker.

Jakes telefon är tydligen avstängd då Argus kom direkt till telefonsvararen och när han hörde Fenris' otrevliga kommentarer passade han på att lägga sig i. Nu sitter han och betraktar båda pojkarnas reaktion med en road min.
"Varför inte?" ler Argus. "Jag har sett att du kan åtminstone lite om dans, Fenris..."
"Jag önskar att jag börjat låsa min rumsdörr tidigare," morrar Fenris lågt.
Ford tittar förvånat på Fenris, som irriterat vänder bort huvudet.
"... så du kan säkert lära Ford åtminstone någonting innan vårbalen," fortsätter Argus.
"Inte en chans!" utbrister Fenris.
"Jag vet inte om det är en så bra idé," tycker Ford. "Tekla vet redan om att jag inte kan dansa, så hon förväntar sig inget från mig på den punkten."
"Vore det inte en kul överraskning för henne då?" undrar Argus.

Där har han faktiskt en poäng. Att se Teklas överraskade min på balen om det visar sig att Ford faktiskt kan dansa trots allt... Argus märker att Ford ser ut att överväga det och det gör även Fenris.
"Glöm det, jag vägrar!" säger Fenris argt och en svag morrning hörs bakom orden.
"Om du hjälper Ford så gott du kan med dansandet så kan du få slippa ha utegångsförbud fram tills vårbalen," säger Argus kort.
"Utegångsförbud!?" utbrister Fenris. "För vad!?"
"För att du var ute en timme längre än vad du hade tillåtelse till och för din fruktansvärda attityd när du väl kom hem."
Fenris ser förfärad och mållös ut.
"Det-det där är utpressning!" får han fram till sist.
"Inte då, du har ett val," svarar Argus. "Sitta av straffet eller samhällstjänst, valet är ditt."

Fenris tycker inte att straff-jämförelsen är ett dugg rolig och lägger ilsket armarna i kors över bröstet och funderar. Av två usla alternativ, vilket är värst och vilket är mest uthärdligt?
"Okej, jag försöker väl lära honom någonting!" fräser Fenris till sist. "Men kom ihåg att jag är en musiker och ingen djurtränare, så förvänta er inga mirakel."
Ford ska precis säga något då Lance kommer inspringande i vardagsrummet. Han är andfådd och ser oroligt på Argus.
"Fick du tag i Jake?" frågar Lance.
"Nej, hans telefon är förmodligen avstängd eller urladdad," svarar Argus och synar Lance fundersamt. "Var har du varit?"
"Tekla och Wilbur sa att Jake var hemma hos Maximillain, så jag gick över dit för att hämta hem honom," säger Lance, som nu ser lite blek ut. "Men ingen öppnade när jag knackade på, huset är nedsläckt och det ser inte ut som att någon är hemma."

Oron griper tag i Argus och han försöker desperat minnas när han sist såg Jake idag.

Ford glömmer bort allt vad Fenris och dans heter och börjar också fundera över sista gången han såg Jake. Även Fenris verkar helt ha släppt allt annat och riktar sin fulla uppmärksamhet mot sina pappor.
"Det här känns inte bra," säger Argus och sneglar på klockan. "Det är nästan midnatt... jag provar att ringa igen."
Precis som förra gången så går inga signaler fram och Argus skickas direkt till telefonsvararen.
"Om vi inte vet var Jake är så får vi väl leta rätt på honom," säger Fenris. "Vi är varulvar för sjutton, det ska inte vara så svårt."
"Du har rätt, speciellt med tanke på vad som hände sist Jake var ute så här sent," suckar Argus. "Bara inget har hänt honom..."
Lance går bort till trappan och hojtar till barnen däruppe.
"Hallå, ungar! Er pappa, Fenris och jag sticker ut och letar efter Jake! Han svarar inte i telefon och vi vet inte var han är!"

Det är tyst i några sekunder innan Tekla, Wilbur och Luke rusar ner för trappan.
"Var han inte hos Maximillian?" frågar Wilbur och Lance skakar på huvudet. "Men... ja, då så, då får vi gå ut och leta efter honom."
Tekla nickar instämmande. Luke säger ingenting, men oron lyser i ansiktet på honom. Hela familjen går ut tillsammans i hallen och börjar diskutera var dom ska börja leta. Ford följer omedelbart efter dom och tar på sig sina ytterskor.
"Följer du med ut och letar?" frågar Tekla.
"Självklart," svarar Ford. "Jag är också orolig för Jake. Tänk om något har hänt?"
Fenris höjer förvånat på ögonbrynen åt Fords svar, men Tekla ger Ford ett varmt, uppskattande leende.

Allihopa skyndar ut ur huset för att leta reda på Jake, vart han än kan tänkas vara. Men dom kommer inte särskilt långt... 

... förrän dom stoppas av en bekant syn...

"JAKE!?" utbrister Lance.
Det är både lättnad och förtvivlan i hans röst. Fyrlingarna och Ford står som förlamade ett ögonblick medan Argus kväver ett stönande. Dom är alltså för sent ute...? Polisen, samma kvinna som körde hem pojkarna förra gången då skolan vandaliserades, ler svagt och nickar till hälsning åt gruppen.
"God kväll igen, herr Barlow, doktor Barlow," säger hon till Lance och Argus. "Jag stötte på någon ute på stan som visst hör hemma här."
"Jake, vad har du gjort nu...?" visar Luke sorgset.
"Vad har hänt?" frågar Argus oroligt.
"Jaa, jag skulle precis börja mitt skift och var på väg ut till bilen när Jake här kom fram till mig med en fullpackad ryggsäck och väldigt sorgsen uppsyn," svarar polisen. "Innan jag hann fråga vad som var fel så berättade han att han hade rymt hemifrån och frågade mig vad han skulle göra härnäst."

Familjen ser förfärad ut när dom får höra det. Alla utom Fenris, som brister ut i gapskratt.
"Är du seriös?!" lyckas Fenris få fram mellan skrattanfallen. "Du rymmer hemifrån och det första du gör är att gå till polisen och tala om det!? Lyckat, Jake, riktigt lyckat!"
Wilbur måste bita sig själv hårt i läppen för att inte börja fnissa själv och det rycker lite i Fords mungipor. Dom förstår mycket väl vad Fenris tycker är så roligt med situationen, men det faktum att Jake faktiskt försökte rymma hemifrån tar bort mycket av det komiska i det. Jake tittar ner i marken och ser både ledsen och skamsen ut.
"Våra pappor har alltid sagt att vi ska gå till polisen eller någon annan ansvarsfull vuxen om vi var ute någonstans ensamma och inte visste vad vi skulle göra," mumlar han lågt.

Chocken släpper äntligen och Lance och Argus går fram till Jake. Lance lägger ena armen om hans axlar och drar honom lite närmare intill sig och Argus ler sorgset mot honom.
"Varför i hela världen vill du rymma hemifrån, Jake?" frågar Argus.
När Jake inte svarar så flikar polisen in.
"Det tror jag inte han vet riktigt själv, om jag ska vara ärlig. Vi satt och pratade en stund innan jag körde hit honom och han verkade inte kunna hitta ett svar på den frågan."
"Jag... hoppades väl att alla bråk skulle sluta om jag inte bodde hemma längre," säger Jake. "Det känns... som att många av bråken beror på mig, så... jag trodde dom skulle upphöra om jag försvann."
Lance och Argus ser förkrossade ut och utbyter ledsna blickar med varandra. Det sista av Fenris' skrattanfall dör ut snabbt av Jakes ord och resten av barnen börjar upprört förklara för Jake att så är det absolut inte!

Den enda som inte säger något är Luke, som står tyst i bakgrunden och tittar bort.

Trots den redan sena timmen så dröjer det ytterligare ett par timmar innan familjen kommer i säng. Jakes huvud känns som ett enda virrvarr efter allt som har hänt ikväll. Han trodde aldrig att resten av familjen skulle bli så upprörda och ledsna över att han gav sig av. Dom satt och pratade så länge allesammans och diskuterade allt som hänt. Lance och Argus såg så ledsna ut att Jake fick dåligt samvete och dom bad Jake att aldrig göra så igen eller tro att han ensam bär skulden över bråken eller osämjan i familjen.

Den enda som inte sa ett ord under hela den här tiden var Luke. Han satt tyst och bara nickade instämmande till allt som dom andra sa utan att titta på Jake. Själv vågade inte Jake prata med Luke av rädsla för att starta ett nytt bråk, så han sa ingenting till honom heller...

Nu ligger båda två vakna och ingen av dom kan sova. 

Jake undrar vad Luke tänker , men törs inte fråga... 

... och Luke ligger  tyst i sin säng, djupt försjunken i sina egna tankar. 

Minuterna tickar långsamt förbi i tystnad utan att någon av dom gör något.
"Jake, är du vaken?" viskar Luke till sist.
"Mm, det är jag..."
Det blir tyst igen i ett par minuter. Luke kämpar med att hitta dom rätta orden, som han har letat efter ända sedan Jake kom hem igen. Men precis som tidigare så vägrar orden komma.
"Jag... f-förlåt, Jake..."
Jake sätter sig förvånat upp i sängen och tittar upp mot Luke.
"Förlåt?" upprepar Jake.
"F-för hur jag b-betett mig," stammar Luke fram och sväljer. "För att jag varit så arg och... otrevlig mot dig. Och för att... jag har bråkat så mycket."

Luke tystnar, men han verkar vilja säga något mer. Jake väntar tålmodigt och strax så
fortsätter han. 

"Jag har bara varit så upprörd över... över många saker. Men jag ville inte att du skulle må så dåligt av det och... det sista jag vill är att du ska lämna familjen. Förlåt... förlåt för allt."
En tyngd som Jake inte ens visste fanns över hans bröst lättar vid Lukes ord.
"Det är okej, Luke," säger han med ett litet leende.
"Hur kan du säga att det är okej bara så där?" undrar Luke.
"För att jag är inte arg på dig," svarar Jake. "Jag är bara så glad över att du inte är arg och upprörd längre."
"Blir du någonsin arg över något?"
"Det händer, men inte så ofta."
Killarna blir tysta en stund igen. Luke för att han skäms över sitt beteende. Hans syskon och pappor förlät hans dåliga beteende, även Jake gjorde det i efterhand, men Luke själv kunde inte förlåta Jake för något...

"Betyder det att vi är vänner igen?" frågar Jake plötsligt.
Luke sneglar ned för sängkanten och möter Jakes blick.
"Det beror väl på," svarar Luke. "Vill du fortfarande vara min vän?"
"Det är klart att jag vill!" ler Jake.
Svaret får det att hugga till i Luke och hans ledsna uppsyn blir ännu dystrare, men han tvingar fram ett leende åt Jake.
"Jag kommer alltid att vara din vän, Jake. Även om jag inte alltid är en särskilt bra vän..."

Det lilla leendet på Jakes läppar försvinner inte. 

Båda två kryper ner under sina täcken för att försöka få lite sömn, men Luke har en sista sak på hjärtat.
"...vill du hitta på något imorgon?" frågar han. "Jag ska inte till datorklubben eller göra något alls, så vi kan göra vad du vill."
"Åh, eh, jag..." börjar Jake osäkert. "Jag ska se vad jag kan göra, men..."
Han skulle jättegärna vilja hitta på något med Luke imorgon, men... Luke anar vartåt konversationen är på väg och kväver en suck.
"Du ska träffa Maximillian imorgon, eller hur...?" frågar Luke och försöker att inte låta för ledsen och besviken.
"Jaa..."
"... en annan gång då..."