Kapitel 25: Vänskap och ensamhet

Vintern är på ingång och det är inte långt kvar till det efterlängtade vinterlovet. Fenris ser fram emot det mer än någon annan. 

Fyrlingarna får en chans att visa upp sig i sina nyinköpta vinterkläder. Lance hoppas verkligen att det ska få Fenris lite gladare och mer uppåt när det gäller skolan. Han passar verkligen inte in, har otroligt svårt för att få vänner och sitter oftast i utkanten av skolgården och pysslar med saker och ting på egen hand, enligt lärarna.

På hemmafronten pågår ett litet krig mellan Leon och den snälla brevbäraren Mary. 

Mary har ingenting på tomten att göra, anser Leon, och han talar gärna om det högljutt och med blottade tänder. Men Mary är en van brevbärare som har haft med elaka hundar att göra förr. Hon har inga problem med att hantera Leon.

Argus rusar förbi dom båda på väg till samåkningsbilen. 

"Ledsen, Mary!" hojtar Argus när han passerar. "Blir han för jobbig så säg till Lance, så tar han itu med det. Jag lovar!"
"Ingen fara, Argus," svarar Mary med ett litet leende. "Jag är brevbärare, jag är van."
Hon går vidare utan att ge Leon så mycket som en blick till. Leon är nöjd, då han fått bort den hotfulla inkräktaren från sin tomt.

Då kan han belöna sig själv med en liten matstund tillsammans med Liona. 

Lance är glad över att han kan spendera tiden hemma nu, särskilt när Liona börjat bli så gammal. Det är guld värt för honom att kunna vara med och stötta sin älskade vovve mot slutet av hennes liv.


Argus oroar sig lite för att Lance inte mår bra av att gå hemma hela tiden. Nu har Lance börjat med ett ganska så... udda... projekt. "Odla" Tiberium.

Lance påstår att Tiberium kan växa i storlek och värde om man lämnar den på mark eller golv med lite utrymme omkring. 

Visserligen kan Argus väldigt lite om ädelstenar och deras förmågor, men det här gör honom faktiskt lite orolig. Det kanske är dags för Lance att skaffa sig ett jobb igen?

Tekla har inga problem med att skaffa sig vänner i skolan i alla fall, trots att hon är blyg. 

Idag tar hon med sig hem en klasskompis, Dusty Åkerblom. Tekla och Dusty blev kompisar från första skoldagen i stort sett. Dusty är nämligen vampyr och han och Tekla drogs genast till varandra, då Tekla fascineras rejält av vampyrer och deras oförmåga att vara i solljus. Det innebär att Dusty får sitta inne på rasterna för det mesta, men Tekla sitter gärna inne med honom.
"Så hela din familj är varulvar?" frågar Dusty och Tekla nickar glatt. "Dom har inget emot vampyrer, va?"
"Absolut inte," ler Tekla. "Tur att du inte var älva. Min ena pappa blir knäpp av älvor..."

Fenris sitter en bit ifrån dom båda två och tjuvlyssnar lite. Han vill inte störa, men känner sig lite utanför. 

Snön vräker ner och täcker hela Moonlight Falls i ett lager av vitt. Skolbussen tar lite extra lång tid på sig att ta sig hem längs dom snötäckta vägarna, men Tekla och Dusty har så trevligt när dom pratar på bussen att tiden bara flyger förbi.
"Så, vad gillar du att göra?" frågar Dusty.
Han verkar lite smått nervös.
"Du vet, saker," svarar Tekla. "Leka med kemibänken, läsa böcker, spela Simkken 5..."
"Spelar du Simkken 5!?"
"Självklart!"

Knappt har skolbussen hunnit släppa av alla fyrlingarna förrän Tekla och Dusty sitter i soffan, vilt spelandes en omgång av Simkken 5.

Ute i snövädret springer Fenris omkring och leker med Leon. Han är inte särskilt förtjust i videospel och även om han vore det så är Simkken 5 för två spelare, inte tre. Dessutom verkar inte Tekla så intresserad av att låta Fenris vara med oavsett.
"Äh, vem bryr sig," säger Fenris och plockar upp en pinne från snön. "Det är mycket roligare ute med dig oavsett, Leon!"

Det är inte ofta man ser Fenris le, men ute tillsammans med Leon så lyser han upp en aning. 

Leon skäller glatt och hoppar ivrigt runt i snön. När Fenris och Leon väl är ute tillsammans så är dom ofta ute i flera timmar ihop.

Det var länge sedan någon hade tid att leka apport med Leon.

Den lilla Schipperken flyger genom snön efter pinnen och plockar stolt upp den. Lek och uppmärksamhet är det bästa som finns, särskilt när det bara är han som är i centrum!

Trots att det är kul att leka med Leon så önskar Fenris att han hade en kompis att leka med efter skolan ibland också. 

Men det ska inte Leon få lida för. Han är en jätteduktig vovve. 

"Ibland önskar jag att du var en sim som jag," säger Fenris och klappar om den lilla hunden. "Så att jag hade någon att prata med. Men du är helt perfekt precis som du är!"
Leon ger ifrån sig ett par glada skall, springer runt några varv i en cirkel och hoppar uppspelt med blicken fäst på pinnen som Fenris håller i. Det får Fenris att brista ut i skratt och han kastar genast iväg pinnen igen.

Inne i huset så har två stycken verkligen funnit varandra. 

"Ha, där fick du!" skrattar Tekla glatt när Dustys spelkaraktär faller i marken och spelet förklarar Teklas spelkaraktär som vinnare.
"Det där... den där knappkombinationen du använde... det...!" utbrister Dusty upprört. "Du fuskar! Det där kan inte gå!"
Tekla lipar retsamt åt honom och trycker på nytt spel.
"Pappa Lance lärde mig," säger hon glatt. "Han spelade mycket TV-spel som tonåring och spelar en del på dagarna när ingen är hemma. Om du är riktigt snäll mot mig så kan jag lära dig...!"

Luke kommer ner från trappan i varulvsform och tittar på Tekla och Dusty i soffan. 

"Spelar ni fortfarande?" frågar han. "Att ni orkar!"
"Jajamän," svarar Dusty och ler. "Vill du vara med? Dig kanske jag kan slå..."
Luke skakar på huvudet.
"Nej tack," säger han. "Jag ska ut och leka kull med Jake! Jake, vänta på mig!"
Han rusar ut genom ytterdörren, skrattandes. Dusty ser lite frågande ut.
"Jake?" undrar han. "Vem är det?"
"Det är Lukes låtsasvän," svarar Tekla och Dusty ser lite undrande ut. "Fråga inte, det är lättare så... haha, där fick jag dig igen!"

Jake, verklig eller inte, är i full språng utomhus och har liv och energi till tusen! 

Mycket mer energi och uthållighet än vad Luke har. 

"Hur orkar du!?" skrattar Luke när Jake hinner ikapp honom igen.
"Jag blir inte trött så lätt," ler Jake. "Du skulle inte tycka det var roligt att leka med mig om jag blev det, eller hur?"
"Är du verkligen precis som jag vill ha dig?" undrar Luke.
"Japp, jag tror det," svarar Jake.
"Så... jag kan ändra på dig om jag vill?"
"Ändra hur?"

Luke funderar lite innan han säger: 

"Tja... långt hår och en stor näsa?"
"Hahaha, vill du verkligen att jag ser ut så?!"
"Nä, kanske inte... men det skulle se roligt ut!"
Bägge två skrattar glatt och Jake ger sin kära vän en kram, något som Luke inte alls har något emot.

Vänner för livet! 

Men någon som reagerar lite på det hela är Lance, som står och tittar ut genom köksfönstret och ser sin son stå och krama... ingenting. Hittills har både Lance och Argus låtit det hela bero och rentav tyckt att det var sött att Luke tycker så mycket om sin gamla leksak. Nu känner sig Lance lite orolig.
"Bara inte det här går överstyr," mumlar Lance för sig själv.
"Säger mannen som odlar Tiberium ute i trädgården," säger Argus' röst bakom honom.

Lance ger Luke en sista blick innan han vänder sig om och får se Argus stå bakom honom med ett litet leende. 

"Först och främst, att odla Tiberium fungerar," säger Lance och Argus fnissar lite. "För det andra så är det inte mig det gäller nu."
"Du är så söt när du oroar dig för barnen," ler Argus och kysser honom. "Tror du att det är någon fara?"
Lance suckar lite.
"Jag vet inte," säger han. "Jag oroar mig bara för att Luke ska bli avskärmad från verkligheten och även från andra barn och inte få några vänner."

"Om det hjälper något," säger Argus med ett retsamt leende. "Så kan du lika gärna oroa dig för samma sak när det gäller Fenris, för att inte tala om Wilburs våldsamma lekar som river hela huset och att Tekla, vår enda dotter, nu är bästa vän med en vampyrgrabb och dom verkar väldigt nära varandra. Det är åtminstone vad jag grubblar över om dagarna på jobbet."
"Du vet då verkligen hur man muntrar upp en," säger Lance och småblänger lite på Argus.
"Ryck upp dig, älskling. Vi får prata lite med Luke senare ikväll bara. Du ska se att allt ordnar sig."

"Allt har ju alltid ordnat sig hittills, eller hur?" 

BONUSKAPITEL: "A boy and his dog"

En kort liten musikvideo om den ljusare tiden i Fenris' barndom och hans starka vänskapsband med Leon. Låten heter "A boy and his dog" och kommer från en gammal science fictionfilm med samma namn. Sången sjungs av Tim McIntire.

Det är en av mina gamla, kära favoritfilmer och jag gråter alltid i slutet. Men det är en vuxenfilm och jag rekommenderar att man är äldre om man vill se den.

"A boy and his dog can go walking

A boy and his dog sometimes talk to each other

A boy and a dog can be happy sitting out in the woods on a log

But a dog knows his boy can go wrong

A boy and his dog can go fishing

A boy can teach a dog to bring a dish in when he's hungry

A boy and a dog can be happy sitting out in the woods on a log

But a dog knows his boy can go wrong" 

Kapitel 24: Att göra varulvar av valpar

Det är fullmåne igen. Den första fullmånen sen fyrlingarna växte upp till barn. 

För första gången får barnen känna fullmånens sken fylla deras kroppar med styrka och driva vargen inuti dom till vansinne! Det är omöjligt för varulvar att hålla sig lugna och i simskepnad. Till och med små barnvarulvar känner av månens kallelse och dras ut i natten. Med sina föräldrar, naturligtvis.
"Okej, barn, ta det lugnt!" hojtar Lance till dom fyra, ivriga barnen. "Det är inte bara att springa iväg hur som helst, då hamnar ni i trubbel."
"Lyssna på pappa Lance!" ryter Argus när han kommer ut genom dörren. "Ni vill inte börja följa ett spår och sen helt plötsligt sluta upp på andra sidan Moonlight Falls."

Det är inte lätt för vilda varulvsungar i fullmånen att hålla sig lugna, men dom försöker. 

"Pappa, pappa, jag vill ut och springa!" gnäller Wilbur otåligt. "Det brinner i mig och jag måste springa!"
"Lugn!!" beordrar Lance med en hård, sträng röst och alla fyra blir genast lugnare och vänder sig mot honom.
Argus ler brett när han ser den lite strängare, tuffare sidan av Lance. När det gäller barnen så är Lance en riktig mjukis, men han kan om han vill.
"Först och främst," säger Lance allvarligt till barnen. "Så måste ni lära er att urskilja olika dofter. Våra luktsinnen är väldigt känsliga och om vi inte vet hur vi ska hitta dofterna vi letar efter och följa dom ordentligt så kan vi jaga runt i cirklar i timmar utan att komma någonvart."

En våg av dofter sköljer över barnens näsor när dom sätter sig ner på alla fyra för att sniffa runt på marken. 

Tekla är den första som reagerar på en viss doft. Det rycker lite i hennes öron, hon smyger ett par steg fram längs gräsmattan och gör sedan ett utfall!
"Pappa, pappa, jag fick något!" tjuter hon och reser sig snabbt upp på två ben. "Titta!"
Hon håller stolt upp en Albus-eldfluga så att alla kan se.
"Bravo, Tekla," säger Lance och ler stolt.

Nästa att hitta något är Luke! 

"Haha, titta här!" utbrister Luke och håller upp en Japansk skalbagge.
"Jasså?" säger Wilbur och reser sig upp. "Kolla vad jag fick tag i då!"
Wilbur håller fram en stor Spindel framför sina syskon, vilket får alla att rygga undan lite.
"Blä!" utbrister Luke. "Ta bort den!"

Fenris däremot, trots att han försöker så hårt, hittar ingenting. 

"Hur går det, Fenris?" undrar Argus.
"... bra," svarar Fenris och viker undan blicken. "Det... är mycket dofter här, det är allt."
Argus ger honom en uppmuntrande klapp på ryggen och ser sen ut över barnen.
"Okej, då tycker jag att vi sprider ut oss lite," säger Argus. "Vi försöker spåra och jaga lite här och var på tomten, men vi lämnar den inte. Det är överkurs för första jakten."
"Äntligen!" utbrister Tekla och rusar iväg längs tomten med Fenris i hälarna.

Att jaga tillsammans med Tekla känns lite bättre för Fenris. Hon kan säkert hjälpa honom om han klantar till det. 

Efter ett par timmar så har syskonen Barlow lyckats fånga flertalet insekter. Även Fenris fick tag i en, men han känner sig lite halvdan jämfört med sina syskon.

Men fullmåne i Moonlight Falls betyder mer än bara jakttid för varulvar... 

Det dröjer inte länge förrän Fenris, Tekla, Luke och Wilbur fångar upp en ny doft. En äcklig, stinkande obehaglig sådan som luktar nästan lite som rutten fisk...
"Blä, vem har släppt sig!?" utbrister Tekla och håller för nosen.
"Inte jag," säger Fenris och håller för nosen även han. "Vad är det som stinker!?"
Argus är snabbt på plats, då även han har uppfattat den avskyvärda stanken.
"Ungar, spring!!" ryter han med monsterlik röst."

Barnen lyssnar genast, även om Fenris, Luke och Wilbur inte kan låta bli att titta bakåt för att se vad som händer. 

Argus' rytande får zombien att vända sin uppmärksamhet mot honom istället. Barnen står på säkert avstånd och tittar tillbaka på sin pappa och den monsterlika varelsen som närmar sig honom.

Argus' päls står på ända och han morrar dovt. Det är svårt att avgöra den här zombiens avsikter. 

Vissa zombies är relativt fredliga, som Argus lyckades bevisa för Lance för länge sedan, men andra kan vara av våldsamare slag. Eftersom den här zombien riktade in sig mot barnen först kan man aldrig veta.
"Pappa, SPRING!" skriker Luke panikslaget.
"Kom igen, pappa, du kan ta honom!" hojtar Wilbur uppmuntrande.

Plötsligt dyker Lance upp framför fyrlingarna som en skyddande mur mellan dom, Argus och zombien. 

Fenris blir lättad bortom ord att se sin andra pappa där.
"Är alla oskadda?" frågar Lance oroligt och tittar bak på barnen över axeln. "Blev någon av er biten?"
"Nej, vi mår bra," svarar Tekla nervöst. "Pappa sa åt oss att springa innan vi ens såg något..."
"Tack och lov," suckar Lance lättat och ser sen oroligt bort åt Argus' håll.

Den här zombien var lite mer aggressiv än tidigare... 

... men den var ändå inget som Argus inte kunde hantera. Trots att dom kan vara aggressiva så är dom sällan något problem.

Lance pustar ut och barnen tittar nyfiket fram.
"Vad gör dom?" undrar Fenris.
"Argus bara småbusar med zombien lite," ler Lance. "Vilken tur, jag blev lite orolig där ett..."
Han avbryter sig själv då ytterligare ett rytande hörs!

Tydligen så hade zombien inte riktigt sagt sitt! Den ser aningen förolämpad ut över Argus' imiterande. 

"Lance, ta in barnen i huset!" hojtar Argus. "Jag vet inte hur pålitlig den här zombien faktiskt är...!"
"Ja, det här får räcka för spänning för en natt," säger Lance. Kom nu, följ mig."
Han föser barnen bredvid sig för att hålla dom borta från zombien, medan Argus håller den distraherad. När alla fyra är inomhus så slinker även Argus in genom ytterdörren och pustar ut.
"Där fick ni lära er vad mer som händer under fullmånen," ler han mot fyrlingarna. "Det blev en händelserik första fullmånsjakt för er."

Nattens äventyr påverkade Fenris rätt rejält. 

En orolig och nervös Fenris bestämmer sig för att ta det säkra före det osäkra och kolla efter zombies under sin och Teklas säng. Han känner ingen äcklig lukt, men det betyder inte att den inte gömmer sig där någonstans ändå.

Plötsligt väller det fram en massa svart, konstig dimma från under sängen och Fenris flyr därifrån i vild panik! 

"PAPPA, PAPPA, DET ÄR ZOMBIES UNDER MIN SÄNG!!" tjuter Fenris och flyr in i Lances och Argus' sovrum.
"Toppen, be den plocka upp alla smutskläder och sen lägga sig och sova..." mumlar en trött Argus och vänder sig om i sängen.
"Den är ute efter mig!" tjuter Fenris med tårar i ögonen. "Jag kan inte sova därinne, då tar den mig!!"
Lance, som varit så stolt över hur modiga hans barn varit under mötet med zombien, får lov att acceptera att fyrlingarna fortfarande är barn och barn är lättskrämda.

Men Lance ger mer än gärna upp sin sovplats åt sin älskade son för att han ska få känna sig trygg. 

Åtminstone för en natt.