Kapitel 48: En trasig vänskap

Luke är den första att lägga märke till att något inte är som det ska hemma... 

Det första han märker när han kliver in i sitt och Jakes rum är hur städat det är runt Jakes skrivbord. Vanligtvis är det fullt av pennor, papper, skisser och andra prylar. Jake är lika dålig på att städa och hålla efter sina saker som Luke är. Av någon anledning så ger synen av det tomma skrivbordet Luke en stark känsla av obehag. Något verkar fel.

I ett kort ögonblick så tvekar Luke över om han ska undersöka det hela lite närmare eller bara släppa det, men till sist går han fram och börjar kika i skrivbordets lådor och skåp. Dom är långtifrån tomma, men flera av Jakes favoritsaker saknas. Luke kollar igenom skrivbordet och tittar sedan runt i rummet. Skissblocken som alltid brukar ligga överallt är spårlöst borta. Det känns inte bra, men Luke försöker intala sig själv att han överreagerar.
"Han är säkert hos Maximillian och tog med sig sakerna," säger Luke för sig själv och hans uppsyn mörknar.
Klockan är dock väldigt mycket och alla saker som är borta... Det känns fortfarande inte bra och Luke kan inte skaka av sig det. Efter en stund så bestämmer han sig för att gå och höra med resten av familjen om dom har sett Jake, bara för att bli kvitt den där jobbiga känslan.

Ute i allrummet på övervåningen så hittar han Wilbur och Tekla mitt uppe i en spännande TV-spelsmatch... 

... och det står klart att det är Tekla som vinner, ganska överlägset. 

"Det här är inte sant!" utbrister Wilbur och skrattar. "Finns det fuskkoder till det här spelet?"
"Tonvis," svarar Tekla med ett brett leende. "Men det lär knappast hjälpa dig."
"Hey, ouch!" skrattar Wilbur. "Så dålig tycker jag inte att jag är!"
Luke står tyst vid sidan av och väntar på att dom ska spela klart. Han vill inte störa och dessutom är det ganska kul att titta på. Matchen är snabbt över och Tekla står som vinnaren.
"Snyggt," ler Luke och Tekla ger honom tummen upp. "Har någon av er... vet ni var Jake är?"
"Varför undrar du?" frågar Tekla.
Hon blir genast misstänksam medan Wilbur tänker efter.
"Jag har bara inte sett honom," svarar Luke lite stött. "Jag undrade bara vart han var."

"Sa han inte något om att gå till Maximillian tidigare?" frågar Wilbur.
Han tittar osäkert på Tekla, som nickar.
"Det gjorde han," svarar hon. "Så jag antar att han fortfarande är där."
Oroskänslorna hos Luke mattas av och han suckar irriterat över sig själv. Precis som han först trodde. Så varför försvinner inte den där lilla, irriterande obehagskänslan?
"Vi kör bäst av tre, vill du möta vinnaren?" frågar Wilbur.
Han ler vänligt mot Luke och Luke kan inte låta bli att besvara leendet. Det känns skönt att trots allt bråk och all osämja som varit på sista tiden så verkar ingen av syskonen hysa några agg mot honom.
"Visst, varför inte?" säger han och slår sig ner bredvid Wilbur.

Ford har väntat hela kvällen på ett bra tillfälle att prata med Argus, men det verkar lättare
sagt än gjort. 

Att störa när Argus sitter och läser medicinska journaler känns som en riktigt dålig idé, men han och Ford är ensamma i vardagsrummet och Lance finns inte i närheten. Det blir nog inget bättre tillfälle än det här. Ford harklar sig lite för att tillkännage sin närvaro och frågar osäkert:
"Stör jag?"
Argus tittar upp från boken med ett vänligt leende.
"Nej då, inte alls," svarar han. "Jag försöker bara ligga före i jobbet. Vi ska på seminarium nästa vecka och jag tänkte läsa på lite... äh, det är inget speciellt."
"Det är tufft att vara läkare, eller hur?" undrar Ford.

"Åja," svarar Argus med en suck och lägger ifrån sig boken. "Speciellt när man börjar bli äldre och hjärnan inte tar in information lika snabbt och enkelt som den gjorde när man var yngre. Men det är vad jag drömt att vara hela livet och så länge som jag orkar med så planerar jag att fortsätta."
Medan Argus pratar så sätter sig Ford i fåtöljen bredvid och lyssnar spänt. När han har pratat klart så börjar Ford ställa honom flera frågor om läkaryrket. Vad som är enklast respektive jobbigast med att vara läkare, Argus' bästa minnen från jobbet, funderingar kring läkarutbildningen och allt som Ford kan komma på.

Argus svarar glatt på frågorna och tycker att det är riktigt trevligt att sitta och diskutera det med Ford. 

"Jag visste inte att du var så intresserad av mitt jobb," säger Argus när Ford tar en paus i frågorna. "Funderar du på att bli läkare själv?"
"Jag ville faktiskt bli det förr," svarar Ford. "Men jag tror inte att jag skulle klara av det."
"Tror du inte?" frågar Argus fundersamt. "Du verkar ganska skärpt. Tvivlar du på din förmåga att klara utbildningen eller är det något annat som du är osäker över?"
"Det... är nog bara inte min grej egentligen, tror jag," säger Ford med ett osäkert leende. "En del av mig har alltid drömt om att bli författare och jag vill försöka satsa på det."
"Författare?" frågar Argus roat. "Ah, då tror jag att jag förstår orsaken till bråket mellan dig, Tekla och Fenris tidigare idag."

När Argus säger Teklas namn så kommer Ford ihåg varför han ville prata med Argus till att börja med.
"Innan jag glömmer bort det igen så var det något jag ville prata om," säger Ford. "Det gällde vårbalen."
Han pausar ett ögonblick i jakt på rätt ord.
"Jag och Tekla ska gå på balen ihop," säger Ford och Argus höjer förvånat ögonbrynen. "Bara som vänner, men jag..."
"Du och Tekla ska göra vad för något ihop...!?"
Både Argus och Ford hoppar skrämt till av den oväntade, arga rösten. Från ingenstans har Lance dykt upp, klädd i ytterkläder och med ett oerhört bistert ansiktsuttryck.

Han är inte glad över det han hörde... 

"Svara gärna," morrar Lance när Ford inte säger någonting.
"Lance..." säger Argus varnande, men Lance ignorerar honom.
Ford känner sig tryggare än vanligt vid ett möte med arga Lance tack vare att Argus sitter där bredvid honom, men trots det börjar Fords hjärta slå snabbare.
"Jag och Tekla ska gå på vårbalen ihop," upprepar Ford. "B-bara som vänner givetvis, men..."
Lances ögon smalnar och hans uppsyn blir mörkare.
"Jasså, det ska ni...?" säger Lance och Ford gillar verkligen inte tonfallet på hans röst.
"Har du inte förstört tillräckligt för barnen med ditt älvhatande redan...?" frågar Argus bittert.

Argus' kommentar hugger till i bröstet på Lance och hans ilska mattas av en aning.
"Det... jag menar inte att..." börjar Lance och ger sedan ifrån sig ett frustrerat rytande. "Jag vill inte att någon av våra barn dejtar en älva! Jag vill inte ha in några älvor i min familj!"
"Oroa dig inte för det, ingen älva vill vara en del av vår familj," svarar Argus kort.
"Tekla var den som frågade mig och jag var hennes sista val," säger Ford, vilket inte känns så bra egentligen när han säger det högt. "Jag ska bara ta henne till dansen för att hon så gärna vill gå dit med någon."
"Ser du?" säger Argus. "Du har ingenting att vara orolig över."
Lance blänger ogillande på Ford, men säger inget mer om saken.
"Så du är den Tekla ska gå på balen med?" frågar en röst. "Desperata tider, antar jag..."

Fenris har kommit insmygande i rummet utan att någon lagt märke till honom. 

Argus ger honom en ogillande blick, både över smygandet och kommentaren, medan Lance försöker låta bli att le för brett åt det.
"Så, du är hemma nu?" frågar Argus.
"Uppenbarligen," svarar Fenris och rycker på axlarna.
"Inte den attityden med mig," säger Argus skarpt. "Har du någon aning om hur mycket klockan är? Du skulle ha varit hemma för nästan en timme sedan!"
"Vad bråkar du med mig för?" undrar Fenris irriterat. "Jag är i alla fall hemma nu. Jake är den som fortfarande är ute!"
Det får Lance att reagera. Han kom precis in själv efter en promenad med hundarna, så han har inte hunnit lägga märke till vilka som är där och inte.
"Är inte Jake hemma?" frågar han.
"Hans skor är inte ute i hallen," säger Fenris. "Inte hans jacka heller."

"Älskling, går du och kollar om resten av barnen har sett Jake?" frågar Argus och tar fram sin smartphone. "Så slår jag en signal till honom för säkerhets skull."
Lance nickar och slänger en sista ogillande blick på Ford innan han går iväg. Ford ser sin chans att komma undan fler otrevligheter från Lance, men Fenris planerar inte att släppa ämnet.
"Nu får jag nästan lust att gå på vårbalen själv," säger Fenris. "Bara för att få se dig skämma ut dig och Tekla totalt."
"Ska inte du..." börjar Ford, men avbryter sig själv. "Vad ska det där betyda?!"
"Jag har iakttagit dig ute på basketplan," svarar Fenris. "Du rör dig och har reflexer som en stupfull buffel när du spelar. Det bådar inte gott för dansen på balen, älvpojken."
"Ja, men om så är fallet så kan väl du hjälpa honom att lära sig dansa?" inflikar Argus plötsligt.
"Va...!?"

För en gångs skull så verkar Fenris och Ford vara överens om vad dom känner och tänker.

Jakes telefon är tydligen avstängd då Argus kom direkt till telefonsvararen och när han hörde Fenris' otrevliga kommentarer passade han på att lägga sig i. Nu sitter han och betraktar båda pojkarnas reaktion med en road min.
"Varför inte?" ler Argus. "Jag har sett att du kan åtminstone lite om dans, Fenris..."
"Jag önskar att jag börjat låsa min rumsdörr tidigare," morrar Fenris lågt.
Ford tittar förvånat på Fenris, som irriterat vänder bort huvudet.
"... så du kan säkert lära Ford åtminstone någonting innan vårbalen," fortsätter Argus.
"Inte en chans!" utbrister Fenris.
"Jag vet inte om det är en så bra idé," tycker Ford. "Tekla vet redan om att jag inte kan dansa, så hon förväntar sig inget från mig på den punkten."
"Vore det inte en kul överraskning för henne då?" undrar Argus.

Där har han faktiskt en poäng. Att se Teklas överraskade min på balen om det visar sig att Ford faktiskt kan dansa trots allt... Argus märker att Ford ser ut att överväga det och det gör även Fenris.
"Glöm det, jag vägrar!" säger Fenris argt och en svag morrning hörs bakom orden.
"Om du hjälper Ford så gott du kan med dansandet så kan du få slippa ha utegångsförbud fram tills vårbalen," säger Argus kort.
"Utegångsförbud!?" utbrister Fenris. "För vad!?"
"För att du var ute en timme längre än vad du hade tillåtelse till och för din fruktansvärda attityd när du väl kom hem."
Fenris ser förfärad och mållös ut.
"Det-det där är utpressning!" får han fram till sist.
"Inte då, du har ett val," svarar Argus. "Sitta av straffet eller samhällstjänst, valet är ditt."

Fenris tycker inte att straff-jämförelsen är ett dugg rolig och lägger ilsket armarna i kors över bröstet och funderar. Av två usla alternativ, vilket är värst och vilket är mest uthärdligt?
"Okej, jag försöker väl lära honom någonting!" fräser Fenris till sist. "Men kom ihåg att jag är en musiker och ingen djurtränare, så förvänta er inga mirakel."
Ford ska precis säga något då Lance kommer inspringande i vardagsrummet. Han är andfådd och ser oroligt på Argus.
"Fick du tag i Jake?" frågar Lance.
"Nej, hans telefon är förmodligen avstängd eller urladdad," svarar Argus och synar Lance fundersamt. "Var har du varit?"
"Tekla och Wilbur sa att Jake var hemma hos Maximillain, så jag gick över dit för att hämta hem honom," säger Lance, som nu ser lite blek ut. "Men ingen öppnade när jag knackade på, huset är nedsläckt och det ser inte ut som att någon är hemma."

Oron griper tag i Argus och han försöker desperat minnas när han sist såg Jake idag.

Ford glömmer bort allt vad Fenris och dans heter och börjar också fundera över sista gången han såg Jake. Även Fenris verkar helt ha släppt allt annat och riktar sin fulla uppmärksamhet mot sina pappor.
"Det här känns inte bra," säger Argus och sneglar på klockan. "Det är nästan midnatt... jag provar att ringa igen."
Precis som förra gången så går inga signaler fram och Argus skickas direkt till telefonsvararen.
"Om vi inte vet var Jake är så får vi väl leta rätt på honom," säger Fenris. "Vi är varulvar för sjutton, det ska inte vara så svårt."
"Du har rätt, speciellt med tanke på vad som hände sist Jake var ute så här sent," suckar Argus. "Bara inget har hänt honom..."
Lance går bort till trappan och hojtar till barnen däruppe.
"Hallå, ungar! Er pappa, Fenris och jag sticker ut och letar efter Jake! Han svarar inte i telefon och vi vet inte var han är!"

Det är tyst i några sekunder innan Tekla, Wilbur och Luke rusar ner för trappan.
"Var han inte hos Maximillian?" frågar Wilbur och Lance skakar på huvudet. "Men... ja, då så, då får vi gå ut och leta efter honom."
Tekla nickar instämmande. Luke säger ingenting, men oron lyser i ansiktet på honom. Hela familjen går ut tillsammans i hallen och börjar diskutera var dom ska börja leta. Ford följer omedelbart efter dom och tar på sig sina ytterskor.
"Följer du med ut och letar?" frågar Tekla.
"Självklart," svarar Ford. "Jag är också orolig för Jake. Tänk om något har hänt?"
Fenris höjer förvånat på ögonbrynen åt Fords svar, men Tekla ger Ford ett varmt, uppskattande leende.

Allihopa skyndar ut ur huset för att leta reda på Jake, vart han än kan tänkas vara. Men dom kommer inte särskilt långt... 

... förrän dom stoppas av en bekant syn...

"JAKE!?" utbrister Lance.
Det är både lättnad och förtvivlan i hans röst. Fyrlingarna och Ford står som förlamade ett ögonblick medan Argus kväver ett stönande. Dom är alltså för sent ute...? Polisen, samma kvinna som körde hem pojkarna förra gången då skolan vandaliserades, ler svagt och nickar till hälsning åt gruppen.
"God kväll igen, herr Barlow, doktor Barlow," säger hon till Lance och Argus. "Jag stötte på någon ute på stan som visst hör hemma här."
"Jake, vad har du gjort nu...?" visar Luke sorgset.
"Vad har hänt?" frågar Argus oroligt.
"Jaa, jag skulle precis börja mitt skift och var på väg ut till bilen när Jake här kom fram till mig med en fullpackad ryggsäck och väldigt sorgsen uppsyn," svarar polisen. "Innan jag hann fråga vad som var fel så berättade han att han hade rymt hemifrån och frågade mig vad han skulle göra härnäst."

Familjen ser förfärad ut när dom får höra det. Alla utom Fenris, som brister ut i gapskratt.
"Är du seriös?!" lyckas Fenris få fram mellan skrattanfallen. "Du rymmer hemifrån och det första du gör är att gå till polisen och tala om det!? Lyckat, Jake, riktigt lyckat!"
Wilbur måste bita sig själv hårt i läppen för att inte börja fnissa själv och det rycker lite i Fords mungipor. Dom förstår mycket väl vad Fenris tycker är så roligt med situationen, men det faktum att Jake faktiskt försökte rymma hemifrån tar bort mycket av det komiska i det. Jake tittar ner i marken och ser både ledsen och skamsen ut.
"Våra pappor har alltid sagt att vi ska gå till polisen eller någon annan ansvarsfull vuxen om vi var ute någonstans ensamma och inte visste vad vi skulle göra," mumlar han lågt.

Chocken släpper äntligen och Lance och Argus går fram till Jake. Lance lägger ena armen om hans axlar och drar honom lite närmare intill sig och Argus ler sorgset mot honom.
"Varför i hela världen vill du rymma hemifrån, Jake?" frågar Argus.
När Jake inte svarar så flikar polisen in.
"Det tror jag inte han vet riktigt själv, om jag ska vara ärlig. Vi satt och pratade en stund innan jag körde hit honom och han verkade inte kunna hitta ett svar på den frågan."
"Jag... hoppades väl att alla bråk skulle sluta om jag inte bodde hemma längre," säger Jake. "Det känns... som att många av bråken beror på mig, så... jag trodde dom skulle upphöra om jag försvann."
Lance och Argus ser förkrossade ut och utbyter ledsna blickar med varandra. Det sista av Fenris' skrattanfall dör ut snabbt av Jakes ord och resten av barnen börjar upprört förklara för Jake att så är det absolut inte!

Den enda som inte säger något är Luke, som står tyst i bakgrunden och tittar bort.

Trots den redan sena timmen så dröjer det ytterligare ett par timmar innan familjen kommer i säng. Jakes huvud känns som ett enda virrvarr efter allt som har hänt ikväll. Han trodde aldrig att resten av familjen skulle bli så upprörda och ledsna över att han gav sig av. Dom satt och pratade så länge allesammans och diskuterade allt som hänt. Lance och Argus såg så ledsna ut att Jake fick dåligt samvete och dom bad Jake att aldrig göra så igen eller tro att han ensam bär skulden över bråken eller osämjan i familjen.

Den enda som inte sa ett ord under hela den här tiden var Luke. Han satt tyst och bara nickade instämmande till allt som dom andra sa utan att titta på Jake. Själv vågade inte Jake prata med Luke av rädsla för att starta ett nytt bråk, så han sa ingenting till honom heller...

Nu ligger båda två vakna och ingen av dom kan sova. 

Jake undrar vad Luke tänker , men törs inte fråga... 

... och Luke ligger  tyst i sin säng, djupt försjunken i sina egna tankar. 

Minuterna tickar långsamt förbi i tystnad utan att någon av dom gör något.
"Jake, är du vaken?" viskar Luke till sist.
"Mm, det är jag..."
Det blir tyst igen i ett par minuter. Luke kämpar med att hitta dom rätta orden, som han har letat efter ända sedan Jake kom hem igen. Men precis som tidigare så vägrar orden komma.
"Jag... f-förlåt, Jake..."
Jake sätter sig förvånat upp i sängen och tittar upp mot Luke.
"Förlåt?" upprepar Jake.
"F-för hur jag b-betett mig," stammar Luke fram och sväljer. "För att jag varit så arg och... otrevlig mot dig. Och för att... jag har bråkat så mycket."

Luke tystnar, men han verkar vilja säga något mer. Jake väntar tålmodigt och strax så
fortsätter han. 

"Jag har bara varit så upprörd över... över många saker. Men jag ville inte att du skulle må så dåligt av det och... det sista jag vill är att du ska lämna familjen. Förlåt... förlåt för allt."
En tyngd som Jake inte ens visste fanns över hans bröst lättar vid Lukes ord.
"Det är okej, Luke," säger han med ett litet leende.
"Hur kan du säga att det är okej bara så där?" undrar Luke.
"För att jag är inte arg på dig," svarar Jake. "Jag är bara så glad över att du inte är arg och upprörd längre."
"Blir du någonsin arg över något?"
"Det händer, men inte så ofta."
Killarna blir tysta en stund igen. Luke för att han skäms över sitt beteende. Hans syskon och pappor förlät hans dåliga beteende, även Jake gjorde det i efterhand, men Luke själv kunde inte förlåta Jake för något...

"Betyder det att vi är vänner igen?" frågar Jake plötsligt.
Luke sneglar ned för sängkanten och möter Jakes blick.
"Det beror väl på," svarar Luke. "Vill du fortfarande vara min vän?"
"Det är klart att jag vill!" ler Jake.
Svaret får det att hugga till i Luke och hans ledsna uppsyn blir ännu dystrare, men han tvingar fram ett leende åt Jake.
"Jag kommer alltid att vara din vän, Jake. Även om jag inte alltid är en särskilt bra vän..."

Det lilla leendet på Jakes läppar försvinner inte. 

Båda två kryper ner under sina täcken för att försöka få lite sömn, men Luke har en sista sak på hjärtat.
"...vill du hitta på något imorgon?" frågar han. "Jag ska inte till datorklubben eller göra något alls, så vi kan göra vad du vill."
"Åh, eh, jag..." börjar Jake osäkert. "Jag ska se vad jag kan göra, men..."
Han skulle jättegärna vilja hitta på något med Luke imorgon, men... Luke anar vartåt konversationen är på väg och kväver en suck.
"Du ska träffa Maximillian imorgon, eller hur...?" frågar Luke och försöker att inte låta för ledsen och besviken.
"Jaa..."
"... en annan gång då..."

Kapitel 47: För allas bästa

Ute i trädgården på husets framsida sitter en väldigt nedstämd Tekla. 

Flera av hundarna är därute och småflockas runt henne. Dom känner att något är på tok, men dom vet inte riktigt hur dom ska göra för att få henne att må bättre. Nimmel gör ett par tafatta försök att dra i Teklas skosnören och få henne att leka, men hon reagerar inte det minsta och Nimmel ger snart upp. Ikaros svävar bredvid Tekla och hoppas att hans blotta närvaro ska ge någon form av tröst.

Vårbalen är bara några veckor bort. Tekla förstår inte riktigt hur, men hon lyckades samla mod till att fråga inte bara en utan två personer om dom ville gå på vårbalen med henne... och båda två sa nej. Nu känner hon sig inte bara modfälld och ledsen, hon vet inte heller vem annars hon kan tänka sig att gå på balen med. Visserligen så är vårbalen inte en särskilt stor eller viktig tillställning, men den skulle vara hennes första riktiga fest ihop med andra personer än familjen. Tekla såg verkligen fram emot den, men nu så...

Hon märker inte ens att Ford kommer in i den lilla hundgården på framsidan. 

I ett kort ögonblick står han alldeles stilla och tyst. Han hade letat efter Tekla i hopp om att hon skulle vilja följa med en vända till biblioteket, men det här hade han inte räknat med. Ford glömmer genast allt med biblioteket och tar trevande ett par steg framåt.
"Tekla, vad är det som är fel?" frågar han.
Hon hajar till och tittar hastigt upp. När hon ser att det är Ford så verkar hon bli lite lugnare igen.
"Äh, det är... det är inget," svarar Tekla och försöker le och se övertygande ut.
Det lurar dock inte Ford. Han går fram och sätter sig ner mitt emot henne, något som får Ikaros att ge ifrån sig ett gillande skall.
"Är du säker på att du inte vill prata om det?" undrar Ford.

Tekla tvekar först, men det vore skönt att prata med någon och Ford verkar uppriktigt
orolig för henne. 

"Det är en bara fånig grej," säger hon. "Vårbalen, har du hört om den?"
"Tja, det sitter lappar i hela korridorerna och det är allt som våra klasskamrater pratar om," ler Ford. "Den hade varit svårt att missa."
Naturligtvis, vilken onödig fråga. Tekla skrattar lite och skakar på huvudet innan hon blir allvarlig igen.
"Har du... några planer inför vårbalen?" frågar hon.
"Ärligt talat så nej," svarar Ford. "Det är inte riktigt min grej. Balen ska dessutom vara utomhus i någon park i närheten av skolan och jag är inte så road av det. Naturen kan vara vacker... på avstånd. Så jag tänkte stanna hemma den kvällen."
"Åh," säger Tekla och kan inte dölja sin besvikelse. "Jag hade gärna velat gå på vårbalen, men... jag tror inte att jag vågar gå dit själv. Jag hoppades att om du inte hade någon att gå med så skulle vi kunna gå dit tillsammans. Bara som vänner naturligtvis, men... det hade varit kul."

Ford tänker efter. Det här verkar viktigt för Tekla och en ynka kväll ute i parken kan knappast skada. Vem vet, han kanske till och med får det trevligt om han går dit med henne?
"Det är klart att jag inte tackar nej om du bjuder mig på vårbalen," säger Ford med ett leende. "Men bara så du vet, jag kan inte dansa."
Tekla blinkar förvånat ett par gånger innan hela hennes ansikte lyser upp i det bredaste leende som Ford någonsin sett henne le.
"Åh, Ford, tack!" utbrister Tekla och hon låter verkligen glad. "Vi behöver inte stanna där jättelänge, men att bara gå och vara där och dansa lite... Det kommer bli så kul! Jag måste kolla om jag har något att ha på mig till balen!"
Hon flyger på fötter och med ett snabbt leende så springer hon förbi Ford och in i huset med Ikaros tätt efter sig.

Ford känner sig oväntat munter själv efteråt. 

Han är inte riktigt säker på varför, men nu känner han en liten förväntan inför vårbalen. Det blir hans första bal och han är faktiskt ganska nyfiken på hur den kommer vara. Speciellt på ett ställe som Moonlight Falls. En bal med både älvor, varulvar och vad mer det kan tänkas finnas för övernaturliga väsen i den här staden kan knappast bli annat än intressant och spännande!
"Jag undrar om... det skulle kunna bli en bra roman...?"

För första gången sen han kom till familjen Barlow så känner Ford för att sätta sig ner och jobba lite på ett par av sina noveller. Med allt nytt som han har upplevt här så har han nästan inte haft en tanke på dom förrän nu och eftersom att han inte har en dator på sitt rum här så måste han använda familjedatorn i vardagsrummet. Det är inte riktigt den bästa platsen att skriva på, men för stunden är det alldeles tomt och datorn står ledig. Ford stoppar ner handen i fickan på insidan av hans vita tröja och känner sitt USB-minne ligga där, precis som alltid.

Ford går bort till datorn och slår sig ner för vad han hoppas ska bli en trevlig stunds skrivande.

Den stunden blir inte långvarig.  Bara några minuter efter att Ford har satt sig vid
datorn så kommer Fenris in i vardagsrummet. 

Fenris säger inget, men han ger Ford en snabb blick när han går förbi. Innan Ford hunnit ta en paus från skrivandet för att hälsa så har Fenris dragit fram sin gitarr och börjar spela. Det höga, oväntade ljudet får Ford att komma av sig helt och han vänder sig förvånat om och tittar på Fenris, som inte tar den minsta notis om honom. Han kan inte koncentrera sig, än mindre skriva, i det här oväsendet.
"Fenris!" hojtar Ford i ett försök att överrösta gitarren. "Hallå, Fenris!"
Efter ett par rop så reagerar Fenris till sist och slutar spela.
"Vad?" frågar Fenris kort.

"Jag försöker skriva lite," svarar Ford och försöker låta så trevlig och diplomatisk han kan. "Så skulle..."
"Och jag försöker spela gitarr, men du stör," avbryter Fenris med samma korta ton som innan. "Kan du vara tyst?"
"... skulle du kunna spela på din gitarr någon annanstans?" fortsätter Ford försiktigt.
Det sista han vill är att starta ett bråk med Fenris nu när han själv är på så bra humör.
"Nej," svarar Fenris och fortsätter spela.
Där försvann Fords goda humör och han kan inte skaka av sig känslan av att Fenris gör det här avsiktligt för att störa och irritera honom.

Glimten i Fenris' glödande ögon verkar nästan bekräfta det. 

"Du har ett eget rum där du kan öva!" ropar Ford irriterat. "Vardagsrummet är det enda stället med en dator och jag behöver den för att kunna skriva!"
"Akustiken är bättre här," säger Fenris och blänger åt Fords håll. "Du har ett skrivbord, papper och penna på ditt rum, du kan skriva där."
"Akustiken...!?" utbrister Ford. "Är det verkligen så viktigt? Spelar det stor roll?"
"När jag försöker lyssna på hur musiken jag skrivit själv låter så ja."
Skriver Fenris sin egen musik? Det var mer än vad Ford visste, men han känner faktiskt inte till så mycket om Fenris.

Situationen är besvärlig. Ford har självklart ingen rätt att lägga beslag på vardagsrummet själv, men kan inte Fenris visa lite hänsyn i alla fall? Förutsatt att Fenris är ärlig om sitt skäl till att vilja spela i vardagsrummet och inte bara är ute efter att jävlas, givetvis.
"Jag bryr mig inte om att du sitter där och skriver medan jag står här och spelar gitarr," säger Fenris plötsligt och möter Fords blick. "Så vem är det som har problemet här egentligen?"
Nu är det ingen tvekan om saken längre. Han jävlas. Ford ger ifrån sig en irriterad suck och återgår till datorn. Musiken är störande, men han försöker ignorera den och fortsätter skriva ändå.

Som på kommando kommer Leon promenerande i rummet och går med raska steg raka fram till Fenris och sätter igång att stormskälla och yla om vartannat till hans gitarrspelande.

Nu börjar det bli riktigt jobbigt för Ford... 

Gitarren var väl en sak, men en ylande hund... All inspiration och skrivglädje som Ford hade rinner långsamt ur honom i takt med att irritationen och ilskan växer. Till sist så måste han ge upp. Han stänger av datorn, sliter ut USB-minnet och reser sig upp.
"Idiot...!" mumlar han argt, men han undviker att titta på Fenris.
Det nöjet tänker inte Ford ge honom. Fenris hör dock hans mumlande och ler nöjt för sig själv när Ford går därifrån. Det visar sig vara oväntat underhållande för honom att gå älvpojken på nerverna och han undrar hur långt han måste gå för att verkligen få Ford att tappa humöret.


"Jag såg det också," säger Teklas röst och Ford tittar upp. "Inte schysst, men väldigt typiskt Fenris."
Tekla står i slutet av trappan och blänger åt Fenris' håll. Fenris märker det och svarar hennes stirrande med ett litet leende medan han spelar vidare på gitarren. Ford suckar bara och rycker på axlarna.
"Äh, jag orkar inte bråka," säger han. "Hur frustrerande det än är så går jag hellre därifrån."
"Det är problemet," säger Tekla och skakar på huvudet. "Du blir frustrerad och då får han precis den reaktion han vill ha. Låt inte Fenris gå dig på nerverna. Han livnär sig på det, typ. Du måste sätta ner foten på allvar och visa att du inte tänker acceptera eller bry dig om hans beteende längre."

Lättare sagt än gjort för Ford, men han förstår vad Tekla menar. 

"Ah, just det, innan jag glömmer," fortsätter Tekla. "Vad ska du ha på dig till vårbalen?"
"Vad jag ska...?" börjar Ford lite förvirrat. "Åh, jag... har med mig min blåa kostym, så det är väl den jag tänker använda."
"Blå, perfekt," ler Tekla. "Då vet jag precis vad jag ska ha på mig."
Hon lägger märke till USB-minnet som Ford håller i handen.
"Vill du låna min dator istället?" frågar hon. "Det är helt okej, jag använder den inte för stunden."
"Tack, det är jättesnällt av dig, men... jag önskar verkligen att jag hade tillgång till en dator när lusten att skriva dyker upp och jag känner mig inspirerad till det," svarar Ford med en liten suck. "Missförstå mig inte, jag uppskattar verkligen att du lånar ut din dator, men du använder den ofta i dina arbeten och... äh, lyssna bara på vad bortskämd jag låter. Datorn gör det bekvämare och snabbare, men penna och papper fungerar utmärkt när man skriver. "
"Är du författare?" frågar Tekla glatt. "Det hade jag ingen aning om! Hmm... jag tror jag har en idé...!"

En kort stund senare sitter Ford inne på sitt rum med en laptop framför sig. 

"Tada!" säger Tekla glatt. "En dator, det var så lite så!"
Ford kan knappt tro det och ser förvånat upp på henne.
"Hur fick du tag i en dator så snabbt?" frågar han.
"Det är Fenris' laptop," ler Tekla brett. "Ska han hålla på och bråka och spela i vardagsrummet så är det inte mer än rätt att du får låna den, tycker jag."
I vanliga fall skulle Ford inte riktigt ha hållit med Tekla, men... han är väldigt irriterad på Fenris och han vill väldigt gärna skriva. Det tar dock emot lite i honom.
"Är du säker på att det är okej?" frågar Ford.
"Jadå," svarar Tekla med ett självsäkert leende. "Han använder den aldrig ändå, så den samlar mest damm. Han kommer inte ens märka att den är borta!"
"Vem har tagit min dator?!"

Fenris' rop och bråket som följer drar ganska snabbt till sig Lances och Argus' uppmärksamhet.
"Vad i hela världen är det ni skriker om?" säger Argus trött och han ser ut som en zombie. "Jag har precis kommit hem från ett tjugofyra timmars arbetspass och jag vill sova... så vad bråkar ni om?"
"Tekla har lånat ut min laptop till älvpojken utan att fråga mig först!" ryter Fenris argt.
"Du använder den aldrig," säger Tekla kort. "Dessutom sabbade du för Ford när han försökte skriva på datorn i vardagsrummet."
"Jag orkar inte med det här just nu," suckar Argus. "Fenris, kan du inte vara lite snäll? Ford behöver låna laptopen ett litet tag bara och som Tekla säger så ser vi dig aldrig använda den."
"Jag behöver den för att lägga upp min musik på nätet...!" protesterar Fenris argt.

Det är rätt ovanligt att se Fenris så här pass upprörd. 

Tekla skakar bara på huvudet och himlar med ögonen, medan Ford känner sig småskamsen över spektaklet som blivit till på grund av hans önskan att ha en dator att skriva på. Lance ser aningen besvärad ut själv över situationen och verkar inte riktigt veta hur ha ska agera.
"Så ofta gör du väl inte det?" frågar Argus. "Det kan du väl använda familjedatorn till, eller?"
"Men jag vill inte ha en massa äckligt älvstoft på min laptop!" utbrister Fenris och för ett kort ögonblick så är likheten mellan honom och Lance ganska slående.
"FENRIS!" ryter Argus skarpt och alla i rummet rycker till.
Där sätter han ner foten rejält. Hur arg man än blir så finns det gränser och Fenris backar ner en aning.
"Jag kan faktiskt faktiskt förstå Fenris på den punkten," kan inte Lance låta bli att inflika.
"Lance...!" morrar Argus frustrerat och begraver ansiktet i handen.

Motvilligt så går Fenris med på att låna ut sin laptop till Ford. Argus är lättad över att det hela löst sig och går raka vägen till sovrummet för att äntligen få vila medan Lance går ner till bottenvåningen för att se efter valparna.
"Så, då var det ur världen!" säger Tekla glatt.
"Ja, tack och lov..." säger Ford med en lättad suck. "Jag önskar faktiskt att vi hade frågat Fenris innan du tog hans laptop. Då hade vi sluppit allt det här."
"Bättre be om ursäkt än om tillstånd," ler hon. "Hade vi frågat honom direkt så hade Fenris aldrig gått med på att låna ut sin laptop till dig."
"Jag... är inte säker på om jag håller med dig där," säger Ford fundersamt och Tekla skrattar.
"Kom så hjälper jag dig fixa ett användarkonto på Fenris' dator så att du får ha dina prylar ifred," säger hon och går bort till skrivbordet.
Direkt så kommer Fenris farande och ställer sig i vägen för henne.
"Ånej, du gör ingenting på min dator utan att jag är med och övervakar!" säger Fenris argt. "Datorvandal...!"
"Ett litet, harmlöst virus en enda gång för ett år sedan och du litar fortfarande inte på mig," skrattar Tekla. "Fegis...!"

Mörkret faller och Jake smyger omärkt ut ur huset med sin ryggsäck över axeln. 

Den här gången finns det ingen orolig Ford han kan springa in i. Hur svårt och jobbigt det än känns så är det här vad som är bäst för alla. Jake har Wilburs ord som fastpräntade i huvudet.
"...så tvingas den bråkiga medlemmen att lämna flocken om inte denna kan lugna ner sig." 
Luke är den som bråkar, men... Jake vill inte att Luke ska behöva lämna familjen för att saker och ting ska bli bra igen. Som Wilbur också sa så är Luke född i flocken medan Jake inte är det och Luke blir bara arg när Jake är i närheten. Det bästa är helt enkelt om Jake lämnar familjen, men... han trodde inte att det skulle vara så svårt.

När han väl står därute med sina käraste ägodelar nedpackade och ser på Barlow Mansion så hugger det till något fruktansvärt i bröstet på honom. Jake sväljer hårt och det kräver all hans viljestyrka för att han ska lyckas vända sig bort från huset och gå iväg längs gatan.

Han behöver inte gå så långt i alla fall. 

Maximillian bor på samma gata som familjen, vilket är ruskigt smidigt. Jake har ingen aning om vad han ska göra härnäst eller vart han ska ta vägen, men han hoppas på att Maximillian ska ha några idéer eller i bästa fall så kanske Jake kan få bo hos honom. Ingen svarar när Jake ringer på och när han försiktigt kikar in genom fönstret så är det alldeles mörkt därinne. Dom verkar inte vara hemma.

Nu vet Jake inte riktigt vad han ska göra. Hur gör man när man rymmer hemifrån? Vart tar man vägen? Borde han ha tagit reda på det innan han gav sig av, kanske? Han var så säker på att Maximillian skulle kunna peka honom i rätt riktning att han inte ens övervägde att det kunde bli så här.

Vårnätterna i Moonlight Falls är ruskigt kalla och Jake drar upp dragkedjan på sin tröja så långt han bara kan medan han kliver ner från Maximillians veranda. Utan att se åt Barlow Mansions håll så går han tillbaka längsmed bilvägen tills han kommer fram till den ena av två broar över floden som leder in till stadens centrum. Efter några minuters tvekan så samlar Jake mod till sig och börjar gå.

Han visste att det skulle bli jobbigt och svårt, men han hade aldrig trott att världen skulle kännas så stor,, så skrämmande och så ödslig när man är ute i den på egen hand... 

Kapitel 46: Fullmånens kallelse

Den dimmiga, molniga morgonen ger dagen en illavarslande start...

... och problemen börjar direkt, då hela familjen Barlow har försovit sig. Först när Argus' personsökare piper en halvtimme innan skolbussen anländer så vaknar dom till liv.
"Vad är det nu?" mumlar Lance sömndrucket från sin sida av sängen. "Jag trodde du var ledig..."
"Inte direkt, jag har jouren idag," säger Argus trött och kisar mot personsökaren. "Ah, helvete... dom behöver mig till åtta, om en halvtimme... vänta, en halvtimme till åtta!?"
Lance reagerar också på det sista och båda flyger upp i sängen. Lance sliter åt sig sin smartphone från sängbordet och stirrar förskräckt på den.
"Åh, fan," konstaterar han när han ser hur mycket klockan är. "UNGAR!!!"

Fem trötta, nyvakna tonåringar får snabbt släpa sig upp ur sängarna och ner till frukosten. 

"Servicen på det här stället blir bara sämre och sämre," muttrar Fenris surt när han yrvaket kommer ut från sitt rum med Leon i hälarna.
"Hinner vi duscha?" frågar Luke och sneglar mot badrummet.
"Om du vill springa eller cykla till skolan så visst," säger Wilbur med en irriterad suck. "Jag måste övningsköra mer så att jag kan få mitt körkort och undvika sånt här..."
"Var tänkte du parkera bilen då?" frågar Fenris. "På lekplatsen eller idrottsplan?"
"Vissa ser lösningar istället för problem, Fenris," säger Tekla. "Kan någon putta till Jake? Jag tror han står och sover."

"Ungar, vi har inte tid för sånt här!" ropar Argus från nedervåningen och Jake hoppar skrämt till och gnuggar sig i ögonen. "Jag ska in till jouren och skolbussen är här om mindre än en halvtimme, så sätt fart!"
Barnen börjar gå ner för trappan, men Luke stannar upp.
"Är Ford vaken?" frågar han.
"Om han inte vaknade av pappas hysteriska utbrott tidigare så är han nog död," svarar Fenris och går förbi Luke.
"Ford, är du uppe!?" hojtar Tekla.
"Ja då, jag kommer strax!" hörs Fords röst från den stängda dörren.
"Skynda dig, skolbussen väntar inte!" ropar Wilbur.

Som vanligt så är Ford den enda som kommer ner till frukostbordet fullt påklädd. 

Den här morgonen möts han av ett fullständigt kaos, till skillnad från det mindre kaos som han annars är van vid. Wilbur kastar i sig sin frukost, Argus och Lance springer ut och in i matsalen och fixar och... två av valparna står mitt på bordet och tuggar i sig smörgåsarna som står framdukade.
"Pappa, Ikaros äter upp min macka!" utbrister Fenris argt och blänger på Argus som rusar förbi.
"Nu är dom inte så söta längre, eller hur?" frågar Argus och kastar en blick på Lance. "Älskling, gör något! Jag måste försöka hinna med en snabbdusch! Vem vet hur länge jag blir kvar på jobbet...?"
"Jag... gissar på att det är min macka som Styx äter på?" säger Ford med en uppgiven suck.

Inte så söta längre? Lance tycker att Styx som försöker slita ner mackan på golvet och äta den samtidigt är en bedårande syn! 

"Okej, nu räcker det," säger Lance och plockar upp valparna i händerna. "Jag måste nästan skaffa ögon i nacken för att kunna ha koll på er...!"
"Vad ska jag äta nu då?" säger Fenris irriterat och ger Lance en anklagande blick.
"Fåna dig inte, bryt bara loss biten som Ikaros tuggade på och sen kan du äta din macka," säger Lance. "Det gäller dig också."
Han ger Ford en snabb blick innan han går ut med Styx och Ikaros. Sekunden efter att Lance försvunnit så dyker Pisces upp på bordet istället. Fenris är snabb med att sno åt sig sin macka och Pisces hugger istället in på Fords med stor iver.
"Jag var ändå inte hungrig," suckar Ford.

Vad som förvånar Ford mest i det hela är att han känner sig så pass oberörd av kaoset runtomkring honom. Det har börjat kännas som att det är normen häromkring och han har tydligen vant sig lite vid det. Skakande på huvudet så går Ford ut i köket för att se om det finns någon frukt som han kan ta med sig till skolan.Knappt hinner han kliva in i köket förrän han blir omsprungen av Wilbur och Jake, som snabbt slänger sina tallrikar i diskhon och sedan rusar ut i hallen i full fart.
"Hallå där, se upp!" hojtar Lance upprört efter dom. "Ni sprang nästan över Nimmel och det lät som om porslinet gick sönder!"
"Pappa, Spore har fått tag i brödpåsen igen!" ropar Tekla, samtidigt som ett stort svart moln av päls susar förbi.
"Men för i helv... SPORE!"

Argus kommer infarande i köket strax efter, nyduschad och förbannad. 

I handen håller han ett söndertuggat stetoskop och vad som liknar några plastbitar från hans jobbväska.
"Dessa förbannade hundvalpar...!" morrar han dovt.
Han drar ett djupt andetag och räknar till tio, något han egentligen inte har tid med. I det ögonblicket kommer Fenris fram till honom med ett papper i handen.
"Du och pappa har glömt att skriva på min tillståndslapp," säger Fenris kort.
"Tillståndslapp?" upprepar Argus förvirrat.
"För studiebesöket på polisstationen. Pappa skrev på dom andras lappar igår, men glömde min."
"Var det idag!?" utbrister Argus stressat. "Fenris, valparna har tuggat sönder min jobbväska, jag skulle ha åkt hemifrån för fem minuter sen och ingen av er har matsäck till utflykten. Kan du inte be Lance skriva på den!?"
"Han ligger och brottas med Spore på vardagsrumsgolvet om någon påse med bröd i..."
"Okej, okej, ge mig lappen!"

Fenris räcker över den och Argus drar upp en penna ur byxfickan.
"Jösses, vad formella dom här tillståndslapparna börjar bli," säger Argus när han hastigt ser över lappen och skriver dit sin namnteckning. "Så, klart! Gå och klä på dig nu. Skolbussen är här vilken minut som helst!"
Snabbt sliter Fenris åt sig pappret och rusar ut därifrån. Argus börjar gräva runt i köksskåpen på jakt efter en extra väska eller en påse att ta sina saker i då Lance stapplar in i rummet med brödpåsen i händerna.
"Spore har blivit så stark nu," säger Lance stolt och lägger ifrån sig brödpåsen. "Den lilla ulltotten har blivit så stor och envis... jag fick brottas i nästan fem minuter för att få loss brödpåsen, men jag är så imponerad av hennes envishet och styrka att det är svårt att vara arg!"
"Jag har inte fem barn, jag har sex stycken och är ensamstående förälder..." suckar Argus uppgivet.
"Vad ska det där betyda....?"
"Vad tror du det betyder? Vi har försovit oss, barnen ska på utflykt och har ingen matsäck, valparna har tuggat sönder min jobbväska, mitt stetoskop och ett flertal pennor, jag ska vara på jobbet om fem minuter och du bara..."

Han blir avbruten av en kyss från Lance, som obemärkt rört sig närmare medan han pratat.

"Budskapet har gått fram," ler Lance. "Min gamla jobbväska ligger i byrån i hallen. Ta den, släng över dina saker i den och åk till jobbet omedelbart. Oroa dig inte för barnens utflykt. Jag fixar ihop något som dom kan äta och sen kör jag dom till skolan."
"Det var... oväntat, men otroligt uppskattat, älskling," säger Argus med ett förvånat leende.
"Jag har ju inget jobb att hinna till längre, så jag har all tid i världen," säger Lance och hans eget leende bleknar en aning. "Åk nu, innan du blir ännu senare än vad du redan är."
Argus ger Lance en varm blick innan han skyndar ut i hallen.
"Glöm inte att packa matsäck till Ford också!" hojtar han.
"Ja, ja..." muttrar Lance surt.

"Jag menar det...!" ropar Argus.
"Det vet jag!" svarar Lance surt. "Han.gillade jordnötssmör på sina mackor, va?"
"Han är allergisk mot jordnötter, Lance... Det vet du, han dör av det."
Ett kort ögonblicks tystnad följer.
"Så... inget jordnötssmör på hans mackor?" frågar Lance med fejkad osäkerhet.
"Om jag kommer hem och hittar en död älva tar jag ut skilsmässa!"
Återigen har budskapet gått fram. Argus rusar ut och rivstartar bilen så det ekar och Leon sätter igång att stormskälla åt ljudet. Med ett skratt så börjar Lance göra i ordning en snabb matsäck medan barnen rusar omkring på övervåningen i jakt på kläder, läxböcker och väskor. I ett par minuter så tvekar Lance rejält, innan han motvilligt lägger i en extra macka (utan jordnötssmör) i Fords matsäck, som kompensation för den missade frukosten.

Trots den kaotiska starten så fortlöpte resten av dagen ganska bra...
... fram tills fullmånens sken dränkte in staden i sitt mystiska ljus. 

Det första tecknet på att någonting utöver det vanliga är på gång hemma hos Barlow som Ford lägger märke till är att hela familjen är hemma. Inklusive Wilbur och Fenris, som båda två brukar vara ute till ganska sent på kvällen och göra... vad det nu är dom sysslar med. Men den här kvällen är alla samlade i huset.

Ford sitter på sitt rum och försöker ta det lugnt med en av sina favoritböcker, men...
"Har han flyttat basen så att den står emot min vägg?" frågar Ford irriterat och blänger på den vägg som gränsar till Fenris' rum.
Han kan stå ut med den höga musiken, men den dunkande basen ger honom nästan migrän. Det är omöjligt att läsa till det oväsendet så Ford lägger ifrån sig boken och går ut och bankar på Fenris' dörr.
"Kan du sänka lite!?" hojtar Ford.
Inget svar. Troligen så hör Fenris inte honom över musiken. Ford känner på dörrhandtaget, men dörren är låst.

Uppgivet så går han och knackar på hos Tekla istället.
"Mmm, vem är det?" frågar Teklas röst.
Hon låter lite distraherad.
"Det är Ford. Stör jag?"
"Nej då, inte alls," svarar Tekla glatt. "Jag ligger bara och läser."
"Kan jag komma in?"
"Javisst!"
Ford öppnar dörren och kliver in, men i dörröppningen får han en chock.

I sängen ligger Tekla, men hon... ser inte riktigt ut som hon brukar göra. 

Tekla tittar upp över bokens kant och märker Fords reaktion.
"Det är rätt oartigt att stirra sådär, vet du," säger hon.
"F-förlåt!" utbrister Ford förskräckt när han inser att det är precis vad han gör. "Jag har bara aldrig sett dig i varulvsform tidigare..."
"Aha, nej, det har du nog inte. Det är fullmånen som gör det. Varulvarnas sanna natur dras fram i dess ljus, oavsett om vi vill det eller inte."
"Så den... ni tvingas att förvandlas?" frågar Ford. "Ni har inget val?"
"Japp, vargen vill ut vid fullmåne och accepterar inget nej då. Hur är det med älvor? Påverkas ni något av fullmånen?"
"Inte som ni," svarar han. "Jag brukar må väldigt bra och få mycket energi vid fullmånen, så jag sitter gärna uppe och skriver eller jobbar på projektarbeten då. Men det är nog det enda jag har märkt av. "

Nyfiket så synar Tekla honom för att se om det finns någon som helst märkbar förändring. Men inget verkar annorlunda, så hon lägger ifrån sig boken och sätter sig upp i sängen.
"Ville du något speciellt?" undrar hon.
"Fenris för sånt oväsen att jag inte kan vara inne på mitt rum," svarar Ford. "Jag tänkte fråga om..."
Musiken som hörs ifrån rummet bredvid tystnar plötsligt och det blir alldeles tyst i huset. Ford ser lite förvånad ut, men ler.
"Ja, det löste visst sig själv," säger han. "Men jag tänkte fråga om du hade lust att hjälpa mig med mitt projekt..."
Han tystnar när hans blick faller på Tekla. Hon sitter på helspänn i sängen med blicken fixerad på sin rumsdörr. Precis när Ford tycker sig höra ett svagt, morrande ljud utanför så slås dörren upp och Tekla flyger upp från sängen!

Med ett rytande som får fönsterrutorna att skallra så dyker Luke in genom dörröppningen!
Ford försöker ta några steg bakåt, men han fryser på plats av skräck...!

Luke har siktet helt inställt på Tekla, men hon är beredd och slungar honom vidare så att han landar på hennes säng med en högljudd smäll. Det hela är inte mer än ett mindre hinder för Luke, som genast flyger upp på alla fyra och gör sig redo att gå till attack igen. Han hinner dock inte för Tekla hoppar på honom först och dom båda varulvarna drabbar samman i en våldsam kamp!

Rytanden, morrningar och vrål avlöser varandra och i Fords ögon ser det verkligen ut som om syskonen försöker ha ihjäl varandra! Han vill försöka göra något, men han är bokstavligen förlamad av skräck och så som Tekla och Luke slåss och far runt i rummet är det nog bara en tidsfråga innan han dras in i det också...!

En hand griper plötsligt tag i Fords arm och sliter ut honom ur rummet med en övernaturlig styrka! Ford är inte alls beredd och flyger nästan omkull, men handen släpper inte sitt grepp om hans arm och hindrar honom från att falla. Den drar upp honom på fötter igen innan den släpper taget och Ford vänder sig om för att se vem det var som drog ut honom.

Där i det nu ganska obehagliga månljuset står Fenris, även han i varulvsform. 

Han ger Ford en snabb, granskande blick i ögonvrån innan han tittar in i Teklas rum.
"Har du honom, Tekla?" ropar Fenris för att överrösta ljuden från dom båda stridande varulvarna.
"Ja, inga problem!" svarar Teklas röst inifrån rummet. "Han är starkare i den här formen och i det här tillståndet, men fysisk styrka har aldrig varit Lukes starka sida."
"Hojta bara om du behöver hjälp," säger Fenris.
Wilbur kommer springande, lockad av oväsendet.
"Här går det vilt till," konstaterar han och tittar på Ford. "Hur är det med dig? Är du okej?"
"Ja... jo, jag mår fint," får Ford fram. "Eh... tack, Fenris."
Det får Wilbur att höja ögonbrynen en aning, men Fenris reagerar inte på Fords tack och slagsmålet som pågår i Teklas rum gör att Wilbur släpper det.

"Vad är det som händer?" frågar Ford och gör en gest mot Teklas sovrum.
"Fullmånesjukan," svarar Fenris kort.
"Är DET fullmånesjukan...!?"
Ford tittar in i rummet och ser Tekla hålla fast en fullständigt rabiat Luke som desperat försöker ta sig loss. Wilbur nickar. Både han och Fenris ser så oberörda ut av scenariot framför dom att det nästan skrämmer Ford.
"Oroa dig inte, Luke är förhoppningsvis tillbaka till sitt vanliga jag igen så fort fullmånen försvinner," säger Wilbur."Fullmånesjukan brukar inte hålla i så länge."
Ett blodisande ylande ekar genom huset och får alla fyra varulvarna att stelna till. Även Luke slutar upp med att kämpa emot Tekla och stirrar nästan som förhäxad ut i luften. Sekunder därefter rusar alla därifrån och ner för trappan till bottenvåningen. Kvar står en ensam Ford och förstår absolut ingenting.

Oväsen hörs nedifrån. Ylanden, rytanden, något som påminner om hundskall följt av snabba, högljudda fotsteg. Ytterdörren smälls igen och därefter är det alldeles tyst i huset. Försiktigt så rör sig Ford ner för trappan och konstaterar ganska snabbt att det är tomt på nedervåningen. Vart... tog alla vägen? Är Luke och Tekla okej? Borde... Ford göra något? Ringa någon? Vem, i såna fall?

Ford går fram till fönstret och tittar ut för att se om han ser skymten av någon i familjen.
I samma veva kommer Jake gående och småsneglar åt hans håll. 

"Vad tittar du på?" undrar Jake nyfiket och Ford snurrar hastigt runt.
"Jösses, Jake, du skrämde livet ur mig!" pustar Ford ut, men han känner sig lättad över att inte vara ensam i huset. "Jag försökte bara se... vart alla tog vägen."
"Åh, dom sprang säkert ut i skogen bortom bergen," säger Jake med ett litet leende. "Dit brukar dom sticka under fullmånen. Speciellt om någon har drabbats av fullmånesjukan. Det är säkrast så, så att ingen utomstående blir skadad av misstag."
"Så det här är normalt?" frågar Ford osäkert. "Ingen är skadad eller i fara?"
"Nej då, varför skulle någon vara det?" svarar Jake och ler svagt. "Dom är tillbaka imorgon bitti igen. Det är dom alltid."
Det får Ford att känna sig lite bättre till mods, men det tar inte bort all oro och han sneglar ut mot fönstret igen. Jake märker det och för ett kort ögonblick ser han ut att tveka en aning.

"Vill du... eh, se en film ihop eller spela ett spel eller något?" frågar Jake efter en stund. "Eller så... kan vi typ prata lite? Du verkar ganska upprörd."
Ford ser förvånat på Jake och lägger först då märke till ryggsäcken han har över axeln.
"Tänkte du gå någonstans?" undrar Ford.
"Jag? Nej... eh... eller... jo, jag... tänkte... nu när det är fullmåne och alla är ute så... funderade jag på att gå hem till Maximillian och... visa några nya skisser. Jag är van vid att vara ensam vid fullmånen, så... jag tänkte gå ut, men... jag hittar hellre på något med dig istället. Det... är aningen sent att gå ut i alla fall."
"Tack, Jake," ler Ford. "Men om du vill gå och umgås med Maximillian så..."
"Äh, det gör jag en annan kväll," säger Jake glatt och tar av sig ryggsäcken. "Gillar du skräckfilmer?"
"Ser du på skräckfilmer?"
"Ja? Är det... något fel med det?"
"Nej då, jag blev bara lite förvånad. Det... tror jag väl att jag gör. Jag har inte sett så många."
"Åh, då måste vi titta på den här filmen jag såg igår! Vänta, jag ska hämta den från mitt rum! Du kan väl göra popcorn så länge?"

Under tiden så är det fullt ös hos varulvarna uppe bland bergen! 

Ylanden, löptävlingar, jaktturer och vänskapliga slagmål och brottningsmatcher avlöser varandra. Luke är fullständigt okontaktbar och beter sig som ett rabiat djur, så familjen har extra koll på honom. Om han lyckas smita iväg på egen hand kan han riskera att skada någon allvarligt i det här sinnestillståndet. Lance håller ett extra vakande öga på barnen och är väldigt alert och vaksam.
"Det är rätt ovanligt att se dig på vakt på det här sättet," säger Argus. "Känner du av något?"
"Inget annat än spöken från det förflutna," suckar Lance. "Jag var i deras ålder när jag sprang bort från min flock och in i gläntan där dom förbannade älvorna bodde..."
Argus lägger armen om Lances axlar och kramar om honom.
"Just det, på tal om älvor," säger Lance. "Kan vi gå och prata ifred någonstans...?"
"Luke har fullmånesjuka," svarar Argus tveksamt. "Men Wilbur, Tekla och Fenris verkar kunna hantera det ganska bra själva. Det blir kanske ett bra tillfälle för dom att få ta lite flockansvar."

En kärleksfull stund bröder emellan. 

Argus ger ifrån sig ett skarpt, kort rytande och får genast fyrlingarnas uppmärksamhet.
"Er pappa och jag behöver gå iväg ett tag," säger Argus. "Klarar ni tre av att se efter Luke?"
Tekla hinner knappt vända huvudet åt Argus' håll förrän Luke dyker på henne och en ny fight är igång. Den här gången hoppar Fenris in och hjälper Tekla, då hon såg rätt överrumplad ut över den plötsliga attacken.
"Jadå, inga problem," ler Wilbur. "Vi är tre mot en och Luke är inte direkt atletisk. Men... vi har känslig hörsel, så snälla gå långt bort!"
Det får Lance att haja till och Argus brister ut i skratt.
"Det är inte därför vi...!" börjar Lance, men avbryter sig själv och sneglar på Argus. "Det är inte bara därför vi går härifrån. Jag behöver prata med Argus i enrum."
"Stick ni," säger Wilbur. "Vi har situationen under kontroll!"

Lance och Argus springer iväg en bra bit innan dom kommer fram till ruinerna av ett gammalt hus. Trots att dom sprungit omkring så mycket bland bergen och skogarna under åren så känner ingen av dom igen den här platsen. Nyfiket stannar dom och undersöker omgivningen, samtidigt som Lance letar efter orden för att påbörja konversationen.
"Jag har tänkt på en sak sedan igår," säger Lance och petar förstrött med foten i spillrorna vid sidan av det före detta husets grund. "Vår diskussion angående mitt jobb som blev störd av... det jag har tänkt på är..."
Det tar emot i Lance att säga det.
"Jag tror att älvpojken..."
"Ford," avbryter Argus med ett litet leende.
"Ja, ja, du vet vem jag menar," säger Lance surt. "Jag tror att han hade... en liten poäng i några av sakerna han sa... Bara en väldigt liten poäng, i ytterst få av sakerna..."

Argus kan knappt tro vad han hör! Säger Lance att en älva hade rätt om något som denna
sagt till honom? 

Argus säger dock ingenting, utan väntar tålmodigt på att Lance ska fortsätta.
"Jag tror inte riktigt på det där med medelålderskris, men... mitt jobb kan ha varit en koppling till det förflutna för mig, på ett sätt," säger Lance med ett svagt leende och en frånvarande blick. "Det kändes bra att hålla kvar i en del av det förflutna. Tillbaka på den tiden, då vi var unga och det bara var vi två och Liona. Vi hade det så slitsamt, så kämpigt, så många missförstånd, men... herregud, vilken underbar tid det var. Jag älskar vårt liv nu med våra barn och allt med flocklivet vi har, men... det känns som om jag förlorat den sista länken jag hade kvar till det förflutna. Nu känner jag mig faktiskt vilsen, för första gången sen jag kom till Moonlight Falls."
Efter att han pratat klart så drar Lance ett långt, djupt andetag och pustar ut med ett leende.
"Wow... det kändes riktigt bra att bara få ur mig det där," säger han lättat. "Det känns faktiskt redan lite bättre."
"Bra," säger Argus med ett varmt leende.

Båda varulvarna står tysta en kort stund. Argus tänker på det som Lance har sagt och försöker relatera till det. Han grubblar själv väldigt mycket på saker och ting, men han har aldrig riktigt sett det så som Lance beskriver det. En länk till det förflutna... Lance kan vara lite djupare än vad han ger sken av ibland.
"Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, även om det du säger nu och det Ford sa igår låter någorlunda vettigt," säger Argus till sist. "Men om det nu är så att du faktiskt är vilse på något sätt, så kom ihåg att du inte är ensam. Du har både mig och barnen och vi irrar runt där med dig tills du hittar din väg igen."

Nästa morgon så vaknar Ford av att väckarklockan ringer som vanligt, men något verkar annorlunda den här morgonen. Det tar honom några minuter att inse vad det som är fel. Det är för tyst. Inget oväsen, inga personer som far runt på nedervåningen, inget prat eller bråk, inga skällande hundar... Hur kan tystnaden som Ford en gång i tiden värdesatte så mycket nu vara så obehaglig?
Förvirrat så klär han på sig och går ut och kikar försiktigt in i Lances och Argus' rum, men det är ingen där. Jake kommer ut ur sitt och Lukes rum och hälsar glatt på Ford, som om allt vore som vanligt.
"Skulle dom inte vara tillbaka vid det här laget?" frågar Ford oroligt. "Var är alla?"
"Jag har ingen aning," svarar Jake. "Vi får kolla nedervåningen."
När Ford och Jake kommer ner för trappan, möts dom av något som troligtvis skulle räknas som en ganska ovanlig syn i dom flesta familjer.

Där ligger resten av familjen totalt utslagna på vardagsrumsgolvet, med alla hundarna tätt hopkrupna intill dom. 

Ford tittar från Fenris sovandes på skrivbordet med Leon och Nimmel till Lance och Argus som sover på golvet med Liona och han kan inte låta bli att le lite.
"Nej, inte det här heller," konstaterar han och Jake ger honom en frågande blick. "Jag känner mig lika oberörd av det här som av röran igår morse. Varken förvånad eller chockad."
"Varför skulle du vara det?" undrar Jake.
"För att..." börjar Ford, men avbryter sig själv.
Det är så här vardagen ser ut för Jake. För honom så är allt det här helt normalt, så det är inte konstigt att han inte förstår vad Ford menar.
"Det... tja, jag vet inte riktigt," svarar Ford och ser ut över den sovande familjen igen. "Såna här saker skulle aldrig hända hemma hos min familj. Trots att vi var fjorton stycken i vårt hushåll när jag bodde hemma så har vi aldrig haft ens hälften så mycket kaos som ni har här hemma."
"Kaos?" frågar Jake med uppriktig förvåning. "Vadå för kaos?"

Det får Ford att le lite bredare innan han börjar fundera på hur man bäst väcker en flock med slutkörda varulvar morgonen efter en fullmåne utan att riskera sin hälsa.