Kapitel 47: För allas bästa

Ute i trädgården på husets framsida sitter en väldigt nedstämd Tekla. 

Flera av hundarna är därute och småflockas runt henne. Dom känner att något är på tok, men dom vet inte riktigt hur dom ska göra för att få henne att må bättre. Nimmel gör ett par tafatta försök att dra i Teklas skosnören och få henne att leka, men hon reagerar inte det minsta och Nimmel ger snart upp. Ikaros svävar bredvid Tekla och hoppas att hans blotta närvaro ska ge någon form av tröst.

Vårbalen är bara några veckor bort. Tekla förstår inte riktigt hur, men hon lyckades samla mod till att fråga inte bara en utan två personer om dom ville gå på vårbalen med henne... och båda två sa nej. Nu känner hon sig inte bara modfälld och ledsen, hon vet inte heller vem annars hon kan tänka sig att gå på balen med. Visserligen så är vårbalen inte en särskilt stor eller viktig tillställning, men den skulle vara hennes första riktiga fest ihop med andra personer än familjen. Tekla såg verkligen fram emot den, men nu så...

Hon märker inte ens att Ford kommer in i den lilla hundgården på framsidan. 

I ett kort ögonblick står han alldeles stilla och tyst. Han hade letat efter Tekla i hopp om att hon skulle vilja följa med en vända till biblioteket, men det här hade han inte räknat med. Ford glömmer genast allt med biblioteket och tar trevande ett par steg framåt.
"Tekla, vad är det som är fel?" frågar han.
Hon hajar till och tittar hastigt upp. När hon ser att det är Ford så verkar hon bli lite lugnare igen.
"Äh, det är... det är inget," svarar Tekla och försöker le och se övertygande ut.
Det lurar dock inte Ford. Han går fram och sätter sig ner mitt emot henne, något som får Ikaros att ge ifrån sig ett gillande skall.
"Är du säker på att du inte vill prata om det?" undrar Ford.

Tekla tvekar först, men det vore skönt att prata med någon och Ford verkar uppriktigt
orolig för henne. 

"Det är en bara fånig grej," säger hon. "Vårbalen, har du hört om den?"
"Tja, det sitter lappar i hela korridorerna och det är allt som våra klasskamrater pratar om," ler Ford. "Den hade varit svårt att missa."
Naturligtvis, vilken onödig fråga. Tekla skrattar lite och skakar på huvudet innan hon blir allvarlig igen.
"Har du... några planer inför vårbalen?" frågar hon.
"Ärligt talat så nej," svarar Ford. "Det är inte riktigt min grej. Balen ska dessutom vara utomhus i någon park i närheten av skolan och jag är inte så road av det. Naturen kan vara vacker... på avstånd. Så jag tänkte stanna hemma den kvällen."
"Åh," säger Tekla och kan inte dölja sin besvikelse. "Jag hade gärna velat gå på vårbalen, men... jag tror inte att jag vågar gå dit själv. Jag hoppades att om du inte hade någon att gå med så skulle vi kunna gå dit tillsammans. Bara som vänner naturligtvis, men... det hade varit kul."

Ford tänker efter. Det här verkar viktigt för Tekla och en ynka kväll ute i parken kan knappast skada. Vem vet, han kanske till och med får det trevligt om han går dit med henne?
"Det är klart att jag inte tackar nej om du bjuder mig på vårbalen," säger Ford med ett leende. "Men bara så du vet, jag kan inte dansa."
Tekla blinkar förvånat ett par gånger innan hela hennes ansikte lyser upp i det bredaste leende som Ford någonsin sett henne le.
"Åh, Ford, tack!" utbrister Tekla och hon låter verkligen glad. "Vi behöver inte stanna där jättelänge, men att bara gå och vara där och dansa lite... Det kommer bli så kul! Jag måste kolla om jag har något att ha på mig till balen!"
Hon flyger på fötter och med ett snabbt leende så springer hon förbi Ford och in i huset med Ikaros tätt efter sig.

Ford känner sig oväntat munter själv efteråt. 

Han är inte riktigt säker på varför, men nu känner han en liten förväntan inför vårbalen. Det blir hans första bal och han är faktiskt ganska nyfiken på hur den kommer vara. Speciellt på ett ställe som Moonlight Falls. En bal med både älvor, varulvar och vad mer det kan tänkas finnas för övernaturliga väsen i den här staden kan knappast bli annat än intressant och spännande!
"Jag undrar om... det skulle kunna bli en bra roman...?"

För första gången sen han kom till familjen Barlow så känner Ford för att sätta sig ner och jobba lite på ett par av sina noveller. Med allt nytt som han har upplevt här så har han nästan inte haft en tanke på dom förrän nu och eftersom att han inte har en dator på sitt rum här så måste han använda familjedatorn i vardagsrummet. Det är inte riktigt den bästa platsen att skriva på, men för stunden är det alldeles tomt och datorn står ledig. Ford stoppar ner handen i fickan på insidan av hans vita tröja och känner sitt USB-minne ligga där, precis som alltid.

Ford går bort till datorn och slår sig ner för vad han hoppas ska bli en trevlig stunds skrivande.

Den stunden blir inte långvarig.  Bara några minuter efter att Ford har satt sig vid
datorn så kommer Fenris in i vardagsrummet. 

Fenris säger inget, men han ger Ford en snabb blick när han går förbi. Innan Ford hunnit ta en paus från skrivandet för att hälsa så har Fenris dragit fram sin gitarr och börjar spela. Det höga, oväntade ljudet får Ford att komma av sig helt och han vänder sig förvånat om och tittar på Fenris, som inte tar den minsta notis om honom. Han kan inte koncentrera sig, än mindre skriva, i det här oväsendet.
"Fenris!" hojtar Ford i ett försök att överrösta gitarren. "Hallå, Fenris!"
Efter ett par rop så reagerar Fenris till sist och slutar spela.
"Vad?" frågar Fenris kort.

"Jag försöker skriva lite," svarar Ford och försöker låta så trevlig och diplomatisk han kan. "Så skulle..."
"Och jag försöker spela gitarr, men du stör," avbryter Fenris med samma korta ton som innan. "Kan du vara tyst?"
"... skulle du kunna spela på din gitarr någon annanstans?" fortsätter Ford försiktigt.
Det sista han vill är att starta ett bråk med Fenris nu när han själv är på så bra humör.
"Nej," svarar Fenris och fortsätter spela.
Där försvann Fords goda humör och han kan inte skaka av sig känslan av att Fenris gör det här avsiktligt för att störa och irritera honom.

Glimten i Fenris' glödande ögon verkar nästan bekräfta det. 

"Du har ett eget rum där du kan öva!" ropar Ford irriterat. "Vardagsrummet är det enda stället med en dator och jag behöver den för att kunna skriva!"
"Akustiken är bättre här," säger Fenris och blänger åt Fords håll. "Du har ett skrivbord, papper och penna på ditt rum, du kan skriva där."
"Akustiken...!?" utbrister Ford. "Är det verkligen så viktigt? Spelar det stor roll?"
"När jag försöker lyssna på hur musiken jag skrivit själv låter så ja."
Skriver Fenris sin egen musik? Det var mer än vad Ford visste, men han känner faktiskt inte till så mycket om Fenris.

Situationen är besvärlig. Ford har självklart ingen rätt att lägga beslag på vardagsrummet själv, men kan inte Fenris visa lite hänsyn i alla fall? Förutsatt att Fenris är ärlig om sitt skäl till att vilja spela i vardagsrummet och inte bara är ute efter att jävlas, givetvis.
"Jag bryr mig inte om att du sitter där och skriver medan jag står här och spelar gitarr," säger Fenris plötsligt och möter Fords blick. "Så vem är det som har problemet här egentligen?"
Nu är det ingen tvekan om saken längre. Han jävlas. Ford ger ifrån sig en irriterad suck och återgår till datorn. Musiken är störande, men han försöker ignorera den och fortsätter skriva ändå.

Som på kommando kommer Leon promenerande i rummet och går med raska steg raka fram till Fenris och sätter igång att stormskälla och yla om vartannat till hans gitarrspelande.

Nu börjar det bli riktigt jobbigt för Ford... 

Gitarren var väl en sak, men en ylande hund... All inspiration och skrivglädje som Ford hade rinner långsamt ur honom i takt med att irritationen och ilskan växer. Till sist så måste han ge upp. Han stänger av datorn, sliter ut USB-minnet och reser sig upp.
"Idiot...!" mumlar han argt, men han undviker att titta på Fenris.
Det nöjet tänker inte Ford ge honom. Fenris hör dock hans mumlande och ler nöjt för sig själv när Ford går därifrån. Det visar sig vara oväntat underhållande för honom att gå älvpojken på nerverna och han undrar hur långt han måste gå för att verkligen få Ford att tappa humöret.


"Jag såg det också," säger Teklas röst och Ford tittar upp. "Inte schysst, men väldigt typiskt Fenris."
Tekla står i slutet av trappan och blänger åt Fenris' håll. Fenris märker det och svarar hennes stirrande med ett litet leende medan han spelar vidare på gitarren. Ford suckar bara och rycker på axlarna.
"Äh, jag orkar inte bråka," säger han. "Hur frustrerande det än är så går jag hellre därifrån."
"Det är problemet," säger Tekla och skakar på huvudet. "Du blir frustrerad och då får han precis den reaktion han vill ha. Låt inte Fenris gå dig på nerverna. Han livnär sig på det, typ. Du måste sätta ner foten på allvar och visa att du inte tänker acceptera eller bry dig om hans beteende längre."

Lättare sagt än gjort för Ford, men han förstår vad Tekla menar. 

"Ah, just det, innan jag glömmer," fortsätter Tekla. "Vad ska du ha på dig till vårbalen?"
"Vad jag ska...?" börjar Ford lite förvirrat. "Åh, jag... har med mig min blåa kostym, så det är väl den jag tänker använda."
"Blå, perfekt," ler Tekla. "Då vet jag precis vad jag ska ha på mig."
Hon lägger märke till USB-minnet som Ford håller i handen.
"Vill du låna min dator istället?" frågar hon. "Det är helt okej, jag använder den inte för stunden."
"Tack, det är jättesnällt av dig, men... jag önskar verkligen att jag hade tillgång till en dator när lusten att skriva dyker upp och jag känner mig inspirerad till det," svarar Ford med en liten suck. "Missförstå mig inte, jag uppskattar verkligen att du lånar ut din dator, men du använder den ofta i dina arbeten och... äh, lyssna bara på vad bortskämd jag låter. Datorn gör det bekvämare och snabbare, men penna och papper fungerar utmärkt när man skriver. "
"Är du författare?" frågar Tekla glatt. "Det hade jag ingen aning om! Hmm... jag tror jag har en idé...!"

En kort stund senare sitter Ford inne på sitt rum med en laptop framför sig. 

"Tada!" säger Tekla glatt. "En dator, det var så lite så!"
Ford kan knappt tro det och ser förvånat upp på henne.
"Hur fick du tag i en dator så snabbt?" frågar han.
"Det är Fenris' laptop," ler Tekla brett. "Ska han hålla på och bråka och spela i vardagsrummet så är det inte mer än rätt att du får låna den, tycker jag."
I vanliga fall skulle Ford inte riktigt ha hållit med Tekla, men... han är väldigt irriterad på Fenris och han vill väldigt gärna skriva. Det tar dock emot lite i honom.
"Är du säker på att det är okej?" frågar Ford.
"Jadå," svarar Tekla med ett självsäkert leende. "Han använder den aldrig ändå, så den samlar mest damm. Han kommer inte ens märka att den är borta!"
"Vem har tagit min dator?!"

Fenris' rop och bråket som följer drar ganska snabbt till sig Lances och Argus' uppmärksamhet.
"Vad i hela världen är det ni skriker om?" säger Argus trött och han ser ut som en zombie. "Jag har precis kommit hem från ett tjugofyra timmars arbetspass och jag vill sova... så vad bråkar ni om?"
"Tekla har lånat ut min laptop till älvpojken utan att fråga mig först!" ryter Fenris argt.
"Du använder den aldrig," säger Tekla kort. "Dessutom sabbade du för Ford när han försökte skriva på datorn i vardagsrummet."
"Jag orkar inte med det här just nu," suckar Argus. "Fenris, kan du inte vara lite snäll? Ford behöver låna laptopen ett litet tag bara och som Tekla säger så ser vi dig aldrig använda den."
"Jag behöver den för att lägga upp min musik på nätet...!" protesterar Fenris argt.

Det är rätt ovanligt att se Fenris så här pass upprörd. 

Tekla skakar bara på huvudet och himlar med ögonen, medan Ford känner sig småskamsen över spektaklet som blivit till på grund av hans önskan att ha en dator att skriva på. Lance ser aningen besvärad ut själv över situationen och verkar inte riktigt veta hur ha ska agera.
"Så ofta gör du väl inte det?" frågar Argus. "Det kan du väl använda familjedatorn till, eller?"
"Men jag vill inte ha en massa äckligt älvstoft på min laptop!" utbrister Fenris och för ett kort ögonblick så är likheten mellan honom och Lance ganska slående.
"FENRIS!" ryter Argus skarpt och alla i rummet rycker till.
Där sätter han ner foten rejält. Hur arg man än blir så finns det gränser och Fenris backar ner en aning.
"Jag kan faktiskt faktiskt förstå Fenris på den punkten," kan inte Lance låta bli att inflika.
"Lance...!" morrar Argus frustrerat och begraver ansiktet i handen.

Motvilligt så går Fenris med på att låna ut sin laptop till Ford. Argus är lättad över att det hela löst sig och går raka vägen till sovrummet för att äntligen få vila medan Lance går ner till bottenvåningen för att se efter valparna.
"Så, då var det ur världen!" säger Tekla glatt.
"Ja, tack och lov..." säger Ford med en lättad suck. "Jag önskar faktiskt att vi hade frågat Fenris innan du tog hans laptop. Då hade vi sluppit allt det här."
"Bättre be om ursäkt än om tillstånd," ler hon. "Hade vi frågat honom direkt så hade Fenris aldrig gått med på att låna ut sin laptop till dig."
"Jag... är inte säker på om jag håller med dig där," säger Ford fundersamt och Tekla skrattar.
"Kom så hjälper jag dig fixa ett användarkonto på Fenris' dator så att du får ha dina prylar ifred," säger hon och går bort till skrivbordet.
Direkt så kommer Fenris farande och ställer sig i vägen för henne.
"Ånej, du gör ingenting på min dator utan att jag är med och övervakar!" säger Fenris argt. "Datorvandal...!"
"Ett litet, harmlöst virus en enda gång för ett år sedan och du litar fortfarande inte på mig," skrattar Tekla. "Fegis...!"

Mörkret faller och Jake smyger omärkt ut ur huset med sin ryggsäck över axeln. 

Den här gången finns det ingen orolig Ford han kan springa in i. Hur svårt och jobbigt det än känns så är det här vad som är bäst för alla. Jake har Wilburs ord som fastpräntade i huvudet.
"...så tvingas den bråkiga medlemmen att lämna flocken om inte denna kan lugna ner sig." 
Luke är den som bråkar, men... Jake vill inte att Luke ska behöva lämna familjen för att saker och ting ska bli bra igen. Som Wilbur också sa så är Luke född i flocken medan Jake inte är det och Luke blir bara arg när Jake är i närheten. Det bästa är helt enkelt om Jake lämnar familjen, men... han trodde inte att det skulle vara så svårt.

När han väl står därute med sina käraste ägodelar nedpackade och ser på Barlow Mansion så hugger det till något fruktansvärt i bröstet på honom. Jake sväljer hårt och det kräver all hans viljestyrka för att han ska lyckas vända sig bort från huset och gå iväg längs gatan.

Han behöver inte gå så långt i alla fall. 

Maximillian bor på samma gata som familjen, vilket är ruskigt smidigt. Jake har ingen aning om vad han ska göra härnäst eller vart han ska ta vägen, men han hoppas på att Maximillian ska ha några idéer eller i bästa fall så kanske Jake kan få bo hos honom. Ingen svarar när Jake ringer på och när han försiktigt kikar in genom fönstret så är det alldeles mörkt därinne. Dom verkar inte vara hemma.

Nu vet Jake inte riktigt vad han ska göra. Hur gör man när man rymmer hemifrån? Vart tar man vägen? Borde han ha tagit reda på det innan han gav sig av, kanske? Han var så säker på att Maximillian skulle kunna peka honom i rätt riktning att han inte ens övervägde att det kunde bli så här.

Vårnätterna i Moonlight Falls är ruskigt kalla och Jake drar upp dragkedjan på sin tröja så långt han bara kan medan han kliver ner från Maximillians veranda. Utan att se åt Barlow Mansions håll så går han tillbaka längsmed bilvägen tills han kommer fram till den ena av två broar över floden som leder in till stadens centrum. Efter några minuters tvekan så samlar Jake mod till sig och börjar gå.

Han visste att det skulle bli jobbigt och svårt, men han hade aldrig trott att världen skulle kännas så stor,, så skrämmande och så ödslig när man är ute i den på egen hand...